stigstrombergsson

Skrivna meddelanden via telefoner är inte offentliga handlingar tänkta att kungöras för var och en. De handlar ju om vad ett par personer skriver till varandra och i sig inget somangår annat folk eller skall avslöjas. Den grundhållningen kan man naturligtvis när det inte gör något göra undantag från – vilket jag nu gör.

Igår, tisdag strax efter 9 på förmiddagen, textade lokala kyrkoherden detta till mig:

Godmorgon. Jag kollar över veckomässorna i sommar. I år är min tanke att de fortsätter utan uppehåll. Från och med 13/5 är ingen präst uppsatt. Är du intresserad av att ta någon/ några? (Här utelämnar jag vissa datum och detaljer Fundera o meddela mig/ A-K

Jag svarade direkt:

BRA! Jag har haft saken i tanke och stenhårt hoppats att du inte ska sommarstänga Veckomässan. Har till och med i tanken sonderat hur jag skulle "trotsa" ett sånt beslut. Nu behövs inte det.

För närvarande planerar vi ännu inte sommaren. Plugga in mig de onsdagar du behöver. Kanske kan enstaka byten behövas men det får framtiden visa.

Tilläggstankefråga? Är "Sommarsnack i kyrkan" efter Mässan – typ Ovangelikvällarna – en idé? Till 20.30 typ.

Hennes reaktion innehöll både ord och bilder:

Tack /händer sammanfogade i bön/ sommardäck i kyrkan är en god idé /tumme upp/

Min illmarighet slog till: Dubbade hjul onödigt?

Efter viss förvirring kom: Haha, fattade först inte vad du menade /och en skrattande bild/

Vad kan man lära och tänka av detta?

Först: När man skriver måste man hålla ögonen på hur skrivverktygets mani att rätta stavfel hanterar det man avser uttrycka. Det kan bli riktigt fel. Denna gång blev det bara kul – och en rubrik för ett blogginlägg.

Sedan: Detta med Veckomässor och en del annat har med hållbar andlighet att göra – även om det jag nu skriver inte getts den rubriken med tilläggssiffran 3.

Då jag i förra inlägget skrev om andlig hållbarhet skrev jag: För församlingen handlar det då om både den verksamhet av olika slag som arbetslag, förtroendevalda och lobbyister tycker är bra och...

Det är ju så det funkar när det som sker i en församling beslutas och formas. De som påverkar är arbetslag, förtroendevalda och lobbyister. Dessa grupper är var för sig långt ifrån homogena utan kan spreta en hel del. De överlappar samtidigt varandra i viss utsträckning på olika sätt.

Nu är det Coronatid. För hur länge vet vi inte. Att man tillhör en riskgrupp påverkar bara marginellt ett ännu inte pensionerat arbetslag men många förtroendevalda och lobbyister är 70+are. De ska ju nu och kanske ett eller två år framöver vara i social distans från andra och kan inte förväntas möta upp i verksamhet av olika slag.

Då blir mina frågor: Skall de som inte kan (eller vill) vara med när gudstjänst firas styra hur det ska vara för dem som kan och vill vara där? Är det rimligt att man i beslut och vägval hänger kvar vid vad bland annat lobbande 70+are innan Coronan å egna eller andras vägnas ansett och tyckt också om sånt de inte alla frekventerat i praktiken?

För andlig hållbarhet gäller enligt Kyrkoordningen att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Naturligtvis skall sådant i praktiken formas i relation till människor av kött och blod och det är ju just då Covid19 bland mycket annat innebär att man måste ställa om vilka lobbyister man lyssnar till liksom strategier och vägval.

Därför är det så rätt att Älvsby församling fortsätter att fira gudstjänster på söndagar. Ute eller inne spelar ingen roll. Helst med Mässa varje gång. De mässtveksamma som ändå kommer till gudstjänst och jag känner till är nästan undantagslöst 70+.

Därför är det lika rätt att hålla i onsdagkvällarnas Veckomässa även fast det blir sommar. Sommaruppehåll har på olika sätt gjorts förr men det är inte läge nu.

På samma vis är det också rätt att försöka skapa forum för sommarsnack i kyrkan kring Bibel och tro – men låta sommardäcken sitta kvar på bilen.

Jag ställde i utsikt att skriv-grubbla mer under rubriken hållbar andlighet. Saken har koppling till både hem och församling. För församlingen handlar det då om både den verksamhet av olika slag som arbetslag, förtroendevalda och lobbyister tycker är bra och om hur hållbar andlighet i hemmen ska få vana och resurser. Av detta, noble Bloggläsius, kan du ana att det mycket väl kan bli både hållbar andlighet 3 och hållbar andlighet 4.

Om man då börjar med hemmen säger jag bara: Tant Vasti!

Sommaren 1980 flyttade vi till en annan lägenhet än vår första. Huset med fyra lägenheter var och hade en historia i sig men här räcker det med att nämna att vardagsrummet var i ett hörn av fastigheten med fönster åt två håll. Mot gatan var det inte speciellt intressant men gaveln, Bloggläsius, gaveln! I grannfastigheten lyste det i vindskupan på tredje plan klockan 22.45 varje kväll. En tant satt vid köksbordet – tant Vasti med råge 80+. Jag kände igen henne från kyrko-sammanhang typ 11-gudstjänster, bya-diton, helgsmålsböner samt den syförening kyrkoherden hade ansvar för.*

Jag var 27 och Primärhustrun var 26. Alla våra unga fördomar sa gemensamt: Varför verkar tanten orka längre än vi? Gummor i den åldern ska ju sova vid 11-draget! Eller?

Vad gjorde hon, tank Vasti, sent på kvällarna?

Naturligtvis fick jag svar på den frågan. Det var inte alls ovanligt att diverse folk som bodde inne i centralorten frågade om de fick lifta med när någon av oss präster skulle fara för att leda gudstjänst i byn de tidigare bott i (eller någon annan by där de kände folk). När jag skuttat upp för trapporna för att hämta henne såg jag på hennes köksbord orsaken till nattsuddet. Eller orsakerna: Det låg en Bibel där. Och en Psalmbok. Och möjligen någon bok till typ Rosenius dagbetraktelser. Hon hade en Verktygslåda för hållbar andlighet i hemmet. Och Verktygsvana.

Jag undrar i dessa Covid19-tider då 70+are, andra riskgrupper och så många som möjligt övriga skall undvika samlingar av närgångna och större slag och det finns församlingar som totalt stängt av också gudstjänster och nattvard – tack och lov inte den jag bebor! – i tanken att folk helt själva skall snickra på tro och lärjungaskap: Hur är det bland kyrkotillhöriga i allmänhet och kyrkopraktiserare i synnerhet med någon Verktygslåda och Verktygsvana likt tant Vastis – för andlig hållbarhet?

Verktygslåda och Verktygsvana är inte samma sak. Man han ha en låda utan vana men knappast tvärtom. Har man ingen Bibel kan man inte läsa i den. Har man ingen Psalmbok med infogad Bönbok kan man inte följa Lektionariet med Morgon- och Aftonbön varje dag i fyra veckor. OBS: Häng inte saken på just dessa nämnda verktyg! De finns andra man kan ha och bruka eller inte bruka. Man kan vara utan men då blir det nog marigt med uthålligt bruk.

Jag tillhör de årgångar som i skolan fick 1917 års Bibel och 1937 års Psalmbok. Samma utrustning kom när jag konfirmerades. Utifrån den tanken kan 50-talister kanske antas har åtminstone någon sorts gamla och kanske ärvda verktyg – kanske. Men hur är det för alla yngre grupper som inte pumpades med sådana verktyg av skolan och som inte konfirmerades? Är man uppdaterad av nya Bibelöversättningen 1981 och 1999 och att Psalmboken böts ut 1986? Har man över huvud taget en Verktygslåda att eventuellt kunna vara Verktygsvan vid? Har man de moderna borrflugorna eller bara gamla flintyxor?

Med detta frågat tänker jag nu – ingen är så klok som den efterkloke! – att någonstans under resans gång har kyrkans styrelser och ledningar bommat det faktum att skola och allmän sekularisering inte längre försett folk med verktyg att kunna bli vana vid. Jag gissar att de flesta yngre hushåll och många utöver dessa saknar aktuell Psalmbok och Bibel i bokhyllan och detta har kyrkan inte verkat för att åtgärda.

Hur man skulle varit kolportör kan man ha olika meningar om men ett sätt skulle kunna vara att när en ung familj skall döpa första barnet får de frågan om de har en aktuell Psalmbok. Om svaret blir ”Nej” får dopbarnets föräldrar och faddrar en. När syskonet skall döpas 3 år senare ställs frågan på nytt och vid ”Ja” frågas om Bibel på motsvarande vis. Naturligtvis bemöts brudpar på samma vis. Poängen i exemplet är att det måste till rejält kolporterande för att man i hemmen skall ha Verktygslåda för hållbar andlighet.

Men webben finns ju!

Tack och lov för det!! Men hur används det Verktyget? Av folk i hemmen? Av församlingar?

På många håll sänder man något – bra. Men kanske skulle man också dagligen på Facebook och/eller hemsida publicera något att läsa, en andakt ganska likt Bönboken. Det skulle kunna fungera som EN Verktygslåda för att kunna utveckla Verktygsvana för hållbar andlighet.

