stigstrombergsson

Att arbeta på folkhögskola är för det mesta på olika sätt spännande – ibland väldigt spännade. Inte minst vårterminens sista skälvande veckor kan vara pulshöjande då vi, förutom att hålla på att lägga samman läsåret, ställs inför funderingar om hur hösten och nästa läsår kommer att gestalta sig vad gäller elevtillströmning till olika kurser.

Kurser på folkhögskolan är ur en synvinkel sett av två typer. Den ena arten kallar vi statsbidragskurser och de kan vara av skilda slag och olika längd. De finansieras av statliga anslag till vad som kallas folkbildning. Till folkbildningen hör folkhögskolor och studieförbund och det hela rör sig om en ganska skandinavis-nordisk form av skol- och bildningsverksamhet. I stor utsträckning kan skolorna själva bestämma innehållet i dessa statsbidragskurser. Volontärlinjen vid Älvsby folkhögskola är en sådan statsbidragskurs – likaså Svenska kyrkans grundkurs som genomförs i samverkan med skolans huvudman Svenska kyrkan på regional och nationell nivå. Konfafotboll är också en statsbidragskurs och i det fallet i samverkan med bland annat Norrbottens fotbollsförbund.

Andra kurser och utbildningar på skolan är uppdrag skolan fått av någon annan aktör. Till exempel har Arbetsförmedling och Försäkringskassa tidigare gett skolan i uppdrag att genomföra olika kurser och satsningar för människor som är i behov att förstärka sina kunskaper och meriter eller bara ”komma igång”. När landet leds av socialdemokratisk regering och det samtidigt råkar vara lågkonjunktur får skolan fler sådana uppdrag jämfört med nu när vi har en bidragsskeptisk marknadsliberal regering som hellre driver folk till armod än söka satsa på dem.

Älvsby kommun är likaledes en viktig uppdragsgivare bland annat genom att gymnasiet i samverkan med folkhögskolan fokuserar på elitidrottare inom skidor, orientering och skidorientering. En speciell grupp invandrarungdomar har på uppdrag i IVIK studerat svenska på skolan som också – får jag säga ganska framgångsrikt – varit underleverantör till gymnasiets IV-program så att elever som inte klarat högstadiet genom Bas-gruppen getts möjlighet att bli behöriga till program på gymnasiet. Just dessa två sistnämnda grupper har dock kommunen beslutat att ”ta hem till sig” nästa läsår. Gissar att huvudanledningen till detta är att aktuella årskullar nu krymper och man finner sig ha "egna" resurser för eleverna i fråga.

På vårarna är ansökningsläget inför hösten alltid ganska råddigt – det finns till exempel alltid som nu platser kvar både på Grundkursen, Volontärlinjen och Allmänna linjen. Tillsammans med de aviserade ”hemtagningarna” har råddigheten känts lite mer än vanligt.

I det läget är det särskilt glädjande att folkhögskolan idag fått besked om att kommunen antagit vårt anbud vad gäller att ge Svenska för invandrare – SFI.

Det känns kul och hedrande att vi i konkurrens – i den här världen råder konkurrens – med andra seriösa utbildningsaktörer med start redan 1 augusti under några år framåt har uppdraget att i skolans miljö möta 40-talet personer som nyligen kommit till vårt land, lära av dem, integreras* med dem och coacha dem till kunskaper i svenska.

Se gärna skolans hemsida – www.alvsbyfolkhogskola.nu 

Nu är det fredag eftermiddag och jag är till sist hemma efter en skapligt välmatad vecka. Om någon timme bär det iväg igen men då handlar det inte om något mer arbetsrelaterat än en personalfest. Vi jobbar inte – eller förväntas inte jobba – men det är jobbarkompisarna jag skall umgås med över en bit mat och en och annan pilsner samt säkerligen någon form av förnöjelse.

Jag var till Kalix tidigare i veckan – förbikörande omnämnt i onsdags. Uppgiften där vad att hålla ett föredrag om Bibeln, dess tillkomst, enhet och röda tråd(ar). Tjugofem personer var på plats för de cirka 45 minuter som programmet skulle ta – sedan kaffe, snack och andakt. Bibeln på 45 minuter är inte enkelt. Finns ju så mycket att säga. Tempot blev därför ganska högt – särskilt med tanke på att den Kalixdialekt de flesta åhörare använder sig av dagligen minsann inte är känd som turbotungeintensiv. Det är ju iii Kaaaliiix maan taalaar såå saakta att personer med rötterna där inte kan bli radio- eller TV-kommantatorer till andra idrotter än schack eller travtävlingar för fjärilslarver. Miljöpartiets just avgångne språkrör Peter Eriksson är från Kalix. Inte vet jag om han egentligen fått så mycket sagt i riksdagen men jag gissar att protokollen nog säger att han haft ganska mycket talartid.

Igår torsdag var det så friluftsdag med en massa trevliga aktiviteter på Selholmen – Älvsbyn gamla festplats*. Sedan jag redigerat 90-talet bilder från evenemanget kan jag inte annat än slås av vilken verksam integrerande miljö en folkhögskola utgör. Här menar jag integration av födda svenskar (som till exempel jag) och nya hitflyttade eller hitflydda landsmän/kvinnor (in spe). Jag har bilder av ”lag” om 6-7 personer som tillsammans kommer från 5-6 länder – och alla dessa jobbar, skrattar, hjälps åt. Både förbrödring och försystring av gediget slag. I andra studiemiljöer – högstadium och gymnasieskola – fungerar detta enligt min mening sämre då fördelningen tidigare och nyare svenskar där blir annorlunda. Utbildningen kan nog fungera likvärdigt men som integrations- och kompisfaktor blir en folkhögskolemilj svårslagen**.

Väl hemma vittjade jag brevlådan och fann bokpresentationsfoldern från bokklubben Clio. Köp- och läsklådan tilltog och vad det lider kommer notiser om sådant under kategorien Predikaren 12:12.

I DGB* stod det – fritt ur minnet utifrån gamla översättningen – att vårt liv varar sjuttio år eller åttio år om det bliver långt... Kanske kan modern medicin pocka på tillägget nittio år.
70 år gånger 365 dagar + några till blir inemot 25600 dagar. 80 år blir över 29200 dagar och på 90 år blir det mer än 33000. Minns dessa siffror.

Idag var det Folkhögskolans dag vid Älvsby folkhögskola. Det innebär öppet hus med diverse olika aktiviteter och en massa folk. Största dragplåstret i sammanhanget är löpartävlingen Älvsbyn runt – en stafett på 3-2-5-3-2 km lubbning i samhället. Närmare 40 lag deltog allt från elitlag över företag och arbetsgemenskaper till föreningar och mer eller mindre glatt utpumpade motionärer. Skidlinjernas elever går gymnasieskolan men har sin elitträning i skidåkning och skidorientering på skolan placerade sig hyfsat. Skolans personal ställde också upp med ett lag som ingalunda kom sist och vars fjärde löpare strax efter växling kan betittas härinvid.

Skolans FairTrade-butik höll givetvis öppet. Där kan rättvist framställda ätliga och drickbara likväl som icke ätliga eller drickbara** produkter inhandlas i solidaritet med folk i andra länder. Skolans Volontärlinje är basen för den förening som driver butiken.

Eleverna i IVIK hade bakat och sålde fika till förmån för skolans solidaritetsprojekt AIRA sjukhus i Etiopien. IVIK är invandrarungdomar – en del av dem asylsökande – som läser svenska och en del andra ämnen. Älvsby gymnasium hade till för ett par år sedan ingen sådan stödverksamhet men då folkhögskolan uppfattade försummelsen och utvecklade arbetet fick man kommunens uppdrag att åtgärda bristen. De eleverna kom dock inte med på bild.
Inte heller fastnade några ur Bas på bild fast de hjälpte till i matsalen. Bas är gymnasiets IV-program som folkhögskolan genomför på entreprenad för att streck och ig i grundskolebetygen skall kunna bli åtminstone g – och g kunna bli bli vg.
Vad det verkar kommer dessa två sistnämnda grupper nästa läsår att flyttas över respektive tillbaka och genomföras av den kommunala skolan. Om detta, motiven för det och tänkbara följder av det, har jag många åsikter som faller utanför ramen för detta inlägg. Men jag morrar!

