stigstrombergsson

Får man skriva att man är belåten, glad och ganska tillfreds?

Med sådant som händer i församlingen? Och utan att därför anses vara en ljusblå tomte som inte ser skavanker, problem och brister? Kan man vara simul felix et infelix? – det Google Translate gav när jag lät funktionen till latin översätta på en gång glad och missnöjd.

När jag ibland kritiserar eller påtalar brister i hur den kyrka och församling jag har förtroendet att få verka i prioriterar, fungerar, beslutar och gör vägval tycker somliga att det näst intill är att svära i kyrkan. Uppfattas både ibland och ofta som lite negativ. Rentav jobbig – det har jag fått höra. Nu är du bitter! var det en som sa för några dagar sedan. Nej! svarade jag. Bitter är jag inte! Men butter! Och det är inte samma sak.

Är man för positiv till något kan det också uppfattas som att svära i kyrkan. Som skryt. Som taktlöst olämpligt. Skryt är olämpligt! Tro inte jag menar något annat. Men att tycka något faktiskt blev bra eller att vara tillfreds kan ju inte i princip vara fel att orda om. Eller?

Och nu kommer det:

Jag är faktiskt nöjd de två dagar jag haft arbetsuppgifter denna vecka – tisdag och onsdag.

Måndag var en uppgiftsfri så kallad ”ledig dag”. Idag torsdag och i morgon har jag semester. Det är alltså tisdag-onsdag jag är arbetsmässigt är belåten med. Till största delen.

Det blev enligt mina tidsnoteringar två 13-timmarsdagar. Summa 26 timmar. Då tanken är att jag på fem dagar i veckan skall göra 38,25 timmar – det blir 7,65 per dag – har jag jobbat betydligt mer än vad ett kontoriserat tjänstemannaavtal stipulerar. Mer än tre dagar på två dagar.

Var allt nödvändigt? Det vette kissemissen. Allt inte lika nödvändigt i alla fall.

Tisdag morgon strax före 8 anlände jag till mitt arbetsrum med det där befintliga röriga skrivbordet. Administrativt plock med till exempel att notera vilka konfirmander som firat gudstjänst under helgen och en del annan faktaframtagning innan promenad till Älvsby folkhögskola för Konfirmandnätverksträff mellan klockan 9 och lunch. Det är ett halvårsvis återkommande pep-talk och överläggning för alla som i Piteå kontrakt – från Bottenviken till norska gränsen – arbetar med församlingarnas  konfirmander.

Är sånt 100% nödvändigt? Njaaoo! skulle jag vilja säga apropå kissemissen. Det är ju ett delande av hur saken läggs upp på olika håll och hur det utfaller. Det är en poäng att göra sånt även om jag ibland får intrycket att vi inte delar de svårigheter vi har och misslyckande vi gör. Lite glättigt då alla vill framstå som duktiga – men värdefullt i alla fall. Och med en definitiv känslan i magen efteråt:

I Älvsbyn behöver vi inte skämmas vare sig kvantitativt eller kvalitativt, vare sig det gäller samlingarnas antal, timvolym, ”studieplan” och innehåll, gudstjänstdeltagande, könsfördelning eller annat. Om vi är speciellt skickliga vet jag inte. Det må andra bedöma. Men vi är seriösa och ger järnet.

Efter lunch intervjuades jag av en som går någon slags socialpedagogisk utbildning. Den studerande hade att skaffa sig inblick i Organiserad målmedveten Ungdomsverksamhet och vid inventering funnit att det – som hon sa – bara är kyrkan som har sånt. Idrotten har väl? sa jag och det höll hon väl i och för sig med om. Men inga andra. Inte kommunen. Och folkrörelser finns ju nästan inte längre.

Jag berättade om församlingens Ungdomsprojekt 2014-2018. Drog i en farlig fart hur det växte fram, prioriterades och – som jag ser det – har utvecklats fram till nu. Vi diskuterade och – som hon sa – hjälpte det henne att lösa sin utbildningsuppgift.

Efter det var det hög tid att förbereda och få fason på kvällens dubbla uppgift: Bibelstudiet och den samtidigt lagda träffen för en lite grupp annan personal och förtroendevalda som hade att rådslå i en sak inför den kommande biskopsvisitationen. Jag var sammankallande i den gruppen. Att komma till och växa i tro var den gruppens uppgift. Då Bibelstudiet efter nyår ägnat sig åt Apostlagärningarnas fem första kapitel där folk i tusental kom till tro och församlingen växte, samt att tid är en pressande historia, satsade jag på att göra två flugor på smällen – eller hur det nu heter. Bibelstudiet fick vänta med lynchningen av Stefanos och i små grupper resonera om samma sak som visitationsgruppen – alla med utgångspunkt i ett antal citat ur Apostlagärningarna och Kyrkoordningen. Listigt grepp som gav fler än personal och förtroendevalda röst och stämma inför visitationen. Men jag behövde noga förbereda och genomföra ett (hos en del föga populärt men som jag ser det nödvändigt) lite annorlunda upplägg – som funkade.

Efter en del sms-ande om onsdagen lämnade jag mitt arbetsrum 21.30.

Onsdag helt snabbt: Strax före 8 skrivbordet igen. 8-9.30 kollegium. Nödvändigt? Djooo! Inte så kul men nödvändigt. Kaffe. Förbereda Begravningsgudstjänst. Söndagspsalmval med kantorn. Skissa vidare på tankar inför sportlovets fyra-dagars-konfa. 11.15 träff inför denna eftermiddags konfirmander. 12.20 lunch med potatismos och stekt strömming i mat låda – kissemissen överlycklig. 12.40 till kyrkan för begravningen 13. 14 droppade konfirmander in i två grupper. Från 14.40 i två TV-intervjuer vara Johannes just frigiven från Patmos i kejsar Nervas första regeringsår. 17 förberedelser för kvällens Samos-cirkel – det sms-andet kvällen innan handlat om. 18 iordningställande av kyrkan för veckomässan 18.30 där kollegan skulle vara celebrant och var mitt i sina beredelseordsförberedelser. Deltog i med 23 andra i mässan. 19.15 Samos-cirkeln där mitt bidrag efter att deltagarna pratat parvis blev en summering av kristen tro (enligt bild och beskrivning i förra inlägget). 21.20 tillbaka i kyrkan för ”avplockning” av Mässan – kollegan var nu i ungdomsgruppen som på sin kant förberedde visitationen med att baka och göra köket till en kladdig historia.

Hemma 21.45.

Och jag är helt nöjd – vilket kanske är att svära i kyrkan.

PS: Katten heter Felix. DS.