* Som tredje och yngre präst fick jag var annan vecka ansvaret för dussinet damer i det tredjehandsprioriterade symötet. Disciplin- och uppmärksamhetsmässigt har jag alltid utan macklemang kunnat hanter 300 högstadieelever i kyrkan och mycket annat men i denna Flevikens kyrkliga arbetskrets var lögn i lådan.

Rubriken ovan kanske skulle kunnat vara hållbar andlighet 2. Det skulle visa att de funderingar jag nu kommer med har koppling till blogginlägget hållbar andlighet? från den 20 april. Nu är det så att alla mina blogginlägg mer eller mindre är fortsättningar på varandra fast det inte alltid verkar så. Nästa bloggpost blir hållbar andlighet 2. Nu till kyrka i slow mode.

Egentligen är det intressant hur tillvaron ställs in, ställs om och slår på när nya villkor börjar råda. Myndigheter ger råd och de flesta följer rekommendationer i dessa covid-tider. Några men få trotsar och några men få sjukdomspanikar. Samlat och samlade drar vi ner på takten, flyg står på marken och bensin eldas inte med bilkörning hit och dit. Vi gör nödvändiga inköp men kontofarlig flanering i butiker och bodegor uteblir. SVT direktsänder timme efter timme hur älgar rör eller inte rör sig i skog och mark. På helgerna sänds urgamla fotbollsmatcher och trots att resultatet är känt kommer spänningen tillbaka också hos oss som såg det när det som hände hände den gång det hände. Detta slow mode är inte helt obehagligt – faktiskt.

Men naturligtvis finns baksidor. Allvarliga! Det är ju en pandemi Människor som blir sjuka och dör! Hård belastning för kompetenta och plikttrogna vård-människor. Nedsläcka affärer och fabriker med permiteringar och varsel. Dessutom enligt senaste anvisningar och som grädde på moset att man inte ska i vårsolen trängas när man äter ute, ingen majbrasa, inte studenta med sedvanlig ut- och be-rusning, inte semesterresa kors och tvärs och äldre far- och morföräldrar också fortsatt ska vara på distans från barnbarn. Samhällets slow mode påverkar och så kommer det att förbli länge. Folkhälsomyndigheten säger så. Statsministern också. Det är inte över nu när det blir sol och varmt i Stockholm, sa Stefan. Vi ska tänka mååånader – med ödesmättad röst.

Jag tror man skall tänka år – ett par tre i alla fall. År av restriktioner. Inte för allt och alla men en del. Naturligtvis kan inte gymnasieundervisning ske på distans ens ett helt läsår, än mindre två eller tre. Sådant och annat kommer att lindras när 70-minus-människorna når flock-immunitet då många har haft viruset och med det åtminstone för en tid har antikroppar. Då kommer man ut men ändå inte ut i samma verklighet som innan Coronan. 70-plussarna i allmänhet och äldre-äldre i boenden är kvar. Förhoppningsvis har begränsningarna så långt skyddat dem från smitta, sjukdom, lidande och död men de kommer just därför fortfarande vara i riskzonen fram till det skälvande ögonblicket då det finns vaccin. Dit kan det vara 18 månader till två år och det är först då kan riskgruppen ha skydd – och då ingår jag och andra födda 1953 nästan i den.

När det hela började tänkte jag och andra gemena män inte så. Inte heller de gemena kvinnorna. Utan att någon sa något upplevde jag att det kändes som Detta blåser nog över på ett kvartal. Man vidtog åtgärder med det perspektivet både i samhällen och i kyrkor. Idrotts-säsonger kapades och gymnasister pluggar hemifrån – i några veckor. Längre var inte näsan hos mig och de flesta. Kanske epedemi-experter anade att det skulle kunna bli mer men allmänheten var i början inte mottaglig för sådant. Snoken räckte inte längre än till frågan om Hemavan i Påsk, möjligen fotbolls-EM och Tokyo-OS i sommar.

I den andan ställde kyrkor in fast man säger ställde om. Många berättade och mycket beskrevs i kyrkliga medie-kanaler. Man gjorde olika pauser i verksamheter men inte enbart mer eller mindre utan på en del håll ännu mer och på vissa stället helt. Det blev framför allt olika sociala sidor – viktiga saker – av församlingarnas liv och arbete  man bromsade men med detta på flera håll också centrum – Ordet och Bordet.

För hur lång tid tänkte man? Egentligen? Ingenstans såg jag noteringar kring någon sorts tänkt varaktighet av att man ställer in fast man kallade det ställer om. Blir det webb-sändningar och liknande till i oktober? Nattvardslöshet till när? Och vad blir i detta tanken på hållbar andlighet?

Egentligen är covid19-problemet inte nytt. Den kristna kyrkan har århundraden av erfarenheter vad det är att vara Kyrka i pesttider och att ge sig och människorna verktyg så att man är förberedd för oår vare sig det är pandemiska eller individuellt personliga. Visst! Förr kände man inte till vare sig virus eller bakterier men fattade i alla fall i pest- och koleratider att folk smittar folk och att det gäller – då som nu – att vara Kyrka med uppdrag att förmedla Kristus i ord och Sakrament och samtidigt söka hindra smitta. Kyrkans klassiska lösning när sådant hände var fler gudstjänster med var för sig färre personer, inte inga gudstjänster och nåde-stopp. En annan klassisk lösning var att under goda år och i krafts dagar söka ge människor verktyg, vana och förmåga att förbereda för gemensamme och/eller personliga nödår som kommer – om man anspelar på berättelsen om Josef i Första Mosebok.

Om försummelser i en del av detta och förslag jag har för vägen vidare skall jag skriva i det kommande inlägget hållbar andlighet 2.

I dessa tider och alla andra tider behöver man hålla sig informerad om vad som händer och fötter. Det finns vägar och metoder jag använder och andra jag undviker om man ser till dygnets vakna tid. Under den icke vakna tiden informerar jag mig inte alls.

Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen är en frukostbordsattiralj jag sällan försummar. Primärhustrun kan ha greppat den innan så det kan bli när hon är klar. Får jag grepp om blaskan först tar hon del av den via en app i sin telefon. Samtidigt pratar P1 i radion ända fram till programmet ring detsamma då det händer att vi slår av.

Med morgontidning och P1 i ryggen – TextTV kan också vara aktuellt – blir det så dags för så kallade sociala medier. Där kollar jag via telefonen först om någon kommenterat något på min egen blogg och som regel får jag konstatera: Nähä! Inte idag heller.

Sedan blir det annat i bloggvärlden, en del listat i listan längst ner till höger om du läser detta på dataskärm.

Först då tobbe lindahl. Han skriver inte SÅ ofta men jag har koll på min kompis.

Sedan en annan kompis: johnny lestander. Han går i ryck och kan leverera flera dagliga skriverier i olika ämnen men också låta bli ett par dagar. Jag kommenterar ibland.

Nummer tre är Dag Sandahl – som inte finns i länklistan till höger. Under rubriken Dagsländor skriver han här varje dag ganska syrliga drapor med anknytning till kyrkans öden och äventyr. Han kan ibland verka lite grinig och bråkig men är så skarpsinnig i sina analyser att han är väl värd att läsa vare sig man gillar (allt) det han skriver eller inte.

Med bloggarna avklarade blir det sedan dags för Facebook där jag själv inte är speciellt aktiv. Läser naturligtvis inte allt algoritmerna vill visa mig men ögnar en del. Små filmer och bilder som har med barnbarnen att göra har givetvis suverän förtur men annat slinker också med vid morgonkoppen.

Vid lunchtid är radions P1 på. Mat och Luncheko hör liksom samman.

Presskonferensen i SVT2 kl 14 har nu blivit ett måste även om jag nu tycker att en del journalisters frågor blir allt mer småskurna och rentav dumma. Jag imponeras av podiets självkontroll som gör att de inte ropar Detta svarade jag ju på nyss! Pucko!

Rekordet måste ha varit igår när en uppkopplad generad ”journalist” yttrade:Vi får frågor av våra läsare om man kan ha sex nu i Coronatider. Vad säger Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen? Lungt och samlat, fast man såg hur han kämpade för att inte börja skratta, svarade folkhälsoraklet ungefär I nära relationer är det smittmässigt redan kört och inget hinder men med ”social distanserin” kan det ju nu bli en annan sak.*

Att tidspassa SVT:s nyhetssändningar 19.30 eller 21.00 hör också till hur jag informerar mig. En och annan returkoll på blogg och FB kan förekomma på dagen och under kvällen, särskilt om jag funnit eller lagt mig i någon ”debatt”. TextTV:s icke Coronafärgade utrikesmeddelanden är också intressanta men i direktsändningar i dessa tider sorgligt försummade kapitel.

Så informerar jag mig när jag informerar mig – i huvudsak.

* Mitt spontana svar ut TV-fåtöljen var grövre men lika klarläggande: Utom i etablerade förhållanden gäller gäller dessa regler och rekommendationer! Inte med folk äldre än 70! Maxantal 50 personer! Två meters lucka – i sig en avståndande faktor! Glöm inte skydd! Först på vanligt klamydiahämmande vis men nu också munskydd, visir och oljerock! Så klädda kan knäppgökar göka!