Möbellinjen hade utställning i annan lokal, Körkort fanns med lite överallt. Svenska kyrkans grundkurs på ½ fart fanns inte på skolan och kunde inte medverka under dagen – de kommer in i morgon.
En del elever på Allmänna linjen passade på att plugga när de nu hade fått en skoldag förflyttad till en lördag. De kunde i den vevan, störda i sitt tänkande och sina djupa funderingar kring EU, berätta för nyfikna hur det är att läsa på folkhögskola.

Sedan segrare i löpartävlingen korats blev det utlottning av priser bland deltagarna och den förväntansfulla hopen fyllde skolans gymnastikhall. I det lottandet deltog inte jag men väl i ett annat om vilket resten av mitt skriveri nu handlar.

Skolans Ungdomslinje – grabbar som jobbar praktiskt och lär sig saker den vägen – hade fixat ett lotteri till förmån för den investeringspott som FairTrade-butiken behöver. Jag köpte av de tvåhundra lotterna fick lott nummer ett. Det har aldrig hänt förr i hela mitt liv att jag i ett lotteri fått lott nummer ett. Chansen för det är ju 1 på 200!*** Bara det kändes som en vinst.

Så blev det dragning och den första vinsten – en handgjord kniv – gick till lottnummer ett.

Det var min lott! Vad är chansen för det? 1 på 200 igen!
Den sammanlagda sannolikheten för hela denna kombination blir vad jag fattat 1 på 200 gånger 200 vilket blir 1 på 40000! Det händer minsann inte en person varje dag. Statistiskt sett måste man ju faktiskt leva 40000 dagar för att det skall ske – alltså ungefär 109½ år.
Det ni!!

PS: Till allt detta kan nämnas att i en del av skolan veckoslutshuserade och lektionade knappt 40 konfirmander från Piteå församling. Så nog var stugan full! DS.

När jag påbörjade detta inlägg avnjöt jag en stunds tid-ut mellan två saker som överlappat varandra gången helg – men ändå haft gemensamt fokus i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Ungefär hälften av de som då firade gudstjänsten kom ur den ena saken och var konfirmander och ledare knutna till fotbollskonfan 2011. Vi hade lördag-söndag haft en av två förträffar innan sommarens långa internatperiod. Ett tiotal personer kom ur den andra saken i egenskap av elever vid Svenska kyrkans grundkurs ½-fart modifierad distans. Sedan fanns givetvis ett gäng ”vanliga” Älvsbybor på plats.

Konfirmanderna brukar mellan sina träffar få så kallade uppdrag. Ett sådant gavs i samband med gudstjänsten och detta är texten i det uppdraget – ungefär:

Under största delen av ett år är det Påskens årstid i kyrkan, faktiskt ungefär tre fjärdedelar av året. Påskens årstid är indelad i tre perioder – förberedelse, högtider och uppföljning. Under mars månad är det alltid förberedelsetiden, kallad Fastan.

Förberedelsetider i kyrkan markeras bland annat i vilken färg prästen har på sin stola, det band som hör till det vita plagg han eller hon bär. Fastans färg är lila, violett, och står för allvar och eftertanke. Ett annat sätt som Fastan markeras på är att man i många kyrkor – till exempel Älvsby kyrka – stänger tavlan ovanför altaret. På det viset vill man visa vart vi så att säga är på väg – till Jerusalem för att under tiden Långfredag och Påsk följa vad som händer med och kring Jesus när han dör och uppstår.

När denhär gudstjänsten nu börjar visar färg och tavla Fasta. Det gör också första psalmen – nummer 45 – och början av gudstjänsten. Men sedan ändras det eftersom det varje år blir en ”Jul-glimt i Påsk-tid”. Detta eftersom det nu är nio månader till Jul då vi firar att Jesus föds och att Gud blir en människa. Jungfru Marie Bebådelsedag – alltså idag – är liksom kyrkans ”skyltsöndag” inför nästa Jul. Bibeltexter och annat handlar ju om när Maria får veta att hon skall föda Guds son.
Denna ändring i gudstjänsten med färgbyten, antal ljus och till exempel psalmval. Så sjunger vi en lovsång – nummer 10 – vilket man inte brukar göra i Fastan. Sedan blir gudstjänsten ungefär som vanligt – men alltså lite ”Jul-ig” med bland annat psalm 38 och 480 men i slutet byter vi tillbaka. Sista psalmen – 135 – tar oss tillbaka till Fastan och förberedelsen inemot Påsk och händelserna då.

Hur blev det då gudstjänsten?

Med stängd altartavla, två ljus på altaret och lilastolaförsedda präster börjades med musik och psalm i Faste-ton. En allvarsam reflexion kring vad som hos oss inte motsvarar det Gud vill och önskar ledde över till bot med syndabekännelse, förlåtelse och tackbön. Egentligen som vanligt alltså.
Efter tackbönen muntligt om ”Jul-glimt i Påsk-tid” – alltså det ovan nämnda. Därför så en lovsång under vilken fyra konfirmander med var sitt ljus uppgraderade altaret till stor högtidsdag med sex ljus. Alltarskåpet öppnades och prästerna böt till lila stola. Sedan som i vilken nattvardslös gudstjänst som helst även om vi lät den gammaltestamentliga texten utgå. Förkunnelse, trosbekännelse, förbön osv.
Och till sist, efter Välsignelsen, en kommentar om att vi nu, efter en liten ”Jul-glimt”, går tillbaka till Fastans huvudspår och följer Jesus till Jerusalem och händelserna där.

Uppdraget konfirmanderna fick var detta: Skriv när du kommer hem – ikväll eller om någon dag – dina egna tankar om vem du uppfattar att Jesus är och vad du uppfattar vara det viktigaste Jesus gör. Använd baksidan och spara papperet.

Bloggläsaren må göra sammarlunda.

PS. Bilden föreställer white-boarden efter det att den ena delen av konfagruppen funderat över episteltexten ur Kolosserbrevet kapitel 1 verserna 15-20. De läste texten och fick gå fram för att skriva vad de uppfattade att Paulus vill säga om Jesus. Klicka på bilden och konstatera att de verkat ha fattat den bra. DS.

Det drar ihop sig till söndagskväll i timmerkojan. Helgen nalkas sitt slut, så också den lovvecka jag delvis har haft. Inte hela. Delvis. Måndag och tisdag var jobberidagar med personalöverläggningar på måndag och projektutvärderingssammanträde – långt ord – på Stiftskansliet på tisdag. Men sedan ledigt enbart avbrutet av ett och annat telefonsamtal och lite annat småplock.

Under veckan från onsdag till nu har jag inte ens varit lat, bara loj. Jag har inte gjort någonting vettigt, inte ens gått in för att inte göra något. Och det är i detta man ser skillnaden mellan den late och den loje. En som är lat går in för att inte göra något. Den loje ids inte ens det. Och loj har jag varit från onsdag till nu – typ.

Fast jag har lagt ett schema – det har jag gjort! Prickat in över 30 lektionstimmar våren ut i en grupp jag hitintills inte haft uppgifter i. Det handlar nu inte om en ny grupp på skolan utan i stället en som funnits ända sedan i höstas. De har haft samhällsorienterande ämnen men nu när de skall läsa in (och upp) Religion för grundskolan pytsas jag in som lärare där. Vi kallar gruppen Bas och det är frågan om gymnasieskolans individuella program. Kommunen har de senaste åren (hitintills) valt att uppdra åt folkhögskolan att vara ”underleverantör” i arbetet med att till behörighet för gymnasiestudier coacha elever som har streck eller IG i grundskolebetygen – något grundskolan alltså inte förmått.
Ska bli kul att möta de ungdomarna mer än att bara morsa i korridoren!

