stigstrombergsson

Rubriken är den överskrift som finns för de texter som i Svenska kyrkan används på Annandag Påsk. I förra inlägget varnade jag läsekretsen för att jag skulle publicera det jag avsåg säga i gårdagens Gudstjänst utan Nattvard i Älvsby kyrka. Omnågon – riskgruppare eller annan, ortsbo eller utböling – har nytta av att jag gör så kan jag inte bedöma men gör i alla fall som jag gör. Många väljer ju nu i dessa sidor att (tillfälligt) lägga ner sitt gudstjänstfirande.

Det stod avsåg säga i förra stycket. Min text är just vad jag avsåg säga. Det blev något inte helt annat men ändå annat vilket är rätt och riktigt en annan-dag.

Vi var sju stycken i kyrkan – vaktmästaren, hennes man och deras två pojkar, musikern, jag som var äldst och sedan en till. Vi sjöng ett par tre psalmer, bad, hörde texterna, bad lite till.

Efter evangelietexten förklarade jag ordet fritt. Samtal kom igång och jag kunde mer och mer hänge mig åt avvaktande uppmärksam tystnad. Tankar byttes, frågor ställdes och svar maldes fram som när en studiecirkel fungerar allra bäst. Man tänkte och delade tillsammans i direktsändning, inte jag som monologiskt meddelade vad jag i förväg tänkt. Visst kunde jag öppna tankespår, ge frågeställningar och som bilden visar passa en och annan annandagsboll – jag hade ju tänkt. Ser jag tillbaka på gårdagen kom nog det jag hade avsett med men på annat sätt.

Med det sagt: Nu till mitt ”predikomanus” som jag alltså inte ”levererade”. Texten var: Johannes 20:19-23

Den här berättelsen – det händer på kvällen den dag då kvinnorna på morgonen gått till graven som visade sig vara tom. Av en ängel hade det fått beskedet: Han har uppstått från de döda. Och uppmaningen att berätta det för lärjungarna. Det handlade det om i gudstjänsten igår på Påskdagen.

Nu har de gått 12 timmar och beskedet Han har uppstått från de döda har sjunkit in en del. Naturligtvis inte lika som hos oss som vetat det länge – då var det ju färskt – men ändå sjunkit in någotsånär.

Och redan hittar vi två sorters tro, två typer av kristen tro.

1. Inlåst tro. Det är den första typen.

Om vi använder ett dagsaktuellt uttryck kan man säga att lärjungarna då ägnade sig åt social distans. De höll sig hemma. De ansåg det farligt att vara ute – av rädsla för judarna.

Deras rädslan var befogad. Risker fanns. Naturligtvis inte för att de skulle ”smitta andra” med att de visste att Han har uppstått från de döda utan mer för att själva bli attackerade, ifrågasatta, hånade, utskrattade eller rentav dödade. Därför låste de in sig.

Inåst tro är ganska vanlig – faktiskt. Vare sig man är vad en del skulle kalla ”jättekristen” eller om man känner sig ”nästan inte kristen alls”. Graden är inte viktig utan det handlar om att man liksom är nöjd med sin andlighet, sitt sammanhang, sina aktiviteter, sina vanor – och allt detta kan vara gott – som de är. Man är nöjd. Trivs. Tycker det är lagom – typ. Vill inte oroas och än mindre förändras,

Det finns en risk att inlåst tro mitt i sin fromhet låser ute Jesus.

Definitivt låser den andra ute. Man vill inte det skall vara så och tänker inte att det skall vara så men i praktiken håller inlåst tro Jesus och det han vill ska hända med en på distans. Inte bra.

Han som uppstått från de döda tog sig in till lärjungarnasomlåstin sig.

Han kom in fast det var låst och skapade den andra sortens tro.

2. Utblåst tro. Inte ur-blåst i betydelsenr korkat. Ut-blåst. Utblåst tro har tre ben eller tre sidor.

A: Fred med Gud. Frid är ett annat ord för samma sak men fred är bättre.

Det var vad Jesus och visade bevis på – händer och sida.

Han som uppstått från de döda har kvar såren som skapade fred med Gud.det är ju genom hans död som möjligheten att höra samman med Gud skapades. En kristen term för detta är försoningen – ena benet.

B: Förtroendet och Uppgiften. Så som Fadern har sänt mig sänder jag er.

Han som uppstått från de döda säger alltså att vi skall agera och vara som han gjorde och är. Man kan tycka att det näst intill är omdömeslöst av Jesus att ge det förtroendet och uppdraget till oss människor men det är så han gjort. Lärjungarna – apostlarna – fick uppdraget att vikariera för Jesus och passade det vidare till nästa generation som passade det till nästa som passat det till oss – fast jag hoppade över några led nu.

Den kristna kyrkan/församlingen kallas för Hans kropp och är stand-in för Honom tills han kommer tillbaka. Det är vårt uppdrag. Och förtroendet.

Och här kommer blåsningen: Sedan andades han på dem och sade: ”Tag emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna....”

C: ...och det är tredje benet. Förlåtelsen.

Det är att för egen del söka och leva i och av Guds förlåtelse. Det är något allvarligt och ibland jobbigt. Man behöver vara ärlig och inte avvisa sådant som kan kännas klandrande. Det Bibeln kallar Synd – tio bud ger exempel – är farligt i sig men blir oskadliggjort av förlåtelsen – freden.

Det är att till andra ge förlåtelse – både sin egen och Guds .

Att som Jesus älska, förlåta, t o m lida för och med andra är utblåst tro – eller rättare sagt utblåsande tro som han som uppstått från de döda ger oss som ofta är inlåsta både som gåva och uppdrag.