stigstrombergsson

I princip är det en vansklig sak när bloggare tar sig föra att skriva alltför mycket om sitt arbete eller sådant som tilldrar sig i arbetets närhet. Därför skriver jag ganska sällan om sådant. Arbetskamrater och chefer skall inte behöva snegla i bloggen för att hänga med i vad jag anser sker på arbetsplatsen. Och dialoger, eventuella problem etc skall ju hanteras där genom vanliga kontaktvägar – inte här.

Men ärbetet är en stor del av livet och därför då och då värt att beblogga. Jag jobbar ju mer än 40 timmar varje vecka och arbetet fylls av allsköns aktiviteter, både schemalagda och mer tidsmässigt oreglerade. Idag, fredag förmiddag, är jag tidsoreglerad. Till och med platsoregerlig. Jag jobbar hemifrån – typ.

Livsfarlig sak det där med att jobba hemifrån. Ingen är ju här och ställer krav. Eller ens ser. Frestelsen att hitta en bok att läsa i, ett TV-program att titta på, en gräsmatta att klippa, ett fönster att se ut genom, en fåtölj att tuppa av i, en blogg att inlägga i är stark. Som synes.

Detta betyder att jag har sovmornat och diversesysslat denna fredag förmiddag då jag enligt vad jag sagt jobbar hemifrån. Jag skriver till och med detta blogginlägg. Om en stund, när detta publicerats, ska jag börja – alltså att jobba hemifrån. Jag är ju nämligen i den fas av livet då det faktiskt ändå är möjligt. Volymen frestelser och störande faktorer har ju minimerats till just böcker, fåtöljer och lite till. Barnen är stora och utflugna och behöver varken omvårdnad, mat eller skjuts – i alla fall inte av mig och nu. När ungarna fanns i kåken var jobba hemifrån en omöjlighet i mitt fall - liksom jag ärligt talat tror i de flestas. Behov i massor, distraktioner i parti och minut och frestelser i mängd skulle inneburit både kvantitativt och kvalitativt mindre och sämre jobb som motprestation till den lön som månatligen sattes in på kontot.

Så nu skall jag jobba. Strax. Och läsaren kan vara lugn. Jag skall göra rätt för mig. Den moralen har jag vad gäller tid och pengar att har jag skolkat en förmiddag får jag jobba en kväll. Arbetsköparen skall få valuta för sina pengar och avtalen skall hållas. Sådetså!!

Nu skall alltså ett och annat mail skrivas. Bland annat till stiftskansliet med en beskrivning av vad vi önskar att handläggarna där ger till Svenska kyrkans grundkurs när den kommer på studie- och informationsbesök. Framtidsanalyser och prognoser kommer vi att önska – och en del annat.

Material och anvisningar för dem som går Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och distans skall framställas och läggas ut på en plats på nätet där de kan hitta det och ta del av instruktioner och annat för att kunna jobba med det och också jobba tillsammans.

Distansgrundkurs betyder inte att de som deltar sitter hemma med läs- och inlämningsuppgifter att jobba med ensamma och redovisa för en lärare som skall bedöma om det är bra nog. Så är det oftast på gymnasier och distanskurser på universitet men inte på Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och distans. Näpp!! Där skall vi i stället söka skapa något av ett klassrum på nätet i vilket vi kommunicerar och diskuterar både skriftligen och genom korta filmsnuttar och annat. Intressant att söka få till. Och inte alldeles enkelt.

Jag skall också göra ett utkast till ett förslag för – och det här låter fint – hur det innehåll och material som blivit aktuellt och därför skall tas upp på Luleå stifts internationella konferens i februari nästa år egentligen skall hanteras rent pedagogiskt med ca 300 personer närvarande. Det kan en del tro vara en enkel sak och mena ungefär det är väl bara att man håller föredrag på föredrag på föredrag på föredrag i två dagar så folk får veta och kan ta med sig hem det de (eventuellt) kommer ihåg. Inte sällan går det till så i kurs- och konferenssammanhang. Ingen tid och form för tanke, samtal, invändningar, insikt. Det funkar lika dåligt varje gång – den ensidiga föreläsningsmatningen alltså. När det går till så blir det faktiskt bara lunch- och middagsmaten folk minns. Så här behöver det funderas och skolan har fått i uppdrag att bidra med tankar kring vad man kallar den pedagogiska processen. Det lät väl också fint!

Första oktober möts prästerna i Piteå kontrakt till konvent – alltså prästerligt regionalt pep-talk. Dagen skall handla om Dopet och vördig prosten har bett mig ansvara för ett introducerande föredrag som start på prällarnas överläggning. Viktigt. Man kan tycka att detta med dopet, dess betydelse och hur man arbetar kring det är enkelt och självklart men så är det inte. Längre. Saken är faktiskt – min åsikt – numera i gungning. Och allvarlig sådan. Dels gungar det så att antalet som döps börjat minska påtagligt och dels svajar det så att internkyrkliga uppfattningar om dopet börjar spreta och kanske rentav står i en påtaglig teologisk förändring. Och det skall jag försöka belysa – gissar att saken återkommer här på bloggen.

Sådana intressantheter skall jag jobba med när jag nu strax på allvar denna fredag skall börja jobba hemifrån – fast jag kanske äter lunch först. När jag jobbat, alltså gjort helg, kommer jag att skriva ett blogginlägg till och det med anledning av vad bloggarkompisen Torbjörn Lindahl skrivit i sitt senaste inlägg Kyrkligt skvaller. Men till det återkommer jag efter jobbet.

För någon vecka sedan började jag att skriva på något som kanske med tiden skulle bli ett blogginlägg. Eller så var det bara för att som man säger skriva av mig. Såhär skrev jag i alla fall:

Så känner jag fortfarande. Innerst inne och starkt. Fast andra tankar kanske har stabiliserat saken något. Eller kompletterat den. Jag är ju inte dummare än att jag kan begripa att det av ekonomiska och andra skäl kan vara svårt att fortsätta som förr. Jag kan med skallen inse att det som under våren och sommaren hänt och inte hänt i styrelser, råd, utskott och kommittéer innebär att ett visst beslut till sist blev nödvändigt – samtidigt som känslorna säger att det är fel.

Denna text kan man därför nu läsa på www.konfafotboll.se:

VIKTIG INFO OM KONFAFOTBOLL!!

Uppehåll för konfafotboll 2012-2013

Under våren 2012 har Älvsby folkhögskola fört en dialog med samarbetsparterna kring konfafotboll; Älvsby församling och Norrbottens fotbollsförbund, för att säkerställa samarbete och ekonomi. Syftet har varit att fortsätta med konfafotboll 2013 och framåt. Då den dialogen inte kunnat leda till en hållbar lösning och dragit ut på tiden, görs ett uppehåll för 2012-2013 (ungdomar födda 1998 eller tidigare).

Ambitionen är att konfafotboll ska återkomma året därpå dvs 2013-2014 (ungdomar födda 1999 eller tidigare).