Om mitt arbetsschema i övrigt kan sägas att det inte är vad jag brukar kalla ”veckoduplicerbart”. Den ena veckan är inte den andra lik. Vissa veckor är Svenska kyrkans grundkurs i den halvfartsvariant vi nu har inne på skolan och vissa veckor är de det inte utan jobbar hemma på distans uppkopplade mot skolan. Med Volontärlinjarna som nu befinner sig utomlands har vi kontakt via nätet men efter Påsk kommer de tillbaka till skolan och då blir det lektioner där. Dessutom finns andra en-två-tre-dagskurser som gör att en vecka inte är en annan lik.

Att i det läget pricka in lektioner i ett vettigt schema för en grupp som har andra lektioner med andra lärare som har andra grupper i var sina scheman är ingen lek. Uppgiften kunde dock lösas med hjälp av 35 orcher* i form av små plastfigurer som jag fann i det Sagan-om-ringen-Risk som någon gång har blivit införskaffat som familjesällskapsspel. Ett A4-blad för varje vecka med noteringar om andra uppgifter breddes ut på köksbordet. Många blad blev det! Det handlar ju om tiden ända fram till sommaren. Och så placerades orcherna ut där det fanns eller kunde skapas plats på ett sätt som skulle bli så vettigt som möjligt för eleverna i Bas och andra uppgifter och – till sist – mig själv.
Nyttiga orcher, alltså!

Varför berättar du detta? torde läsaren fråga.
För att du skall läsa det – givetvis! blir mitt enkla svar.
Men vad har det för allmänintresse? – läsaren igen.
Vaddå allmänintresse? – det här är ju en blogg! 

Kollade som hastigast på Facebook och fann att många av mina "vänner" – alltså typer som jag kan se vad de skriver – anger någon sorts ledighetsaktivitet som statusuppdatering denna kväll. Det kan gälla TV-program de planerar att slappa framför, att ”mys” planeras eller vad man bakat nu då arbetsveckan nått sitt slut. Ett omfattande fenomen – faktiskt! Verkar bygga på att arbets- eller studieveckan är slut.*

Så är det ingalunda för mig. För mig infaller denna fredag mitt i veckan.

Tisdag hade jag inga lektioner och höll mig hemma från arbetsplatsen i förebyggande syfte vetandes hur framtiden skulle komma att gestalta sig. Lektioner, förberedelsearbete + en skidtur fyllde onsdagen och torsdagen gick i samma tecken men utan skidor. Idag fredag har vi haft ledarnas förberedelse- och sampratningsdag inför Konfafotboll 2011 som har sin första helg i morgon och på söndag. En bit över 30 konfirmander väller in på folkhögskolan i morgon vilket kommer att ge full arbetslördag plus eventuellt nattsudd samt söndag fram till ca 15 på eftermiddagen.

Med konfirmanderna tar veckan inte slut. Till deras 11-gudstjänst i folkhögskolans kapell* ansluter en ny variant av Svenska kyrkans grundkurs som skall göra sin första vecka på skolan. Den kursen går på ½ fart under två terminer och kommer att ha delar av arbetet via nätet på distans, och börjar med en första så kallad ”innevecka” söndag till torsdag. Måndagen kommer jag kanske att vara uppgiftsfri, inte sedan. Fredag i nästa vecka bär det sedan åstad till Skellefteå för stiftets Internationella konferens hela nästa helg.
Och sedan är det måndag på nytt...

När andra tar helgledigt ökar jag alltså tempot.

Bilden??
Den egyptiska polisstatsregimen har sökt blockera människornas möjligheter att via internet och journalistisk verksamhet få veta vad som pågår. Givetvis smiter ändå material igenom och bilden jag snott från nätet föreställer koptiska kristna som igår(?) bildade cirkel runt bedjande muslimska landsmän så att dessa kunde fokusera på bönen utan att behöva hålla utsikt mot angripande regeringshuliganer. God respekt!

Idag för 66 år sedan nådde sovjetiska Röda armén fram till förintelselägret Auschwitz och befriade dem som då fanns kvar i lägret. Fångar som hade någotsånär ork hade nazisterna tvingat på dödsmarsch västerut undan befrielsen och mycket av sådant som vittnade om lägrets groteska syften hade man sökt förstöra. Dock hade man inte hunnit sopa igen alla spår, transporterat bort alla levande, bränna alla döda och förstöra allt man rövat från dem man förintat. Och första halvåret 1945 blev det uppenbart som många redan visste: i industriell skala hade naziregimen systematiskt gått in för att utplåna människor enbart för att de var det de var – tillhörde ett visst folk. Och det folket – judarna – var inte ensamma om sitt öde utan fick i Förintelsen sällskap med andra grupper herrefolket ansåg vara av mindre värde och såg som hot mot den egna rasen och egna kulturen.

För att folkmordet och de attityder som ledde fram till det regelbundet skall berättas och respekteras är 27 januari Förintelsens minnesdag, i år liksom tidigare år uppmärksammad på folkhögskolan. Det blev likt förra året och åren innan ett gemensamt program för alla elever på skolan. Två timmar detta år men med samma avsikt och till en del liknande innehåll som 2010 - om vilket man kan läsa här, här och här.

Först en berättelse kopplad till bilder. Inte helt likt förra året men ganska. Att göra så är inte så farligt eftersom elevkåren i ganska stor utsträckning förändras år från år. Sedan, efter paus, prat om attityder och människovärde, värderingsövningar mm. Två viktiga timmar med stort gensvar.

Idag slutade höstterminen på folkhögskolan. Sedvanligen innebar det gudstjänst, tårtnålning, avsked och personalträff (som jag skolkade från). Eftermiddagen kom i stället att innebära snöröksbilfärd tillsammans med madammen och hennes arbetskompis med lagvigd madam till något av ett surprise-party vid julbordet i Rahlp-Lundstens-gården i Ersnäs. Om en stilla trevlig måltid med hustrun och ett par goda vänner är surprise, förstås. Tillika i Ersnäs. I vart fall är jag hemma nu kombinerat vecko- och terminstrött.

Gudstjänst med hela skolan som firare i skolans kapell första lektionstimmen är speciell. Fenomenet återkommer 4-5 gånger varje läsår. Genom åren visar det sig att skolprästens – alltså mina – anföranden liknar en skiva som hakat upp sig i två spår: Människoblivandet och Ställföreträdandet skulle kunna vara namnen på spåren – typ. Också gudstjänsternas framväxtmönster påminner om varandra. Tillsammans med elever som känner sig så sång- och/eller instrumentsugna att de vill vara med i ”tillfälliga kören” plockar piano- och gitarrspelskunnig lärarkollega ut några sånger dessa vill sjunga. Med tonvikt i dessa (inte alltid sakrala) låtar + ett par psalmer väver sedan skolprällen – alltså jag – en förkunnelse i tanken att det skall vara ett tilltal om Gud, om Guds kärlek till människorna, om hur den syns i vad Gud i och som Jesus är och gör. Och så ber vi. Tillsammans.

Hur det ”faller ut” vet jag inte. Jag vet bara att jag har en fascinerande församling unga och medelålders vuxna framför mig. Den förkrossande majoriteten är tämligen o-kyrkade – i några fall av-kyrkade*. En del har annan religion, mestadels Islam. Med några undantag när kommer de inte att nöta kyrkbänkar under de högtider som nu är framför oss.
Människoblivandet blir då viktigt såhär runt Advent och Jul. Alltså att Gud blev en människa och så delar varje situation av utsatthet, oro, flyktingskap, svaghet, sorg osv. På nära håll. Så att paradiset luktar jord som det stod i den andra av sångerna ”tillfälliga kören” sjöng. Därför är vi aldrig övergivna av Gud och with Jesus we can make it berättade ungefär tredje sången. Och Gudsnärvaron är grunden för låneordet Hallelujah under alla årtusenden – den första av körens och ena solistens sånger. Givetvis lästes Julevangeliet, sjöngs Nu tändas 1000 juleljus och Stilla natt samt som final solot O Helga natt.

