stigstrombergsson

Ursäkta rubrikens vulgära ord. Klockan är 10 i 1 natten mot lördag 11/8 och jag har just kommit hem, fylld av intryck, tankar och känslor efter en fantastisk dag. Faktiskt en såndär dag snedstreck kväll som gör att jag nog fixar att kämpa på ett år till. Och som gör mycket teoretiserande kring dittan och dattan så patetiskt. I den sena timmen med en bedövande mackmyra bakom gomseglet kan jag inte annat än att bara vara så tagen – inte dragen – av det meningsfulla arbetet med ett gäng 15-16-åringar. Jag säger: Med sådana unga människor på gång in i samhället kan framtiden aldrig bli riktigt farlig!

Sansa dig Stig! Vad har hänt? Andas!

OK – jag tar det lite systematiskt även om timmen är sen. Måste få berätta och så få det ur kroppen. Men osammanhängande blir det. Och virrigt. Men häftigt.

Jag pysslar alltså på avlönade stunder med konfafotboll. Noga sagt årgång 2012. 17 härliga lagom struliga ungdomar tillsammans med ett fint arbetslag av andra ledare. För 2012-orna lackar det mot konfirmation. På söndag klockan 11.  I Älvsby kyrka. Med ett dop innan klockan 9 i folkhögskolans kapell. Lite nerver finns utanpå kroppen hos flera och många tankar i knoppen hos många.

Intressant är att under början av första veckan – den förra – rörde sig samtalen väldigt mycket kring åsikt och beteende – alltså de frågor ungdomarna kom med. Om Adam å Eva fick två söner va och så slog en ihjäl den andra va och stack sedan iväg å hitta en fru va varifrån kom hon då va? kan vara ett av mig fabricerat exempel på en fråga typisk för konfafotbollens början. Att en konfirmand frågar Får man runka? är ett exempel på den ganska regelfixerade tankevärd som präglar första veckan. Ungdomarnas frågor alltså.

Andra veckan är skitspännande. Mönstret går igen från tidigare år. Ursprungstanken att kristen tro är en åsikt glider över kring funderingar utifrån att kristen tro är en avsikt – alltså inte detaljer och regler utan inställning och vilja. Detta är inte konfirmandernas egna ord utan min egen beskrivning. Glidningen är inte bara lärar- eller ledarregisserad utan främst något som växer sig starkare i flocken utifrån ett dagligt böneliv och samtal om Gud, tro osv.

Och så kom 2011-orna. Alltså förra årets gäng. På fredagseftermiddag. Utmanade av årets grupp till fotbollsmatch med efterföljande hamburgergrillning och övernattning på skolan. Av 34 2011-or kom 32 när vi hade återträff ett veckoslut i december och till kvällen-natten-morgonen nu ungefär ett år efter konfirmationen anmälde sig 22 men ”bara” 18 kom. Andra hade aviga matchtider som gjorde det omöjligt, beklagade att de var i Spanien eller annat. Ändå kul. 18 återfallare för planerad gemenskap och festlighet – typ.

Men. Det finns alltid ett men.

En av 11-vorna som kom var absolut nydrabbad av akut traumatisk sorg i familjen. Det lät som en klinisk beskrivning från min sida men jag vill inte ge detaljer för att inte hon/han skall bli personligt uthängd här. Och fjolårsläsprällen – alltså jag – får sitta i samtal med den som berörts. Dessutom vara den som i aftonbönen har uppdraget att berätta saken för alla de andra. Och se hur ungdomar berörs och ger sin vän stöd, medkänsla och uppmuntran genom en kram, ett pekfingerpet på axeln, trevande ord, ljuständning. Och pastorn – alltså jag – får vara med när detta händer. Som en kugge. En kugge de säger att de uppskattar.

Jag minns en sak, en enda sak du sa i läsningen! berättade en fjoling när vi alla tidigare på kvällen satt vid brasan och sotade hamburgare. Det där om passningen.

Vaddå?? sa jag. Det minns jag inte.

Jo, du sa att Gud genom det Jesus gjort slagit ett avgörande inlägg men att det var upp till oss själva att sätta bollen i mål.

Sa jag det?

Jo!

Ja – det verkar ju så klokt att det måste varit nåt jag sagt konstaterade jag kaxigt och fortsatte riktad mot honom som berättat där han satt omgiven av ca 15 andra: Och du då – tog du tillvara inlägget? Har du satt din boll i mål? Han fattade mycket väl att jag egentligen frågade: Har DU valt att vara kristen, att tro på Jesus?

Jo! Det har jag! löd hans goda bekännelse. Och pastorn – jag – teg och gladdes.

I morgon fyller jag ett år som kristen! sade en tös som döptes förra sommaren. Pastorn – fortfarande jag – teg vidare.

Och så klockan 22 den gemensamma aftonbönen jag nämnde med samtal, ljuständning, prästfundering, berättelse om den som drabbats, kamratstödet, fantastisk solosång av en av 12-orna, Vår Fader och Trosbekännelsen – som jag upplevde att de inte alls kände obekväm. Och sedan fortsatta samtal till efter midnatt. Om tro, om liv, om allvar.

Det är bara så jävla rätt att vara där!! Och en så stor förmån att få dela väg med några. Och kanske – jag säger kanske – betyda något.

Och jag blir så arg när jag tänker på att vuxnas beslut och beslutsinkompetens kan – alltså kan – göra att detta meningsfulla inte kommer att fortsätta. Försiktighet och obeslutsamhet i styrelser, råd, utskott och kommittéer kan leda till att dessa möten inte kan leva vidare – möten som är så jävla rätt.

Nu är hon – uret alltså – ½2 om natten och jag har spontanskrivit av mig dagens och kvällens intryck. 8 i morgon fortsätter konfafotboll och jag måste sova nu. Publiceringen av detta får dock anstå lite. Till ett mer vaket läge – typ. Till i morgon.

Det är nu lördag tidig kväll och jag har i vaket och klipskt tillstånd tittat igenom det jag fylld av känslor skrev natten som var. Jag inser fuller väl att rubriken kan verka ful och kanske borde bytas ut mot ett mer sansat konfafotboll 2012 – 4 eller nåt men väljer ändå att låta den stå som jag skrev den.

För fullständighetens skull skall sägas att jag normalt sett inte låter svordomar ingå i mitt språk. Visst kan jag glosorna – jag lever ju i denna värld – men anser det fel och obildat att använda sådana dåliga språkliga förstärkningsuttryck som alltför ivrigt och tanklöst använda av alltför många alltför ofta. Jag svär alltså inte.

Men i det jag skrev i natt valde jag att trots god uppfostran, bildning och kultur stryka under vad jag menar på till och med svordomarnas ohyfsade sätt. Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, väljer att fatta mig rätt.

BILD KOMMER VAD DET LIDER