Vi vill uppmuntra var och en som hade konfafotboll som alternativ 2012-2013 att hitta ett annat alternativ för konfirmation. Det börjar vara dags att anmäla sig så vänta inte för länge. Ett tips är att Googla konfirmation och din ort så hittar man många roliga alternativ.

Jag kan som sagt inse och förstå att detta blev nödvändigt och att det ställt sig svårt att ha något nästa år. Jag sörjer över hur beslutsfattare i vuxenvärlden hanterat och inte hanterat saken, hur de låtit saken dra ut på tiden och inte velat mobilisera sig för att gemensamt täcka ett ekonomiskt underskott skolan på sikt inte kan bära själv.

Men: Det beslut jag inser blev nödvändigt att ta känns samtidigt så jävla fel – om språkbruket ursäktas.

Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen är en publikation som utstrålar allt man kan önska av en lokaltidning med stort geografiskt spridningsområde. Likt alla mornar fattade jag därför idag den av madammen i mitt liv inhämtade tidningen för att bibringa mig en uppfattning om vad som sig tilldragit hafver från Sulitelma till Jävre – klicka här för hjälp. Visserligen var jag på jakt efter en speciell sak i dagens exemplar – något jag återkommer till nedan – men då PT inte är jättetjock eller har sjuttielva bilagor om ditt å datt kan man med förtröstan långsamt bläddra från början. Det man letar kommer snart nog i alla fall.

Dock – den eftergiften för nytekniken har jag gjort att jag i app-apparaten installerat en app till (eller med) Tidegärden – kyrkans dagliga bön. Jag klickade fram till knappen Be nu! och såg när jag petat på de orden att det nu var onsdag vecka fyra i tidegärdssystemet. Kollade vidare och fann Psaltaren 139 som en av psaltarpsalmerna för Vespern, den tidebön som beds vid 18-tiden, då när minneshögtiden skulle börja. Slump?? Spooki?? Ledning?? Definitivt ledning!!

I min förra bloggpost skrev jag liksom fritt ur hjärtat. Det gör jag också nu men med ett mer vårdat språk. Det är alltså riskfritt att fortsätta att läsa.

Det rasar in på Facebook!

I gruppen Konfafotboll 2012 skriver folk. Och fjolingarna knapprar på i Konfafotboll 2011. Bilder, hälsningar och gilla-markeringar kryllar på och mer lär det väl bli de kommande dagarna. Den första bilden jag såg snodde jag och låter den pynta detta inlägg – årets grupp med ledare.

Det är alltså konfirmerat nu. Lägret är över. Ett viktigt etappmål har nåtts.

För ett etappmål det är frågan om – hos konfirmanderna liksom hos mig och andra som haft förmånen att i dryga två veckor praktiskt taget utan ledighet fått vara tillsammans med tonårsflocken. Mer om det här med etapp sedan.

Givetvis har jag Facebookat jag också. Men jag är ingen flitig sådan. Brukar egentligen bara använda stället för att göra reklam för mina blogginlägg men ibland när riktigt viktiga saker händer ger jag notiser om annat jag gör. Som idag.

För 12 timmar sedan ungefär skrev jag:
För en stund sedan – 9.00 – dop av konfirmand i folkhögskolans kapell. Nu spurt upp till Älvsby kyrka för "Mässa med konfirmation" - fullt tempo!
I skrivande stund har 11 personer – med olika relationer till både mig och konferiet – markerat att de gillar detta. Två kommentarer också. En från en bekant – Tur att du är vältränad – och en från en tidigare folkhögskoleelev tillika vuxenkonfirmand: Du fixar det sovandes – med en så kallad smajly.

För 7 timmar sedan då dagen blåst över skrev jag följande intelligenta dikt:
Nu ar arbetsdagen slut slut slut,
konfalägret städats ut ut ut,
dags därför att åka hem
men i morgon blir igen
nya tag på jobbet!
8 typer av skilda kalibrar visar sin poetiska smaklöshet med att gilla detta.

Till detta skall sägas att jag också använt bägge de nämnda Facebookgrupperna för att meddela om kvarglömda kläder och annat samt att det på Konfafotboll 2011 samtalas och gillas högfrekvent och seriöst – men det skriver jag inte om här.

Det är alltså över. Och trist är det – liksom och faktiskt. Tro mig när jag säger att jag verkligen känner tomhet nu när det är över samtidigt som jag nog inte vill att det skulle pågått en vecka till. Det känns lagomt. Etappmålet – för konfirmation är ett etappmål – nåddes när allt var på topp.

Nu stundar fortsättningen!

• Hjälpas åt att bibehålla kontakten.
• Återträff? – jo, det tycker jag det skall bli framåt hösten.
• Och kanske andra läger och träffar.
• Och att hemförsamlingarna tar ansvar.
• Och att de unga på egen hand läser sitt Lukasevangelium och ber.
• Och......

Till detta kommer arbete och för att verksamheten skall kunna fortsätta med nya kullar kommande år. Jag kommer att kriga för saken. Idén att kombinera Bibel och Boll är så bra att den bara måste få fortsätta. Pengar, pluringar, stålar och kontanter måste kunna vaskas fram. Om någon läsare har sisådär hundra tusen att kasta in i verksamheten skulle det inte vara så dumt. Eller tips.

Jag var väldigt känslofylld i förra inlägget. Står för vad jag då skrev. Känslorna är kvar men inte lika pinfärska. Nu är kvällsformen snarast trött och förvirrad i kombination med lust att fortsätta.
Vad kallas den diagnosen?

Ursäkta rubrikens vulgära ord. Klockan är 10 i 1 natten mot lördag 11/8 och jag har just kommit hem, fylld av intryck, tankar och känslor efter en fantastisk dag. Faktiskt en såndär dag snedstreck kväll som gör att jag nog fixar att kämpa på ett år till. Och som gör mycket teoretiserande kring dittan och dattan så patetiskt. I den sena timmen med en bedövande mackmyra bakom gomseglet kan jag inte annat än att bara vara så tagen – inte dragen – av det meningsfulla arbetet med ett gäng 15-16-åringar. Jag säger: Med sådana unga människor på gång in i samhället kan framtiden aldrig bli riktigt farlig!

Sansa dig Stig! Vad har hänt? Andas!

OK – jag tar det lite systematiskt även om timmen är sen. Måste få berätta och så få det ur kroppen. Men osammanhängande blir det. Och virrigt. Men häftigt.

Jag pysslar alltså på avlönade stunder med konfafotboll. Noga sagt årgång 2012. 17 härliga lagom struliga ungdomar tillsammans med ett fint arbetslag av andra ledare. För 2012-orna lackar det mot konfirmation. På söndag klockan 11.  I Älvsby kyrka. Med ett dop innan klockan 9 i folkhögskolans kapell. Lite nerver finns utanpå kroppen hos flera och många tankar i knoppen hos många.

Intressant är att under början av första veckan – den förra – rörde sig samtalen väldigt mycket kring åsikt och beteende – alltså de frågor ungdomarna kom med. Om Adam å Eva fick två söner va och så slog en ihjäl den andra va och stack sedan iväg å hitta en fru va varifrån kom hon då va? kan vara ett av mig fabricerat exempel på en fråga typisk för konfafotbollens början. Att en konfirmand frågar Får man runka? är ett exempel på den ganska regelfixerade tankevärd som präglar första veckan. Ungdomarnas frågor alltså.