Tårtnålning var det gemensamma avskedet från skolan av Svenska kyrkans grundkurs som i och med denna dag avslutar sin vistelse på skolan. Tårta åts och deltagarna fick folkhögskolans logo-type-nål att pryda klädesplagg med.

Avsked mer ingående sedan i Grundkursens klassrum. Tack och uppmuntran utväxlades deltagarna sinsemellan och vi lärare fick en släng av samma slev. Så erhöll jag en av en deltagare under lektioner smygritad bild av mig själv samt en samling om 130 lösryckta repliker av mer eller mindre lämpligt slag som i undervisningshastighetens ordström lämnat min mun och som en annan av deltagarna tagit sig för att teckna upp. Enligt den samlingen lär jag till exempel annat ha sagt apropå så kallad ”träsmak” efter en gudstjänst: Det är intressant hur det som känns trögt i hjärnan yttrar sig i arslet! En skojig samling att få. Jag hoppas verkligen att deltagarna och kollegorna behandlar materialet konfidentiellt.

Höstterminen med elever är alltså slut. Grundkursen återkommer inte efter alla helgerna och det känns tomt. Att få vara tillsammans med dem har varit en hedrande stimulerande arrbetsuppgift i möte med fashinerande och beundransvärda mycket olika människor.
Dock återkommer Allmänna linjen och Volontärgruppen och nya grupper väntar, bland annat en ny distans½fartsvariant av Svenska kyrkans grundkurs. En planeringsdag blir det dock nästa vecka men annars är jag alltså off duty till den 10/1 nästa år. Inte ens nyårslägret Livskraft skall jag vara med på detta år utan där skall andra kvastar sopa.

Således är det jullov – nästan.

En del bloggar jag läser brukar allt som oftast dra åt jämmer och kvidande över hur saker och ting kan vara lite allomstans. Någon kyrkblogg (sandahl trampar på) avslöjar egendomligheter och negativiteter med Svenska kyrkan som fokus, en annan (minstabröder) pekar på situationen och problemen i mellanöstern. Jag menar inte att dessa är kvirrkusar som inte borde skriva det de skriver – bort det! Bägge behövs och ger god information om sina skrivämnen. Men lite jämmerligt blir det.

Huruvida denna blogg är en kvirrblogg må andra bedöma – inslag finns nog – men detta inlägg är inte kvirrigt. Tvärtom. Som rubriken ger vid tassen handlar detta om glädjeämnen. Primärt. Och ändå är inte skrivämnet denna gång barnbarnet Tyra – familjens primör – som samt och synnerligen är ett glädjeämne av fram till dags dato sällan skådat slag.

Mässan med konfirmation i går morse blev ett stort glädjeämne. Den gick av stapeln i folkhögskolans kapell vars ansiktslyftning jag tidigare inte berört. Två glädjeämnen i ett – typ. med en massa små gladisar i sig.

Varje år – nästintill – är det någon elev i Svenska kyrkans grundkurs som inte i tonåren deltog i sin församlings konfirmationsverksamhet. Att så är mer regel än undantag. Grundkursens arbete med Bibel, tro, samtal och ho vet allt fungerar då som ”konfakurs XXL” och en konfirmationsgudstjänst kan därför firas strax innan kursen i och med höstterminens utgång muckar. Så var det också i år. För en elev.

Tre – sedermera två – elever i skolans Volontärlinje framförde dock en bit in i terminen önskemål att konfirmeras. Runt 20 år gamla. Beställning ger leverans och därför skapades en liten men naggande god konfirmandgrupp bestående av dessa tre, sedan två. Jag kom dock inte att ha huvudrollen i coachningen fram till konfirmationen. I och för sig var det mitt förslag att de skulle, utifrån personkemi mm, välja grundkursare som också bor på internatet som mer jämnåriga bollplank för tankar och funderingar men att det till och med skulle bli så att grundkursarna höll i hela saken hade jag nog inte tänkt – till att börja med. Men så blev det. Och så bra det blev! Min roll blev avvaktande kunskapsbank medans tisdagskvällarnas sena samlingar planerades och utformades av grundkursarna.

I går morse var det konfirmation där de som skulle konfirmeras tillsammans med sina coacher höll i hela gudstjänsten fram till den på Trosbekännelsen följande själva konfirmationsfrågan: Detta är den tro som ni blivit döpta till. Vill ni leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och era medmänniskor? Där klev jag in. Och sedan handpåläggningen med förbön och vad det led själva Mässan.

Gudstjänsten firades på förstalektionstid klockan 08.30. Så tidig konfirmation har jag aldrig tidigare varit med om. Medfirare var givetvis de allra flesta klasskamraterna i Volontär respektive Grundkursen men också en del andra kompisar (från internatet) och lärare i de bägge grupperna samt några till.

Det blev bara SÅ bra! Så fint, allvarligt, innehållsrikt, äkta. Och SÅ glädjande. Ett genuint tillfälle att bekänna sin utveckling och sin tro. Och ett tillfälle för flera som inte brukar fira Mässa i skolans kapell eller annorstans att nu göra det. Alltså delta! Hela vägen!*

Och allt detta i ett kapell som genom skolans Möbelrenoveringslinjes försorg fått sig en färgmässig ansiktslyftning och en del nya prylar. Altare, ambo** har målats, en ny ljusbärare och en annan ljuspiedestal har konstruerats och det har blivit jättefint. Och extra jättefint givetvis eftersom det är skolans hantverkselever och dito lärare som ställt sina talanger och färdigheter till Gudsrummets förfogande. I sanning glädjande – typ.

Bilderna föreställer en del av den nya kapellmiljön. Samt mig in action då jag kan själv besluta om jag i bildform skall internetutläggas via denna min blogg. Andra behöver tillfrågas och jag inte haft tillfälle att fråga vare sig konfirmander eller coacher.

Det där – rubriken alltså – lät nog ganska allvarligt. Nästan aggressivt.
Visst vemod skulle nog vara bättre – dessutom kombinerat med tillfredsställelse och trött nöjdhet.
Det är helgen som gjort mig vemodig, trött och nöjd. Samt inspirerad. Och konfunderad.

Gör jag en kort tillbakablick på veckan kan den sägas ansluta sig väl till inlägget nästan rent slappvete från den 25:e i förra månaden. I det inlägget berättade jag om vad november månad inneburit ur arbetssynpunkt och ställde i förhoppning att kunna vara ledig både lördag och söndag helgen första Advent. Så blev det också. Men på måndagen var jag i farten på nytt med lektioner. Tisdagen innebar mässa på morgonen och full kubbning med det tjolahopp som mötet med och antagningen av elever för vårens variant av Svenska kyrkans grundkurs innebär. Samt lektion och sedan vuxenkonfirmationsgruppen på kvällen fram till ½11. Onsdag var lite lugnare med en timmes sovmorgon innan enskilda samtal och lektion längre fram under dagen. Torsdag var jag lektionsfri och skolkade därför innan det var dags att under eftermiddagen ägna ett par tre timmar åt gudstjänst- och verksamhetsplanering tillsammans med den av församlingens präster – i andra sammanhang på denna blogg kallad Brunetten – som kommer att knytas till konfafotbolleriet 2011. Fredag var det lektioner och tid för enskilda samtal innan jag vid 14-tiden spatserade hem för att egnahemmets stilla ro gräsänklingsslappa framför TVn.

Lördag morgon befann jag mig några minuter före 9 rattandes min bil på väg till folkhögskolan för att påbörja helgens eskapader. Kom på mig själv att tänka: Det här skall bli roligt! Den tanken fick mig vidare att fundera över var ”felet” låg. Alltså varför jag tyckte det var kul att ha en hel helg intecknad – för det skall man väl inte tycka? Fredagens enda hopp är väl att det skall bli helg och måndagars nystart skall väl vara en plåga? Eller? Och konfirmander finns det många som säger att de är fria från, tack och lov!  Men jag tyckte det skulle bli kul! Så vad är diagnosen?

