stigstrombergsson

I princip är det en vansklig sak när bloggare tar sig föra att skriva alltför mycket om sitt arbete eller sådant som tilldrar sig i arbetets närhet. Därför skriver jag ganska sällan om sådant. Arbetskamrater och chefer skall inte behöva snegla i bloggen för att hänga med i vad jag anser sker på arbetsplatsen. Och dialoger, eventuella problem etc skall ju hanteras där genom vanliga kontaktvägar – inte här.

Men ärbetet är en stor del av livet och därför då och då värt att beblogga. Jag jobbar ju mer än 40 timmar varje vecka och arbetet fylls av allsköns aktiviteter, både schemalagda och mer tidsmässigt oreglerade. Idag, fredag förmiddag, är jag tidsoreglerad. Till och med platsoregerlig. Jag jobbar hemifrån – typ.

Livsfarlig sak det där med att jobba hemifrån. Ingen är ju här och ställer krav. Eller ens ser. Frestelsen att hitta en bok att läsa i, ett TV-program att titta på, en gräsmatta att klippa, ett fönster att se ut genom, en fåtölj att tuppa av i, en blogg att inlägga i är stark. Som synes.

Detta betyder att jag har sovmornat och diversesysslat denna fredag förmiddag då jag enligt vad jag sagt jobbar hemifrån. Jag skriver till och med detta blogginlägg. Om en stund, när detta publicerats, ska jag börja – alltså att jobba hemifrån. Jag är ju nämligen i den fas av livet då det faktiskt ändå är möjligt. Volymen frestelser och störande faktorer har ju minimerats till just böcker, fåtöljer och lite till. Barnen är stora och utflugna och behöver varken omvårdnad, mat eller skjuts – i alla fall inte av mig och nu. När ungarna fanns i kåken var jobba hemifrån en omöjlighet i mitt fall - liksom jag ärligt talat tror i de flestas. Behov i massor, distraktioner i parti och minut och frestelser i mängd skulle inneburit både kvantitativt och kvalitativt mindre och sämre jobb som motprestation till den lön som månatligen sattes in på kontot.

Så nu skall jag jobba. Strax. Och läsaren kan vara lugn. Jag skall göra rätt för mig. Den moralen har jag vad gäller tid och pengar att har jag skolkat en förmiddag får jag jobba en kväll. Arbetsköparen skall få valuta för sina pengar och avtalen skall hållas. Sådetså!!

Nu skall alltså ett och annat mail skrivas. Bland annat till stiftskansliet med en beskrivning av vad vi önskar att handläggarna där ger till Svenska kyrkans grundkurs när den kommer på studie- och informationsbesök. Framtidsanalyser och prognoser kommer vi att önska – och en del annat.

Material och anvisningar för dem som går Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och distans skall framställas och läggas ut på en plats på nätet där de kan hitta det och ta del av instruktioner och annat för att kunna jobba med det och också jobba tillsammans.

Distansgrundkurs betyder inte att de som deltar sitter hemma med läs- och inlämningsuppgifter att jobba med ensamma och redovisa för en lärare som skall bedöma om det är bra nog. Så är det oftast på gymnasier och distanskurser på universitet men inte på Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och distans. Näpp!! Där skall vi i stället söka skapa något av ett klassrum på nätet i vilket vi kommunicerar och diskuterar både skriftligen och genom korta filmsnuttar och annat. Intressant att söka få till. Och inte alldeles enkelt.

Jag skall också göra ett utkast till ett förslag för – och det här låter fint – hur det innehåll och material som blivit aktuellt och därför skall tas upp på Luleå stifts internationella konferens i februari nästa år egentligen skall hanteras rent pedagogiskt med ca 300 personer närvarande. Det kan en del tro vara en enkel sak och mena ungefär det är väl bara att man håller föredrag på föredrag på föredrag på föredrag i två dagar så folk får veta och kan ta med sig hem det de (eventuellt) kommer ihåg. Inte sällan går det till så i kurs- och konferenssammanhang. Ingen tid och form för tanke, samtal, invändningar, insikt. Det funkar lika dåligt varje gång – den ensidiga föreläsningsmatningen alltså. När det går till så blir det faktiskt bara lunch- och middagsmaten folk minns. Så här behöver det funderas och skolan har fått i uppdrag att bidra med tankar kring vad man kallar den pedagogiska processen. Det lät väl också fint!

Första oktober möts prästerna i Piteå kontrakt till konvent – alltså prästerligt regionalt pep-talk. Dagen skall handla om Dopet och vördig prosten har bett mig ansvara för ett introducerande föredrag som start på prällarnas överläggning. Viktigt. Man kan tycka att detta med dopet, dess betydelse och hur man arbetar kring det är enkelt och självklart men så är det inte. Längre. Saken är faktiskt – min åsikt – numera i gungning. Och allvarlig sådan. Dels gungar det så att antalet som döps börjat minska påtagligt och dels svajar det så att internkyrkliga uppfattningar om dopet börjar spreta och kanske rentav står i en påtaglig teologisk förändring. Och det skall jag försöka belysa – gissar att saken återkommer här på bloggen.

Sådana intressantheter skall jag jobba med när jag nu strax på allvar denna fredag skall börja jobba hemifrån – fast jag kanske äter lunch först. När jag jobbat, alltså gjort helg, kommer jag att skriva ett blogginlägg till och det med anledning av vad bloggarkompisen Torbjörn Lindahl skrivit i sitt senaste inlägg Kyrkligt skvaller. Men till det återkommer jag efter jobbet.