ett blogginläggs öde
För en tid sedan – efter midnatt sedan det blivit den 21:a december – skrev jag ett inlägg med rubriken undersittarens öde. Det inlägget var min reaktion på ett öppet brev jag fått del av gällande min prästkollega och ingifte släkting André Östlund. På förmiddagen skrev jag något av ett e-post-julbrev till min kusin – Andrés maka. Efter att rikeligen och släkteligen redogjort för familj- och julangelägenheter berättade jag att jag bloggat rörande dem och bad dem reagera eller korrigera om jag missuppfattat saken eller om de på annat vis ville ha texten ändrad, rentav borttagen. En motsvarande kusin-julhälsning kom om kvällen i retur i vilken det bland annan familjär information i allt väsentligt bekräftades att jag fattat det öppna brevet rätt.
Någon dag senare lyfte jag ut texten och ersatte den med följande:
Detta blogginläggs ursprungliga text fick besökare från 62 separata IP-adresser varav säkerligen en del hoppade över det på grund av längd och innehåll. Av anledning som jag avstår från att kommentera trots att det kliar i tangentbordsfingrarna har jag ändå tagit bort den ursprungliga texten. Jag hoppas att åtgärden blir av temporär natur.
Det blev temporärt. Inläggets text är tillbaka nästan så som den var i början.
Frågor som Vad hade hänt? Varför? kom via flera kanaler. Muntligt kom den från några personer jag mötte och någon annan telefonerade. Jag valde att vara ytterligt återhållsam med svar. Saken skulle få bero till efter helgen. Annandagen hann knappt förklinga förrän en bloggare i inlägget Nu är glada julen slut...? visade sin nyfikenhet. Han formulerade några teorier om orsaken och ett par personer har där fogat en och annan kommentar kring vad som då kommit att kallas "Mysteriet med det borttagna blogginlägget". Själv har jag väntat och avvaktat för att låta helgen passera fylld med barnbarneri och annat. Jag ville dessutom avvakta ett överenskommet rådslag.
Orsaken till att blogginlägget lyftes bort var att jag den 22:a kontaktades av person knuten till min arbetsplats som meddelade att denne kontaktats av annan person också knuten till min arbetsplats som i sin tur fått meddelande av person som inte är knuten till min arbetsplats om att det kunde föreligga risk för att mitt bloggande skulle kunna skada min arbetsplats. Tydligare än så var det faktiskt inte – förutom att jag känner de tre personerna och att det är helt klart att de alla liksom jag vill folkhögskolan väl.
Onsdagen efter jul överlade vi tre i kedjan som är knutna till min arbetsplats. Vi samtalade seriöst i god ton och anda om på vad sätt jag och mitt bloggande – i just detta ärende men också vid ett och annat annat tillfälle – kan ha uppfattats eller eventuellt kommit att ställas i relation till min arbetsplats. När vi skildes var vi överens.
En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet står i det titelhuvud man omedelbar ser när man öppnar min blogg. Under kategorin Bloggpolicy finns två inlägg varav det ena – nummer 1 – redogör för vad den satsen betyder.
I vårt samtal ifrågasattes inte rätten eller lämpligheten i att jag har en privat och personlig blogg. Det är en självklar rättighet i ett samhälle där tryck- och publiceringsfrihet råder.
I vårt samtal ifrågasattes inte innehållet i de åsikter och tyckerier som förekommer i olika blogginlägg. Det betyder givetvis inte att de jag samtalade med i allt delar mina uppfattningar, men att jag fritt i en personlig och privat blogg kan uttrycka egna uppfattningar ses som en självklarhet i ett samhälle där åsikts- och yttrandefrihet råder. I detta har jag inte genom mitt skrivande brustit i lojalitet mot min arbetsplats.
I vårt samtal dryftades hur min exponerade kreativitet ibland kan ta sig uttryck, hur jag ibland ta ut svängarna i mitt sätt att använda språket, val av och lek med ord, drastiska formuleringar etc – detta inte bara på bloggen utan ibland också i andra sammanhang. Jag tror att observationen är riktig att min formuleringskonst ibland, kanske ofta, fungerar alldeles utmärk som förtydligande stilfaktorer men givetvis kan samma sak också av personer uppfattas föraktfullt, raljant eller nedsättande. Mina försök till tydlighet kan alltså fungera tveeggat. Jag löper risken att väcka Känslor som skymmer Saken - vilket naturligtvis är kontraproduktivt.
Utifrån den tanken har originaltexten till undersittarens öde bearbetats innan den nu på nytt publicerades här på bloggen. Ett tidigare medvetet val av ord och en vridning i värdeladdad riktning av dessa har jag sökt ersätta med mer neutrala och mindre känslosamma formuleringar. Själva Saken – det som är det viktiga – ligger dock kvar. I mitt inlägg kritiserar jag Luleå Domkapitel för dess behandling av en 81-årig trotjänare.
Lösningen på mysteriet med det försvunna blogginlägget visade sig vara mer prosaiskt än det kunnat vara.
Jag noterar dock en tilltagande osäkerhet från diverse arbetsplatser angående bloggar. Här förefaller inte vare sig bloggen eller bloggandet vara direkt ifrågasatt, men steget dit ser inte ut att vara så långt tycker jag. Du får uttrycka dig bara du inte är för tydlig. Du får föra en debatt bara du inte vinner den med elegans. Jag tror att debatter och åsiktsutbyten måste få vara pulsförhöjande, annars når vi inte problemens kärna. Vi måste också få kritisera t.ex. ett domkapitel även om vi är beroende av det. Varifrån kommer denna ängslighet?
Glad att inlägget kom tillbaka. Har inte studerat det så noga att jag direkt inser skillnaden mot föregående version. Hade inlägget för alltid försvunnit hade det nog legat nära till hands att tro att du utsatts för otillbörlig påtryckning.
Man kan ju fråga den bräkande exe-geten om den förra versionen ska kallas den öst-lundska och den senare den väst-lundska, för att nu anknyta till en terminologi som inte är hr bloggaren främmande.
Jodå - alltsammans "var mer prosaiskt än det kunnat vara". Det är sant. En höna av en fjäder, en storm i ett vattenglas, ett berg av en mullvadshög - om jag ser till av mig kända fakta.
Samtidigt har jag naturligtvis undrat vad som kan ha fått "personen som inte är knuten till min arbetsplats att ana att det kunde föreligga risk för att mitt bloggande skulle kunna skada min arbetsplats" och därmed starta kedjan. Har han/hon hört något? Uppfattat att en eller flera personer inte fixar att uppfatta min blogg för vad den är - privat och personlig? Eller något annat?
Att spekulera i sådant okänt är meningslöst och jag avstår så gärna från att göra det - fast ett litet "gnag" ändå finns där.
Dock är blogginläggssaken i alla fall utagerad. Hoppas bara att Domkapitlet till sitt sammanträde i februari - jag tror det är då - inser att regler och rutiner utformade ifall att präster i aktiv tjänst inte VILL vara vigselförrättare inte rimligen är användbara när 81-åriga trotjänare inte KAN viga. Med den insikten - att människan inte är gjord för regelverkets skull utan regelverket för människans - kan man återta bedömningen om illojalitet, riva upp besluten, vända om, bekänna sitt misstag, be om förlåtelse för att man gjort fel (inte bara för att man gjort någon ledsen), ta emot den förlåtelse jag tror Östlund då ger samt ställa saken till rätta med en offentlig avbön till alla som fått det öppna brev som var grunden till itt inlägg. Jag gissar att sonen i så fall till kapitlet gärna ger listan på dem han sände sitt brev till.