Runt 10 vällde 15 av de 20 ungdomar som konfafotbollades tidigare i år in för återträff i dagarna två för snack och alla möjliga aktiviteter. Träningspasset på lördagen hoppade jag visserligen över och lät tiden fyllas av annat framtidsarbete men sedan var det fullt drag i någon typ av ”repeterande lektion” och en del gruppsnack kring ett par utvalda Bibeltexter. Middag åts och sedan strosade vi alla iväg till lokala EFS där några andra ungdomar och unga vuxna planerat och genomförde en ungdomsgudstjänst kallad Äkta vara, denna kväll med temat Gud i Fokus. Sång-band och en god förkunnelse av en ung kvinna som för några år sedan var elev i Grundkursen. Tillbaka till skolan för en del praktiska arrangemang och sedan hem ca 22 för att fokuserat arbeta med söndagens predikan.

Söndag – alltså idag – frukost på skolan ½9 och en del närförberedelser inför gudstjänsten i Älvsby kyrka klockan 11 som återfallskonfirmanderna hade en del uppgifter i. Till den gudstjänsten vällde – och nu snackar vi vällde – det in ytterligare knappa 40-talet ungdomar med förälder eller föräldrar och i en del fall ett eller annat syskon. Det var konfafotbollare årgång 2011 som skulle mötas för första gången till information och inskrivning. 35 av 38 kom. 115 personer i kyrkan varav kanske 20 Älvsbybor*. Och fotbollsfamiljer hela högen.

Efter gudstjänsten – senare renskriver jag kanske predikan och lägger ut den på bloggen – for vi tillbaka till skolan, åt lunch och mötte dessa nya konfirmander med deras familjer. Fjolingarna som vi nu kallar dem som konfirmerades tidigare i år berättade lite om vad läsning, träning och lägerliv innebär och lämnade på så sätt över – eller passade – till det nya gänget. Och avvek medans vi ledare fortsatte med de nya fram till och med en efterföljande ledarträff som var slut så att jag kom hem kl 16.

Vemodet jag nämnde i början hänger ihop med dessa fjolingar – alltså de som konfirmerade i augusti. Det är ett vemod som kommer när man inte längre har tillgång till något fantastiskt fint. Typ avskedets vemod. Vi hade två veckor i augusti och nu drygt ett dygns återträff och jag kan ärligt säga att jag är djupt fäst vid ett gäng helt fantastiska ungdomar som det känns oerhört hedrande att få ha haft att göra med. Om vi i ledargänget haft någon betydelse för dem kan jag inte säga men de har betytt mycket för oss som de öppna mognande seriösa flamsiga fnittrade tänkande busfrön de är. Nää! Inte busfrön. Bara lagom fulla i 17. Men framför allt är de så openminded – om engelskan ursäktas. Samtidigt är engelskan inte helt fel om man ser till det jag skrev om i inlägget beska piller? där jag bland annat, inspirerad av resonemang från England, skrev om kategorin öppna okyrkade – dit jag hänför de flesta av dessa ungdomar. Eller kanske vore ord som öppna småkyrkade eller öppna kyrkgluttande bättre.

Konfunderad blir jag i vart fall över hur kyrkan i sin normalorganisation med geografiskt baserat församlingsarbete skall kunna fortsätta ge dessa öppna spirande vänner som läst på annan ort och i annat nätverk växtmiljö och näring. Eller om man skall fundera över nya strategier som fotbollskyrka eller nåt sånt för folk med sådana specialintressen.

Nöjd är jag i vart fall med helgen. Och trött. Och inspirerad för nästa våg: Konfafotboll 2011.

Och nu återstår det 9 minuter till kvällens avsnitt av The Event.

Det är faktiskt en lugn dag idag – än så länge. Valde att inte traska iväg till jobbet alldenstund att alla arbetsgrupper denna dag enligt schema planerar att klara sig utan att drabbas av min framfart. Faktiskt ganska skönt då den sista tiden varit ganska innehållsrik. Novemberlistan hitintills ser nämligen ut som följer:

Må 1 nov: Eleverna lediga. 8-17 planeringsarbete på skolan inför våren.
Ti 2 nov: Eleverna lediga. 8-17 planeringsarbete på skolan inför våren.
On 3 nov: Eleverna lediga. 8-13 resa till Luleå för radioprat och telefonplanering.
To 4 nov: Eleverna lediga. Jag åxå!
Fr 5 nov: Eleverna lediga. Jag åxå!
Lö 6 nov: Alla helgons dag - röd. Eleverna lediga. Jag åxå!
Sö 7 nov: 13 avresa med Grundkursen mot Norwich. Framme ½3 på natten svensk tid.

Må 8 nov: Med Grundkursen i i Norwich. Aktiviteter mm 7-21 – typ.
Ti 9 nov: Med Grundkursen i i Norwich. Aktiviteter mm 7-21 – typ.
On 10 nov: Med Grundkursen i i Norwich. Aktiviteter mm 7-21 – typ.
To 11 nov: Med Grundkursen i i Norwich. Avresa 13, försenat flyg gav suss på Arlanda.
Fr 12 nov: 6 väckning. Flyg. Hemma ca 13. Förberedelser och predikan på kvällen. Hemma 22.
Lö 13 nov: Förberedelser och predikan på kvällen. Hemma 22. Mer förberedelser.
Sö 14 nov: Predikan i gudstjänst 11.

Må 15 nov: Skolan 8-17. Tre lektioner och samtal.
Ti 16 nov: Skolan 7-21.30. Mässa, tre lektioner, samtal. Värd vid Kulturcafé – Markusevangeliet.
On 17 nov: Sovmorgon! Skolan 13-17. Lektion, förberedelser mm.
To 18 nov: Skolan 8-17. Förberedelser, tre lektioner, samtal.
Fr 19 nov: Skolan 8-14. Lektioner, efterarbete.
Lö 20 nov: Nästan ledig. Förberedelse ett par timmar.
Sö 21 nov: Skolan från 8. Högmässa i Älvsby kyrka. Kaffe & eftersnack. Hemma 14.

Må 22 nov: Skolan 8-17. Tre lektioner och samtal.
Ti 23 nov: Skolan 7-22.30. Mässa, tre lektioner, samtal. Vuxenkonfagrupp.
On 24 nov: Skolan 8-17. Tre lektioner. Samtal. Sammanträde.
Idag: Hemma! Inget bokat! Slappar med nästan rent samvete!

Imorgon: Skolan 7-eftermiddag. Skolgudstjänst och två lektioner.
Lördag: Adventsledig?
Söndag: Adventsledig?

Det är faktiskt ganska kul att jobba på folkhögskola!

OBServera att det var en norrbottning – alltså jag – som nyss skrev den meningen. Jag gjorde det med välja ord som regelmässigt används i olika lokala varianter av språket norrbottniska. Det lätt reserverade ordet faktiskt motsvarar då riksmålets verkligen eller det mer kyrkligt klingande sannerligen. Orden ganska kul skall på samma sätt förstås som väldigt roligt eller på vulgäriska skit-festligt.*

Det är sannerligen skit-festligt att jobba på folkhögskola!
är mot bakgrund av detta den rätta uttydningen av den fetstilade rubriken ovan.

Hur kommer det sig då? torde någon fråga.
Eller så frågar inte någon detta men jag berättar i alla fall.

Igår hade vi en så kallad skolgemensam dag som bröt upp det ordinarie schemat för alla undervisningsgrupper. Tre saker var då på tapeten: Valet/valrörelsen, att vara ute i friska luften och att lära känna fler genom någon form av undervisningsgruppgränsöverskridande aktivitet.