Andra veckan är skitspännande. Mönstret går igen från tidigare år. Ursprungstanken att kristen tro är en åsikt glider över kring funderingar utifrån att kristen tro är en avsikt – alltså inte detaljer och regler utan inställning och vilja. Detta är inte konfirmandernas egna ord utan min egen beskrivning. Glidningen är inte bara lärar- eller ledarregisserad utan främst något som växer sig starkare i flocken utifrån ett dagligt böneliv och samtal om Gud, tro osv.

Och så kom 2011-orna. Alltså förra årets gäng. På fredagseftermiddag. Utmanade av årets grupp till fotbollsmatch med efterföljande hamburgergrillning och övernattning på skolan. Av 34 2011-or kom 32 när vi hade återträff ett veckoslut i december och till kvällen-natten-morgonen nu ungefär ett år efter konfirmationen anmälde sig 22 men ”bara” 18 kom. Andra hade aviga matchtider som gjorde det omöjligt, beklagade att de var i Spanien eller annat. Ändå kul. 18 återfallare för planerad gemenskap och festlighet – typ.

Men. Det finns alltid ett men.

En av 11-vorna som kom var absolut nydrabbad av akut traumatisk sorg i familjen. Det lät som en klinisk beskrivning från min sida men jag vill inte ge detaljer för att inte hon/han skall bli personligt uthängd här. Och fjolårsläsprällen – alltså jag – får sitta i samtal med den som berörts. Dessutom vara den som i aftonbönen har uppdraget att berätta saken för alla de andra. Och se hur ungdomar berörs och ger sin vän stöd, medkänsla och uppmuntran genom en kram, ett pekfingerpet på axeln, trevande ord, ljuständning. Och pastorn – alltså jag – får vara med när detta händer. Som en kugge. En kugge de säger att de uppskattar.

Jag minns en sak, en enda sak du sa i läsningen! berättade en fjoling när vi alla tidigare på kvällen satt vid brasan och sotade hamburgare. Det där om passningen.

Vaddå?? sa jag. Det minns jag inte.

Jo, du sa att Gud genom det Jesus gjort slagit ett avgörande inlägg men att det var upp till oss själva att sätta bollen i mål.

Sa jag det?

Jo!

Ja – det verkar ju så klokt att det måste varit nåt jag sagt konstaterade jag kaxigt och fortsatte riktad mot honom som berättat där han satt omgiven av ca 15 andra: Och du då – tog du tillvara inlägget? Har du satt din boll i mål? Han fattade mycket väl att jag egentligen frågade: Har DU valt att vara kristen, att tro på Jesus?

Jo! Det har jag! löd hans goda bekännelse. Och pastorn – jag – teg och gladdes.

I morgon fyller jag ett år som kristen! sade en tös som döptes förra sommaren. Pastorn – fortfarande jag – teg vidare.

Och så klockan 22 den gemensamma aftonbönen jag nämnde med samtal, ljuständning, prästfundering, berättelse om den som drabbats, kamratstödet, fantastisk solosång av en av 12-orna, Vår Fader och Trosbekännelsen – som jag upplevde att de inte alls kände obekväm. Och sedan fortsatta samtal till efter midnatt. Om tro, om liv, om allvar.

Det är bara så jävla rätt att vara där!! Och en så stor förmån att få dela väg med några. Och kanske – jag säger kanske – betyda något.

Och jag blir så arg när jag tänker på att vuxnas beslut och beslutsinkompetens kan – alltså kan – göra att detta meningsfulla inte kommer att fortsätta. Försiktighet och obeslutsamhet i styrelser, råd, utskott och kommittéer kan leda till att dessa möten inte kan leva vidare – möten som är så jävla rätt.

Nu är hon – uret alltså – ½2 om natten och jag har spontanskrivit av mig dagens och kvällens intryck. 8 i morgon fortsätter konfafotboll och jag måste sova nu. Publiceringen av detta får dock anstå lite. Till ett mer vaket läge – typ. Till i morgon.

Det är nu lördag tidig kväll och jag har i vaket och klipskt tillstånd tittat igenom det jag fylld av känslor skrev natten som var. Jag inser fuller väl att rubriken kan verka ful och kanske borde bytas ut mot ett mer sansat konfafotboll 2012 – 4 eller nåt men väljer ändå att låta den stå som jag skrev den.

För fullständighetens skull skall sägas att jag normalt sett inte låter svordomar ingå i mitt språk. Visst kan jag glosorna – jag lever ju i denna värld – men anser det fel och obildat att använda sådana dåliga språkliga förstärkningsuttryck som alltför ivrigt och tanklöst använda av alltför många alltför ofta. Jag svär alltså inte.

Men i det jag skrev i natt valde jag att trots god uppfostran, bildning och kultur stryka under vad jag menar på till och med svordomarnas ohyfsade sätt. Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, väljer att fatta mig rätt.

BILD KOMMER VAD DET LIDER

Vart tog det långa sommarlovet vägen?

Ingen som vet! Ingen som vet!*

I morgon börjar det. Slutet på sommarledigheten alltså. För tredje året i rad.

Alltsammans börjar i och med Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11.

Till den möter upp, förutom de som vanligen brukar fira gudstjänst, 19 så kallade fotbollskonfirmander från liteöverallt i Norra Norrlands kustland och inland. Med skjutsande föräldrar.

I två veckors tid dag som natt skall de 19 vara på Älvsby folkhögskola och varva konfaläsning, fotbollsträning, fritidsaktiviteter och förhoppningsvis nattsömn på ett bra och välanpassat sätt. Jag är en av dem som getts förtroendet att vara med men inte i själva fotbollsdelen, dock det andra. Stimulerande! Om du, käre Bloggläsius, till höger härinvid kollar efter blogginlägg från till exempel Augusti 2010., December 2010, Augusti 2011 och December 2011 ges du en uppfattning om vad det handlar om och hur jag ser på saken. Mer information hittar du även på www.konfafotboll.se.

Det kommer att bli meningsfullt, kul och arbetsamt. Alltså precis som det skall vara både i livet som sådant och framför allt i uppdraget som präst. Meningsfullt då det har att göra med människor och deras/vår relation till Gud, kul därför att gemenskap innebär växlingar mellan både ditt och datt och arbetsamt då tider och klockslag inte är värdens mest exakta företeelser på ett 15 dagars läger.

Och i morgon börjar det alltså med gudstjänsten i kyrkan. Kanske är inte alla 19 familjerna på plats men i alla fall 10**. Deras ungdomar har valt denna sorts konfaläsning utifrån att de är fotbolliga mer än kyrkliga. Således en ganska sekulariserad del av gudstjänstfirarflocken som inte är alltför hemma i kyrkliga ord, termer, symboler och liturgiska hyss.