När denna text poppar upp är klockan 18.30 tisdagen den 21 april. Tidigare idag skickade jag ett SMS till dem som brukar möta upp för Bibelstudium i Älvsby församlingsgård tisdagar i udda veckor klockan 18.30. Jag lade ut ganska exakt sammameddelande på församlingens Facebook-sida – detta:

Bibelsamtal vecka 17 – öppet för var och en som vill.

I kväll 21 april blir det likt hur det var i Stilla veckan för 14 dagar sedan. Personer som inte är ”riskgruppare” har Bibelstudiet i kyrkan som har förlängda öppettider och är bemannad mellan 18 och 19 eller längre - i kväll av mig, Stig Strömbergsson.

Var och en som kommer kan be, tända ljus etc och placerar sig lite glest. Ungefär 18.30 har vi en kort Andakt och samtalar sedan på "Bibelstudievis". Enligt den gruppens planering är vi nu framme vid Andra Petrusbrevets första kapitel, alltså något nytt för de tre planerade gånger som är kvar denna vår. En möjlighet att ”hoppa på” om man inte varit med tidigare.

De två senare gångerna har jag ungefär kl 18.30 på webbsidan stigstrombergsson.blogg.se publicerat en "lathund" för hemma-funderingar. Kanske blir det så nu också - eller senare. Jag har ingen uppfattning om någon använt de tidigare ”lathundarna”. I och för sig har det för egen del varit kul att skriva dem men jag vet inte om de varit till nytta, glädje eller irritation för andra. Vore kul att veta.

Alltså 18.30 i kyrkan för friska inte riskgrupp.

/Stig Strömbergsson, präst/

Så långt det meddelandet.

Det som nu kommer här på bloggen är ett försök likt inlägget distans-bibelstudiuma för två veckor sedan och distans-bibel 2 för en vecka sedan att med en ”lathund” för att läsa och fundera själv om man inte är på plats. Det blir lite introduktion och en del frågor att fundera kring. Tankar, undringar, åsikter osv om själva textavsnittet och annat kan man ge genom att fram till strax före halv åtta skicka ett SMS till 070-6862466 – jag har alltså telefonen igång. Annan tid kan man kommentera här på bloggen.

Detta experiment med distans-Bibelstudium är i första hand för dem som brukar vara med på tisdagskvällarna. Är du inte en sådan men ser det här är du givetvis välkommen att använda ”lathunden” och ge kommentarer etc men det är bra – för att kunna förstå hur experimentet faller ut – om just du väntar med kommentarer och liknande till när som helst efter 20.30 den 21 april 2020.

En sak till innan själva ”lathunden”. Denna min blogg är inte en officiell församlingsblogg. Den är en privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet kring allt möjligt. I Coronatider lånar jag ut den för ett experimentet med distans-bibelstudium. Om det blir fler gånger och då kanske på annan plats på internet får framtiden utvisa.

LATHUND den 21 april 2020 för distans-Bibelstudium kring Andra Petrusbrevet kapitel 1 vers 1till 16.

1. Kort inledning

Med start 14 januari samlades vi fem gånger kring vad Jesus-ombudet Petrus skrev i sitt första brev. Sedan kom Covid19. Det innebar att det två gånger blev betydligt färre som mötte upp – i Stilla veckan var vi två – men också att de som varit hemma fick tillgång till en ”Lathund” för egen läsning och eftertanke. Vad det har inneburit kan man inte säga mer än att på så sätt avlutade vi genomgången av Petrus första brev.

Petrus andra brev är väldigt olikt det första – inteminst vad gäller språk, ordval, grammatik et och sådana saker. Innehållsligt står det inte i motsättning till det första men det mest sannolika är ändå att de två breven inte har samma författare och att det andra är märkbart, kanske 50 år, yngre. Detta är en dominerande uppfattning hos Bibelforskare men redan i fornkyrkan såg man det. Då kyrkofadern Eusebius av Cæsarea (263-339) skrev sin Kyrkohistoria berättar han om vilka skrifter och böcker som ingår och bör ingå i Kanon, alltså vara rättesnören i och för Kyrkan. Om Petrusbreven nämns då: ”Ett brev av Petrus, vilket kallas hans första, erkänns allmänt som äkta. Det brukas även av de äldre kyrkolärarna i deras skrfter som obestritt äkta. Men om det honom tillskrivna andra brevet har vi erhållit underrättelse, att det icke hör till kanon, ehuru det av många anses lärorikt och jämte de andra bibliska skrifterna ofta blivit läst.”

Att en skrift från antiken bedöms vara en så kallad pseudobiograf och har en annan författare än den angivne är i sig ingen farlig eller märklig sak. Det ansågs då vara helt OK om någon i efterskott skrev något i en angiven annan försfattares namn bara man var på samma linje – typ. Därför finns flera med eller mindre vidlyftiga ”Petrus-skrifter” från tiden 100-200. Dessa – till exempel Petrusevangeliet, Petrusakterna och Petrusapokalypsen – har aldrig varit aktuella för att ingå i Kanon – alltså vara rättesnören. De finns tillsammans med annat i en bok som heter Apokryfer till Nya testamentet. Petrusskrifterna där verkar mest varit på tapeten i kyrk-nära grupper i Egypten där också Andra Petrusbrevet verkar ha spelat större roll än i andra delar av den tidiga Kyrkan. Med detta sagt...

2. Läs nu kapitel 1 vers 1 till och med 15. Läs det en gång till högt för dig själv – och kanske någon annan.

3. Som tidigare: Först Aha och Åhå. Låt detta ta en stund. En kvart, 20minuter.

Kom någon Aha-upplevelse? Var det något du tycker texten säger till dig, något du tar fasta på, tycker är viktigt? Som fick dig att om inte hojta så i alla fall säga just Aha! Dela det gärna dina Aha! som ett SMS eller som kommentar nedan.

Suckade du något Åhå! Vad är nu detta? Det är lite motsatsen till Aha, saker man undrar över, vill ha belyst, fråga om eller diskutera, rentav invända mot. Och samma sak: dela dina Åhå som SMS eller kommentar.

4. Några andra tankespår.

• ...genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre står i vers 2. Se också noga vers 3-4.Vad och vem är i centrum? Vilken roll spelar Jesus? Vilken ”effekt” eftersträvas hos oss som läser? Vad har han gett oss och med vilken avsikt?

• I vers 5 blir det som en stege eller utveckling för dem som får brevet och då också oss: tro, styrka, kunskap, självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke, kärlek. Hur går det utvecklingen för oss? Personligen? Som församling? Vad stimulerar och för framåt? Vad hindrar? Personligen? Som församling?

• Den typen av kedjor fanns i förkristen tid hos grekiska filosofer. De viktigaste dygderna var klokhet, tapperhet, måttfullhet och rättrådighet. Senare tillfogade kristna tro, hopp och kärlek. Man kan dock undra varför dessa sju Kardinaldygder ofta är mindre intressanta att fundera över jämfört med de sju Dödssynderna Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede, Lättja.

• Petrus andra brev är skrivet för att hjälpa dem som tror att stå emot falska läror och oetiskt liv inom den kristna gemenskapen. Finns det problemet idag? Hur ser det i så fall ut?

Till sist: Be din aftonbön – för gruppen, församlingen, landet, världen och annat!

Jag blandade nog orden när jag startade en samtalstråd i gruppen Prästkollegor på Facebook. Så här skrev jag:

Såg i en artikel – KT – orden ”hållbar andlighet”. Vad menas? OBS: Det ligger ingen underliggande kritik i frågan. Det är bara en fråga kring hur det tänks och kan tänkas kring begreppen. Tacksam för impulser.

Det kom 18 kommentarer*.

Att andlig hållbarhet har med sig något formulerat tankegods har jag lätt att förstå och inga brutala invändningar mot. Det är inte orimligt att en troendes hållbarhetsarbete inspireras av tron på Skaparen och uppdraget man fått att förvalta världen. Även om vem som helst som är skapad av Gud (vare sig denne fattar det eller inte) kan vara i motsvrande arbete och engagemang blir får det för en troende också en andlig dimension. Saken är alltså inte andlig hållbarhet. Det som börjadegnaga i hjärnan var frågan om hållbar andlighet och vad det i dessa tider i praktiken kan innebära då man i kyrkan kallar ställer in för ställer om och då riskgruppen 70+ och andra helt rätt följer Folkhälsomyndighetens uppmaningar till social distans. Finns hållbar andlighet? I församlingslivet? I hemmen? Vad utmärker hållbar andlighet? Egentligen?

Låg- och frikyrklighet skulle klassiskt ha svarat man går på möten för att höra predikan och hemma ber man och läser Bibeln. Kyrkofromheten drar åt liknande håll med man går i kyrkan och har ett ordnat andaktsliv.**

Detta kyrkliga svar skulle också kunna formuleras med ordet Nådemedelskristendom.

Nådemedlen är Ordet och Sakramenten som förmedlar, skapar och underhåller tro både i församling som gemenskap och hos enskilda individer. Att utan nådemedlen få eller på sikt behålla tro hölls under klarspråkens tid inte för möjligt.

Hur de så kallade riskgrupperna har det i hemmen, vid köksbordet eller på nattduks-ditot, med Bibel och bön kan jag inte uttala mig om men jag undrar om flertalet av dem som hänvisas till social distans odlar former för egen hållbar andlighet. Med denna undran vill jag inte klandra. Jag uttrycker bara ett bekymmer.

