avig(t) men rät(t)
När jag var barn fick jag läsa stickbeskrivningar för min mamma. Hon var synskadad och kunde inte själv läsa hur tröjframställningen var arrangerad men sedan hon väl blivit informerad satt saken i fingrarna och stickorna slamrade mot varandra.
Lägg upp 36 meter på stickor 3½ kunde jag säga när jag läste.
Meter? Det är maskor! sade min hulda moder.
Bokstaven m är väl meter! envisades jag.
Jaja! Läs vidare! - suckande.
Då gjorde jag det: en avig, tre räta, en avig tre räta, två aviga en rät i tolv varv – typ.
Just detta monotona avig-rät-avig-rät-avig-rät har satt sig i skallen.
I morse var jag med om något lite avigt men som på ett förunderligt sätt var så rätt. Detta fast jag aldrig varit med om det förr trots att jag är 58 år ung och varit präst sedan jag var 25 och dessutom under hela den tiden alltid tyckt om att vrida lite på saker och ting. Jag älskar att flytta om tankar till oväntade sammanhang eller medvetet vinkla ord och saker lite bakvänt eller eljest. Ett exempel på sådant är min oböjliga lust att för gudstjänster runt Midsommar välja psalmer med text och/eller melodi med julklang*. Att föreslå stilla-veckan-psalmer till Första Advent svarar mot samma drift. En bister sanning är att jag inte alltid, egentligen väldigt sällan, faktiskt nästan aldrig, fått musikernas gehör för sådan takt och ton.
På 58 respektive 33 år har psalmen 190 – Bred dina vida vingar – i min värld alltid varit något som sjungits på kvällskvisten. I gamla psalmboken fanns den – men med nummer 451 – under rubriken Afton och i den nya psalmboken från 1986 är det på samma vis. Gonattpsalm i hemmet, vid sammankomster i församlingen och aftonböner och nattningar på läger – typ. Men också en begravningspsalm. Faktiskt. Under den tid jag var församlingspräst slog den inte på något vis anhöriga-önskar-rekordet som Lina Sandell hade med sin Blott en dag, ett ögonblick i sänder, men Bred dina vida fanns i alla fall på sorgehusens topp tio – om man får uttrycka sig så vanvördigt.
Kvällar och begravningar är avslutningslägen – typ. De är den psalmens kontexter, ett teologiskt pretto-ord som betyder sammanhang. Eller Sitz im Leben som det skulle heta på exegetiska, en annan speciell teologisk-akademisk dialekt, och mena samma sak. Livsmiljö - typ.
Och så i morse har en av grundkursens elever valt 190 till morgonpsalm. Så bakvänt! Vilken avig tanke – om man talar stickbeskrivningska. Och vilken rät(t) mening den då fick!! Den blev klockrent en tonsatt bön för att leva dagen under Guds beskydd, i trygghet, i Guds nåd, i förlåtelse, med en god vilja tills det är dags att genom sömnen hämta kraft till en ny dag.
Psalm 190 är en morgonpsalm!
Bara så ni vet!!
* I gamla Evangelieboken hette Midsommardagen – alltid en lördag – också Johannes Döparens dag. Numera är det temat lagt till Söndagen efter Midsommardagen. Denna placering i Kyrkans år kommer sig av att Jesussläktingen Johannes – enligt Lukas berättelse – var ett halvt år äldre än Jesus. Då vi som bekant julfirar Jesus födelse den 6 januari och/eller den 25 december blir Johannesdagens självklara plats att vara en jul-kopplad dag i midsommartid.
Denna placering måste dessutom vara urgammal. Mandeismen är en speciell monoteistisk religion som uppkom i den judisk-kristna närheten något 100-tal år efter vår tideräknings början. Den var en avknoppning av eller tog i alla fall starka intryck av judendom och kristendom – som det då inte var så stor skillnad på – och är en gnostisk trosinriktning som med just Johannes Döparen som en av sina huvudfigurer regelbundet och ofta döper som rening. När det romerska riket antog kristendomen som obligatorisk statsreligion flyttade mandéerna över gränsen till Parthien/Persien och slog sig ner i framför allt nuvarande Irak. Idag finns i världen enbart några hundra tusen mandéer. Några av dessa har flytt till Sverige och hamnat i Älvsbyn och av en av dem har jag fått reda på att en av deras största högtider då de särskilt minns Johannes Döparen är just den 25 juni, ett datum de måste ”fått med sig” från de kristna. I Sverige var det datumet Johannes Döparens dag alias Midsommardagen fram till 1953.