Första timmen ägnades åt att samhällskunskapslärarinnan med alla elever gick igenom sådant man behöver veta vad gäller valet. Inte vad eller vilka man skall rösta på utan hur och varför. Detta är viktig alldenstund – underbart gammalt ord – många elever som går folkhögskola är rejält ointresserade, till och med negativt inställda till politik, val, politiker, samhället etc. Om de placerats eller själva placerat sig utanför tankar om inflytande och sådant kan jag inte uttala mig om. Ointresset är hos ganska många mycket starkt. Och okunnigheten. Därför denna info.

Timme två var ett vågspel!
De åtta partier som kandiderar till kommunfullmäktige var inbjudna att informera elever och lärare om sin politik. Sådant kan fungera och bli bra men det kan också komma att uppfattas som ett rent sjunk av dem som utsätts för informationen.
Jag tror det blev bra igår. Efter ett par snabba rundor ställdes frågor eleverna SMSade till en av oss så kallade moderatorer** vilket kom – tror jag – att ge eleverna känslan av att de så att säga ägde sammanhanget. Det var ju inte politikerna som genom att debattera med varandra pådyvlade en passiv publik sitt tugg. Åhörarnas frågor blev i stället det som styrde vad politikerna kom att tala om med åhörarna. Politikerna var nog inriktade på att sinsemellan debattera inför publik men böt fot och följde med i upplägget, underordnade sig eleverna och kom att på så att sätt betjäna dem, sina väljare. All heder att de gjorde så – betjäna de frågande i stället för att debattera sinsemellan!
Tokväckt till ett politiskt engagemang tror jag nog inte någon blev men jag upplever nog att många elever – kanske till sin egen förvåning – kom på sig själva med att ha fått ett något större intresse för politik och samhällsbygge än vad de tidigare haft. I alla fall försämrades det inte hos någon. Därigenom kan man nog säga att demokratin vann en seger mer än något enskilt parti.

Lokala Världsbladet bevakade händelsen – unik eftersom det är enda tillfället innan valet som alla partier på lokal nivå – och det referatet kan läsas i artikeln Lokala politiker grillades***. I artikeln Allt mellan himmel och jord i den lokala nättidningen ges också ett mer detaljerat referat av vad politikerna sa.

Efter detta vidtog promenad till Lillstrand för lunch – flippade hamburgare – spårbanevandring och allmänt umgänge. Likt förra året**** skötte jag stekspaden och slevade med den fram burgare till var och en som kom med ett underbröd i ena handen och överbrödet i den andra. Kontakt med alla alltså. Givetvis var jag då iklädd min hamburgerflipparskjorta som sammanfaller med min präst-dito. Effekten var att skolprästen med ögonkontakt kom träffa alla som var där och växla något ord.

Så småningom tillbaka till skolan för att efter ett par timmars ”hål” käka taco-buffé i fullsatt matsal. Småprat och skratt som där frodades är viktiga inslag i sådan utbildning som samtidigt är folkbildning och jag kungör som jag började:
Det är sannerligen skit-festligt att jobba på folkhögskola!

I en kommentar till förra inlägget varnades för språkliga nybildningar å denna blogg. Rubriken skulle kunna vara en sådan som avser plötslig explosiv volymökning av meddelanden på Facebook*.

Det började igår vid 16-tiden och accelererade under kvällen och under denna dag har det fortsatt. Orsaken är att de 20 konfirmanderna någon gång mellan 15.30 och 16.00 igår nådde de hem de enligt eget snack inte längtat till alls men jag gissar att väl inkomna i egna rum återsåg de sina datorer och kunde ta ett rejält återfall i cyberaktivitet.

Ganska naturligt egentligen. De hade ju varit utan datorkontakt med omvärlden i två veckor. Tänk det: 15-åringar utan datorer i 15 dagar!! Mobiltelefoner har de givetvis och vad det verkar näst intill fastopererade i handleden. Dessutom rör det sig ofta om i mina (outvecklade) ögon tämligen avancerade tingestar som verkar kunna göra allt utom att koka kaffe – vara ljudmaskin, filmkamera, stillbildskamera, surfverktyg, sms-relä och allt möjligt. Mitt i allt går de nog också att ringa med men det gör inte tonåringar för de har slut pengar i mobilen – normalförklaringen alla föräldrar möter då de med sina tekniska attiraljer ändå inte hör av sig hem.

Den konfisar som inte tidigare varit mina eller varandras kompisar på Facebook blev det snabbt igår eftermiddag. Hemkomna med kameror och mobiler fulla med bilder dröjde det inte länge innan statusuppdateringar, meddelanden, bilder, taggar, gillar-markeringar och kommentarer började forsa fram.

Riktigt kul att läsa faktiskt – även om jag erkänner att jag inte tittat på alla bilder alla lagt upp. Särskilt kul är att de verkar tycka att de haft kul och trivts på lägret. Och att de redan saknar varandra, till och med (i ett fall) saknar att bullersamt bli väckt för att äta frukost klockan åtta.

Hur de fotbollsmässigt utvecklats kan jag inte bedöma. Det kommer att visa sig i respektive lag. Att de hittat gemenskap och vänskap är odiskutabelt. Att de varit i situationen då man får fundera mycket mer än andra veckor kring det här med Gud, tro, Jesus å allt är också odiskutabelt. För några (tror jag) var nog det näst intill helt nya funderingsämnen, för andra åtminstone intensivare.
En sådan situation påverkar. Vill man kan man prata om grupptryck men jag tror situationspåverkan är ett bättre beskrivning. I princip är sådant inte fult eftersom det är oundvikligt. Alla situationer påverkar. Ställs frågan Är du kristen? på en skolgård är den situationen sådan att man påverkas i en nej-riktning. Saken är i praktiken lika avlägsen som om man skulle fundera över gränsen mellan ryska och amerikanska fiskezoner mellan Alaska och Sibirien. Den är bara inte alls – typ.
Hamnar man då i Beringssundsområdet blir ju frågan mer relevant. På samma vis blir det ju kring det här med tro när man är på konfaläger där situationen är sådan att frågan, ämnet, är naturligt. Och man kommer på – i flera märkbara fall – att man nog tror mer än man tror att man tror fast man innan (och i början av lägret) inte trodde att man trodde alls – eller bara lite i smyg.

Vara hur det vill med dessa djupa konfaledarfunderingar om situationspåverkan och hur den kan yttra sig. Det känns i vart fall uppmuntrande för den gamle konfaprällen att de verkar så glada och nöjda. Och att de vill ha en som vän på Facebook.

Barnbarnet Tyra fick idag farfar- och fasterbesök.
Film kommer i morgon på ANDRA BLOGGEN.

Sådärja. Sitter hemma på min egen samägande förstukvist i solens varma sken. Kom hem för 40 minuter sedan – när detta skrivande påbörjas – efter en intensiv dag. Intensiv så jag blivit helt slut i huvve.

Vi har haft konfirmation i Älvsby kyrka. Eller rättare sagt Mässa med konfirmation. Finns en poäng med den ordningen på orden. Mässan måste ju vara viktigast eftersom det är där Jesus själv och det Han har med sig* erbjuds alla och envar som befinner sig inom hör, känn-, gång- och smakhåll. Att då denna Mässa – i princip en Veckomässa – kopplats samman med en Konfirmationsgudstjänst förändrar inte viktfördelningen. Naturligtvis är konfirmationen och konfirmanderna och det som sker med, för och genom dem också viktigt. Givet!! Annars skulle vi ju inte ha konfirmationer. Det är bara inte det viktigaste ledet i ordsammansättningen Mässa med konfirmation – fast ungdomarna helt rättmätigt kommer i fokus.

Slut i huvve blir jag på grund av koncentrationen tidigare under dagen. Väl hemkommen finner jag huset tomt och likaså är det tomt på tomten. Inte en tomte på plats. Maximalt tillfälle till totalslapp alltså innan madammen och äldsta dottern kommer cyklande från bärskogen eller yngste sonen kommer från en elektrifierad jammspelning med det band han och några kompisar bildat**.