Än värre blir det då om nådemedelsförmedlingen upphör – alltså att församlingar och kyrkor ställer in fast man lite småhurtigt kallar det ställer om. Lokalförsamlingen som jag finns i har inte gjort så – vilket är bra! Flera ganska sociala kontaktytor är på paus men gudstjänstlivets rytm och innehåll är intakt i Älvsby kyrka. Ordet blir läst och förkunnat. Nattvardsbordet dukas. Bra! Borde kanske ske än flitigare om man ser till hur den kristna Kyrkan och hennes präster historiskt agerat i pest- och pandemitider.

Naturligtvis är färre på plats. 70+arna och en del andra är ju hemma och ser man till de sista 3-4 veckorna är det ungefär 10 personer som möter upp på helgdagarna och i onsdagarnas Veckomässa – utöver kyrkobetjäningen.*** Det är inte exakt samma 10-talet individer men i alla fall: Är det hållbar andlighet – på sikt? Särskilt om riskgruppen kommer att vara i riskzonen kanske i ett par år då det bara är att ha varit smittad eller fått ett vaccin kan ge skydd? Och vaccin dröjer.

Du ser, noble Bloggläsius, att jag ställer frågor. Dessa har inga klara svar men tycker jag menar att framtidsfrågorna är viktiga. Så är det här lokalt och än värre på andra ställen där präster och församlingar panikbromsat så till den milda grad att nådemedelförmedlingen stannat av i vad man hoppats vara ett ställa om. Nu behövs i kyrkan – liksom i samhället – klara tankar på hur man skall öppna upp så att det, om möjligt, börjar fungera igen. Kanske visar det sig – men jag hoppas verkligen inte! – att situationen före Covid19 inte hade andlig hållbarhet i den utsträckning man ville tro.

Tips: En webbgudstjänst från vänförsamligen i England där man släckt ner samhälle och kyrka mycket mer än hos oss. Klicka här.

* De 18 kommentarerna – nu anonymiserade:

• Kollega 1 – man: Vad skrevs om det i artikeln?
• Jag själv till Kollega 1: Det var en notis om ny Kh i Malmö som vill verka för det. Beskrevs inte.
• Kollega 1: Intressant.
• Kollega 2 – man: Det måste väl innebära att strunta i trender och nymodigheter och leva i den bekännelse, bön och goda ordning som övertagits av kyrkan ur evangeliet i alla tider. Det har ju hållit hittills. Tröstat, väglett och uppbyggt den som bjudit in Herren Jesus Kristus att ta plats i sitt hjärta. Men om det var det kollegan i Malmö menade vet jag inte.
• Kollega 3 – kvinna: Tjejgissar lite här: En typ av andlighet som får människor att växa, må bra, ta ansvar för skapelsen och medmänniskor. Motsatsen kan ju vara en andlighet som stänger in, förbjuder, sätter upp gränser mellan människor.
• Kollega 4 – man: Sätter en slant på att din beskrivning stämmer bra.
• Kollega 5 – man: Killgissar att det har nåt med miljön/klimatet att göra.
• Jag själv till Kollega 5: ”Andlig hållbarhet” hade styrt tankar till skapelse och miljö. Men nu var ju ordföljden en annan.
• Kollega 5: Tomatoe tomato :)
• Kollega 6 – kvinna: Det står andlig hållbarhet i artikeln.
• Kollega 7 – man: Gammal klassisk samfundskritik. SvK är inte kristna på riktigt.
• Kollega 7 igen: Typ.
• Jag själv till Kollega 6: OK. Kanske mindes jag fel när jag en timme efter jag sett det ställde frågan men jag låter min fråga om hållbar andlighet vara kvar – särskilt kanske i denna omställningarnas tid.
• Kollega 8 – kvinna: Jag har inte hört uttrycket. Andlig hållbarhet däremot har jag hört, jämte social, ekologisk, ekonomisk m.m. Kan du eller skribenten ha blandat ihop det?
• Kollega 9 – man: Tänker spontant på den här boken: Tro i hållbar utveckling av Sven Hillert. Denna länk följde med.
• Jag själv: OK. Jämfört med andra trådar i gruppen tog ämnet ”Hållbar andlighet” inte fart. Bara Kollega 2 nappade – men han är ju av samma generation och sprungen ur samma KGF-miljö som jag om än i grannstaden Boden. (+ en smajly) Får fundera på min blogg i stället...
• Kollega 1: Stig, för mig finns ingen annan hållbar andlighet än den som burit kyrkan genom alla tider – bön, bibel, gudstjänst och gemenskap där lärjungaskap fördjupas.
• Stig Strombergsson till Kollega 1: Håller med! Alltså vad som brukar kallas ”klassisk tro”, något många gillar och andra ibland verkar vilja värja sig mot.

** På 1990-talet gjordes Svenska Bibelsällskapets regi en massa vetenskapliga sociologiska undersökningar om olika delar av ”religiöst beteende” hos folk av olika sorter, åldrar och format. Översättningen av Nya testamentet hade kommit 1981 och inför översättningen av Gamla testamentet var man intresserad av hur Bibel (och annat) tagits emot och fungerar hos svensken i gemen, hos kyrkligt och frikyrkligt aktiva samt hos präster och pastorer. Flera böcker och rapporter kom i vad som kallades Projekt NT81. Läsvärt och avslöjande redan då. Nu har sekulariseringen tickat vidare en kohort-generation till...

*** Med kyrkobetjäningen menar jag präst, vaktmästare, musiker och nu mestadels en kyrkvärd – alltså en till fyra personer.

Idag var det tvärtom!

Eljest och helt på huvvet!

Dock inte allvarligt.

Vid ½8 vaknade jag/vi och kunde konstatera att det efter att ha varit några nattliga minusgrader registrerades +1,5 ute. I skuggan alltså. På fastighetens gassande solsida var det +11.

Ska vi ta en skidtur och äta frukost sent?

Det var jag som ställde frågan, inte hon som varit och är min skidflitiga flickvän-fästmö-hustru de senaste 45 åren. Bara det att jag frågade var ett trendbrott. Men än värre var svaret.

Nää! Jag har skyddsvaxat alla skidor för sommarförvaring.

Turskidorna också? hörde jag min förvånade röst yttra.

Nää – inte dom. Men turskidor blir tråkigt.

Förstummad stapplade jag för att återuppta morgonhygiensbestyren. Jag funderade över vad jag just varit med om. JAG hade föreslagit skidor och HON hade sagt pass. Försiktigt undrade jag om också annat var omvända världen denna lördagsmorgon typ att solen gått upp i väster eller något liknande. Världen i övrigt visade sig dock vara på plats och varken jag eller hon visade några andra symptom på stroke. Alltså helt lugnt men mycket märkligt.

I förr-förrgår kom lilla Ava med sin mamma. De for igår. I förrgår var vi ute i det fina vårvintervädret. Turen gick till Kanis där det finns slalombacke och skidspår av varierande längder. Likt många anläggningar har man valt att hålla dragbanan stängd men områdets grillplatser, pulkbacke och pistade spår finns. Skidpulkan med skalmar hade dottern inte lyckats tränga in i och ovanpå sin bil så för lilla Ava blev det bob-åkning och korvgrillning innan lång skön sovstund i vagnen som mormodern promenerade hem.

Jag for på skidor. Det var mitt på dagen och 8 grader varmt. Underlaget var ganska mjukt så jag hade valt turskidorna, bästa paret i min skidpark. Garanterat fäste. Men tungt. Fina pistade spår men överst en centimeter blöt mjuk snö. Sugande. Det var att gå på skidor mer än åka. Bergspåret upp. Och ner.

Utan att försöka åka som ett skållat troll tror jag ändå den milen blev den tyngsta denna vinter men samtidigt den mest njutningsfyllda. Tyst i skogen. Bara en och annan fågel. Den ena var en korp som när den såg mig kanske anade en kommande måltid. Den andra pippin vet jag inte vad det var för sort.

Bara en annan hade åkt i spåret före mig. Med hund. Eller så var det spår efter skidåkare jagad av en varg. Jag vet inte men såg inget blod.

Hushålls-makens förslag idag om skidåkning blev alltså nedröstat. Skall man vara petig var det lika röstetal men maken och makten är inte samma sak hos oss heller. I stället sblir det utflykt utan skidor. Till Storförsen – som denna tid på året är ganska liten. Men vi väntar lite. Solen skall få ett par timmar till på sig. Chokladtermosen skall också laddas liksom kaffe-diton.

Vårvinter är bra! Undrar om det inte är den bästa årstiden – faktiskt. Sol och snö kompenserar väl för den resa till Samos i maj som i corådande tider inte blir av. TUI har bokat av men ger mig och min sväger rätten att under två års tid bränna de inbetalda slantarna på en senare resa dit eller till annat resmål.

Bilden? Från i förrgår.

Rubriken är den överskrift som finns för de texter som i Svenska kyrkan används på Annandag Påsk. I förra inlägget varnade jag läsekretsen för att jag skulle publicera det jag avsåg säga i gårdagens Gudstjänst utan Nattvard i Älvsby kyrka. Omnågon – riskgruppare eller annan, ortsbo eller utböling – har nytta av att jag gör så kan jag inte bedöma men gör i alla fall som jag gör. Många väljer ju nu i dessa sidor att (tillfälligt) lägga ner sitt gudstjänstfirande.

