stigstrombergsson

I relativt snabb takt kommer nu i ett par blogginlägg sånt som hör samman med vad jag berättade om i förra inlägget – gudstjänsterna på Påskdagen och Annandagen. 70+ och andra riskgruppare i Älvsbyn verkar följa anvisningar mycket lojalt och det var och är mest i tanke på dessa som väljer att inte gå i gudstjänst under helgen som jag på olika sätt aviserade gudstjänsterna  innan. Nu kompletterar jag i samma tanke men naturligtvis får man läsa även om man inte är 70+ i Älvsbyn.

Påskdagens tema fick bli rubriken för detta inlägg som är en lätt bearbetning av det manus jag hade och till största delen följde.

Beredelseord innan bön om förlåtelse

I en av dagens texter repeteras på detta berg. Det är i GT-texten från profeten Jesaja 700-tal före vår tideräkning – i Jerusalem. Jerusalem är på detta berg. Alltså Jesajas här. Och...

Det var där det hände – i Jerusalem.

Det var där profetordet uppfylldes om att Gud skall inbjuda alla till fest och måltid och utplåna döden för alltid.

Det var där Jesus gjorde just det – med sin död och sin uppståndelse.

Jesus uppståndelse, det altartavlan visar innebär att döden är dödad, besegrad.

Jesus uppståndelse, det altartavlan visar leder till att gästabudets måltid dukas. Här. I Mässan där var och en ges del av hans seger genom vad odödlighetens läkemedel.

Vi svarar på det. I bön om förlåtelse för otro, själviskhet och allt möjligt.

Vi svarar på det. Med att sluta oss till Jesus i hans Ord, i gemensam Tro och bön.

Vi svarar på det. Och tar emot Honom själv, hans kropp och blod.

Påskdagens Evangelium 2020: Matteus 28:1-20

De undvek omfattande och nära sociala kontakter, folk kring Jesus. I deras fall då var det inte en smygande pandemi utan mycket mer plötsliga orsaker. Jesus hade arresterats, dömts till döden, avrättats och begravts. Kvick hade det gått. Och oväntat – fast han sagt det innan. Så man höll sig hemma. Kände sig som en riskgrupp – typ.

Det var en inre krets av följeslagare. Några kvinnor. Jesus familj – kanske på annat håll. Det fanns också en större grupp men de nämns inte i avsnittet jag läste.

Deras känslor? Oro. Rädsla. Uppgivenhet. Tomhet. Ovisshet om framtiden. Dödsrädsla. Så man höll sig hemma.

Men en liten grupp en promenad. Med ett syfte. Göra begravningen färdig. Två kvinnor hos Matteus, tre hos Markus, tre namngivna plus några till hos Lukas, en hos Johannes. Maria och Marior dominerar.

Med en smäll vände allt! Jordbävning. Och en ängel ger besked:

Han är inte här, han har uppstått, så som han sade.

Vad tänkte kvinnorna då? De får inte tid att tänka.men om de haft tid?

Var det: Nu blir det som vanligt? Nu kan vi känna tillförsikt, lugn, ro, trygghet, gemenskap, mening? Nu lagar det till sig och blir som innan denna jobbiga tid?

Så tänker gärna vi när saker förändras, framför allt om det är till det sämre. Då längtar vi tillbaka till som det var eller framåt i hopp om att det skall bli som det var – när det väl är över och vi kan resa igen, hälsa på hos folk igen och få besök igen och att allt annat blivit som vanligt igen.

Vi längtar så och det är människans väg. Att söka sinnesro.

Vi försöker – helt rätt – ge varandra och andra sinnesro. Vi informerar och informeras. Vi ställer om och vi ställer in – på en del också kyrkliga håll med marginal. Vi vill skydda oss själva och andra från risk och fara. Inte sällan även för att skydda mot rädsla och farhåga, själva oron.

Det kommer att pågå i månader säger statsministern – om det vi är i. Månader Innan det vänder eller vi kommer ut på andra sidan. Det ger oss tid att tänka. Och längta. Gå den mänskliga vägen.

Kvinnorna i berättelsen fick inte den tiden. De hann aldrig mänskligt fundera över om det skulle bli som vanligt nu när graven var öppnad och ängeln sagt Han är inte här, han har uppstått, så som han sade.

Ängeln fortsatte Kom och se var han låg – vänstra altartavlefliken – och fortsatte direkt: Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ”Han har uppstått från de döda.”

Hur tänkte de nu? Vad rörde sig nu i deras huvuden?

De lämnade genast graven och fyllda av bävan och glädje sprang de...

Att bäva och vara orolig är människans väg under döden. Det är vår väg i dödligheten, på vägen mot döden. Den är ju 100%ig. Inte i Corona men tillsammans med allt annat. Bäva och vara orolig är rimligt. Och mänskligt.

Uppståndelsen vänder detta!!!! Med bävan och glädje sprang de.

Att bäva och vara glad är den kristna vägen under livet.

Att tro på Kristus är att vara på bägge vägarna. Samtidigt.

När de springer möter Jesus kvinnorna med ett tillägg om hans bröder. Kanske ängeln hade glömt nämna dem. Kanske hade kvinnorna började springa för tidigt. Beskedet till lärjungar och bröder går hursomhelst på ett ut: ”Han har uppstått från de döda.”

I Galileen – det tog några dagar att gå dit – får de och vi veta innebörden. Där såg de honom levande, trodde och hyllade honom – fast några tvivlade.

Den uppståndne säger då: Åt mig har getts all makt...

Det är inte främst för att ni/vi skall vara lugna, trygga för egen del. Det gör inget om vi kan vara det på ett klokt sätt men är inte poängen.

Poängen är att alla människor skall få del av hans seger över döden och därför sänds de, du, jag – Kyrkan i alla tider – med beskedet:”Han har uppstått från de döda.”

Genom dop och tro är vi kopplade till hans seger.

Han är med oss alla dagar till tidens slut med sin seger.

Han är med oss i och genom sitt Ord och sin Ande som gavs/ges i dopet.

Han är nu med oss konkret med kropp och blod i Mässans bröd och vin.

Jag har bakat brödet för idag. Med hjälp av den här stansen.

Som ger orden på grekiska om Honom som uppstått från de döda:

Jesus Kristus – segrare!