 Någonstans mellan 30 och 50 ”vanliga” Älvsbygudstjänstfirare kommer också att vara där. Av dem är runt dussinet födda utomlands och har i de flesta fall en rejäl kristen förankring – men ännu inte på svenska. Kanske blir det därmed bara ungefär hälften som egentligen känner sig någotsånär hemma i gudstjänst, psalmsång, förkunnelse och mässa. Stimulerande utmaning – typ.  Andlig klarsyn är temat och det gäller det nog mer att ha än att prata om i gemenskapen med den mångfacetterade församlingen.

Efter gudstjänsten startar vi på skolan och det är som sagt tredje året i rad. Folkhögskolan arrangerar detta i samverkan med lokalförsamlingen och länets fotbollsförbund men då skolan inte själv längre kan bära det ekonomiska underskottet – lägret får ju inte bli för dyrt för deltagarna – står det skrivet i stjärnorna hur det kommer att bli nästa sommar och framöver. En veckas lön från Zlatan skulle rädda verksamheten för åravis framåt.

Men nu gäller det denna sommar och jag säger som Nicke Lilltroll sa i ett av barnens gamla kasettsagoband när han spelade teatrern om hur han räddade den lilla trollprinsezzan som höllz fången i det ztora hyrezhuzet: Frizkt fraamååt!!

*  Kan gnolas på melodin Vart tog den stygga lilla loppan vägen?

**  Bortfallet beror på att konfirmandernas lag i många fall är sysselsatta med fotbollsspel i Umeå. I det läge att lagen åkt ut kommer alla loosers att hinna till Älvsbyn innan klockan 11 men de som de gått bra för kan inte lämna av sina spelare förrän framåt kvällningen. Vi har önskat dem alla: Olycka till!

Käre Bloggläsius!!

Investera tre minuter av din tid!

Titta på en filmsnutt på folkhögskolans hemsida.
Snutten är från gårdagens regionala tv-nyheter.
Hittas här - under annonsen eller här på svtplay.

Att ha en vecka åff på detta viset är både behövligt och nyladdande. Paradoxen laddning genom utpumpning kan låta märklig men är ju i sin skenbara motsättning i alla fall lika sann detta år som så många gånger förr.

En annan justnulivsupplevd paradox skulle kunna vara: frihet är även att försaka.
Intellektuella filosofer och djupsinniga teologer skulle säkert kunna vaska fram många finurliga innebörder av orden frihet är även att försaka men jag kan inte. Naturligtvis. Jag är ju ingen grånad intellektuell filosof. Inte ens en prövad djupsinnig teolog. Jag är bara en ung präst med gammalt utseende. Som när han är fri i Björkliden försakar något värdefullt på hemmaplan.

Är det nåt du vill berätta, Stig? Vad tynger dig?
Så kanske nu någon frågar – eller så inte. Troligen inte.

I vart fall är det fotbollskonfirmanderna jag försakar detta veckoslut. Inte försummar då de även utan att jag är där är i trygga händer. Det är jag och bara jag som missar det meningsfulla och skojiga som ligger inbäddat i den andra förberedande veckändan med det 20-talet ungdomar som skall konfas i augusti. Det blev offret jag tvingades att göra för att få en veckas utpumpande omladdning. Läs gärna om vad jag missar på www.konfafotboll.se.

Präster som inte gillar konfirmander borde få en snigel i ögat!

Rubriken anger det datum då det beslut som togs i måndags om att Svenska kyrkans grundkurs så som vi hitintill lärt känna den får en annan plats när det gäller – nu använder jag ett uttryck inte ovanligt i sammanhanget – kompetensförsörjningen i och av Svenska kyrkan. Fram till dess har kursen alltså sin plats och de som ämnar tuffa igång studier för framtida yrke i kyrkan har att gå den. Övergångsregler och annat skall utarbetas men hur de kommer att se ut vet ingen. Biskopsmötets framtida hållning – som sammanhållen kropp – är ävenledes idag inte formulerad.

Vad har detta med skylten på bilden att göra frågar säkert läsaren – eller så inte.
Det skall jag nu tala om men för att du, noble Bloggläsius, ska få en susning om vad jag menar måste dock framställningen beledsagas med en karta – denna.

När jag från hemmet rattar ner på byn ungefär till hustruns arbete följer jag den blå linje som markerar matarsträckan Östermalmsleden. Där siffran ett finns på kartan passerar jag skyltar vilkas budskap är glasklart: Från 60 ska du ner till 40 men när det är barn i förskolan är det 30 som gäller. Förskolan finns på back-krönet vid tvåan. Är det så att jag kommer från andra hållet är jag redan i en 40-zon men skall vissa tider krypa på 30 när jag passerar barnstället. Skylten som markerar det finns vid tre.

Ser man nu noga ser man att den blåmarkerade vägen näst intill saknar korsningar. Den är dessutom vid och bred. Fordomdags var den tillåtna hastigheten i tätorten 50 och ökade till 70 strax efter korsningen där man viker in på Turistgatan som vi bebor. En praxis utvecklades hos många att man började gasa vid den blå pluppen till höger på kartan för att passera åskrönet i 60 och fortsätta öka längre fram efter den odoserade ofta hala högerböjen*.

Villkoren har förändrats! Fartfräsningen funkade innan förskolans tid och innan man generellt dämpade tätortshastigheten från 50 till 40. Men reglerna är annorlunda nu. Jag har inga invändningar mot dessa regeländringar. De är tydliga och har skäl för sig. Jag vet hur jag skall följa dem och vet vad som händer om jag ignorerar dem. Jag vet vad som gäller.

När jag på måndag var på väg hem runt lunch körde jag nog 60 över krönet förbi förskolan. Inte bra. Fel. Satt i andra tankar. Körde efter den praxis som jag vant mig vid under hur huvvaligen många år som helst. 50 i samhället är jag ju van. Och lite drygt just på det stället.
Jag gick på som om dagiset inte tillkommit. Som om överheten inte tagit beslut om ändringarna. Kom att haja till vid siffran två ungefär – men det är ju sent. Hade varit allvarligt för sent om det stått blåvita folksnappare bakom krönet. Och dyrt. Som dagen efter. Då tog bylingen rubbet – men inte mig som då körde 30.

Med denna vidlyftiga redogörelse från trafikens vidunderliga värld ber jag dig, käre Bloggläsius, reflektera lite över beslut, regelverk och praxis till exempel i kyrkliga sammanhang. Sök se hur lätt det kan bli att man inte rättar sig efter vad sagt är, efter skyltarna, utan kör på annat vis. Hur många gånger låter inte en del – nu snackar jag alltså inte längre trafik – sitt agerande och sina beslut styras av egen invand praxis, av så som det en gång var? Och hur många fler gånger låter inte många sina val, beslut och åtgärder redan i förväg bli så som man tror att det kommer att bli? Eller vill det skall bli?