Att i två veckor dagligen möta 20 stycken fullt friska 15-åringar är en god upplevelse. Mycket kommer man att fundera över vad gäller deras och ens egen förförståelse, anknytningspunkter, påverkansmiljöer, integritet, värderingar, val av tro och inte val osv i det oändliga.
Samma sak utifrån mötet med deras föräldrar som i de flesta fall är något yngre än jag själv.
Och far- och morföräldrar vilkas ålder jag ännu inte nått.

Alla dessa mina funderingar kommer jag inte att pracka på mina bloggläsare. Men en del kommer säkert vad det lider. Nu är jag dock alldeles för slut i huvve för att en på ett någotsånär vettigt sätt ställa samman tankarna till en blogginlägg av någotsånär vettig kvalitet***. Nöjer mig nu med att enkelt vittna om att jag tyckte vi fick en fantastisk fin gudstjänst tillsammans – Mässan med konfirmation alltså – och att jag lärt känna 20 fantastiskt läckra exemplar av arten Homo Sapiens Confirmandus – om det kan heta så.

Att ha konfaläger innebär mycket. Grilla ungdomarna i allehanda aktiviteter såsom lektioner, fritid osv. Kul gäng att jobba med. Tjugo femtonåringar hyfsat jämt könsfördelade skapar både dynamik och dynamit.

Vänds rubriken på detta inlägg når man ett motsvarande inlägg på ANDRA BLOGGEN där det finns en knappa minuten lång film som också visar hur mysigt det kan vara.

Man kan aldrig veta.
Eller så kan man alltid veta att man att aldrig.
Blir klar alltså. Med jobbet. Typ.
Fast nu tror jag att det är dags för sommaruppehåll.
Förkortat.

Torsdag i förra veckan avslutades elevernas termin på folkhögskolan – vilket jag redan berättat.
Måndag morgon åttahundranollnoll samlades personalen till minst tre dagars tänkebänkande verksamhet kring alla möjliga ting. Mest gäller det rådslag och planering av framtiden på längre och kortare sikt.

Tre dagar drygt brukar detta ta.
En dag är med all personal kring skolans hela verksamhet med lokaler, kontorsrutiner, anat och sökt elevunderlag för kommande år, samarbete med kommunens skol- och näringslivs-avdelningar och en massa annat.
En annan dag med bara undervisande personal kring strategiska och allmänna frågor om kursutbud och dito upplägg, gemensamma undervisningsgruppsgränsöverskridande – härligt långt ord – frågor av olika slag samt om tiden medger – vilket den inte gjorde i år – sektionsvisa planeringar mer i detalj av schemakaraktär.
En tredje dag med mer av det allra sistnämnda samt samordnings- och koordinationsspörsmål.
Kanske en fjärde dag för att göra detta färdigt samt städa skrivbord, hyllor mm.

Det blev ungefär som det brukade bli. Fast jag har inte städat idag. Tycker pappershögarna skall få ligga till sig lite innan jag tar tag i dem innan höstterminens start. Dessutom kommer ju min hösttermin att starta tidigare då vi redan från första augusti skall ha två veckors konfirmandläger på skolan. Tillbringade i stället halva min fjärde dag i samtal som etisk rådgivare vid ett behandlingshem för missbrukare en bit från Älvsbyn.
Sedan för jag hem.

Nåväl. Lagarbetet på skolan denna vecka har dock gett:
Konfirmandlägret i augusti är färdigplanerat ganska i detalj.
Svenska kyrkans grundkurs kommande höst är också i stort färdigplanerad – schemat alltså.
Likaså Volontärlinjen där jag har en del undervisning.
Samt en ny experimentkurs där alla elever är på distans – fem på olika platser i Afrika och en i Göteborg – och inte ens kommer att studera samma sak.
Var i schemat det skall gå att ha Religion A på Allmänna linjen.
Funderingar kring att framledes - på sikt - söka ge kurser med inslag av distansarbete via nätet.
Och en massa annat som inte berör mig direkt men ändå är viktigt.

Är det klart nu? Kanske. Kanske inte.
Skolans verksamhet är så mångfaldig så att förändrade villkor eller förutsättningar i en ända påverkar allt i större eller mindre utsträckning. Precis så som jag vill ha det. Jag ogillar tunnelseende där man bara ser till en sak i en nära framtid. Finner det mer stimulerande att med hög lägga-näsan-i-blöt-intensitet söka se helheter och samband i både korta och långa perspektiv. Och med det synsättet kan man alltid veta att man aldrig blir klar...

I vart fall har det varit ett stimulerande arbetsår med framgångar, motgångar och lärdomar. Vi är ett bra lärargäng som sällan tycker och värderar lika utom i avseendet att det är för elevernas väl vi ska verka. Hur det bäst sker och vilka åtgärder och arbetsformer vi ska ha kan diskuteras både ivrigt och stundom fränt men förtroendet – i alla fall mitt – för kollegornas avsikter och eldsjäleri är stort, mycket stort.

Eleverna har dock varit stimulanspaket nummer ett. Jag vet inte vilka elevgrupper som är de guldstycken som så att säga ”ger mig mest”. Grundkursernas kyrkoinriktade elever är givetvis stimulerande. Det är med dem jag får användning för mina teologiska kunskaper och kyrkliga vitsar. Volontärlinjens också högpresterande unga vuxna är även en kittlande utmaning för både tanken och slagfärdigheten. Fast skall jag vara ärlig så är det nog min största glädje att få vara med och kanske vara ett verktyg när ungdomar och unga vuxna som i både egna och andras ögon nästan räknats bort, som har icke godkänt i ett eller flera ämnen på högstadiet, når godkänt eller höjer till ett väl godkänt i religion och andra ämnen. Att få vara med och kanske vara nyttig när det händer tycker jag är kul. Samt att de när vi möts i korridorerna hälsar med ett leende Hej gubbe!

Det som i världen var ringa, det utvalde Gud skriver Paulus i Romarbrevet – ungefär.
Det verkar som om Gud har ett speciellt öga till dem som räknas bort och räknar bort sig.
Jag förstår varför. De kallar ju också ofta Gud för Gubbe.

Idag läser jag i artikel i Lokala Världsbladet* att Lunarstorm läggs ned och vad det har att göra med min tågresa Stockholm tur och retur skall nu i detta inlägg omständligen förtäljas.

Ändamålet med min resa var en samling för projektledare från folkhögskolor och studieförbund. Dessa projektledare är ett antal personer som på en skala från gladlynt entusiasm till butter motsträvighet detta läsår fungerat som sammanhållare för olika projekt inom fältet Flexibelt lärande. Flexibelt lärande handlar i sin tur om kurs- och studieverksamhet helt eller (för det mesta) delvis med internet som arbetsverktyg och då i större eller mindre utsträckning på distans.

Var jag ligger på skalan gladlynt entusiasm – butter motsträvighet beror lite på dagsformen men säkert är nog att jag just nu drar mer åt gladlynt än butter. Jag tror att det på nätet har öppnat sig nya och fungerande vägar för kommunikation och tankebyte och därför är det rimligt att kurs- och utbildningsproducenter som till exempel Älvsby folkhögskola funderar över hur internet kan användas för att stimulera kunskaps- och erfarenhetsutbyte människor emellan.

Men det är inte lätt och fallgroparna är många och en massa utbildningsaktörer söker begagna sig av nätet. Inte minst högskolor och universitet. Många gånger rör det sig då om något slags digitalt Hermods där lärare till elever levererar material elever individuellt skall reflektera över och producera rapporter kring. Den formen av nät-arbete framstår inte som ett ideal för den så kallade folkbildningen – alltså folkhögskolor och studieförbund. Den blir för likt mycket av studier på grundskola, gymnasium eller universitet som ofta präglas av en hållning uppifrån och ned där läraren-är-en-expert-som-levererar-till-eleven-som-är-okunnig-det-som-läraren-eller-någon-annan-bestämt-att-den-okunnige-eleven-skall-lära-sig-för-att-bli-konform-med-det-som-de-som-bestämmer-bestämt. Full hink som fyller tom bunke – typ. Givetvis har sådant kunskapande sin plats men risken blir att den som utbildar sig bara förväntas att individuellt ta emot och svälja, inte reagera och reflektera, än mindre organisera, gruppera sig för att förändra tillvaron.

