stigstrombergsson

Detta är en nyformulering av ett inlägg som varit borttaget ungefär en vecka runt julen 2011. Resonemang kring varför ursprunget lyftes bort och motivet för bearbetningen finns i inlägget ett blogginläggs öde.

---

Varning: Långt inlägg!

Igår när jag å arbetsplatsen öppnade min e-post fick jag ett så kallat öppet brev ställt till Domkapitel och Biskop i Luleå och skickat lite kors och tvärs i landet – bland annat till mig. Jag var inte helt oförberedd eftersom när jag om söndagsmorgonen klickade runt bland bloggar jag brukar läsa erfor på Dag Sandahls blogg en del av brevets innehåll. Sedan jag läst hela det öppna brevet konstaterar jag att Sandahl levererat ett alldeles utmärkt referat – läs här.

Här i världen är det så att några är underställda andra och har lite makt och inflytande.  Samtidigt är det andra som är överordnade dessa och innehar betydligt mer av de varorna. Detta gäller i samhället, världen och kyrkan och är nog kanske nödvändigt för ordningens och redans skull.

Åt dem som har skola varda givet står det i Den Goda Boken (1). Därför blir ansvar större när makt blir större då given och anförtrodd makt skall utövas till de maktlösas förmån, inte för de anförtroddas egen skull. Kristen skapelseteologi säger detta när den beskriver att människan på Gud Faders uppdrag ska härska – i betydelsen råda över, vårda, ta ansvar för – de djur och planteringar som i den övriga skapelsen har mindre makt (2). Kristen försoningsteologi säger om Sonen Jesus att han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt (…) intill döden på ett kors (3). Han som i liv, lidande, död och uppståndelse visar för vem och vilka god makt utövas säger: Den förste av er skall vara de andras slav (4). Kristen teologi om Kyrkan säger vidare att när Gud – genom sin Ande – satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade (5). Faderns, Sonens och den Helige Andens agerande visar således tydligt att den som är överordnad skall göra det till förmån för dem som är underordnad. Detta innebär då att halten i maktutövningen från de ledande måste mätas och värderas utifrån hur det blir för dem de är satta att leda eller företräda.

Efter detta teologiserande avsnitt skall jag nu med många många ord tala om att jag är rejält upprörd. Den upprördheten illustreras av bilden som pryder detta inlägg. För den skumögde säger jag att den föreställer det statliga dokument som är Kammarkollegiets förordnande som gör att jag får sammanviga till äktenskap.  Dokumentets tudelade utseende kommer sig av upprördheten!

En grupp präster i Svenska kyrkan som inte sällan upplever att de hamnat på sidan är de pensionerade prästerna. En pensionerad präst kallas emeritus om det är en farbror, emerita om det är en tant och emeriti om de är en skock. Visserligen brukas, nyttjas och används eremitusarna och emeritöserna som vikarier och inhoppare en hel del men när det kommer till fortbildningar och annat som kostar slantar upplever de ibland att de ställs utanför. Jag har hört emeriti uttrycka tanken att sedan man passerat sitt bäst-före-datum är det som om man inte räknas – även om jag inte hört exakt de orden.

Vid en samling för pensionerade präster hade det uppdagats att bara en del av dem hade från den överordnade instansen i Luleå – alltså Domkapitlet – fått vägledande papper gällande nya lagliga rutiner vid vigslar. Lite bortglömda kände sig nog en del av de emeriti så en av dem – André Östlund, född 1930, gift med en kusin till mig – skriver till Luleå och påtalar att flera pensionärer blivit bortglömda och nog bör få dedäringa papiren. Östlund uppmärksammar alltså de som sitter centralt på en administrativ miss de gjort sig skyldiga till. Ganska hyggligt faktiskt. Riktigt lojalt mot Kyrkan! skulle jag vilja säga – fast lite pinsamt förstås för dem som missat (6).

Papper kommer i brevlådan hos Östlund. Om jag fattat rätt är det inte den information han påtalade saknaden av men väl ett förordnande från Kammarkollegiet – något som alltså också var missat men som nu de ansvariga hade fixat. Men inte det som han efterfrågat för dem som glömts bort.

[Kommen såhär långt pausade jag mitt skrivande för att se filmen Gazas tårar på Ettan. En stark film jag återvänder till i senare inlägg. Går i repris 21/12 och kommer förhoppningsvis på SVTplay. Nu tillbaka till detta inläggs huvudspår.]

Med vigselrätten förhåller det sig så att om man av hälsoskäl inte kan utöva den behöver man inte ha den. På samma sätt är det med andra statliga papper typ körkort och vapenlicenser. Utifrån kroniska smärtor i kraschad rygg begär då Östlund att befrias från förordnandet – hur han gjort med körkortet vet jag inte och vapen har han mig veterligt inte haft.

Hur man nu i Luleå tänkte bland dem som hade hand om saken går det bara att spekulera om. Något måste ha tillstött. Rädslan av att hamna i ett läge att någon vän av kyrkopolitiska trender (7) gör affär av att det i stiftet finns en levande och i skallen vital präst som inte har det statliga uppdraget att viga? Misstro mot Östlunds hederlighet eller omdöme? Ett fundamentalistiskt paragrafrytteri där orsaker till återlämnande av förordnandet skall utredas – även om hälsoskäl angetts av den gamle mannen? Eller var man bara irriterat sur över att han som glömts bort visat att de som borde kommit ihåg inte fixat det de skulle ha fixat?

Summan av kardemumman blir att Domkapitlet förklarar den 80-årige trotjänaren Östlund illojal mot Svenska kyrkan. Givetvis är inte detta något annat än rent maktspråk från dem som fått makt och inflytande att använda till gagn för andra.

Det öppna brevet – skrivet av en son med lidelse för sin lidande far och mor – beskriver många och märkliga turer och vändningar. Min maning till de ansvariga i Luleå om deras beslut blir samma som den stränge textilläraren sa när barnens stickningar inte blev som de skulle:

Riv upp! Gör om! Gör rätt!

Om bilden i inläggets början skall till sist sägas att ingen med centralt ansvar behöver bli orolig. Jag kopierade förordnandet, rev kopian och skannade delarna. Originalet är helt och kvar i min ägo. Visst kände jag spontant impulsen att avsäga mig vigselrätten av solidaritet med den drabbade André Östlund men jag har inte handlat efter den impulsen. Än.

---

(1)  Alltså Bibeln – närmare bestämt Matteus 13:12 i 1917 års översättning.
(2)  Första Mosebok kapitel 1.
(3)  Filipperbrevet kapitel 2.
(4)  Markus kapitel 10.
(5)  Första Korinterbrevet kapitel 12.
(6)  Hade jag inte varit lojal och påtalat samma miss i mitt fall hade jag varit en på en prästtjänst i tjänst varande präst men utan vigselrätt. Mer om detta i inlägget jag – en pamp! av den 4 mars 2011.
(7)  I klartext: Olle Burell, ledande kyrkomötessosse som tillsammans med en centerpartistiska motionerade vid sistlidna Kyrkomöte om att det skulle säkerställas att alla präster i den sedan 10 år från staten separerade kyrkan innehar det individuella statliga uppdraget att administrera äktenskapsbalken.