stigstrombergsson

Tron växte under prövningar och Stigs prat

Imorgon – rättare sagt senare idag – är det lördag och jag har en arbetsfri dag. Eller nästan. Rimligen behöver jag nog ägna tid åt förberedelser. Söndag förmiddag skall jag ju predika i gudstjänsten på EFS i Älvsbyn. Om Johannes Döparen, profeter, profetior och vad allt det syftar till – när det begav sig innan och på Jesus tid och nu.

Det har alltså gått i ett svep i 12 arbetsdagar. I morgon behöver jag dock inte ställa väckarklockan. Sovmorgon alltså. En tillåten sådan till skillnad från i torsdags då det blev en sovis mer av en olyckshändelse.  Gjorde inte så mycket då jag inte hade några lektioner före lunch men jag hade tänkt sticka till skolan på morgonen i alla fall för en del skrivbordsgöra. Onsdag kväll glömde jag dra ut den pjopp som osäkrar väckarn. Pappersgöra i skrivbordsröra finns kvar att göra när jag saken vill röra skulle man kunna säga – om man vill poeta lite.

Mitt i denna svit av arbetsdagar, för en vecka sedan, hade vi den konfirmandfokuserade helg jag nämnt tidigare men inte på allvar skrivit om. Förrän nu. Nu när jag kan ta sovmorgon i morgon bitti.

Först skall då sägas, understrykas och ropas från taken:
Konfirmander är rejält viktigt och väldigt skitkul!
I vart fall tycker jag det. Jag vet att det finns prällater som inte vill ägna tid, krafter och lägerdygn till ungdomar i årskurs 8-9. Sådana fasoner tycker jag är saftigt skandalösa, både att en del inte vill och att de dessutom av styrning och arbetsledning tillåts att inte vilja. Hur påståenden av typen Jag har inte mitt hjärta i den verksamheten! kan anses begåvade och accepteras övergår mitt klena förstånd. Jag har hört att det till och med förekommer att blivande präster säger att de när de blir klara inte vill arbeta med ungdomar. Om sådant säger jag som björnen Baloo när Mowgli boxar honom på julafton: Tss, tss, tss! Störtlöjligt!

På lördag förmiddag förra veckan anlände 31 av 34 som fotbollskonfirmerat i augusti. Att så många valt att möta upp till återträff tyder rimligen på att de inte illtrivts alltför mycket. Tänkt var att de om lördagsförmiddagen skulle träna för att på eftermiddagen ha någon form av konfaaktivitet men kastbyte av programpunkter gjorde att ordningen blev tvärt om. Något konfigt först alltså.

Då fick de fick göra två saker – enskilt och i smågrupper.

Den enskilda övningen var ett blad med rutor att skriva i. Det som skulle skrivas var tankar på hur varit det innan, under och efter konfalägret med a) Tro och tankar kring Gud och Jesus och allt; b) Bön; c) Bibelläsning; d) Annat. Det skrivna skulle anonymt lämnas till mig – fungerar ju då som något av en utvärdering – men om de ville fick de sätta ut namnet. Om så gjordes gav jag i utsikt att jag kanske tar kontakt genom Facebooks meddelandefunktion eller nåt liknande för snack den vägen i saken.
De skrev i sina rutor. När de skrivit satte de sig fyra och fyra för att prata med varandra om det skrivna. Sedan lämnade de lapparna till mig för att få en ny uppgift i sina smågrupper.

Samtalet i smågrupperna redovisades alltså inte. De fick ha sitt samtal kring sakerna ifred. Men jag läste lapparna på eftermiddagen och de visade vad jag i och för sig redan anade. De absolut flesta hade lite, sällan eller aldrig innan konfan ägnat tankar åt tro, bön osv. Som vanliga ungdomar i det sekulariserade Sverige var kristen tro och praxis vita fläckar på kartan – innan. Under internatperioden var det givetvis mer men efterår har det för de flesta sjunkit tillbaka till nivån innan – eller ett snäpp mer. Ganska väntat.
Någon skrev ungefär: När man var här var det väl ingen match att tro. När man kom hem rann det som ut i sanden. Men nu här igen tar det som fart.
Slutsatsen av en sådan formulering visar hur viktigt det är med att bygga nätverk, kontakten med hemförsamlingen. Det behöver vi jobba på mer nästa år. Ett brev betyder så mycket sades det en gång i världen. Kanske är det sant – men tillräckligt betyder det inte.

I en ruta om hur det var under konfatiden stod det jag skrev överst:
Tron växte under prövningar och Stigs prat.
När jag läste det och de andra lapparna kände jag: Jodå! Jag kan köra ett år till!!

Den andra konfaliknande uppgiften de fick var att prata i smågrupperna om epistel- och evangelietexten för dagen efter – andra Advent. En två meningars sammanfattning till var och en av texterna plus en fråga skulle varje grupp lämna ifrån sig och det som stod på de lapparna blev tillsammans med Bibeltexterna stommen i den predikan jag höll i Älvsby kyrka på söndagen.

Träning, mat, lekar, stim och stoj fyllde resten av lördagen och efter en hyfsad natts sömn städades sovsalarna innan ett en knapp timmes konfaliknande samling på söndagsmorgonen. Och så till kyrkan som vi, då församlingen av julfestskäl flyttat sin gudstjänst till senare under dagen, lånat för en ”extra” gudstjänst. Dit hade också en del av de föräldrar som skulle hämta hem dem infunnit sig jämte en del vanliga Älvsbybor samt de konfirmander med föräldrar som är aktuella 2010. Sammanlagt typ 80 pers.
Det blev en fin gudstjänst – om man får säga så.

Efter gudstjänsten lunch på skolan och sedan något av en överlämning från 2011orna till 2012orna. Jag tror 2012orna märkte den tillgivenhet 2011orna hade till varandra, förstod att de tyckte de varit med om något positivt och att vi ledare tyckte om dem. Fick ett positivt intryck, liksom.

Konfafotboll 2012 har platser kvar. Om du som läser detta vet av någon som du tror kan ha glädje av att vara med – årskurs 8 eller äldre – så tipsa om hemsidan – här. Där finns all info och där anmäler man sig. Samt söker jobb som fritidsledare om man är 18 och äldre.

Nu har jag skrivit långt och vidlyftigt om förra helgens begivenhet.
Jag känner mig glad och tacksam, rentav hedrad av att ha fått vara med.
Konfirmander är rejält viktigt och väldigt skitkul!