Det stod avsåg säga i förra stycket. Min text är just vad jag avsåg säga. Det blev något inte helt annat men ändå annat vilket är rätt och riktigt en annan-dag.

Vi var sju stycken i kyrkan – vaktmästaren, hennes man och deras två pojkar, musikern, jag som var äldst och sedan en till. Vi sjöng ett par tre psalmer, bad, hörde texterna, bad lite till.

Efter evangelietexten förklarade jag ordet fritt. Samtal kom igång och jag kunde mer och mer hänge mig åt avvaktande uppmärksam tystnad. Tankar byttes, frågor ställdes och svar maldes fram som när en studiecirkel fungerar allra bäst. Man tänkte och delade tillsammans i direktsändning, inte jag som monologiskt meddelade vad jag i förväg tänkt. Visst kunde jag öppna tankespår, ge frågeställningar och som bilden visar passa en och annan annandagsboll – jag hade ju tänkt. Ser jag tillbaka på gårdagen kom nog det jag hade avsett med men på annat sätt.

Med det sagt: Nu till mitt ”predikomanus” som jag alltså inte ”levererade”. Texten var: Johannes 20:19-23

Den här berättelsen – det händer på kvällen den dag då kvinnorna på morgonen gått till graven som visade sig vara tom. Av en ängel hade det fått beskedet: Han har uppstått från de döda. Och uppmaningen att berätta det för lärjungarna. Det handlade det om i gudstjänsten igår på Påskdagen.

Nu har de gått 12 timmar och beskedet Han har uppstått från de döda har sjunkit in en del. Naturligtvis inte lika som hos oss som vetat det länge – då var det ju färskt – men ändå sjunkit in någotsånär.

Och redan hittar vi två sorters tro, två typer av kristen tro.

1. Inlåst tro. Det är den första typen.

Om vi använder ett dagsaktuellt uttryck kan man säga att lärjungarna då ägnade sig åt social distans. De höll sig hemma. De ansåg det farligt att vara ute – av rädsla för judarna.

Deras rädslan var befogad. Risker fanns. Naturligtvis inte för att de skulle ”smitta andra” med att de visste att Han har uppstått från de döda utan mer för att själva bli attackerade, ifrågasatta, hånade, utskrattade eller rentav dödade. Därför låste de in sig.

Inåst tro är ganska vanlig – faktiskt. Vare sig man är vad en del skulle kalla ”jättekristen” eller om man känner sig ”nästan inte kristen alls”. Graden är inte viktig utan det handlar om att man liksom är nöjd med sin andlighet, sitt sammanhang, sina aktiviteter, sina vanor – och allt detta kan vara gott – som de är. Man är nöjd. Trivs. Tycker det är lagom – typ. Vill inte oroas och än mindre förändras,

Det finns en risk att inlåst tro mitt i sin fromhet låser ute Jesus.

Definitivt låser den andra ute. Man vill inte det skall vara så och tänker inte att det skall vara så men i praktiken håller inlåst tro Jesus och det han vill ska hända med en på distans. Inte bra.

Han som uppstått från de döda tog sig in till lärjungarnasomlåstin sig.

Han kom in fast det var låst och skapade den andra sortens tro.

2. Utblåst tro. Inte ur-blåst i betydelsenr korkat. Ut-blåst. Utblåst tro har tre ben eller tre sidor.

A: Fred med Gud. Frid är ett annat ord för samma sak men fred är bättre.

Det var vad Jesus och visade bevis på – händer och sida.

Han som uppstått från de döda har kvar såren som skapade fred med Gud.det är ju genom hans död som möjligheten att höra samman med Gud skapades. En kristen term för detta är försoningen – ena benet.

B: Förtroendet och Uppgiften. Så som Fadern har sänt mig sänder jag er.

Han som uppstått från de döda säger alltså att vi skall agera och vara som han gjorde och är. Man kan tycka att det näst intill är omdömeslöst av Jesus att ge det förtroendet och uppdraget till oss människor men det är så han gjort. Lärjungarna – apostlarna – fick uppdraget att vikariera för Jesus och passade det vidare till nästa generation som passade det till nästa som passat det till oss – fast jag hoppade över några led nu.

Den kristna kyrkan/församlingen kallas för Hans kropp och är stand-in för Honom tills han kommer tillbaka. Det är vårt uppdrag. Och förtroendet.

Och här kommer blåsningen: Sedan andades han på dem och sade: ”Tag emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna....”

C: ...och det är tredje benet. Förlåtelsen.

Det är att för egen del söka och leva i och av Guds förlåtelse. Det är något allvarligt och ibland jobbigt. Man behöver vara ärlig och inte avvisa sådant som kan kännas klandrande. Det Bibeln kallar Synd – tio bud ger exempel – är farligt i sig men blir oskadliggjort av förlåtelsen – freden.

Det är att till andra ge förlåtelse – både sin egen och Guds .

Att som Jesus älska, förlåta, t o m lida för och med andra är utblåst tro – eller rättare sagt utblåsande tro som han som uppstått från de döda ger oss som ofta är inlåsta både som gåva och uppdrag.

I relativt snabb takt kommer nu i ett par blogginlägg sånt som hör samman med vad jag berättade om i förra inlägget – gudstjänsterna på Påskdagen och Annandagen. 70+ och andra riskgruppare i Älvsbyn verkar följa anvisningar mycket lojalt och det var och är mest i tanke på dessa som väljer att inte gå i gudstjänst under helgen som jag på olika sätt aviserade gudstjänsterna  innan. Nu kompletterar jag i samma tanke men naturligtvis får man läsa även om man inte är 70+ i Älvsbyn.

Påskdagens tema fick bli rubriken för detta inlägg som är en lätt bearbetning av det manus jag hade och till största delen följde.

Beredelseord innan bön om förlåtelse

I en av dagens texter repeteras på detta berg. Det är i GT-texten från profeten Jesaja 700-tal före vår tideräkning – i Jerusalem. Jerusalem är på detta berg. Alltså Jesajas här. Och...

Det var där det hände – i Jerusalem.

Det var där profetordet uppfylldes om att Gud skall inbjuda alla till fest och måltid och utplåna döden för alltid.

Det var där Jesus gjorde just det – med sin död och sin uppståndelse.

Jesus uppståndelse, det altartavlan visar innebär att döden är dödad, besegrad.

Jesus uppståndelse, det altartavlan visar leder till att gästabudets måltid dukas. Här. I Mässan där var och en ges del av hans seger genom vad odödlighetens läkemedel.

Vi svarar på det. I bön om förlåtelse för otro, själviskhet och allt möjligt.

Vi svarar på det. Med att sluta oss till Jesus i hans Ord, i gemensam Tro och bön.

Vi svarar på det. Och tar emot Honom själv, hans kropp och blod.

Påskdagens Evangelium 2020: Matteus 28:1-20

De undvek omfattande och nära sociala kontakter, folk kring Jesus. I deras fall då var det inte en smygande pandemi utan mycket mer plötsliga orsaker. Jesus hade arresterats, dömts till döden, avrättats och begravts. Kvick hade det gått. Och oväntat – fast han sagt det innan. Så man höll sig hemma. Kände sig som en riskgrupp – typ.

Det var en inre krets av följeslagare. Några kvinnor. Jesus familj – kanske på annat håll. Det fanns också en större grupp men de nämns inte i avsnittet jag läste.

Deras känslor? Oro. Rädsla. Uppgivenhet. Tomhet. Ovisshet om framtiden. Dödsrädsla. Så man höll sig hemma.

Men en liten grupp en promenad. Med ett syfte. Göra begravningen färdig. Två kvinnor hos Matteus, tre hos Markus, tre namngivna plus några till hos Lukas, en hos Johannes. Maria och Marior dominerar.

Med en smäll vände allt! Jordbävning. Och en ängel ger besked:

Han är inte här, han har uppstått, så som han sade.

Vad tänkte kvinnorna då? De får inte tid att tänka.men om de haft tid?

Var det: Nu blir det som vanligt? Nu kan vi känna tillförsikt, lugn, ro, trygghet, gemenskap, mening? Nu lagar det till sig och blir som innan denna jobbiga tid?

Så tänker gärna vi när saker förändras, framför allt om det är till det sämre. Då längtar vi tillbaka till som det var eller framåt i hopp om att det skall bli som det var – när det väl är över och vi kan resa igen, hälsa på hos folk igen och få besök igen och att allt annat blivit som vanligt igen.

Vi längtar så och det är människans väg. Att söka sinnesro.

Vi försöker – helt rätt – ge varandra och andra sinnesro. Vi informerar och informeras. Vi ställer om och vi ställer in – på en del också kyrkliga håll med marginal. Vi vill skydda oss själva och andra från risk och fara. Inte sällan även för att skydda mot rädsla och farhåga, själva oron.

Det kommer att pågå i månader säger statsministern – om det vi är i. Månader Innan det vänder eller vi kommer ut på andra sidan. Det ger oss tid att tänka. Och längta. Gå den mänskliga vägen.

Kvinnorna i berättelsen fick inte den tiden. De hann aldrig mänskligt fundera över om det skulle bli som vanligt nu när graven var öppnad och ängeln sagt Han är inte här, han har uppstått, så som han sade.

