stigstrombergsson

Idag är det dagen efter Långfredag – Påskafton. Solen skiner. Huset är fullt av folk och fler är på ingång. Förkunnelsen för i morgon förberedd.

Skall jag då bräka exe-get-iskt?

Jo – korteligen. Och då inte som när Carl Olov Rosenius i sitt skrivande sa att han korteligen skulle betrakta något – och levererade 20 finstilta sidor bra innehåll. Mitt korteligen betyder lite.

I slutet av kapitel 8 startar en vändning i Markus berättelse om Jesus han riktar till dem han skriver för. Innan har han gett dem en vävd bild av Jesus. Just vävd är här faktiskt en poäng. I antiken ansågs en text vara en väv där de skrivna ordet är varpen och uppläsarens röst inslaget. Ord och röst blir text, släkt med ordet textil.

Jag får intrycket att Markus ganska enkelt och konkret tror på vad han berättar och att han tänker att dem han berättar för nu får tillräckligt med material för att veta vad de kan tro på. Konkret. Inte mytologiskt, bildligt eller existentiellt. Snarare sakligt, prosaiskt och sant – typ.

Nu är det i alla fall dags för hans övergång till den andra avgörande fasen. Övergången tar två kapitel – ungefär.

Då Petrus i 8:29 uttryckt vad han fattat – Du är Messias – påannonserar Jesus för första gången vad som skall ske i Jerusalem. Han gör det sedan i 9:31 och 10:33. Först i kapitel 11 kommer de fram.

Inför sitt andra steg drar sig Jesus undan på ett berg. Dit upp tar han bara med sig en trio följeslagare. På berget upprepas det som hände när Jesus döptes och som startade hans rundor i Galileen – en röst från himlen med ett besked. Denna gång dock inte riktat till Jesus utan handlar om honom och är riktat till – just det! – de tre lärjungarna på plats just när det skedde och åhörarna som hör Markus berättelse läsas: Detta är min älskade son. Lyssna till honom.

Nere från berget tillbaka hamnar man mitt i vardagen – en demonbesatt befrias med ett eftersnack. Jesus påannonserar Jerusalem en andra gång och lärjungarna bråkar om vem av dem som är bäst, störst och vackrast. Jesus ger med ett barn som exempel sin syn på saken: Den minste är störst!

Sedan fortsätter händelser och samtal. Man kan tycka att skarven mellan kapitel 9 och 10 skulle kunna sättas lite varsomhelst. Enda skillnaden är att kapitel 9 äger rum i Galileen, kapitel 10 utspelar sig i Judeen.

Hoppa inte över att läsa själva texten!

Ser du!

Annan bild!

Liknande färgkulör men annan bild!

Att på eget initiativ, oombedd av en hel värld och uppmärksammad av ingen, ta på sig att dagligen – fast oftast nattligen – skriva en serie blogginlägg om samma sak kommer då och då att kollidera med annat. Så är det idag när det är Långfredag, dagen då Gud gav sitt liv för att återföra mänskligheten till sig. Dem som vill alltså. Anförtror man sig till Gud och det Gud i och genom Jesus gjort går man inte förlorad utan har evigt liv som det står i Johannes 3:16. Håller man sig undan här i livet kommer man också i evigheten att vara undanhållen Gud. Det är juste. Eget val – typ. Gud tvingar inte sitt sällskap på någon varken nu eller i evigheten.

Jag var arbetsuppgiftsfri denna Långfredag men givetvis var jag i gudstjänsten. Jag är ju kristen! På söndag, Påskdagen, och på måndag, Annandagen, har jag förtroendet att leda gudstjänsterna 1100 i Älvsby kyrka men då är det inte Jesus död som står i fokus utan det största: hans Uppståndelse.

Men i alla fall denna Långfredag: Ett litet exe-get-ik-bräkande. Om kapitel 8 i Markus berättelse om Jesus. Glöm nu inte att läsa själva texten.

I kapitel 4 fanns den första av Jesus liknelser eller gåtor som Markus tar med i sin skrift. Den handlade om säd och odling. I centrum – detta har jag berättat tidigare men upprepar gärna – av den nämns om orsaken till att Jesus talar i liknelser/gåtor: för att de – andra än lärjungarna och de som senare tror – skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå.

Det händer sedan en hel del och innan Jesus med 5 bröd – kommet ur säd och odling – utspisar 5000 personer. Markus tar upp frågor om renhet/skuldfrihet och orenhet/skuld.

I allt detta var Jesus motståndare hörande men slog dövörat till – som det ju var en förannonsering om i fjärde kapitlet. Som kontrast berättar Markus då om en döv som får hörseln. Med det är kapitel sju slut.

Kapitel 8 börjar med en dubblett till det tidigare. Jesus tar nu sju bröd och gör det till mat för 4000. Man kan se samma nattvardighet som vid det förra brödundret. Konflikt med och varning för motståndarna och deras blindhet följer innan berättelsen kröns med andra ledet i vad som påannonserades i kapitel 4 – en icke seende får sin syn! Berättelseblocket från kapitel 4 får sin avslutning. Alltsammans är lätt att hålla i huvudet.

Här vänder Markus berättelse!

Det tidigare avslutas och nästa fas inleds.

Markus berättar en dialog mellan Jesus och hans närmaste krets, inte stora folkmassor. De ställs inför en avgörande fråga: Vem säger människorna att jag är? Och en till: Och ni, vem säger ni att jag är? (Mark 8:27-30).

Någonstans under resans gång har Jesus ställt de frågorna – givetvis. Och fått svar: Du är Messias. När texten på 60-talet ställer samma frågor riktas till åhörarna DÅ – liksom till var och en som såhär långt tagit del av berättelsen NU: Vem säger du att jag är?

Det är en avgörande fråga.

Med Petrus svar i ryggen går Markus vidare i sin berättelse om Jesus.

NU, men inte tidigare, är det dags för fas två: Jesus till Jerusalem och – de för åhörarna välbekanta – händelserna där. Att följa dit är lärjungarnas lott och krav.

Avgörande händelser utlovas...

Kändisar är tillbaka.

I början av kapitel 7 i Markus berättelse kommer fariséer och skriftlärda tillbaka. Konflikten mellan dem och Jesus återupptas. Allt verkar alltså som vanligt – men ändå inte.

Tidigare har motståndarnas invändningar mot honom i princip rört sig kring att han gör sånt bara Gud kan och får göra. Han förlåter synder, har en utmanande auktoritet och har blivit väldigt populär. Markus har visat att det gällt makt och auktoritet.

För judar är Guds bud och regler en stor tillgång. De ger identitet. Både Jesus och Markus ser det så och är delar av det. För den allra första kristna församlingen var samma judisk identitet självklar. Men var judar som trodde att Jesus var just judarnas Messias/Frälsare/Befriare och hade uppstått från de döda. Det ändrade inte deras seder och vanor. Guds bud och regler häll man fast vid som man var van.

När Markus 30 år efter att händelserna hände sätter samman sin skrift är situationen annorlunda, framför allt utanför Palestina. Sannolikt är han i Rom där de Jesustroende nu består av två grupper – judar med sin självklara livsstil, icke-judar utan en massa regler om allt möjligt. Olika tankar kring vad som är rent och orent, rätt synsätt och inte, finns i gruppen. Såhär långt i sin berättelse – kapitel 7 – tänker Markus efter och väljer ut ord och händelser kring Jesus som kan ge vägledning i den då aktuella situationen, den på 60-talet. Det ger konflikterna i kapitel 7 en annan eller en ytterligare aspekt.

En diskussion mellan Jesus och de judiska synsättet presenteras. Det finns ingen anledning att tro att sådana diskussioner inte fördes på 30-talet mellan Jesus och andra. Jesus hållning som kan ses som liberal i detaljer men fokuserad på reglernas poäng finns också hos andra debattörer inom judendomen. Samtalet är därför fullt autentiskt.

Men som det är placerat i Markus berättelse blir kapitel 7 främst ett inlägg i de senare inom-kristna debatten och det slås fast att ondskans problem är större än yttre beteende – det sitter inuti folk.

Förklarade Jesus all mat för ren – som det står i vers 19?

I princip Ja! Det är Markus slutsats. Men i praktiken ändå inte. Just då. Det måste också sägas.

Jag menar såhär: Det finns inget som tyder på att Jesus och hans följeslagare på 30-talet gick över till gris- och bloddiet. Hade Jesus varit en känd fläskkotlettätare hade ett sådant avsteg från judisk praxis funnits med i anklagelserna mot honom inför Stora rådet och blivit en uttalad anledning till dödsdomen. Men frågan är aldrig uppe då. Jesus åt nämligen inte fläsk. Eller blodpudding. Ens efter händelsen som beskrivs i kapitel 7.*

Men i efterskott leddes den kristna kyrkan inklusive Markus till slutsatsen att saker som kost inte spelar någon roll. I  efterskott förstod man att det vari enlighet med Jesus undervisning.

Judarnas tankar om rent och orent gällde inte bara mat. Det gällde också folk. Med att berätta vad Jesus gör vid sin utlands-paus-tripp i verserna 24-30 visar Markus att redan Jesus var på den inneslutande, inte exkluderande linjen. Orena hedningar gavs redan av honom en släng av sleven – givetvis skall det också vara så nu!