Folkbildningens ideal – detta liksom det nyss sagda är lätt överdrivet för tydlighetens skull – är egentligen det omvända. Bygger inte på läraren eller stoffet som man individuellt skall ta till sig av utan snarare på att okunniga sluter sig samman för att tillsammans i grupp skaffa sig insikter de inte tidigare hade. I det sammanhanget är en eller ett antal ledare eller lärare inte primärt kunskapsleverantörer utan snarare någon form av lärande-coacher. Och hur detta på en massa olika sätt kan fungera och utformas med hjälp av internet var ämnet för projektledarträffen.

Mitt första taffliga försök att ta det internet elever faktiskt vistas på till studieverktyg och samtalsforum skrev jag om den fjärde mars detta år med orden: För ett antal år sedan blev jag en på Lunarstorm. Utlösande faktor till detta var några elever med mycket trasiga hög-stadie-betyg och eftersom de som mest ”var på lunar” skaffade jag mig också en identitet där och med Lunarstorm som överenskommet arbetsredskap baxades dessa elever till godkänt i religion. Detta var mitt första försök att delvis arbeta med hjälp av så kallade sociala medier.
Att en av de aktuella eleverna vid utvecklingssamtal sa till en kollega Religion, det var roligt! blev lönen för mödan.

Nu har alltså nätet flyttat sig. Lunarstorm går i graven – jag använde det bara den gången. Andra kommunikationsverktyg på nätet tas nu i bruk för lärande, samtal och undervisning: Facebook, Skype, bloggar och en massa annat i all oändlighet. Projektet på vår skola – det jag fått förtroendet att försöka hålla samman – har främst gällt sådant man kan läsa om här med tillhörande länkar. För den som är intresserad.

I övrigt kan sägas att tågresan hem liknade den ner med samtal i restaurangvagnen. Samt att tåget var i tid så jag han till den skolgudstjänst som inledde vår terminsavslutningsdag. Och det var en riktig gudstjänst med psalmsång, prat om Gud och Gud som människan Jesus, sång, bön, Vår Fader och välsignelsen + mer sång. Både rätt, rimligt, själklart och tillåtet när avslutningen sker i invigt kyrkorum.

Och inga ateister protesterade. Ingen av muslimerna heller – naturligtvis. Vilken Muhammed som helst är ju mer religiöst vidsynd än Förbundet Humanisterna eller Skolverket.

Igår – lördag 20 mars och vårdagjämning – körde jag 2x35 mil i tjänsten. Älvsbyn-Kiruna tur och retur för att vara exakt. Ärendet var att där ansvara för en kurs för nya och inte nya kyrkvärdar i Jukkasjärvi kontrakt.
Start alltså 05.30 med beräknad framkomst 4 timmar senare. Snöfall och snörök till Gällivare ungefär. Samt oplogat. Bara snörök till Svappavara och sedan toppenväder de sista fem milen. Hemvägen kalasväder hela tiden.

Att starta tidigt och på plats jobba en dag går bara finemang. Det är resan efteråt som tär. För att mota hemresetristessen hade jag erbjudit folk på skolan att åka med – gratis – för att medan jag hade min kurs ”göra Kiruna” inklusive ishotellet i Jukkasjärvi. Fem personer hakade på. En ung man från Columbia och en yngre kvinna från Honduras är på skolan inom ramen för ett volontärt utbytesprogram och de anslöt tillsammans med en relativt nyanländ stockholmare och två ”vanliga” volontärelever. Det fick en bra – men lång – dag och jag fick trevligt sällskap i bilen.

Kyrkvärdskursen var förresten omskriven i Kyrkans tidning redan innan den gått av stapeln. En lönearbetare vid bladet ifråga hade sett notis om kursen på stiftets hemsida och ringde tidigare i veckan för att intervjua mig. Tyvärr har jag – ännu – inte hittat den på tidningens webbplats och kan därför inte länka bloggläsaren till något i Kyrkans tidning som för en gångs skull är bra.
Om mitt kyrkvärdskursande kan också sägas att det denna dag byggde på en ganska ordentlig genomgång av Högmässan och utifrån och i denna genomgång fördes samtal i mångahanda ärenden. Givetvis ägnades också en del av dagen helt till vad de närvarande ville dryfta utifrån situationerna i de olika församlingar som var representerade.

Om arbetet på skolan kan vidare noteras att rådslag och förberedelser för kommande hösts omgång av Svenska kyrkans grundkurs pågår för fulla muggar samtidigt som vi söker genomföra denna vårs variant av kursen i bantad form och delvis på distans. Den konfa-fotbollsverksamhet vi avser genomföra till sommaren har en förträff kommande veckoslut och efter sportlovet har jag fått till uppgift att undervisa i ytterligare en grupp på skolan förutom Volontärlinjen. Det rör sig om en klass vi kallar Bas och som i realiteten är (delar av?) Älvsby kommunala gymnasiums individuella program utlagt till folkhögskolan på entreprenad. Med andra ord elever som grundskolan inte förmått lotsa till betyg i ett eller flera ämnen eller sådana som vill höja ett och annat G till ett VG eller så. Trevligt är det i alla fall att möta de ungdomarna och resonera om tro, religion, värderingar, livet. Riktigt skitkul!

Hösten 2011 – aviserar kommunen – skall man ta hem detta IV-program till den egna organisationen. Det sker i samband med att ansvaret för elever som inte har godkänt i grundskolan förs från gymnasiet till ett 10:e grundskoleår i den miljö och med den personal som under tre högstadieår misslyckats – eller menar och intalar eleverna att det är de som har misslyckats. Detta måste inte bli dåligt men det är sorgligt att folkhögskolan då tappar elever som i flera fall faktiskt går från att av andra och sig själva vara diskvalificerade till att växa till nivåer de inte tidigare letts att uppnå.

I samma veva – 2011 – tar också kommunen hem till sig det arbete vi kallar IVIK. Det är också ett kommunalt uppdrag folkhögskolan har och innebär främst undervisning i svenska för invandrarungdomar. Sådan verksamhet finns i flera kommuner men i Älvsbyn hade man över huvud taget ingen sådan för ett par år sedan. Engagerad person på folkhögskolan påtalade denna (upprörande) brist och föreslog att en sådan undervisningsgrupp skulle skapas – gärna på folkhögskolan. Sagt, planerat, utvecklat och kursupplagt som ett lego-jobb åt den kommunala skola som hitintills då inte uppmärksammat saken. Nu vill som man säger ta tillbaka verk-samheten. Ta hem hade varit bättre. Man kan väl inte ta tillbaka något man aldrig haft – eller?

Varför gör kommunen detta?
Svar: Budget! Och gissningsvis krympande årskullar i gymnasieåldern. Samt att en krympande del av de krympande kullarna väljer att gå gymnasiet i hemkommunen. Och då blir det lärare över som måste sysselsättas – eller?

I sammanhanget kan nämnas att utsocknes elever dock i stigande antal väljer att gå gymnasiet i Älvsbyn. Deras motiv är specialidrotter som längdskidåkning, skidorientering och numera också orientering på barmark. Den delen av deras utbildningar planeras, utvecklas och sköts av folkhögskolans idrottsfolk och bidrar aktivt till elevrekrytering till Älvsby gymnasium – som faktiskt skulle vara i rejäl volymkris om inte så skedde. Sådetså!

Det blev ju mycket det här!
Mycket mer än jag tänkte när jag efter att själv åkt skidor fattade tangenterna.
Och vad jag fattat mår Tyra bra.

Bilden? Svar: Tilltugget till kaffet jag fick vid 10-tiden väl kommen till Kiruna!