Ängeln fortsatte Kom och se var han låg – vänstra altartavlefliken – och fortsatte direkt: Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ”Han har uppstått från de döda.”

Hur tänkte de nu? Vad rörde sig nu i deras huvuden?

De lämnade genast graven och fyllda av bävan och glädje sprang de...

Att bäva och vara orolig är människans väg under döden. Det är vår väg i dödligheten, på vägen mot döden. Den är ju 100%ig. Inte i Corona men tillsammans med allt annat. Bäva och vara orolig är rimligt. Och mänskligt.

Uppståndelsen vänder detta!!!! Med bävan och glädje sprang de.

Att bäva och vara glad är den kristna vägen under livet.

Att tro på Kristus är att vara på bägge vägarna. Samtidigt.

När de springer möter Jesus kvinnorna med ett tillägg om hans bröder. Kanske ängeln hade glömt nämna dem. Kanske hade kvinnorna började springa för tidigt. Beskedet till lärjungar och bröder går hursomhelst på ett ut: ”Han har uppstått från de döda.”

I Galileen – det tog några dagar att gå dit – får de och vi veta innebörden. Där såg de honom levande, trodde och hyllade honom – fast några tvivlade.

Den uppståndne säger då: Åt mig har getts all makt...

Det är inte främst för att ni/vi skall vara lugna, trygga för egen del. Det gör inget om vi kan vara det på ett klokt sätt men är inte poängen.

Poängen är att alla människor skall få del av hans seger över döden och därför sänds de, du, jag – Kyrkan i alla tider – med beskedet:”Han har uppstått från de döda.”

Genom dop och tro är vi kopplade till hans seger.

Han är med oss alla dagar till tidens slut med sin seger.

Han är med oss i och genom sitt Ord och sin Ande som gavs/ges i dopet.

Han är nu med oss konkret med kropp och blod i Mässans bröd och vin.

Jag har bakat brödet för idag. Med hjälp av den här stansen.

Som ger orden på grekiska om Honom som uppstått från de döda:

Jesus Kristus – segrare!

Jag tycker ofta det är svårt att hitta rubrik för vad jag skriver här på min blogg. I all medial värld skall rubrik locka till läsning men inte avslöja för mycket. För inlägg här på bloggen vill jag dessutom att den skall rymmas på en rad i förteckningen till höger. Det betyder ganska kort rubrik även om inläggen ibland i fleras ögon blir obarmhärtigt långa (och ointressanta).

Här hade rubriken kunat vara påsk i familj och kyrka – men hur kul låter det? Vilka förväntningar vaknar? Vilket mått av läslust? Det kan ju handla om vad vi åt och vad vi gjorde och vad vi såg på TV och vad som helst hemma och på annat håll. Knappast läsretande. Om fakta på bordet med utropstecken fungerar annorlunda vet jag inte men så blev det.

Långfredagen skrev jag om i förra inlägget. Då flera Älvsbybor i vad som nu kallas riskgrupper inte var i kyrkan och kanske – men bara kanske – följer mig och församlingen på sociala medier tog jag det nu nya och aktuella publicistiska ansvaret och lade ut kollegans förkunnelse både på Facebook och här. Samtidigt kunde så  flera Facebook-följare och bloggläsare utan förmånen att bo i Älvsbyn del av vad som sig här tilldragit sig.

Påskafton bjöd på enastående väder. Sol, snö, ingen vind och perfekt för socialt umgänge med nära anhöriga. Farfar – jag – rattade därför bilen till barnbarnen Tyras och Adrians mormor och morfars sommarstuga för korvgrillning utomhus. Farmor och farbror var också med. Morföräldrarna var på annat håll och stugan var intagen av den yngre och ännu yngre generationen inklusive en morbror till de små. En bra utflyktsdag!

Väl hemma – fortfarande Påskafton – tog jag det omhuldade sociala-medie-förkunnar-ansvaret och skrev strax före ½11 på kvällen följade på min egen Facebook-sida.

Jag har just skrivit ”predikan” för i morgon samt gett följande intro på församlingens Facebook. Sätter det åxå här då nog en del inte ser det på andra stället.

Imorgon, Påskdagen, firas gudstjänst med Nattvard i Älvsby kyrka. Den blir lite annorlunda jämfört med ”vanliga” år. Det är ingen kör på plats och flera som tillhör någon riskgrupp följer helt rätt uppmaningarna att stanna hemma. Max 50 i kyrkan och sitta ganska glest gäller för oss icke-riskare.

För dig som blir hemma nämner jag att vi planerar att sjunga dessa psalmer – googla på texten:

146 ”Vad ljus över griften” vers 1 och 2.

147 ”Upp min tunga att lovsjunga”

153 ”Livet vann dess namn är Jesus”

7?? - jag har glömt numret musikern föreslog. (Var 740)

De Bibeltexter som läses är Jesaja 25:6-9, Första Korinthierbrevet 15:53-57 och Matteusevangeliet 28:1-20. Har du ingen Bibel finns www.bibeln.se och du kan hitta avsnitten där. Det jag planerar att säga kanske jag lägger ut att läsa någon gång i morgon kväll.

Påsken är centrum i Guds besked till världen. Jesus har uppstått från de döda!

/Stig Strömbergsson, Påskafton ca kl 22/

På Påskdagen blev vi 11 stycken världsmedborgare i gudstjänsten. En vaktmästare, en kyrkvärd och en präst boende i Älvsbyn, tre andra Älvsbybor, en smålänning som studerar vid musikhögskolan i Piteå och vikarierade vid orgeln, hans också musikstuderande flickvän som jag inte vet exakt varifrån hon är bördig samt tre från Australien. Mannen i den unga antipod-familjen var född i Sverige men flyttade i 10-årsåldern over-seas – jag missade vart. När han arbetat i Vietnam hade han mött henne och för åtta år sedan blev de austaliensare – eller bara hon om redan var det. Dottern var i fyraårsåldern. Nästan 20% förstod alltså inte svenska alls. Knappt 10% var en vuxen med svenska på barnnivå. Spännande men allt detta fick jag veta efter gudstjänsten. Hade jag fattat sakernas tillstånd innan hade jag ju på stående fot kunnat ta predikan på engelska. De svenskar som var där hade ju fixat den språknivå jag da hamnat på.

Det var tänkt att gudstjänsten skulle följa Högmässans ordning men det ändrades. Alla moment i liturgin med noter fick utgå. Mässan dukades på Veckomässe-vis, inte vid högaltaret.

Här på bloggen skall jag i nästa inlägg publicera mitt manus och hänvisa till på Facebook.

Så blev det en resa till Unbyn – efter gudstjänsten – men nu var det inte en farfar, en farmor och en farbror som for utan en morfar, mormor och morbror – alla skrämmande lika de som reste dagen innan. Nu var lilla Ava målet. Och hennes mamma som fyllt år – se blogginlägget vem äger paketen? Tösens farmor och farfar från Umeå var också på plats.

Väl hemma vid 22.30-tiden vidtog förberedelserna för gudstjänsten på Annandagen som i sanning en annan dag. Också ”vanliga år” är den ganska rumphuggen jämfört med själva högtidsdagen och hur det skulle bli – och blev – berättar jag i kommande inlägg.

Jag har lite svårt att innan Skärtorsdag och Långfredag hojta Glad Påsk! Jag vet att det är vanligt att folk gör så men för egen del känns det avigt. Vill som vänta med det roliga tills det är läge – typ. På samma har det varit alla år jag som präst haft – och har – ansvar för hela eller delar av helgsystemets olika gudstjänster. Påskdag och Annandag har helt enkelt fått vänta till efter Långfredagens gudstjänst(er). Möjligen har jag gjort undantag för psalmfunderingar då musiker och körer behöver tänka före. Också detta år har påskdagarnas psalmer valts innan Långfredagens gudstjänst, inte mer. Nu i eftermiddag har jag tittat på texter lite snabbt samt bakat bröd till Påskdagsmässan på söndag i Älvsby kyrka kl 11. Jag återkommer i den saken.

Vi var 5 stycken i Långfredagsgudstjänsten: Tjänstgörande präst, vaktmästare, musiker, kyrkvärd och jag. De allmänna Corona-varningarna har tydligen fungerat för var och en annan även om det nog är så att Långfredagen genom året hur som helst tappat en del. Lokalt har informationen varit mer Vi ställer om!, inte Vi ställer in! men då SVT och andras information haft ett Stockholmsperspektiv har nog Inställt slagit igenom oväntat och ovälkommet. Mycket finns att skriva kring olika kyrkliga ageranden utöver landet men det får anstå. Nu något annat.

Det var Margit Johansson som predikade Långfredagen den 10 april 2020 i Älvsby och Vidsels kyrkor. Jag bad om tillgång till hennes manus för att – om hon samtyckte – efter gudstjänsten i Vidsel publicera det sagda på församlingens Facebook-sida och på min blogg. Hon gick med på det men nämnde att hon lånat orden från en Ellinor Carlberg Mehrén i stället för att själv ”uppfinna hjulet” och ville fråga ursprunget innan eventuell publicering. Samtycke gavs.

Detta var vad som sades:

Herre förbarma dig . Kristus förbarma dig

Mindre än en vecka sedan och ändå…

…ändå känns palmsöndagens festtåg så avlägset som om det skedde för flera år sedan.