I centrum av liknelsen om olika jordmån – kapitel 4:10-12 – nämndes att några skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå. Med den liknelsen om säd introducerades det långa avsnittet med tal om bröd och allt möjligt i närheten av det. Jesus motståndare – judarna som inte tror på Jesus – är blinda och döva – visar det sig.

Efter konfrontationen i kapitel 7 berättar Markus om en som var döv som ges hörsel, en motsats till vad som påannonserades i liknelsekapitlet. Med slutsatsen: Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.

*  Detta resonemang kan styrkas vidare. Om de 12 namngivna följeslagarna – där Petrus ingick – fattat direkt hade just Petrus inte behövt övertygas om saken så som det berättas i Apostlagärningarna kapitel 10 och 11. Paulus hade inte heller behövt skriva Galaterbrevet.

Jag undrar om jag inte dragit i mig en överdos av Bibelöversiktspysslande. Nu strax före midnatt mellan onsdag 28 och torsdag 29 mars känns det så. I fem dagar har jag här å min blogg skrivit om ett kapitel per dag i Markus berättelse om Jesus. Tre kvällar i rad har jag haft förtroendet att leda Passionsgudstjänsterna i Älvsby kyrka och då har långa avsnitt från Lukas berättelse om Jesus sista dygn varit på tapeten. Tisdag kväll fortsatt efter gudstjänsten i Bibelstudiegruppen med Apostlagärningarna kapitel 6 och 7 i sitt sammanhang – vi hade hunnit dit. Tillsammans har det blivit rejäla Bibelblock den senaste knappa veckan. Jag frågar mig: Överdos?

Men jag är ganska Bibeltålig och nu gäller det det där långa tredje arbetsvarvet Markus berättar att Jesus gör i norra delarna av landet, det varv som är så omfattande med alla dess pauser, utvikningar och tematiska underavdelningar att man nästan inte ser konturerna av det. Kapitel 6 som jag nu i sen timma helt kort vill beröra är en del av det.

I ett tidigare inlägg i sviten P minus nämnde jag att Markus i första och andra rundan liksom ställde upp pjäser – Jesus, följeslagare, motståndare och så vidare. I tredje rundan i Galileen flyttas pjäserna – om man använder schack som bild.

Familjepjäsen har Markus visat vid ett par tillfällen – i 3:21 och3:31-35. I kapitel 6 kommer de inte till Jesus utan det är Jesus som går till dem, i alla fall hem till Nasaret där han växte upp. Markus säger att de ringaktar honom och med det förs familjepjäsen bort från brädet.

Markus nämner vidare om de 12 följeslagarna som tidigare uppräknats med namn. Han berättar att Jesus gör drag med de pjäserna två och två. Med det ökar budskapets spridningstakt och de 12 får god praktik för framtiden.

Johannes Döparen avlägsnas från spelplanen. Han är nämnd tidigare men har nu gjort sitt. Nu avrundar Markus hans närvaro genom att berätta om hans död.

Med den ”städningen” gjord ger sig Markus i kast nya grejer – som han tidigare påannonserat. Mycket folk har det ofta varit runt Jesus. Säd och korn har han pratat om. Nu kommer avsnittet där det läggs samman. Det handlar om bröd: Jesus utspisar 5000.

I Markus berättelse sker det på ett nattvardigt sätt. Det ordet finns egentligen inte men jag tycker det är en bra beskrivning. Det är på våren det händer – mycket gräs i vers 40 tyder på det. Alltså nära Påsk, den tid man i judiska föreställningar tänkte att Messias, Befriaren från Gud, skulle ge folket bröd från himlen – typ som på Moses tid i öknen.*

Jesus tog bröden, tackade, bröt och delade ut – vers 41. Markus penna och åhörarnas trumhinnor – minns att texten skrevs i mitten av 60-talet då nattvarden var en normalitet när de Jesus-troende firade gudstjänst – måste ha vibrerat av nattvardskopplingar.

Så kommer en båtresa med vattenytepromenad – ett så kallat naturunder till. Och en massa sjuka botas. Sånt har Markus nämnt så många gånger innan att man nu knappast tar det som en nyhet när man hör det.

Jag upprepar: Läs Bibeltexten som den står! Kolla om mina resonemang håller!

*  Detta tankespår finns starkt hos berättaren Johannes i hans kapitel 6. Markus antyder det bara.

Idag fick jag höra att jag blivit tråkig på min blogg. Gissar att det är det återkommande exe-get-iska bräkandet som bidragit till tristessen. Jag kan förstå det. Det blir ju som enahanda, detta med Bibelnoteringar, även om det i mitt tycke är högeligen intressant. Jag menar inte att just mina skriverier är högeligen intressanta. Så högmodig är jag inte. Men ämnet – Bibelförståelse – är intressant hur tråkigt det än är.

Men jag har känt det själv också – det enahanda. Att jag behöver varva med något annat. Som nu.

Ibland brukar man prata om nollåttor och menar stockholmare, kanske mälardalningar eller rentav i allmänhet stortätordsfolk. Fjollträsk är ibland hos en del norrbottningar ett namn på rikets huvudstad och nittinior beteckningen för dem som bor där – som ju som alla vet inte är helt hundra.

Skämtsamt eller allvarligt menat – det finns en spänning mellan storstad och landet i övrigt, särskilt de så kallade skogslänen. Den märks i flyttströmmar, nyhetsgenomslag, attityder i TV-soffor och på många sätt. De så kallade ”glesbygdskommunerna” anses av många – de som inte är riktigt hundra – vara tärande även sedan de med sviktande skatteunderlag investerat 12 år eller mer i utbildning av alla dem som sedan flyttat och därmed snällt betalar sin kommunalskatt till skolor, äldrevård och omsorg i de mer folktäta delarna av landet.

På många sätt blir relationen ojämlik till förmån för nollåttorna i Fjollträsk, nolltrettiettorna i Göteborg och nollfyranollorna i Malmö, särskilt om man jämför dem med nollniesjuttiåttorna i Pajala och nollniesexniorna i Arjeplog. Det gäller ekonomi, arbete och mycket annat – inte minst attityd.

Detta finns också inom kyrkan, medvetet hos en del, av bara farten hos andra. Det som fick mig att skriva detta blogginlägg var att jag såg ett exempel på den saken i en debattartikel om den nya Kyrkohandboken. Artikeln fanns att läsa i tidningen Dagen – här – och innehöll följande famöst förvirrade formulering: Det är ett i hög grad krävande arbete att forma gemensamma ramar och struktur för ett gudstjänstliv som ska kunna fungera i allt från vitala storstadsförsamlingar till små glesbygdskapell.

Vad är det för tankefel han gör, den pensionerade tidigare biskopen i Göteborg Per Eckerdal, när han ställer upp sin jämförelse? Ser du attityden? Hade det stått stora storstadsförsamlingar och små glesbygdskapell hade det kanske legat något i resonemanget. Men så står det inte. Det står vitala – ett odiskutabelt positivt begrepp mot små – som därmed faktiskt men outtalat klassas som icke vitala.

Finns det sakskäl att tro att det är så? Tro att göteborgare och stockholmare är smartare än lantisar – om man lånar Anna Kindberg-Batras ungdomligt oförståndiga formulering? Är man vitalare per kilo kroppsvikt i en församling med 40.000 kyrkotillhöriga än i en med 4.000?

Mina 40 år som präst har inte gett mig anledning att tro att det är så! Begränsar jag mig till Luleå stift kan jag rada upp exempel på församlingar – Pajala, Vittangi, Boden och andra – som verkar på ett mycket vitalare sätt än dem som i egna ögon verkar vitala – Umeå, Skellefteå och andra städer längs med kusten.

Vilken tavla!

När jag igår kväll skrev min lilla notis om kapitel fyra i Markus berättelse om Jesus gjorde jag en miss – åtminstone en. Jag nämnde att Markus med olika skrivfinesser försökt göra det lättare för åhörarna att komma ihåg innehållet och fokusera på poängen när de hör hans text text läsas. Huvudgåtan hade en speciell form med poängen i mitten. Alla de andra bilderna-liknelserna-gåtorna hade sådd-och-säd-anknytning. Sånt gör det hela lättare att greppa.

Jag löpte ju inte kapitlet ut! Tabbe!

Nämnde inte den sista gåtan – som också har med växande och växtkraft att göra. Och bommade scenbytet i slutet av kapitlet, det som markerar slut på gåtorna (för den här gången). Platsbytet och steget i handlingen sker ganska eftertryckligt genom en båtresa och, som det inte var nog, en stillad storm. Det är inte något botande utan en annan sorts under än de Markus tidigare berättat om. Finalen på det är att folk frågar sig: Vem är han?

Den frågan är rimlig i båten men också medvetet retorisk. Den är riktad de som DÅ och NU möter berättelsen såhär långt. Vem är han? Vad tänker DU om honom?

En båtresa leder någonstans. Med det är vi i femte kapitlet och på andra sidan sjön, i utlandet. Det är grekiskt-syriskt kolonisationsområde med grisuppfödning, inte trakter med judisk folkmajoritet som inte äter fläsk.