Jag är nog ganska beslutsfundamentalistisk i min tro att det är viktigt att låta verkligheten vara enligt det som faktiskt nu är. Inte som det var och inte som det ännu inte är.
Just nu har det tagits beslut om nya utbildningsvägar för tjänst i Svenska kyrkan. Besluten har varit på gång lång tid. Alltsammans gör att vi planerar och funderar på framtiden när det gäller kurser med kyrklig inriktning på skolan. Andra kurser än Svenska kyrkans grundkurs som vi känner den. Lik kanske – men ändå annan. I alla fall kommer vi inte framöver kunna köra som vi är vaan – om man återvänder till trafikbilden. Samtidigt kan vi inte köra efter det som ännu inte är, alltså det som kommer. Inte än. Fram till och med den sista juli nästa år gäller ju de gamla trafikreglerna och därför planerar vi Svenska kyrkans grundkurs kommande höst.

Sök den! Eller tipsa folk om den!

I det senaste inlägget, noble Bloggläsius, gav jag på slutet tre länkar till artiklar i torsdagens Kyrkans Tidnings webb-upplaga. När jag idag bläddrar i självaste papperstidningen ser jag att det finns mer text i ärendet. Det man lagt på nätet är – och nu skriver jag vad jag vet kan provocera – överhetens röst, alltså vad beslutshierarkierna säger, tycker och anser. Vad elever tycker och hur man resonerar där kursen ges, alltså på folkhögskolorna, menar KT-webben tydligen inte vara värd något cyberutrymme.

Under rubriken Röster om förslaget finns dock i pappersblaskan nedanstående text som jag skrivit av för att du, noble Bloggläsius, skall ges en kompletterande information. Först Signe Hasslers artikel:

”Möjlighet att pröva sitt yrkesval tidigt unikt för kyrkan”

Olivér Joób och Håkan Gustafsson, lärare på Hjo folkhögskola, reagerar på att man rycker undan möjligheten för blivande kyrkoarbetare att få lära känna kyrkans tro och liv innan man gör sitt yrkesval.

Bristen på förkunskaper har bara ökat genom åren. En brist som gjorde att kyrkan en gång startade grundkursen.
- Varje kurs ser vi hur några väljer att byta yrkesinriktning eller helt hoppa av, den möjligheten till est försvinner nu. Denna möjlighet att pröva sitt yrkesval så tidigt i utbildningen har varit helt unikt för kyrkan, säger de.
En annan viktig del som försvinner är en tidigt grundad förståelse mellan de fyra yrkesprofilerna och kyrkans gemensamma uppdrag, något som de tror gagnar det framtida församlingsarbetet mycket.
- Det är helt obegripligt att rikskyrkan inte tagit hänsyn till att 10 av 13 stift anser att grundkursen bör få vara kvar eller att man informerat om sina planer att slopa den.
- Faktum är att man under alla dessa år i princip aldrig utvärderat utbildningen. Det har bara skett på lokal nivå. Ingen har tagit reda på vad kursen inneburit för dem som nu arbetar inom kyrkan.
Att det nu blir upp till stiften att anordna utbildningen och att en del av dem aviserat att de även i fortsättningen kommer att kräva den , tror lärarna i Hjo bara får till konsekvens att kandidater söker sig till de stift som inte gör det.
- För vår del ser vi det som en omöjlighet att vi skulle bedriva  utbildningen enbart på uppdrag av stiftet.
På Hjo folkhögskola har grundkursen ingått i kursutbudet sedan 1994 och har stor del i skolans tydliga kristna profil som nu riskerar att försvinna eller bli otydligare.

Yashmin Singh har varit i kontakt med två elever som går olika former av grundkursen och ställt dessa två frågor till dem:

1. Vad tycker du om förslaget att Svenska kyrkans grundkurs inte skall vara obligatorisk att gå?
2. Skulle du ha gått kursen om den var frivillig?

Mariana Edman läser grundkursen på helfart på Helsjöns folkhögskola, är lärare till yrket och vill bli diakon:
- Det är inte ett bra förslag. Kursen har gett mig otroligt mycket. Vi har bibelstudier och får kunskaper och erfarenheter som jag tror i alla fall inte alla yrkeskategorier i kyrkan är så förankrade i. vi jobbar också med oss själva, årt kall och vår tro, som är väldigt värdefullt.
- Jag hade inte valt att gå kursen om den inte varit obligatorisk av ekonomiska och praktiska skäl, så jag är glad att jag läser den nu, för jag hade inte velat vara utan den.

Karin Rubensson läser grundkursen på distans på Helsjöns folkhögskola och även studerar teologi i Lund:
- Det är svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget. Men det är viktigt att det blir lika över landet, vad som än beslutas. Jag tycker min grundkurs är bra men ett problem som jag ser är att det är svårt att hitta rätt nivå för undervisningen eftersom vi har så olika bakgrund.
- Jag hade nog inte gått kursen om den inte var obligatorisk eftersom man även kan få kunskapen, som ges där, på annat håll.

Detta inlägg skrev jag på arbetstid – eftersom det berör jobbet så starkt.

Överskriften motvind i luleå syftar inte på senaste matchen i slutspelshockeyn – men skulle i och för sig kunna göra det. Ganska onödigtvis förlorade man mot AIK onsdag denna vecka. Men det är ändå inte vad som fått mig att fatta tangentbordet och pryda ett inlägg med ovan satta titel.

I förrgår var jag i Luleå. På stiftskansliet. Alltså kyrkans regionkontor. Jag var på en intressant träff även om jag inte ser klart hur det som resonerades om skall enkelt landa i någon speciell del av folkhögskolans verksamhet. Lite överallt har det dock sin tillämpning. Grundkursen, Volontärlinjen, SFI, framtida utbyte med den lutherska kyrkan i Liberia och en massa korta kurser. Freden alltså. Och försoningsarbete. Det var freds- och försoningsproblematik det handlade om. Handläggare från rikskyrkans kansli i Uppsala var på plats liksom en representant för Life & Peace institute. Mycket intressant.

Vad gäller motsättningar och konflikter har man ofta i historien bland teologer och etiker diskuterat begreppet Rättfärdigt krig – alltså när är det legitimt att ta till våld och när är det orättfärdigt. Enkelt sagt kan angreppskrig klassas som orättfärdiga och försvarskrig som rättmätiga. Men ändå blir det knepigt eftersom alla vet att anfall är bästa försvar och att också ockupanter ockuperar för att försvara sig, inte erövra. Säger de alltså. Ockupanterna.

I det sättet att se saker och ting blir fred samma sak som avsaknad av krig. Skjuter man inte är det fred och på nåt sätt har man nästan nöjt sig med den tanken. En viktig och mer ny aspekt på saken skulle kunna vara att diskutera vad en Rättfärdig fred är. Eller skulle kunna vara. Rättfärdig fred måste vara något mer än avsaknaden av krig. Och det var arbete för Rättfärdig fred som vi fick information om och inblick i. Långsiktigt arbete för Rättfärdig fred, främst på Afrikas horn.

Men det har väl inget att göra med motvind i Luleå?
Jo. det har det. Läs vidare får du se!

Efter ett par timmar togs en paus för lunch och vi uppsökte gemensamt ett av stadens näringsställen. Promenerandes genom Stadsparken var det motvind. Kall motvind. Som det nästan bara kan vara i Luleå. Både när vi gick till mathaket och när vi gick tillbaka. Motvind hur man än vände sig – typ.