Då – jubel, glädje skratt. Fest och gamman,

Nu – tre män på väg till sin avrättning.

Två av dem bär sina korsarmar själva, till synes självsäkert, starkt.

Den tredje mannen, en människospillra.

Han de kallar Guds Son, raglande… stapplande… blodig, oförmögen att själv bära sitt kors.

Misshandlad…

Torterad av soldaterna för att få fram en bekännelse – Torterad för att ge en stunds underhållning.

På avstånd… vännerna.

De som följt honom, de närmsta männen.

Kamrater som nu, vilsna och rädda, tänker tillbaka på festmåltiden de delat.

Inombords tankar på den egna säkerheten – den egna osäkerheten – för vad finns kvar.

Vem var han, deras mästare?

Vem är han, deras mästare?

Vem är han som spikas upp framför deras ögon?

På avstånd… kvinnorna.

De som beundrat och de som älskat, och de som kanske åtrått.

De som troget följt hans undervisning.

De som troget skött hans markservice.

…och bland dem den kvinna som älskat mest.

Den kvinna som genom sömnlösa nätter oroats mest.

Hon, kvinnan, som kysst Guds tårar från Guds eget ansikte.

Som vårdat, tröstat, värnat och beskyddat.

Kvinnan, vid vilkens bröst Gud själv vilat tryggt.

Moder Maria…

… och jag kan inom mig själv ana hennes fysiska smärta fortplanta sig i magen vid vart hammarslag…

Det är min son, det är Guds Son.

Det är min son, det är Guds Son.

Det är min son, det är Guds Son.

Det är han som är!

Det är Gud!

Fastsnaglad på en enkel trästock.

Genomborrad av grymhetens grova spikar.

Sviken… … och ändå medveten.

Medveten om nödvändigheten att ta på sig rollen som syndabock.

Att vara den som alla människor genom alla tider då nu och framöver kan vända sig till med all brustenhet och allt misslyckande.

Den ende som vågar dela vår mänskliga smärta fullt ut – den ende som orkar dela vår mänskliga smärta fullt ut.

Gud själv, en människa som vi.

Genom Jesu död byggs bron till Fadern.

Genom Jesu död och uppståndelse skapas hopp om det eviga livet.

Genom Jesu död och uppståndelse och himmelsfärd dukas den himmelska bankettsalen upp – med livgivande bröd och vin.

…och bakom varje hammarslag ljuder ekot av hans röst…

För dig utgiven – för dig utgjutet.

…och genom mitt eget hjärta går mitt gensvar med förbrytarens egna ord: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”.

Kyrie eleison

Christe eleison

Herre förbarma dig

Kristus förbarma dig

När denna text poppar upp är klockan 18.30 tisdagen den 4 april. Tidigare idag skickade jag ett SMS till dem som brukar möta upp för Bibelstudium i Älvsby församlingsgård tisdagar i udda veckor klockan 18.30. SMSet löd:

Bibeldeltagare i Stilla veckan!

Inte någon kan ha missat att vi nu är i Coronatider. Smitta som löper amok finns inte (ännu?) i Norrbotten men vissa försiktighetsåtgärder. På tisdag 7 april kl 18.30 kommer det därför att vara på detta sätt.

Vi flyttar till kyrkan! Kyrkan har förlängda öppettider och är bemannad mellan 18 och 19 – i kväll är det jag. Var och en som kommer för att be, tända ljus etc placerar sig lite glest. Ungefär 18.30 har vi en kort Passionsandakt kring ett avsnitt ur Matteus berättelse om Långfredagens morgon. Och ber. Efteråt blir det möjligt för de som önskar att – fortfarande i kyrkan – samtala kring slutet av Petrus första brev – enligt Bibelstudiegruppens plan från kapitel 4 vers 7 och brevet ut.

Samma tid – 18.30 – publiceras på webbsidan stigstrombergsson.blogg.se något som du som väljer att vara hemma kan använda för Bibelstudium på distans. Kolla där!

Så långt det meddelandet.

Det som nu kommer här på bloggen är ett försök likt inlägget distans-bibelstudium för två veckor sedan med en ”lathund” för att läsa och fundera själv om man inte är på plats. Det blir lite introduktion och en del frågor att fundera kring. Tankar, undringar, åsikter osv om själva textavsnittet och annat kan man ge genom att fram till strax före halv åtta skicka ett SMS till 070-6862466 – jag har alltså telefonen igång. Annan tid kan man kommentera här på bloggen.

Detta är ett experiment på distans-Bibelstudium som första hand är till för dem som brukar vara med på tisdagskvällarna. För dessa är det ett direkt-distans-Bibelstudium. Är du en annan bloggbesökare är du givetvis välkommen att använda ”lathunden” och ge kommentarer etc men det är bra – för att kunna förstå hur experimentet faller ut – om just du väntar med kommentarer och liknande till när som helst efter 20.30 den 7 april 2020.

En sak till innan själva ”lathunden”. Denna min blogg är inte en officiell församlingsblogg. Den är en privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet kring allt möjligt. I Coronatider lånar jag ut den för ett experimentet med distans-bibelstudium. Om det blir fler gånger och då kanske på annan plats på internet får framtiden utvisa.

LATHUND den 7 april 2020 för distans-Bibelstudium kring Första Petrusbrevet kapitel 4 vers 7 till och med brevets slut.

1. Kort inledning

Under tidigare samlingar kring Petrus första brev har vi märkt hur Petrus väver sin framställning för dem han tänker sig skall höra hans text läsas. I början, efter hälsningen i de två första verserna varvar han fram till och med vers 12 uppmuntran med undervisning om Kristus. I kapitel 1 vers 13 blir det annat som varvas – uppmaning och undervisning. Han håller på så och väver på det sättet ihop läroteori om Kristus, Frälsningen, Kyrkan och annat med anvisningar om hur man i den situation man är praktiskt skall leva och fungera som Jesus-följeslagare. Från och med kapitel 2 vers 11 till och med 3 vers 12 är det ett långt avsnitt av just sådana anvisningar. Det ägnade vi två träffar åt.

För två veckor sedan var sju av oss i gruppen på plats och kom att något så när följa LATHUNDEN. Om någon eller några och i så fall vilka i gruppen och andra som tog del av tankarna via min blogg har jag ingen kunskap om.

2. Läs nu kapitel 4 vers 7 till och med brevets slut. Läs det en gång till högt för dig själv – och kanske någon annan.

3. Först Aha och Åhå. Låt detta ta en stund. En kvart, 20minuter.

Kom någon Aha-upplevelse? Var det något du tycker texten säger till dig, något du tar fasta på, tycker är viktigt? Som fick dig att om inte hojta så i alla fall säga just Aha! Dela det gärna dina Aha! som ett SMS eller som kommentar nedan.

Suckade du något Åhå! Vad är nu detta? Det är lite motsatsen till Aha, saker man undrar över, vill ha belyst, fråga om eller diskutera, rentav invända mot. Och samma sak: dela dina Åhå som SMS eller kommentar.

4. Ett par andra tankespår.

Men nu är slutet på allting nära står i kapitel 4 vers 7. När Petrus skriver tänker han på slutet med stort S – Jesus återkomst, domen och allt. Så tänkte man utifrån till exempel Apostlagärningarna kapitel 1 verserna 6-11 så länge de som sett Jesus återvända in i den gudomliga världen fortfarande var i livet.

Uppenbarligen blev det inte så. Ögonvittnena dödades – i ett fall dog – och tidens slut har inte kommit än. Blir då det Petrus skrev inaktuellt? Eller kan och ska vi tillämpa det på andra slut? Våra egna livs slut – typ? Corona-tidens slut? Eller andra slut?

Hur skall vi med sluten – obs flertalet – agera? Vända oss inåt i någon sorts individuell och intern ”beredelse” eller utåt i relation till varandra och andra? Vad säger texten? Vilka konsekvenser får det?

De som läser/hör Petrus brev är mitt i en kris med prövningar, missförstånd, lidande? Ordet kris kommer från grekiskan och betyder där omställning. Hos oss är kris oftast något negativt – ekonomisk kris, politisk kris, sjukdomskris, Coronakris – men kan egentligen handla om vilken omställning eller förändring som helst.

Hur det än är med det finns när det gäler kriser alltid ett Innan, ett Under och ett Efter. Och Efter blir aldrig som Innan, lika lite som att man skulle komma ut ur en tunnel på samma plats som där man åkte in.

Här kan du ta fram ett A4-papper och dela in det i tre spalter om tre rader. Ge spalterna rubrikerna Mitt eget liv, Församlingens liv och Samhällets liv. Märk raderna Före, Under och Efter Covid19. Fyll så i de nio rutorna så gott det går. Det måste inte bli klart på en gång! Dela gärna dina tankar...

Till sist: Be din aftonbön – för gruppen, församlingen, landet, världen och annat!

Den fjärde april 1983 föddes vårt första barn. Det var i sanning en omställning av livsvillkoren för två ganska unga vuxna. Från och med då gällde att 24-7 i alla lägen anpassa mat, möblering, aktiviteter osv till att det fanns barn i kåken. Att det senare – 1984, 1988 och 1991 – kom än mer småfolk fyllde bara på.*

Småkrasslighet och annat har gjort att årets födelsedagspresenter inte ännu överlämnats utan ligger kvar på bänken i köket. Naturligtvis skall de överlämnas men ett par tre frågor – inte om vad som är i – kan man ställa sig om paketen och orsaker till dem.