Åhörarna – alltså de första som hörde Markus text, troligen i Rom – uppfattade den skillnaden skarpt. Att den kristna tron och församlingen hade sprängt sin ursprungliga judiska ram och omfattades också av icke-judar, de som i Bibeln kallas hedningar, var man bekant med. På 60-talet  visste man det och visste också att den saken inte var självklar för alla Jesusföljeslagare. Att Jesus själv ”sprängt ramarna” blir därför viktigt även om det verkar ha skett mer av att han behövde en paus än aktivt ville bedriva mission. Jesus förkunnar inte på andra sidan sjön, i utlandet.. Han reagerar bara på en utmaning som i sig har en hel del dramatik i sig. Resultatet blir i alla fall att också en icke-jude blev befriad och att – fast det är nog en bisak – svinindustrin fick ett backslag.

Man åker båt igen, denna gång utan dramatik. Tillbaka visar den långa berättelsen i verserna 21 till och med 43 på ett fokus och ytterligare en typ av underverk.

Minns det jag i förra bloggposten kallade xiasm. Här har vi en: Flickan-Kvinnan-Flickan. Vem är betonad?

Kvinnan har levt isolerad. Inte vild och galen som han på andra sidan sjön men lika isolerad. Kroniska blödningar diskvalificerade henne i det dåtida samhället från umgänge med folk. Hon söker sig till Jesus i tanken att han nog kan hjälpa henne – i smyg. Inte som de uppkäftiga demonerna på andra sidan sjön som bara vill utmana.

Jesus besked till henne – Min dotter, din tro har hjälpt dig – är förutom ord till henne också retorisk riktad till åhörarna – Hur är er/din tro?

Den utmaningen från Markus är den länga dubbelberättelsens fokus.

Att ytterligare en sorts mirakel äger rum samtidigt kryddar anrättningen. Jesus uppväcker en död – som profeten Elia i Gamla testamentet. Det är grejer det!

I de tre första kapitlen av sin berättelse har Markus snabbt presenterat Jesus, vad Jesus gör och hur människor på olika sätt ställer sig till honom. Det har varit fart och händelserna har avlöst varandra. Nästan alla kommande aktörer i berättelsen är presenterade. Pjäserna är uppställda på brädet.

I förbigående har Markus för dem som hör hans text läsas upp nämnt att Jesus undervisade. Vad han då sa och vilken syn han hade på saker och ting har inte framkommit mer än i programförklaringen i början och en del dialoger, inte mer.

I kapitel fyra kommer det – alltså exempel på Jesus mer generella undervisning och förkunnelse, inte respons på händelser. Och då talar Jesus i liknelser, bilder, gåtor.

Lek med de orden. Har jag fattat saken rätt kan det grekiska ordet som ligger bakom betyda alltsammans, både liknelse, bild och gåta. Det fungerar olika.

Liknelser och bilder tar man till för att förenkla. Så gör också Jesus på ett mästerligt sätt.

Gåtor ger man för att folk ska tänka. Det gör också Jesus i vad jag tror större utsträckning än vad vi ofta tror – talar i gåtor.

Den första liknelsen eller gåtan finns i kapitel 4 verserna 2-10 och handlar om en samtida alldaglighet: Det finns fyra sorters jordmån. Det unika är att Jesus också ger en uttydning i verserna 13-20. det blir klart besked vad det handlar om – Guds ord, hans budskap.

Och sedan hakar Markus i sin berättelse på några andra liknelser/gåtor. De har alla med ord från fältet säd, sädesmått, mått man mäter med och växande säd. Sådana nyckelord eller tematankar gör det lätt för åhörarna att minnas flera saker, inte bara en. Stickord kallas sådant på Bibelvetenskapliska och det är ett stilmedel och ett memoreringstrick som är mycket vanligt i antik litteratur – också hos dem som skrev de skrifter som senare tillsammans kom att bli Nya testamentet.

När vi skriver berättelser och resonemang bygger vi ofta storyn så att poängen kommer i slutet. Resonemanget leder fram till den viktiga slutsatsen. Man skulle kunna skriva det såhär: A+B+C→X.

Så gjorde man också i antiken men man hade fler strängar på sin lyra.

Det var också mycket vanligt att byggde ett resonemang eller berättade någonting som ledde fram till något och sedan berätta början en gång till och då ganska ofta i omvänd ordning. Alltså A+B+C→X←A+B+C eller  A+B+C→X←C+B+A.

Denna stilistiska figur kallas xiasm och det behöver man inte veta men det kan vara en poäng att veta om dem. Textens ursprungliga åhörare var väldigt uppmärksamma på sådana författartrick.

Tar man nu liknelsen/gåtan om olika sorters jordmån samt den förklaring Jesus ger och ser om det någotsånär stämmer med xiasm-schemat märker man att det finns en mitt. Verserna 10-12 om seende som inte skall inse och hörande som inte skall uppfatta står ju mellan de två blocken.

Det tyder på att det är viktigt. Dels säger det hur bilderna fungerar. De är inte bara förenklingar utan också gåtor att fundera över.

Men: Dessutom påannonserar Markus genom de verserna ett stort block i den berättelse som följer – faktiskt till och med Mark 8:26. De första åhörarna registrerade detta och memorerade på händernas fingrar i spänd förväntan de fortsatta händelserna till ”prognosen” slagit in.

Glöm nu inte att läsa själva Bibeltexten. Fundera vilken jordmån som råder hos dig.

Egentligen är det tveksamt om mina två P minus-inlägg riktigt bör höra hemma i kategorin Exe-geten bräker och prydas med den bild jag låter höra dit. När jag skapade kategorin för en del år sedan tänkte jag mig den för tyngre grejer än detta. Visst är mina korta introduktionerna till en del skriv- och tolknings-problem samt den lilla informationen om hur antika handskrifter till Nya testamentet ser ut och utvecklats odiskutabelt av exe-get-isk art – men i mycket lätt form. Att beskriva två kapitel som ”rundor i Galileen” är också ytligt.

Samtidigt bygger det jag skriver på Bibelforskning, inte endast Bibelläsning.

Missförstå mig nu rätt! Att vara Bibelläsare är fullt tillräckligt!

Bibeln som Guds Ord är tillgänglig och brukbar utan att man använder sig av vetenskapliga metoder. Att läsa i avsikt att lära känna Gud är poängen. Frälsningsavsikt var ordet som användes i min ungdom för den saken och den tanken håller än.

Men samtidigt – när Bibeln är Guds ord behöver ju varje sten vändas och ingen möda sparas för att så långt vetande och förnuft kan ta oss försöka få fram vad Gud genom Bibelförfattarna avsåg att säga när sakerna sades och/eller skrevs. Läs om den meningen!

Det är ju först när vi någotsånär anar vad det betydde och hur det förstods DÅ som vi kan flytta sakerna genom århundraden så att samma sak ska förmedlas NU. Vill man leka med finord kan man säga att Exegetiken kartlägger DÅ, Hermeneutiken flyttar till NU där Homiletik och Kateketik i våra olika situationer får klä det i ord och andra pedagogiska former.

Hur långt hade jag hunnit? Jo: Två kapitel i Markus berättelse om Jesus – som du väl själv läser och kollar i. Två kapitel om två ”rundor” i Galileen.

Kapitel 3 inleder tredje ”rundan”. Den är lång. Så lång att varv ett och två kanske snarast skall uppfattas som preludier. Hur det än är med det uppfattade de första åhörarna, med sin tids sätt att registrera, orden Han gick till synagogan en andra gång som ett startsteg för en fortsättning, för en tredje ”runda”. Vad händer i den?

Jesus botar – igen. Och konflikten från andra ”rundan” repeteras och skärps enligt kapitel 3 – kapitel anges med stor siffra – vers 6 – en liten siffra i texten. Normalt skrivs det Mark 3:6.

Jesus återvänder till stranden där han rekryterat några följeslagare (1:16) och undervisat (2:13). Nu är det massor med folk där. Demoner fattar som i 1:24 och 1:34 vem Jesus innerst inne är.*

Följeslagarskaran utvidgas och tolv namngivna utses. De som hörde texten läsas kände
till dessa personer.

Och konflikten med motståndarna blir ännu skarpare.

I början av tredje ”rundan” är det alltså ganska mycket samma som tidigare, bara mer och intensivare. Men det kommer en ny sak: Jesus egna anhöriga. Dessa har Markus inte ordat om tidigare men nu kommer de in i berättelsen som dem som står utanför. Kanske inte som motståndare men i alla fall som sidoståndare till Jesus som har fokus på sitt uppdrag och dem som följer honom.

I sitt skrivögonblick har Markus har två grupper av dem som följer honom i åtanke. En är dem han berättar om och som var runt Jesus när sakerna hände. Självklart! En andra är dem han på 60-talet berättar för. De tillhör också dem som följer honom, är döpta och tror. Det är för deras skull Markus gör sitt urval och berättar som han gör. Vi, nutida som följer honom, tjuvläser den berättelsen.

I kapitel fyra som ingår i tredje ”rundan” byter Markus karaktär på sin text.