Det är Luleå det! Nu som förr. Under min uppväxt härdades jag i den i blåsten. Att cykla någonstans var aldrig med vind i ryggen. Pumpandes sin DBS längs Storgatan på väg till gymnasiet såg jag flaggor stå i blåsten vinkelrätt mot min färdriktning. I en korsning smattrade de åt höger och i nästa åt vänster och mellan korsningarna kom kulingen rakt i ansiktet. Inte kul alls. I sanning ett märkligt meterologiskt fenomen. Tre vindriktningar på samma gång. Ingen av dem gjorde det enkelt för de stackars cyklisterna – jag och de som skulle åt samma håll som jag. Och likadant när vi skulle hem.

Samtalen efter lunch var också bra.
Kolla gärna www.life-peace.org för att få mer info.

Vad har då bilden med detta att göra?

Bilden föreställer förstasidan av dagens nummer av Kyrkans tidning. Många tankar väcktes av rubriken, tajmingen och de tre artiklarnas innehåll. Saken har stor betydelse för folkhögskolan och berör direkt sådant jag arbetar med – och det känns som i motvind. Klicka här för den informativa huvudartikeln, här för att se hur det blåser i Linköping och här för vinden i Luleå. Läs och lägg märke till resonemanget som jag frestas sammanfatta till: Svenska kyrkans grundkurs på folkhögskolor är bra och nödvändig och skall vara kvar men ska tas bort för den inte behövs men ändå vara kvar för den är ju bra men behövs nog inte fast den nog behövs men ska tas bort – troligast.

Jag skriver inte mer om detta – nu. Situationen nu och hur framtiden kan komma att bli dryftar vi på andra platser än i bloggar – för närvarande. Dock ser jag det inte som fel att visa min bloggs läsare på vad som offentliggörs och beskrivs i Svenska kyrkans ledande nyhetsmedia. Inte heller är det att gå händelserna i förväg att nämna att om eller när grundkursen försvinner kommer den att följas av en annan kyrkligt inriktad helfartskurs vid Älvsby folkhögskola. Vi jobbar ihärdigt med den saken – trots vinden.

En dag utan en stencil är en förlorad dag!
Så sa Piteå-kyrkoherden Berglund runt 1980 i den tidsepok då alster från Gestetners dupliceringsmackapär rent allmänneligen ersatt skol- och ungdomstidens väldoftande och yrselframkallande spritstenciler.
I den andan spörjer jag:
Är en dag utan blogginlägg också en förlorad dag?

Skulle så vara har nästan halva veckan gått förlorad. Det var i måndags jag filosoferade senast och nu har torsdagskvällen infunnit sig i väntan på Hockeykväll på tvåan vilket leder till första delämnet i min tjugotredjefebruariblandning.

Vad är felet??
På media alltså?? Djurgården hit å Djurgården dit å upp å ner kring strecket å depp å intervju å analys å skak på huvvet å bekymrad blick å potentaten och hans moster i den ena sändningen efter den andra! Både TV och radio tjatar om lag i kris å hur ska det gå å vart tar det vägen å fram å tillbaka i en evig ältningsmaskin. Min maning är att man i stället för att tjafsa över ett misslyckat Stockholmslag basunerar ut vad hockeyn just nu faktiskt handlar om: Luleå rycker i toppen! Men så gör inte Fjollträskcentrerade mediaknuttar. Baaaad!!

Flaggdag!
Från och med idag – gissar jag – kommer den 23 februari att bli allmän flaggdag. Äntligen uppmärksammas min, min framlidne faders och min äldste sons namnsdag på ett adekvat sätt. Heder och tack till kronprinsessan med make som gett Torsten-dagen dess rätta efterlängtade glans. Grattis till tösen förresten. 

Homs och Kartago.
Den 23 februari blev denna dag också annorlundavis ett uppmärksammat datum å Lärdomens högborg på Nordkalotten alias Älvsby folkhögskola. Torsdagsgruppen samlades nämligen idag – liksom flera andra torsdagar. Det handlar om ett 40-tal pigga pensionärer som möts klockan 10-15 några torsdagar per termin med paus för lunch till någon form av föreläsningsförening. Idag var jag kontrakterad som förmiddagspratare. Programmet beskrev det förväntade med orden Stig Strömbergsson – om något aktuellt ämne. Klargörande! Eller?
Den syriska statskriminaliteten i Homs är aktuell så det fick bli mitt ena ämne om vilket jag egentligen inte vet mer än andra som har tillgång till samma medier som jag. Lite googlande och surfande på nätet innebar en påvverpåjnt om situationen, vad Alawiter är, deras tro, historia, ställning i samhället och en del annat. Syriens president och militär kommer från gruppen alawiter.
Efter bensträckningspaus runt 11 fortsatt påvverpåjntpratande utifrån annat gårdagsgooglande om dagens datum. Lite kort om namnet Torstens relativa ovanlighet för att sedan gå över till det namn som var kopplat till detta datum innan det blev en Torsten-dag. Det blev således ett föredrag i ungefär 40 minuter om Kyrkofäder* generellt och Tertullianus från Kartago speciellt. Den 23 februari var en Tertullianus-dag i den svenska almanackan innan 1901.
Kul att vara tvungen att läsa på!

Just nu är konfafotbollisarna och konfafotbollisorna iväg för att fotbolla. Det innebär en paus för min del, en paus som bland annat kan användas till ett litet bloggeri.

Det är tredje året konfafotboll beger sig, samarrangemanget mellan Norrbottens fotbollsförbund, Älvsby församling, Älvsby folkhögskola och i någon mån organisationen KRIK. Det är – för närvarande – färre ungdomar än 2011 men ändå är det en naggande god konfirmandgrupp på knappt 20 tonåringar. De kommer liteöveralltifrån i fyrkanten, Älvsbyn. Piteå, Luleå och Boden om man kör varvet moturs.

Samling vid pumpen var det ½10 i morse. Intro, lära känna varandra ett tag och så ”lektion” fram till lunch. Ordet lektion har ”-tecken kring sig. Ehuru jag arbetar som lärare gillar jag inte ordet som drar mot skola, utbildning, läroplan osv. Dylikt är i och för sig OK men konfirmandverksamhet är innerst inne något annat – även om lektioner förekommer och skall förekomma. Om du, ädle Bloggläsius, tar dig före att titta på verksamhetens speciella hemsida – här – och klickar på Uppdrag 1 och 2 uppe till vänster hittar du utgångspunkten för dagens förelunchpass.

Efter middag blir det mer. Då skall ungdomarna få titta på två av de Bibeltexter som läses i kyrkorna landet över i morgon. De skall få klura i grupper och skriva sina klurigheter och ställa kluriga frågor. På så sätt producerar de utgångspunkten till förkunnelse-samtalet i morgondagens gudstjänst. Kollegan lyfter på samma vis de böner ungdomarna tidigare skrev in i gudstjänstens olika tack-, förlåt-, hjälp- och förböner.