1. Varför har vi köpt presenter?
2. Vem äger paketen?
3. Finns det lärdomar i detta?

Jag tar dem i tur och ordning.

1. Varför har vi köpt presenter?

Det undrar jag också. Hon fyller 37 som ju inte är märkvärdigt alls annat än att det är ett primtal. Hon har det hon behöver av grejer och jox och skulle något saknas har hon och hennes man råd att skaffa det själva i stället för att det ska belasta konton hos hennes pensionerade föräldrar. Inte heller har hon på något sätt speciellt förtjänat eller meriterat sig för att få paket. Så varför?

Svar: Vi gillar henner! Rentav älskar henne! Vi hör ihop med henne. Hon är av samma kött och blod som vi. Frågeordet Varför? får svaret Det sitter i oss! Det är VI som vill. Paketorsaken finns hos oss, inte hos henne.

2. Vem äger paketen?

Alltså nu när de ar fixade för henne men ännu i oöppnat skick finns i vårat kök? Vem?

Det är Katarinas presenter säger vi. Hon äger dem därför att vår avsikt och vilja är att de är hennes. Skulle hon – med eller utan make men med lilla Ava – dyka upp skulle hon med rätta kunna säga Mina paket! eftersom hon fattar intetionen. Hon äger dem också oöppnade och obrukade men har naturligtvis varken glädje eller nytta av innehållet så länge hon inte tagit emot och öppnat dem. Först när snöre knyts upp alternativt klipps av och papper slits bort kan gåvan brukas – typ. Men hon äger.

3. Finns det lärdomar i detta?

En tanke i Bibeln är att mänskligt föräldraskap är och skall vara en avglans av ett gudomligt sådant, av att Gud är en förälder och vi människor Guds barn. Alla som haft småbarn i huset vet att det inte är deras duktighet som gör att man älskar. Det är det faktum att de finns som gör det. Det finns också moment av ren odräglighet och/eller utsatthet som kan göra en både arg, uppgiven och missmodig – men kärleken släcks inte ens när tålamodet tryter.

Att säga att föräldrakärlek men då i kubik visar på Guds kärlek till människor är inte något nytt eller orginellt. Lika lite som föräldrars är Guds kärlek inte bara en välvillig inställning utan något mycket mer och mer handfast.

Guds kärlek, Guds paket, har en speciell form - denna:

Så – betyder på så sätt – älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Jesus är paketet! Att skriva det är inte heller något nytt eller orginellt men behöver i alla fall göras. Många människor – kanske en och annan Bloggläsius eller Bloggläsiös – tror ju att Guds kärlek/paket med förlåtelse och evigt liv är något man meriterar sig för, att det skulle vara en lön eller en belöning av något slag. En del tänker att hygglighet meriterar och möjligen att ohygglighet åtminstone i grav form skulle diskvalificera. Så är det inte. Sådant är fariseism i sin sämsta form. Visst finns i Bibel och kristen tro ett belönings-tänk men det är tvärtom. Det Bibeln kallar synd – det finns bud som ger exempel – får och har sin lön som är Dödligheten. Det Gud ger av egen vilja och motor är Liv. Det kallas Nåd.

Guds gåva – Guds Jesus-paket – behöver man ta emot och öppna medvetet. Det sker när en människa döps och litar på Gud och Guds kärlek, inte på sin egen hygglighet eller något annat osäkert. Vi är nu i Stilla veckan som i all sin dramatik visar hur Gud skapade innehållet i och slog sitt paket.

Förlåt: Jag menar Ditt paket!

* Den naturliga var alltså att alltid och i allt göra vad som i kyrkliga och andra sammanhang brukar kallas för en barnkonsekvensanalys. Det märkliga i kråksången är att beslutsfattare och anställda i kyrkliga och andra sammanhang fast de (oftast) haft barn och unga i huset så ofta har tappat den reflexen utan har förtvivlat svårt att i planering och i verkställighet sätta barn främst i beslut man fattar ansvar man har.

Jag hade ingen aning om vad en flygande skrattaborre var innan jag läste en uppsats om Johan Wilhelm Zetterstedt som skildrar en resa i lappmarken på 1830-talet och letade denna varelse men  till sin stora besvikelse inte fann den. Men nu vet jag.

Jag har inte vetat att det lulesamiska ordet soabttse betyder ett tunt lager av rimfrost eller snö som frusit fast vid underlaget så att det ger fäste för skidor och renklövar. Men nu vet jag.

Jag visste inte heller att den dansk-norske kungen Kristian IV som år 1599 seglade runt Nordkap och hade en fyllbult till fartygspräst som höll ett kort märkligt tal vid en begravning.* Inte heller kände jag till att kungen kraftigt fäste sig vid en stulen stor svart katt som besättningen dock ansåg bära en förbannelse pålagd av ägarinnan och ville kasta i sjön. Men nu vet jag.

Hur kommer det sig att jag vet? Detta och annat?

Svar: Jag läser böcker!

Nu har jag läst ut första av Sápmi i ord och bild I – ISBN 978-91-86481-02-5. Det är en antologi på ca 600 sidor som innehåller 35 uppsatser skrivna av 32 författare. Det flesta alstren är på svenska, några på norska,och de är alla inordnade under dessa rubriker.

• Historia och politik – 11 uppsatser.
• Lapplandsresenärer – 6 stycken.
• Lapplandsfotografer – 5.
• om samerna på Kolahalvön – 7.
• Språk, traditioner och forskning – 6 uppsatser.

Som boken jag skrev om i förra inlägget har det tagit tid att komma igenom Sápmi i ord och bild I. Jag köpte den på museet i Jokkmokk i juli förra året och började läsa, la den åt sidan, tog fram den igen, ställde undan osv. Det har inte gjort så mycket utan egentligen varit bra. Frågan är om inte själva karaktären antologi är konstruerad för att läsas så och inte på raken.

Vad är då en flygande skrattaborre?

Ledtråd: I landet finns att antal smärre vattensamlingar och pölar som heter Skrattabbortjärn eller liknande. Googla men glöm ordet flygande.

Jag köpte också Sápmi i ord och bild II som jag vad det lider skall ta tag i. Den är av samma sort med 56 uppsatser på 760 sidor.

* Danskarna hade konfiskerat ett hollänsk skepp och i villervallan skjutit kapten. I lasten man fått tag i fanns en massa vin som man ihärdigt konsumerade. Den plakate prästen jordade kaptenen med detta griftetal i min översättning: Var han är född vet jag inte. Lika lite vet jag vilka som är hans föräldrar. Hur han har levt känner jag inte heller till. Dock vet jag till punkt och pricka hur han dog. Då ni andra också vet det behöver jag inte orda om den saken. Därför slutar jag mitt tal här.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende.

Exakt så skrev jag 8 oktober 2018 när förra gången Svensk exegetisk årsbok hade kommit och blivit läst. Hösten 2019 kom en ny med underrubriken Emotioner i Bibeln (Emotions in the Bible). Naturligtvis började jag genast läsa i den men det är faktiskt först nu den är utläst nästan helt och fullt.*

Som vanligt är innehållet delat i tre block.

Först i skrivet skick de tre föreläsningar som hölls vid Exegetiska dagen i Uppsala 2018 för ett år sedan. Tematiken för de föredragen/artiklarna var som nämnts Emotioner i Bibeln. Faktiskt väldigt intressant. Ta till exempel Changes in emotions in Greek-speaking Judaism of Late Antiquity: The New Functions of Compassion and Envy. Jättespännade!

Françoise Mirquet vid Arizona State University.visar hur en del händelser som berättas i de hebreiska skrifterna försets med känslor som medlidande och avund när de några hundra år senare översattes till grekiska. Om barnmorskorna som fick faraos order att döda alla nyfödda pojkar berättas i Andra Moseboks hebreiska utgångstext bara att de inte löd ordern men när det översattes lades det till att de gjorde så av medlidande. Fler exempel ges och det är denna något mer känsloförsedda grekiska text – googla gärna Septuaginta – som blev helig skrift för grekisktalande judar utanför Palestina och sedan de första kristnas Gamla Testamente – som ju präglar det Nya. Jag säger igen: Jättespännande!

Till de tre föreläsningarna finns sedan manus från ett föredrag och ytterligare fyra artiklar och till sist ett 15-tal bokrecensioner av Bibelvetenskaplig fack- och debattlitteratur.

Nu är i alla fall förra höstens utgåva av varje års nördigaste bok sent omsider läst och satt i hyllan. Det finns andra nördigheter i dessa Corona-tider. Jag bökar även i första volymen av två sommed helt annat annat innehåll också är ganska nördiga fast utan att Exe-geten bräker. Toppen i rankningen är fortfarande seå 84/2019.

* Ett par recensioner av böcker på tyska har jag hoppat över samt andra halvan av en lång artikel på engelska med funderingar över grammatiska och förskjutningar över tid när det gäller detaljer i hebreisk stavning, uttal och vokalisering. Det var bara SÅ övernördigt att till och med jag fick spatt. Apropå vokalisering funderade jag på att ge detta blogginlägg rubriken fördröjd utläsning men avstod. Tänk om någon genom att se fel vokal skulle få helt andra förväntningar.