*  Kanske ser du nu, noble Bloggläsius, att det är en poäng att ha din Bibel framför det så att du själv i texten kan kolla att jag inte tar fel – eller aktivt luras (vilket jag mycket väl retfull som jag är kanske kan komma att göra).

Det är lätt hänt att när det nu bara är ungefär tre månader kvar tills dess jag lämnar min tjänst som komminister i Älvsby församling så vandrar många tankar till just ”det kyrkliga”. Det är väl inte fel. Det blir en påtaglig omställning för mig – det har jag skrivit om. Kanske blir det också en viss, rentav efterlängtad, omställning för församlingen.*

Men man kan inte bara skriva om sånt på sin blogg! Då blir den ju en såndär tjyrkblågg som hemfaller åt om än vettigt så i alla fall ganska enfaldigt innehåll.** Alltså skriver jag nu om något annat: sport och ömma ljumskar.

Jag var arbetsuppgiftsfri om torsdagen. Om det var så kallad ”ledig dag” eller en semesterdag minns jag inte – men har det givetvis uppskrivet på ett blad i en mapp i min väska i ett annat rum. Hur som helst blev det en passiv dag med bara lite snöskottning som bisyssla.

Fredagen var jag inte heller i arbetsselen. Dagen bjöd på kalasväder vilket gjorde att när Primärhustrun slutat efter lunch så stack vi till skogs. På skidor i strålande sol och några minusgrader. Den pulsmätare jag fick i julklapp har jag liksom inte kommit igång att använda än men hade jag inte haft skidor hade skogsturen definitivt gett anledning till pulsmätning av flera slag. Det har ju denna vinter kommit gott och väl en meter snö – på sina håll ännu mer– och när det aldrig efter nyår varit någon allvarlig mildvädersperiod är alltsammans ett enormt fluff som släpper igenom skidlösa fötter ända ner till lingonriset. Men som sagt: Jag hade ju skidor.

Skidspårssystemet strax utanför samhället är enormt fint. Det passar både för folkhögskolans skidelever och andra som vill träna hårt, för primärhustrun med flera som önskar motionera kraftigt och och för mig och mina likar som nog motionerar men gränsar till att polemasa i skog och sol. Vi var väl ute i ett par timma ungefär. En sportig och skön dag.

Lördag vräkte snön ner! Men det gjorde inget. Vi skulle ju till Luleå för att titta på basket. Det är sport. På Facebook skrev jag:

Nu snart basket i Luleå, just den sportens svenska huvudstad. Inte dam. Inte herr. "Gladan gul" heter barnbarnet Tyras lag. Tjejer 7 år.

Vi fick se tre matcher, farmor och jag. Duktiga barn. Fullt utvecklade tekniskt och taktiskt är de väl knappast men fyllda av spelglädje och entusiasm. Och engagerande för publiken.

Tänk själv! Liten flicka får boll. Stelnar. Ser ut att tänka: Jag har boll. Där är korg. Jag kastar!

Hemmapubliken skriker Nej! Fel korg! Andra hållet! Puh – miss.

Fast det var någon annans barnbarn som stod för den insatsen.

Jag skolkade från gudstjänsten idag. Vet inte ens om jag har dåligt samvete. Det är ju så många som gör så utan att det bekommer dem alls och jag har ansvarat för gudstjänsterna tre helger på raken och har uppgiftsfri dag av obestämd art – finns på bladet nämnt ovan.

Jag ville se damernas 10 km från SM-veckan i Skellefteå så min plats i bänken fick stå tom – skam att sägandes. Jag känner mig nog bara lite svikig – typ.

Sedan stack vi till skogs igen, madammen och jag.***

En ny skidtur. Längre i tid än i fredags beroende på två faktorer.

Ett: Jag åkte en längre sträcka.

Två: Jag hade andra skidor. Inte sådana där dåliga skidor som de skyller på i OS och på andra tävlingar. Jag hade andra skidor – de vallningsfria turskidor jag brukar ha när vi far till fjälls. De är tyngre och trögare än de blixtvallade löparskidorna jag hade i fredags (då det inte heller gick nämnvärt fort).

Och jag kände att jag hade ömma ljumskar. Bävar för morgondagen.

Flätan till höger är vår Tyra.

*  Med församlingen menar jag här både dem som i grunden och praktiken är församlingen i Älvsbyn, alltså de som firar gudstjänst, och själva organisationen med styrelse, arbetslag och allt annat jox.

**  Ordet enfaldigt skall här uppfattas som ett räkneord typ tvåfaldigt, trefaldigt och ett fyrfaldigt leve för brudparet.

***  Madammen och Primärhustrun är samma person. Ville bara variera framställningen stilistiskt.

I natt gav jag i inlägget P minus 100 en halv utfästelse. Jag hade då nämnt en del om urvals-och förståelse villkor i allmänhet när det gäller skrivna berättelser om sådant som hänt längre tillbaka i tiden. Efter att ha gett en del noteringar om Markusevangeliet kapitel 1 antydde jag att det kanske kommer något om kapitel 2. Och det är nu.

Men först ett par andra saker.

Om det jag nyss skrev skulle ingått i en handskrift från mitten av hundratalet skulle det sett ut såhär: inattgavjagiinläggetpminus100enhalvutfästelsejaghadedånämntendelomurv....

Inga avstånd mellan orden. Inga skiljetecken. En del handskrifter med bara sm, andra med bara stora bokstäver. Att det är skrivet så gör att det kan bli lite marigt att dela upp och att säkert förstå när något börjar eller slutar och om något är ett påstående, ett utrop eller en retorisk fråga.

För att ge ett konstruerat exempel: Kyrkoordning, namnet på Svenska kyrkans regelverk. Är det Kyrko-ordning eller Kyrk-oordning? Meningen Du är glad nu får helt olika innebörder om den avslutas med frågetecken, punkt eller utropstecken. Små tillfälliga situationer i svensk text, kroniska i grekisk från antiken.

Alla siffror som gäller kapitel och verser fanns inte från början. Kapitelindelningen i Bibeln växte fram under 1200-talet, versnumreringen på 1500-talet. En Bibelförfattar och textens (upp)läsare hade alltså inte tillgång till våra verktyg för få texten någotsånär gripbar.

Men de hade andra ”trick” – nyckelord som återkom, upprepningar, ljudlikheter, rim, annat. Det fanns en uppsjö av stilmedel de jobbade med och som åhörare var tränade att notera – vilket vi inte är i samma grad.

Om du nu, noble Bloggläsius, tittar tillbaka på vad vi kallar Markus kapitel 1 vers 14 ser du att det nämns att Jesus kom till Galileen. Mer än halva evangeliet utspelar sig där – början. I vers 21 nämns Kafarnaum som en plats där de händelser Markus berättar utspelar sig. Staden blir utgångspunkt för ”en runda” i Galileen.

Tänk nu att berättaren/(upp)läsaren här gör en paus och frågar dem han/hon har framför sig: Vad tänker ni nu? Vad kommer ni ihåg? Vilket intryck har ni av Jesus?

Troligen är det inte första gången de hör talas om dessa och andra händelser men nu har just den här berättelsen gjort ett intryck. På dem och på oss.

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum. Så börjar vad vi kallar kapitel 2.

Det fortsätter alltså. Med att Jesus fortsätter att göra märkliga ting. Han botar och han – det är något nytt – ger Guds förlåtelse. Och så rekryterar han fler anhängare, denna gång en skum typ. Och undervisar. Allt detta under en ”andra runda”. I Galileen. Det varvet innehåller samma saker som det första men nu också att Jesus möter motstånd. Det är nytt. Och motståndet kommer från dem åhörarna vet att i slutändan kommer de att få Jesus korsfäst. Dessa förs här in på banan.

Den här tankeutvecklingen i berättelsen är medvetet tänkt. Kanske formades berättelsens sekvenser av händelser och upptrappningen mellan ”runda 1” och ”runda 2” redan innan Markus skrev, alltså under den tid då allt om Jesus förmedlades muntligt. Eller så har Markus sorterat det så i sitt skrivna urval. Hur som helst gör arrangemanget är det lätt för (upp)läsaren och åhöraren att följa och stegvis memorera innehållet.

Fiffigt va? Och med risk för viss spoilervarning: Markus berättelse fortsätter så.

Till sist: Nöjdigintemedminaförsöktillkommentarerutanläskapiteltvånogasjälv

Det är läskigt att få bekräftat att det man anat tyvärr är alldeles sant: Kristen tro i Europa håller på att dö. Eller är i alla fall bli så allvarligt ute i marginalen att den knappas längre finns kvar på själva arket. Det skadar självbilden som finns i kyrkliga arbetslag och styrelser.

I den engelska tidningen The Guardian publicerades i veckan en artikel som vida överträffar alla mina mest depressiva föreställningar. Och jag är depressiv. En riktig olyckskorp tycker en del. En svartmålare som talar om att folk i allmänhet inte alls tror och utöver sin tro i den omfattning man hoppas.

Statistik av den typen som strax följer är inga nyheter. Fakta är väl kända av var och en som vill kännas vid dem men förnekas ofta eller bortförklaras med resonemang av typen Jag har då träffat folk på vilka det inte stämmer alls. Inte alla kyrkliga chefer – kyrkoherdar – säger så men genom åren har jag mött skrämmande många.