Hur gudstjänsten kommer att förhålla sig till den officiella Kyrkohandbokens ritual är lite svårt att säga. Någonstans mellan Söndagsgudstjänst och Temagudstjänst – typ. I vart fall firas den i morgon 11.00 i folkhögskolans kapell. Principiellt borde vi – i grunden min mening – traskat till Älvsby kyrka men vi valde att bli kvar på skolan. I kyrkan är det i morgon Pensionärernas dag som också är speciell och inte så väldigt enkel att forma nybörjarkonfirmandigt. Två gudstjänster i morgon alltså. Jag vill inte locka och tubba någon från kyrkan men till skolans kapell är man välkommen om man så vill. Inte minst för att sjunga.

Jag tycker det är kul och intressant att ha att göra med konfirmander.
Tro dock inte att det denna dag inte inneburit ett offer - och ett stort sådant!

Barnbarnet Tyras hulda moder fyllde år i förrgår. Fadern fyller år i början av nästa vecka. Bästa hopslagna kalasdagen för familj, släktingar och anförvanter är idag. Tyras farmor och farbror har alltså fått fara till Tyra för att leka med henne och i samma veva fira föräldrarna. Men farfar – alltså jag – kunde inte åka med. Farfar får kalasvänta ett par veckor – Tyra fyller två första mars.

Men redan på måndag skall farfar träffa Tyra en liten stund!
Luleå Domkyrkoförsamling – hopslaget sedan något år med Örnäsets församling – bedriver i samverkan med folkhögskolan så kallad Ledarskola och vid deras träff i Örnäsgården måndag kväll mellan 18 och 21 skall jag försöka bidra med tankar och ge klarhet gällande – jag citerar ”beställningen”: …vad bibeln har med oss att göra idag. Alltså lite om hur denna gamla bok kan vara aktuell för en ungdom nu för tiden. Hur man kan använda den. Vad den kan betyda mm.
Och på vägen dit skall farfar träffa Tyra när hon slutat jobbet på dagis!!

Nu verkar konfirmanderna ha börjat återvända från sporthallen…

Herre, du vandrar försoningens väg,
själv både flykting och fredlös.
Smärtornas gata med hetta och damm
drev dig din kärlek att gå.
Visa oss vägen, försoningens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du visar oss frihetens väg.
Fri är blott den som kan tjäna,
Den som av kärlek kan glömma sig själv,
den som fått mycket förlåtet.
Visa oss vägen, du frihetens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du vandrar gemenskapens väg.
Lär oss att gå över gränser.
Kunskap och sanning och omsorg och rätt
får vi som syskon nu dela.
Visa oss vägen, gemenskapens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du visar oss himmelens väg,
Den som oss leder till livet.
Målet är himlen, men jorden vår väg.
Själv går du här vid vår sida.
Visa oss vägen, du himmelens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Det där var ledmotivet för den internationella dagen på folkhögskolan i förrgår. Psalm 738 alltså. Från den inledande gudstjänsten i Älvsby kyrka och genom alla föredrag och seminarier till sändningsgudstjänten i folkhögskolans gymnastiksal var allt insorterat under någon av de fyra verserna om försoningens, frihetens, gemenskapens och himmelens väg. Psalmtexten är egentligen oerhört intelligent och innehåller väldigt mycket god teologi – typ.

Vart annat år är det en Internationell dag och vart annat en konferens om tre dagar då det blir mycket mer av program, föredrag och internationella möten. Förra året var det en tredagars i Skellefteå, 2010 en dag i Arvidsjaur och året innan en stor i Haparanda. Till endagaren detta år var två internationella gäster inbjudna - biskop Thomas från El-Quissa i Egypten som i sista stund fick förhinder och Yenenesh Geleta från Etiopien/Kenya. Mycket intressant arbete kring den kvinnan! Kamp mot fattigdom och doktorshatt i Luthersk arbetsetik.

Min eufori i förra inlägget handlade om själva arrangemanget och att det tack vare så mycket god kompetens fungerade så bra. Innehållet ökar min extas och jag tycker bara det känns så länge till nästa år då det skall bli en tredagars igen. Rekommenderar verkligen och synnerligen alla läsare av denna min blogg att söka möta upp när det gäller. Anställda i församling bör önska det som fortbildning och andra må vända sig till den församling i vilken de bor för att ta reda på om man tänker resa därifrån och i så fall haka på – eller fara i helt egen regi.

Givetvis var pressen på plats. Vad det Lokala Världsbladet skrivit kan läsas här. Den lokala webb-tidningens rapport finns här om man klickar på internationell konferensdag eller går på religion och letar upp lördagens datum. Där finns en massa bilder och av dem har jag lånat porträttet av den internationella gästen samt två från Mässan i kyrkan – lite linslusigt.

Varning: Detta inlägg stinker!

Det finns ett talesätt som säger skryt luktar illa.
Därför är den nyss skrivna varningen befogad.
Därför kommer man när man läser detta inlägg att från skärmen kraftigt känna min stolta mallighets odör – och det bjuder jag på.

Det var idag, lördagen den 11 februari 2012, som Luleå stift i Älvsby församling och å Älvsby folkhögskola genomförde årets Internationella dag under temat Herre, du vandrar försoningens väg. I morgon planerar jag att i ett andra inlägg försöka hinna skriva om endagskonferensens innehåll och tematik men nu på lördag kväll i väntan på Sherlock Holmes vill jag bara släppa iväg en pust skrytsam illalukt över min arbetsplats och mina arbetskamrater.

Det var över 220 personer som kom till Älvsbyn för att konferensa. Praktiskt innebar det att de efter att ha startat i med fika och registrering i församlingsgården samt Mässa och föredrag i kyrkan infann sig på skolan till lunch och eftermiddagsaktiviteter.

Alla utspisades på under timmen i matsalen och en halv gympahall.
En massa lektionssalar var riggade med datorer, kanoner, blädderblocksblad, beställt antal stolar och ho vet allt som behövs för 8 seminarier av olika storlek, fyra årsmöten, ett mingelcafé och en avslutningsgudstjänst med hela flocken.

Och allt blev bara så lysande. Flöt så perfekt och välarrangerat. Mat, lokaler, parkeringar och allt möjligt annat fungerade. Mina arbetskamrater i kök, vaktmästeri och administration, elever, volontärer och kollegor i infomontrar och rättviseshop, behjälpliga vägvisare och allt annat gjorde dagen bara så lyckad för konferensdeltagarna som öste tillfredsställelse och beröm över skolan. Med olika ansvar och skickligheter las ett pussel som innebar en mycket lyckad dag och jag är mycket stolt över att få ha alla dessa personer som arbetskamrater.

Nu har Sherlock börjat!!

Varje år vid denna tid sammanställer församlingarna i Svenska kyrkan statistik för det år som just förlupit. Från lokal nivå rapporteras detta in till någon sorts central och sedan produceras kolumner, värden och diagram till fasa och glädje för tabellbitare och tendenstolkare. Svenska kyrkan gör detta faktasamlande bra. Jag tror det är viktigt att på allvar jaga siffror och vara lite statistikfixerad.