Det är väl ganska självklart! Det är ju minoriteten man oftast möter. Men möter man bara den lilla minoriteten och sedan bedömer alla efter den får man ju en skev bild av majoriteten – som man då ignorerar eller till och med frestas att aktivt bortvärdera. Att vara kyrkligt anställd ger ofta verklighetssynen rejäla brytningsfel.

Men våra styrelser, våra förtroendevalda – DE har väl ändå en rätt uppfattning folkrepresentativa som de är? Pilutta dig! säger jag. De vill inte heller suga tag i siffrornas dystra budskap. I många fall är situationen i deras tycke så ny och svår att tänka sig – många är ju till och med äldre än vad jag är – att de hellre klamrar sig fast vid gångna tider och de sätt kyrkan sökte fungera på då.

Om allt detta har jag ofantligt många åsikter. Jag har till och med ideer om hur församlingar skall navigera om inte ur så i alla fall i situationen. Jag skriver inte dem nu utan nöjer mig med artikeln ur The Guardian som på engelska kan läsas här. Google Translate och jag tillsammans gjorde översättningen. Den svenska texten i diagrammen – som blir störr när man klickar på dem – gjorde jag själv.

Kristendom som standard är borta – ett icke-kristet Europa är här.

Siffror visar en majoritet av unga vuxna i 12 länder saknar tro. Tjeckerna är minst religiösa.

Europas marsch mot ett efter-kristet samhälle syns starkt. Forskningen visar att majoriteten av ungdomarna i ett dussin länder inte har någon religion.

Undersökningen av 16- till 29-åringarna fann att Tjeckien är det minst religiösa landet i Europa,. Där säger 91 procent av åldersgruppen att de inte har någon religiös anknytning. Mellan 70% och 80% av unga vuxna i Estland, Sverige och Holland klassar sig också som icke-religiösa.

Det mest religiösa landet är Polen där 17% av de unga vuxna definierar sig som icke-religiösa, följt av Litauen med 25%.

I Storbritannien identifierar sig endast 7% av de unga vuxna som anglikaner, färre än de 10% som ser sig som katoliker. Unga muslimer, 6%, står på gränsen till att vara fler än dem som anser sig vara en del av landets etablerade kyrka.

Siffrorna publicerades i en rapport, Europas unga vuxna och religion, av Stephen Bullivant, professor i teologi och religionssociologi vid St Mary's University i London. De bygger på data från The European social survey 2014-16.

Religion är "döende", sa han. "Med några anmärkningsvärda undantag identifierar unga vuxna sig allt oftare inte med eller utövar någon religion."

Saken markerades tydligare: "Kristendom som standard, som norm, är borta, förmodligen för gott – eller åtminstone för de närmaste 100 åren," sa Bullivant.

Men det fanns betydande variationer, sa han. "Länder som ligger bredvid varandra med liknande kulturella bakgrunder och historia har väldigt olika religiösa profiler."

De två mest religiösa länderna, Polen och Litauen, och de två minst religiösa, Tjeckien och Estland, är alla före detta kommunistiska stater.

Trenden med religiös anknytning upprepas när man frågar unga om religiösa bruk. Endast i Polen, Portugal och Irland sa mer än 10% av de unga att de åtminstone en gång i veckan deltog i gudstjänster.

I Tjeckien sade 70% att de aldrig gick till kyrkan eller annan plats för gudstjänst. 80% sa att de aldrig ber. I Storbritannien, Frankrike, Belgien, Spanien och Nederländerna sade 56% till 60% att de aldrig går till kyrkan och 63% och 66% sa att de aldrig ber.

Bland dem som identifierades som katolska var det stor variation i engagemanget. Mer än 80% av de unga polackerna säger att de är katolska och ungefär hälften går till Mässa minst en gång i veckan. I Litauen där 70% av de unga vuxna säger att de är katolska går bara 5% till Mässan varje vecka.

Enligt Bullivant kommer många unga européer "att väl ha blivit döpta och sedan aldrig beröra dörren till en kyrka igen. Kulturella religiösa identiteter överförs inte från föräldrar till barn. Det rinner bara av dem."

Siffrorna för Storbritannien förklarades delvis av hög invandring, tillade han. "En av fem katoliker i Storbritannien är inte födda där.”

"Och vi vet att det muslimska födelsetalet är högre än i den allmänna befolkningen och att de blir kvar i sin religion i mycket högre utsträckning”.

På Irland har det skett en betydande nedgång i religiositet under de senaste 30 åren "men jämfört med i Västeuropa i allmänhet är det fortfarande ganska religiöst", sa Bullivant.

"Den nya standardinställningen är ingen religion och de få som är religiösa ser sig som kärringar mot strömmen", sa han.

"Om 20 eller 30 år kommer de ”vanliga kyrkorna” att vara mindre men de få som är kvar kommer att vara starkt engagerade."

Artikeln skriven av religionskorrespondenten Harriet Sherwood och publicerades 21 mars.

Till förrförra inlägget avslutad anställning kom ett par kommentarer. En löd: Skriv en bok! Ja!

Om vadå? tänker jag. Vad skulle vara intressant att skriva om? Och möjligt? Vattnets betydelse för sjöfarten i bibliskt perspektiv? Cornflakes? Varför skatan kan anses vara en lyckligare fågel än kråkan? Händelser och tanker från 40 år som präst? Vadå?

Men lek med taken att jag skulle ta fasta på det sistnämnda.

Då skulle en massa frågor inställa sig. Vad skall tas med? Vad behöver inte finnas med? Och varför?

Blir det verkligen vad som hände säg för 30 år sedan jag berättar? Eller är det vad jag nu tänker om det som hände för 30 år sedan som det kommer att handla om? Eller bägge delarna hopvävt?

Vilken roll spelar läsaren av vad jag berättar hände för 20 år sedan för hur det jag nu berättar kommer att uppfattas? Vet jag vilka läsare jag får? Och om jag vet det – gör det att jag berättar på ett sätt och inte ett annat, rentav tar upp andra saker?

Du märker, noble Bloggläsius, att det inte är så skitenkelt.

Jag vet inte om jag kommer att skriva en bok. Skulle jag göra det är det frågor av den typen och fler som jag måste brottas med. Och den som läser boken har att fajtas med samma problem – om han eller hon vill förstå vad jag menar.

• En läsare kanske säger: Detta är Stigs ord! De är ofelbara och skall alltid och av alla uppfattas efter absoluta bokstaven. Det behövs ingen tolkning. Det är bara att läsa som det står!
• En annan säger: Detta är litteratur – ganska dålig faktiskt. Men den innehåller nog ett och annat guldkorn som väcker känslor – dem kan jag ta till vara på ett för mig i min situation passande vis.
• Och en tredje funderar: Stig menar allvar med det han skriver. Jag måste försöka förstå honom rätt. Hur var det för 25 år sedan när det han säger hände ägde rum? Kan jag kolla det på något vis? Och vad kan ha fått honom att just nu skriva om just det och just på det sättet han skrivit? Något som hänt i mellanperioden? Något som är för handen nu?

Nu är varken jag eller alla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor – sammantaget i sanning inte många – de första som brottats med dessa problem. Författaren till Markusevangeliet – enligt tidig kyrklig tradition den Johannes Markus som en sväng reste med Paulus och sedermera fungerade som tolk till Petrus – mötte samma dilemma.

Man tror att det var i mitten av 60-talet han skrev ned sin Jesusberättelse. Situationen var då den att det började bli ont om ögonvittnen till Jesus uppståndelse och det som hänt innan. Under mer eller mindre fantasifulla former hade Jesus närmaste följeslagare tagits av daga och bara någon enstaka var kvar. Minnesbanken höll på att tömmas.

Är det för att fylla det tomrummet som Markus skriver? Han som flera gånger tolkat från arameiska till grekiska vad ögonvittnet Petrus berättat? Blir det i så fall Petrus berättelse vi läser när vi läser Markus? Petrus berättelse i Markus urval?

Leta fram din Bibel och snoka rätt på Markusevangeliet – eller sök på www.bibeln.se. Läs första kapitlet med sådana här frågor ringande i bakskallen. När du gör det är du en exeget, en Bibelforskare som försöker förstå den gamla texten utifrån författaren avsikt, inte bara utifrån dina egna intentioner.

Notera att han – Markus alltså – startar berättelsen när Jesus är vuxen och med en snabb men tydligen viktig bakgrundsteckning: Den omvändelseförkunnelse som Johannes – en annan Johannes som vi kallar döparen – höll på med och som samlade en massa folk. Den Johannes visar på Jesus.

Man behöver fråga sig varför Markus över huvud taget nämner detta. Fanns det Johannes-följeslagare som behövde få veta att Johannes hänvisade till Jesus? Eller är just omvändelse något väldigt viktigt? Eller bägge delarna?

Jesus låter sig omvändas och döps av Johannes. Behövdes det? Visste man inte år 65 i de kretsar där detta skulle läsas att Jesus aldrig svikit Gud och för egen del inte behövde omvända sig? Men varför gjorde han det då? För andras skull? Vad kan Markus ha i åtanke när han tar med detta i sin story?

Snabbt i sin Jesusberättelse visar sedan Markus på saker om Jesus. Han är också en omvändelsepredikant med Guds budskap som är både besked och inbjudan: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. (kapitel 1 vers 15). Detta kommer tidigt. Är det en rubrik för hela berättelsen om Jesus – i Markus tappning?

Men Markus berättar inte mer om den muntliga delen av Guds budskap. Inte än. Han riggar för fortsättningen. Jesus rekryterar följeslagare – bland annat Petrus som går under sitt riktiga namn Simon. Och börjar visa sin makt och sin myndighet. En demon drivs ut, sjuka bota och (efter en paus) botas en spetälsk. Och folk strömmade till.

Markus ger en väldigt snabb genomgång för att den eller dem han tänker sig skall höra berättelsen läsas – det var så man gjorde under antiken – kvickt skall få ett hum om vem Jesus är. Och vara spänd på fortsättningen.

Läs nu själv om kapitlet noga i sin helhet. Kanske återkommer jag när jag har 99 dagar kvar till min pensionering med något kring kapitel 2.

Kategori? Det fick bli Exe-geten bräker trots att jag inte ägnade mig år speciellt avancerad exegetik utan bara sökte visa på och tillämpa Bibelforskningens och Bibeltolkningens attityd till texten.

Idag är det 100 dagar kvar till pensioneringen jag skrev om.

Den 23 mars är P minus 100 – typ.*

Det är ju som ett begrepp det där med 100 dagar. Nyvalda amerikanska presidenter brukar vilja göra en massa och ställa till med en del sina första 100 dagar. Andra likaså.

Men just 100 dagar kommer nog inte av en start. Det handlar mer om en sorti med bulle och bång, ett sista ryck. Det var ju såhär:

Franska revolutionen 1789 startade en förvandling av Europa och världen som vi ser effekterna av i den dag som nu är. Efter tumult och bokstavlig av-knoppning av den franske kungen blev så småningom Frankrike i alla fall avrepublikat. Napoleon gjorde sig till kejsare, genomförde nya lagar och förde krig mot dem som inte gillade Frankrikes nya anti-elitistiska idéer – inklusive den svenske kungen Gustav IV Adolf. Han – Napoleon alltså – fick efter att ha dominerat och omformat kontinenten så småningom stryk och förvisades till ön Elba i Medelhavet. Därifrån återvände han till Paris den 20 mars 1815, tog med folkets stöd makten på nytt, samlade krafter men fick stryk vid Waterloo. Reaktionärerna kunde därför den 28 juni 1815  återinsätta det förrevolutionära kungahusets representant Ludvig XVIII. 28 Mars till 28 juni var Napoleons sista ryck i 100 dagar.

Hur blir mina sista 100 dagar som anställd i Älvsby församling?

Något startkaos à la Trump kan det ju inte bli. Tack och lov. Jag startar ju inte.

Vissa dagar kommer jag ju också att vara ledig. Och semester nästan hela juni. Så något Napoleon-ryck blir det väl inte heller.

Eller: Varför inte?

Behövs det inte ryck av både den som har 100 dagar kvar och alla andra? I fler än 100 dagar?

Via en blogg som jag läser (och som en annan som läser den blev anmäld till Domkapitlet för att han gjorde) lotsades jag till en intressant artikel i den brittiska publikationen The Guardian. På engelska kan du läsa den här. Min svenska översättning kommer kanske sen.

Som jag ser saken har det under mina 40 år som präst gått käpprätt åt... – ni vet.

Vad är och vad var min roll i det? Det är en allvarlig fråga.

Fler än jag behöver ställa den. Kanske också andra mer än jag. De som har haft mer ansvar och mer makt i kyrkan. Chefer. Styrelser. Men jag ställer den själv också: Vad är och vad var min roll? Och vad gör jag av de 100 dagar som är kvar?

Det, noble Bloggläsius, återstår att se.

Men som du nog märker är jag rastlös.

*  Hur det känns och så skrev jag i förra inlägget och upprepar inte här.

Idag tog jag en promenad till Församlingsgården. Det är ju inget märkvärdigt i sig. Jag gör ju ofta det då det är i den jag – liksom själva kyrkan som ligger intill – har min tjänstestationering med arbetsrum, fyllda bokhyllor, rörigt skrivbord och allt.

Men – Jag var arbetsfri idag och gick dit i alla fall för att lämna in ett dokument med nedanstående ordalydelse:

Härmed meddelar jag skriftligt vad som via muntlig information varit känt i tämligen lång tid.

I och med juni månads utgång 2018 avser jag att pensioneras och lämna min tjänst som komminister i Älvsby församling.

Älvsbyn den 22 mars 2018

Stig Strömbergsson

530621-9055

Så var det gjort!

Om det var alldeles nödvändigt vet jag inte. Inte kamreren heller men han tyckte ändå det var bra. Alltid fint med att en sådan sak blir skriven och kan diarieföras – typ.

Vad skall du göra som pensionär?

Så frågar folk. Både när- och fjärrstående.

Även jag spörjer mig själv samma sak.

Ärligt talat vet jag inte. Än.

Det är inte så att jag längtar efter att få lämna tjänsten. Jag är inte trött eller less på att verka som präst i Älvsby församling. Eller i kyrkan som helhet. Fåfäng som jag är tror jag till och med att jag nog skulle kunna ha en del att ge och bidra med ett eller två år till. Men jag har satt ett datum för när min sträcka i den lokala komministerstafetten skall vara färdigsprungen. Jag är alltså inte euforiskt lycklig över det och inte heller på något vis sorgsen eller harmsen. Jag har bara satt mitt datum.

Det är alltså en tjänst en präst lämnar vid sin pensionering. Att vara präst vigdes man till och det ämbetet och uppdraget i Vår Herres hage är kvar tills döden skiljer oss åt – eller att jag eller kyrkan begär en skilsmässa. Präst med uppdraget att förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten är jag också i juli och framöver. Det är plattformen eller plattformarna för den saken som ändras, kanske försvinner.

Den tredje juni leder jag (inom min anställning) för sista gången Högmässa i Älvsby kyrka – och kanske Vidsel. Måndag den fjärde börjar min semester. Från den kommer jag inte att gå tillbaka till väntande höstarbetsuppgifter. Det gör nog att semestern kommer att kännas lite annorlunda men inte farligt. Den kommer att kännas längre, ända tills dess primärhustrun går i tjänst efter sin semester.

Men så blir det säsong för blåbär och för lingon. Det blir nog i och efter den vevan som omställningen kommer att kännas en del.

Det kan bli som ett tomhetsangrepp. Eller inte. I alla fall kommer att se nytt folk göra det jag under några år försökt göra. Troligen göra de det annorlunda. Förhoppningsvis bättre.

Rekryteringen (som jag inte alls tar del i utan bara är nyfiken på) verkar dock såhär långt positiv. Intressenter finns. Sökande också. Observera pluralis. Det är inte singularis. Och mer än dualis. Det är kul. Andra i närheten söker också präster – Älvsby folkhögskola, Piteå och Boden. Att finnas i ett sånt bädtajming-stim är inte helt optimalt men vad det verkar verkar Älvsby församling vara lockande. Det är enligt min enkla mening helt korrekt och välförtjänt – men alla är ju inte lika välinformerade och vidsynta som jag. Vissa med dålig allmänbildning lever i tanken att städer ”är bättre” – som Kindberg-Batra i vilseledda unga år.

Bilden? Funderade på att återanvända den i förra blogginlägget men hittade en annan.

Hur gick det med visitationen?

Den du skrev om i förrförra inlägget?

Så har läsekretsens frågor haglat de senaste dygnen.

Anstormningen har kommit likt hagelskurarna i Atacamaöknen i Chile – det vill säga inte alls.*

Men – Innan de ropar skall jag svara! står det i Skriften.

Jag återvänder alltså till frågan Hur gick det med visitationen?

Jo – den gick! Av stapeln och bra!

Hans högvördighet biskopen i sällskap med Stiftsdirektorn var högeligen belåtna och tillfreds. Om de var imponerade vågar jag inte säga men de de tyckte det var kul och anade inga större ugglor begravna eller hundar i mossen – eller hur det nu heter.

Första dagen var nutidens verksamhet på tapeten. Arbetslaget och Kyrkorådet hade i små grupper innan visitationen dryftat av biskopen angivna ämnen. Ett ämne per grupp, summa fem ämnen. Ingen var med i flera grupper.

Ämnena voro: Hur tänker man i Älvsby församling kring

• Trosfördjupning och växt? I den gruppen var jag med.**
• Gudstjänstutveckling?
• Idealitet och frivillighet?
• Barn och unga?
• Diakonala utmaningar?

Det blev intressanta föredragningar och samtal. Jag antecknade noga. Skrev dock inte för egen del utan för det gemensamma. Egentligen skulle man från stiftet också haft med en notarie, alltså noterare, men av någon anledning blev det inte så. Kyrkoherden ombads därför några dagar innan att fixa en minnesanteckningskrivare. Hon bad mig. Helt OK. Det innebar ju bland annat att jag som har åsikter om allt och är inte så lite talträngd begränsades en del. Det är bra. Andra ges plats att kliva fram. Då framtiden skall dryftas är det inte helt orimligt att den som inte framöver har del i besluten om den placeras och placerar sig i bakgrunden.