Missförstå mig nu rätt! Givetvis skall man inte jaga siffror genom att arrangera publikdragande verksamhet och jippon av olika sorter bara för att få upp talen. Det är inte en rätt väg, bara en lätt. Gör man så blir det drop-in-vigslar och drop-in-dop ägnade att fixa upp statistiken – tendenser man sett i ett mellansvenskt stift förra året.  Om drop-dead-cermonier vid massgravar står på kö vet jag inte. Jag tycker hur som helst att drop-agerandet är att banalisera sakerna mer än lämpligt.  Extra korkat blir det när det gäller dopet som till skillnad från de andra två kyrkliga handlingarna är ett sakrament, en helig handling, som Jesus själv uppmanat till och gett innebörden åt och som har en avgörande betydelse för den kristna kyrkan och för att som individ vara kristen.

Ändå är sifferjakten viktig för att få fram ett material att tolka och för att kunna förstå vad som sker. På nationell nivå är det viktigt men framför allt lokalt. I församlingen hjälper statistiken de som beslutar och de som arbetar att förstå hur det faktiskt är – om man väljer att vilja och våga förstå. Tyvärr är många siffror på de flesta håll negativa både vad gäller gudstjänster, dop, antalet kyrkotillhöriga och allt. Just därför är det viktigt att våga ställa diagnoserna och inte falla för frestelsen att bara vara glättigt överslätande typ det går dåligt men inte så dåligt som det skulle kunna ha gått. Ett exempel på denna sistnämnda attityd hittar man i denna artikel.

När statistik blir alltför dålig för ett hockeylag – Djurgården är här ett välkommet exempel – sparkar man coachen och byter folk i styrelsen. Det är inte säkert de individerna är de skyldiga men de är ansvariga. Och man måste ju göra något när man sjunker i tabellen. I en del församlingar – och på andra nivåer – borde man kanske pröva den metoden lite mer och inte fortsätta med det som är ack så vanligt: kicka de provokativa spelare som sticker ut genom att ”göra mål”.

In i statistikandet för Älvsby församling har jag idag lämnat in en redovisning av andakter och gudstjänster i folkhögskolans kapell. Förra året blev det 31 Veckomässor – ordinarie på tisdagar under höstterminen mestadels ledda av mig och mer tillfälliga i samband med korta kurser och då oftast ledda av andra – som samlade 523 kommunikanter. Sammanlagt 213 smärre andakter – 158 på morgonen, 9 runt lunch och 46 på kvällen – innebar i adderade tal 4234 deltagare (2546+323+1365). 10 andra ”större” gudstjänster gav 908 personer och summa summarum blev det under 2011 254 gudstjänster och andakter med 5665 medfirare.

Siffrorna av dessa slag tycker jag är intressanta att mäta men ännu intressantare att försöka förstå. Givetvis rör det sig här inte om fem och ett halvt tusen unika individer. Vad det handlar om är ju att några – en, två eller tre handfullar – deltar ofta, till exempel vid flera morgonböner i veckan. När 34 konfirmander i två veckor har andakt två till tre gånger dagligen rusar ju också siffrorna iväg. Räknar man ut snittet på mässorna blir det knappt 20 per gång men så många är vi som regel inte. Ett par tre ”stora” läger-nattvardsgångar gömmer sig i materialet.

Sådant är alltså viktigt att mäta – men ännu viktigare att tolka och först. År från år.

Klockan har nu passerat midnatt.
Temperaturmätaren ute visar på minus 33,2 grader.
Vitsen med det förstår jag inte alls!

Igår, fredag, var det Förintelsens minnesdag. På folkhögskolan uppmärksammar vi den varje år den 27 januari – eller på ett näraliggande datum om den 27:e skulle vara lördag eller söndag. Tyvärr är nog Älvsby folkhögskola den enda instansen i kommunen som varje år tar fasta på denna viktiga sak i en någotsånär organiserad form.

Det blev i år ungefär som förra året och några år dessförinnan*. Ändå blev det lite eljest då det nu var nya kvastar som sopade, alltså annat folk som hade ansvar för det som skedde. Vi är nu tre lärare** som vid var sitt tillfälle deltagit i ett så kallat Auschwitz-projekt tillsammans med Luleå stift och inom ramen för det projektet besökt förintelselägret som den 27 januari 1945 befriades av Röda Arméns 322:a Skyttedivision. Detta år var det arbetskamraten som senast gjort resan som tillsammans med en medresande elev ansvarade för ett två timmars gemensamt program för hela skolan. Jag och den tredje läraren – hon som reste först – fick detta år ta del av andras erfarenhet och intryck, inte själva ansvara. Lärorikt.

Det är viktigt att nazisternas folkmord, främst på judar men också på andra, hålls kvar i minnet. Viktigt är också att se och avslöja de mekanismer som låg bakom, idéerna och attityderna. Det är bara genom att hålla saken i minnet och lära av historiens svartaste ögonblick som kan vi urskilja och stå emot när svärtan åter gör sig påmind i form av antisemitism, dess kusin islamhatet*** eller annan särbehandling på grund av ras, religion, kön, åsikt eller annat.

Ropet från Auschwitz blir:
Det får inte hända igen!
Det får inte drabba judarna igen!
Det får inte drabba någon igen!

Ändå har vi sett och ser det hända på nytt och på nytt – också efter 1945. Irans president förnekar Förintelsen och skriker om att förinta Israel. Givetvis var det helt korrekt att en massa folk gick ut när stollen orerade om detta i FN:s Generalförsamling. Folkmordet i Rwanda lyfte världen skamligt nog inte ett finger för att stoppa. På Balkan folkmördades det också innan NATO ingrep. I Irak gasade Saddam Hussein kurder. I Nigeria och på många andra platser mördas människor bara för att de är kristna. Dessa brott mot mänskligheten är i kvantitet och systematik inte av samma grad som det nazisterna gjorde mot judar och andra – men andan är densamma.

Att rätt högtidlighålla Förintelsens minnesdag och rätt hedra de mördade är att stoppa folkmord där de sker men också att söka stämma i bäcken, inte bara i ån. Det bäckstämmandet handlar om att motarbeta främlingsfientlighet och rasism, förtryck och åtskillnad, demonisering och intolerans, ockupation och förtryck på vad sätt sådant än uppträder och var det än sker. Det handlar om att motarbeta ökad främlingsfientlighet och segregation här hemma i Sverige. Utomlands handlar det om Kina i Tibet, konflikten i Kongo, Israel på Västbanken****, president Assads förtryck i Syrien, amerikanska presidentaspiranters påstående att det inte finns några palestinier och mycket mycket mer. I alla de sammanhangen sker en systematisk avhumanisering och ett medvetet osynliggörande av andra och det är samma attityder som nazismen stod för – även när man inte massförintar folk.

Medicinen mot Förintelser och Förintelsernas förstadier är arbete för Sanning, Försoning, Rättvisa och Fred – det som i afrikanska kulturer kallas Ubuntu.

PS: Bilden till detta inlägg tog den arbetskamrat som ansvarade för årets temadag – en vägg i den judiska stadsdelen i Krakow. DS.