Men så har jag ju alla anteckningar i behåll. Kopior har gått till stiftet.

Den 22 april – det är en söndag -återkommer biskopen och lämnar efter Högmässan sin rapport. Jag kommer inte att vara hemma då men den kommer ju att gå att läsa. Och begrunda. Och jämföra med anteckningarna.

*  Atacamaöknen - bilden är därifrån - brukar man säga är världens torraste plats. Jag Googlade och fann att 2012 skrev en tidning att sist det regnade där var 1971 och det sägs då ha varit första gången på över 400 år! Men senare notiser berättar att 2015 och 2017 kom det visst några doppar som fått en massa frön att gro till världens och BBC:s förundran.

**  I inlägget svära i kyrkan? den 1 mars berättade jag helt kort om detta och att jag också drog in Bibelstudiegruppen – alltså inte bara personal och förtroendevalda – i tankearbetet. Den sortens delaktighet tycker jag är viktig.

På samma sätt gjorde jag för några år sedan när vi titt och ofta diskuterade om ”barnbordet” i kyrkan skulle vara kvar under trappen längst bak eller permanent likt i familjegudstjänsterna flyttas fram i koret. Personalen diskuterade och tyckte utifrån sinaolika personliga perspektiv och preferenser. Det gjorde jag också. Men dessutom gjorde jag det ingen annan gjorde – frågade de barn som brukade vara i kyrkan och deras föräldrar om vad de tyckte skulle vara bäst. Och (som vanligt) hade jag bäst pejl på stämningarna på golvet.

Det har jag varit idag – maximalmallig!

Jag och primärhustrun har tillsammans fyra vuxna barn. Utan varandra har vi inga. Hela kvartetten är källor till stolthet, glädje, omsorg och ibland genom åren en och annan föräldrafundering. Alltså sådana föräldrafunderingar som hör ihop med att de finns, inte att det egentligen finns något (vi vet) att i alla fall oroligt fundera kring.

Den yngste har idag gett oss en bok. Vad det lider kommer jag att skriva ett inlägg som kommer att hamna i kategorin Predikaren 12:12 där jag skriver om böcker jag läst. Jag tänker skriva om den när jag läst den, inte när jag fattat den. Skulle jag vänta till dess blir inget skrivet.

Boken är Condition Monotoring of Wind Turbine Drivetrains Using Wavelet Analysis och författaren är Daniel Strömbergsson, den yngste av våra fyra och som när han var liten bar familjesmeknamnet Heffaklumpen.

Idag lade han fram och försvarade sin licentiatavhandling vid Luleå tekniska universitet där han är anställd som forskare/doktorand inom Department of Engineering and Mathematics, Division of Machine Elements – bara det pampigt obegripligt för en teolog som bloggar.

Gossen höll en föreläsning, diskuterade med sin opponent och svarade på publikens frågor – allt på engelska och i två timmar. Han blev Godkänd. Framöver ämnar han knoga vidare i gebitet för att bli doktor i just detta och/eller något angränsande för hans fader och moder lika obegriplig.

Vi fattade inte så mycket, primärhustrun och jag. Av vad det handlade om. Men lite.

Vad vi verkligen fattade var att han i våra – och även andras – ögon gjort mycket bra ifrån sig.

Och att han, liksom sina syskon, är källa till stolthet, glädje, omsorg.

Alla fyra!

Inget snack om saken.

Var och en på sitt sätt och lika mycket.

Men idag var det Daniels dag!

Bilderna? Inledningen på PowerPointPresentationen, Opponeringen (opponent till vänster), Godkännandeögonblicket.

Det händer den vecka som nu har börjat. Bland annat.

Biskopen visiterar Älvsby församling. 

Jag har tappat räkningen på biskopsvisitationerna. Den första jag var med om var biskop Olaus – tror jag. Jag var ung då. Sedan kom biskop Gunnar. Om jag minns rätt en gång innan han gick förlorad till ärkebiskopsstolen i Uppsala. Biskop Rune visiterade två gången och nu är det biskop Hans andra – det är väl inte tredje? – gång. Så lång är min lista, jag som till sommaren funnits i församlingen i 40 år. 

Jag har inte varit anställd i församlingen hela den tiden.

Jag har bott här! Jag har firat gudstjänst här!

Det är SÅ man tillhör en församling.

Eventuella anställningar eller uppdrag är bisaker!*

Pastorsadjunkt var jag andra halvåret 1978, sedan kyrkoadjunkt och komminister 80-talet ut – i det närmaste. Det betydde allsköns uppgifter och nästan alltsammans i relation till folk. Riktiga prästsysslor alltså!

Hösten 1990 och våren 1991 var jag kombinerat pappa- och studieledig. I den vevan valde jag att lämna min tjänst då jag upplevde ”personalpolitiken” njugg, inte så mycket för egen del men för andras. Jag svarade upp på ett par års rekryteringspåverkan och försök till övertalning. Stiftsadjunkt för gudstjänstliv och evangelisation blev då min vidlyftiga titel med stationering i Luleå. Pendling blev min lott. Med buss. I sex år.

Stiftsanställda jobbar inte med folk utan med dem som jobbar med folk. Fortbildning av personal och förtroendevalda, konsultativt bistå med råd och dåd samt en del övergripande ting av regional karaktär där församlingarna blir för små enheter. Alltså inte att direkt jobba med folk.

Under åren på stiftet lät jag mig bli enrollerad som förtroendevald en mandatperiod. Jag hoppade också in i församlingen jag tillhör med att ha konfirmander i ett trängt vakansläge liksom att knyppla vidare som Bibelstudiegruppsledare.

Då Pitedalens folkhögskola – numera Älvsby dito – bytte rektor och skolprästen sökte och fick den tjänsten blev hans kombinerade uppdrag att vara skolpräst och lärare ledigt. Det var då också för att inte själv bli byråkratiserad dags att lämna stiftet och återvända till folkarbete. Efter en del turer – det finns små skvätträdda människor som lyssnar på andras lögner och inte litar på vad man säger – fick jag tjänsten trots att jag inte lydigt ställde upp på då helt okända (men nu ganska vanliga) åsiktsregistreringsfasoner. 16 år tror jag det blev på folkhögskolan. Under den tiden var jag ånyo förtroendevald i församlingen – förutom att som vanligt bo här och gå i kyrkan på söndagarna.**

2013 lämnade jag folkhögskolan och har sedan dess varit komminister.

Till sommaren lämnar jag 65 å ung det uppdraget för att tillhöra Älvsby församling genom att bo och fira gudstjänst. Det är ju SÅ jag tillhör församlingen.***

Efter denna självbiografiska utvikning tillbaka till huvudspåret:

Det blir min sjunde (eller åttonde) biskopsvisitation.

De tidigare var intressanta historier. De förändrades över tid och mellan biskoparna trots att det varit samma församling. Varje gång har några punkter fått samma goda omdöme – och en och annan påtalad brist som lokalt ansvariga valt att inte åtgärda. Märkligt nog.

De nu aktuella dagarna är inte upplagda som förr. Kanske blir resultaten annorlunda. Vi får se. Att visitera Älvsby församling är i alla fall nästan det sista biskop Hans gör innan han lämnar om än inte ämbetet han är vigd till men väl sitt operativa biskoppande i Luleå stift.

Intressant onsdag och torsdag väntar...

PS: Min skylt med bön om snö lämnade jag kvar när jag slutade på folkhögskolan. Förra vintern hade man biskopen att hänga upp den vilket gav ett oerhört klent resultat. Inför denna vinter hängdes den upp av en annan teolog långt ifrån biskopsstatus. Snacka om att den tagit!

Har ni skylten uppe än? frågade jag en av skidtränarna för några veckor sedan.

Jo! men vi har vänt den mot väggen! blev svaret. DS

*  Detta kan inte nog poängteras! Det finns ett oskick i kyrkliga arbetslag och bland förtroendevalda att se sig själva som ”församlingen”. I detta avseende är Älvsbyn inte värre än andra, kanske till och med något bättre. Men det är lätt hänt att slinta i både tanke, tal, skrift och attityder.

**  Det kan vara så att jag med att genom alla år sammantaget ha firat fler gudstjänster i bänken än i koret  förvärvat en speciell präst-erfarenhet. Med den erfarenheten i bagaget är jag bergfast övertygad om en ambition jag har men inte alls fixar att leva upp till: Det är församlingen som äger, och skall äga, gudstjänsten och sin präst. Det är inte prästen som förfogar över dem som kommer och med dessa som gisslan efter eget tycke och smak styr och ställer allt som han eller hon själv vill och tycker.

***  En kyrkoherde har möjlighet om han eller hon vill och vågar att med församlingen göra vägval och forma framtiden. Jag har aldrig haft den möjligheten och det är efter eget val. Som ovan synes har jag hela tiden varit präst i underställd befattning, aldrig som kyrkoherde. 1983 skulle det bli skifte men jag bedömde mig då alldeles för ung. Strax innan mitten av 90-talet när jag hade uppdraget på stiftet ombads jag av många att söka och skulle nog fått tjänsten – men sökte inte. Ett par tre år senare hade jag – om jag velat – kunnat utmana om tjänsten gjorde inte det. Hade då knappast fått den. Vid det sista kyrkoherdebytet för ett par år sedan var jag inte (längre) behörig.

Vi är inte många – genier alltså.

Bara jag och någon till – och till den är jag tveksam.

Jag bär inte den känslan permanent. SÅ högmodig är jag inte. Men jag erkänner villigt att det ovan kursiverade rusat genom mina tankevindlingar både en och flera gånger. Varför är det bara jag som fattar? Varför kan inte den eller dem som så självklart fattar en sak på ett annat sätt än jag gör förklara för mig vad jag fattat fel – i synnerhet då jag förutsätts vara lojal mot beslut som de som inte fattar fattat? Varför är det bara jag som är ett geni?

Jag har läst om genier. Det var en ganska tråkig bok. Klart nördig. Men tänkvärd i ett större perspektiv och mer generellt. Kring geniers betydelse alltså.

Boken heter Fältherrar, krutrök och slagfält – europeiska krig 1650-1813. Det är så nördigt så det både räcker och blir över. Margareta Beckman som är ledamot av den svenska avdelningen av Commission Internationale d’Histoire Militaire och verksam som styrelseledamot för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek står som författare till de 320 sidorna. Hon porträtterar 13 militära ledarfigurer och deras bedrifter. Lyckade figurer men för den skull inte alltid slutsegrare. Men uppfinningsrika och nyskapande vad gäller både strategi, teknik och taktik. Till exempel är den svenske kungen Karl XII en av de 13. Han vann ju inte slutsegern men var tydligen fiffig i alla fall.

Baksidestexten lyder:

I legendariska härförares sällskap guidar Margareta Beckman över Europas blodiga slagfällt. Under perioden 1600 till 1800 skapades dagens nationalstater, och de växte fram under ständiga krig. De länder som hade de mes framgångsrika fältherrarna kom att överleva fram till i våra dagar.

Margareta Beckman tar oss med till tider och platser där intrigerna vid hovet kunde vara minst lika dödliga för en härförare som kulregnet på slagfältet.

Här möter du de fältherrar som ritade Europas karta: krigarkungarna Karl XII, Peter den store, August den starke och Fredrik den store. Fästningsbyggarna Vauban och Erik Dahlbergh, fältmarskalkarna Magnus Stenbock, Bernadotte, Eugen av Savojen, Turenne och Moritz av Sachsen. Hertigarna av Belle Isle och Marlborough. Detta är deras historia.

Ska jag vara ärlig – läs en annan bok.

Får man skriva att man är belåten, glad och ganska tillfreds?

Med sådant som händer i församlingen? Och utan att därför anses vara en ljusblå tomte som inte ser skavanker, problem och brister? Kan man vara simul felix et infelix? – det Google Translate gav när jag lät funktionen till latin översätta på en gång glad och missnöjd.

När jag ibland kritiserar eller påtalar brister i hur den kyrka och församling jag har förtroendet att få verka i prioriterar, fungerar, beslutar och gör vägval tycker somliga att det näst intill är att svära i kyrkan. Uppfattas både ibland och ofta som lite negativ. Rentav jobbig – det har jag fått höra. Nu är du bitter! var det en som sa för några dagar sedan. Nej! svarade jag. Bitter är jag inte! Men butter! Och det är inte samma sak.

Är man för positiv till något kan det också uppfattas som att svära i kyrkan. Som skryt. Som taktlöst olämpligt. Skryt är olämpligt! Tro inte jag menar något annat. Men att tycka något faktiskt blev bra eller att vara tillfreds kan ju inte i princip vara fel att orda om. Eller?

Och nu kommer det:

Jag är faktiskt nöjd de två dagar jag haft arbetsuppgifter denna vecka – tisdag och onsdag.

Måndag var en uppgiftsfri så kallad ”ledig dag”. Idag torsdag och i morgon har jag semester. Det är alltså tisdag-onsdag jag är arbetsmässigt är belåten med. Till största delen.

Det blev enligt mina tidsnoteringar två 13-timmarsdagar. Summa 26 timmar. Då tanken är att jag på fem dagar i veckan skall göra 38,25 timmar – det blir 7,65 per dag – har jag jobbat betydligt mer än vad ett kontoriserat tjänstemannaavtal stipulerar. Mer än tre dagar på två dagar.

Var allt nödvändigt? Det vette kissemissen. Allt inte lika nödvändigt i alla fall.

Tisdag morgon strax före 8 anlände jag till mitt arbetsrum med det där befintliga röriga skrivbordet. Administrativt plock med till exempel att notera vilka konfirmander som firat gudstjänst under helgen och en del annan faktaframtagning innan promenad till Älvsby folkhögskola för Konfirmandnätverksträff mellan klockan 9 och lunch. Det är ett halvårsvis återkommande pep-talk och överläggning för alla som i Piteå kontrakt – från Bottenviken till norska gränsen – arbetar med församlingarnas  konfirmander.

Är sånt 100% nödvändigt? Njaaoo! skulle jag vilja säga apropå kissemissen. Det är ju ett delande av hur saken läggs upp på olika håll och hur det utfaller. Det är en poäng att göra sånt även om jag ibland får intrycket att vi inte delar de svårigheter vi har och misslyckande vi gör. Lite glättigt då alla vill framstå som duktiga – men värdefullt i alla fall. Och med en definitiv känslan i magen efteråt:

I Älvsbyn behöver vi inte skämmas vare sig kvantitativt eller kvalitativt, vare sig det gäller samlingarnas antal, timvolym, ”studieplan” och innehåll, gudstjänstdeltagande, könsfördelning eller annat. Om vi är speciellt skickliga vet jag inte. Det må andra bedöma. Men vi är seriösa och ger järnet.

Efter lunch intervjuades jag av en som går någon slags socialpedagogisk utbildning. Den studerande hade att skaffa sig inblick i Organiserad målmedveten Ungdomsverksamhet och vid inventering funnit att det – som hon sa – bara är kyrkan som har sånt. Idrotten har väl? sa jag och det höll hon väl i och för sig med om. Men inga andra. Inte kommunen. Och folkrörelser finns ju nästan inte längre.

Jag berättade om församlingens Ungdomsprojekt 2014-2018. Drog i en farlig fart hur det växte fram, prioriterades och – som jag ser det – har utvecklats fram till nu. Vi diskuterade och – som hon sa – hjälpte det henne att lösa sin utbildningsuppgift.

Efter det var det hög tid att förbereda och få fason på kvällens dubbla uppgift: Bibelstudiet och den samtidigt lagda träffen för en lite grupp annan personal och förtroendevalda som hade att rådslå i en sak inför den kommande biskopsvisitationen. Jag var sammankallande i den gruppen. Att komma till och växa i tro var den gruppens uppgift. Då Bibelstudiet efter nyår ägnat sig åt Apostlagärningarnas fem första kapitel där folk i tusental kom till tro och församlingen växte, samt att tid är en pressande historia, satsade jag på att göra två flugor på smällen – eller hur det nu heter. Bibelstudiet fick vänta med lynchningen av Stefanos och i små grupper resonera om samma sak som visitationsgruppen – alla med utgångspunkt i ett antal citat ur Apostlagärningarna och Kyrkoordningen. Listigt grepp som gav fler än personal och förtroendevalda röst och stämma inför visitationen. Men jag behövde noga förbereda och genomföra ett (hos en del föga populärt men som jag ser det nödvändigt) lite annorlunda upplägg – som funkade.

Efter en del sms-ande om onsdagen lämnade jag mitt arbetsrum 21.30.

Onsdag helt snabbt: Strax före 8 skrivbordet igen. 8-9.30 kollegium. Nödvändigt? Djooo! Inte så kul men nödvändigt. Kaffe. Förbereda Begravningsgudstjänst. Söndagspsalmval med kantorn. Skissa vidare på tankar inför sportlovets fyra-dagars-konfa. 11.15 träff inför denna eftermiddags konfirmander. 12.20 lunch med potatismos och stekt strömming i mat låda – kissemissen överlycklig. 12.40 till kyrkan för begravningen 13. 14 droppade konfirmander in i två grupper. Från 14.40 i två TV-intervjuer vara Johannes just frigiven från Patmos i kejsar Nervas första regeringsår. 17 förberedelser för kvällens Samos-cirkel – det sms-andet kvällen innan handlat om. 18 iordningställande av kyrkan för veckomässan 18.30 där kollegan skulle vara celebrant och var mitt i sina beredelseordsförberedelser. Deltog i med 23 andra i mässan. 19.15 Samos-cirkeln där mitt bidrag efter att deltagarna pratat parvis blev en summering av kristen tro (enligt bild och beskrivning i förra inlägget). 21.20 tillbaka i kyrkan för ”avplockning” av Mässan – kollegan var nu i ungdomsgruppen som på sin kant förberedde visitationen med att baka och göra köket till en kladdig historia.

Hemma 21.45.

Och jag är helt nöjd – vilket kanske är att svära i kyrkan.

PS: Katten heter Felix. DS.