biskopen granskar!
Det händer den vecka som nu har börjat. Bland annat.
Biskopen visiterar Älvsby församling.
Jag har tappat räkningen på biskopsvisitationerna. Den första jag var med om var biskop Olaus – tror jag. Jag var ung då. Sedan kom biskop Gunnar. Om jag minns rätt en gång innan han gick förlorad till ärkebiskopsstolen i Uppsala. Biskop Rune visiterade två gången och nu är det biskop Hans andra – det är väl inte tredje? – gång. Så lång är min lista, jag som till sommaren funnits i församlingen i 40 år.
Jag har inte varit anställd i församlingen hela den tiden.
Jag har bott här! Jag har firat gudstjänst här!
Det är SÅ man tillhör en församling.
Eventuella anställningar eller uppdrag är bisaker!*
Pastorsadjunkt var jag andra halvåret 1978, sedan kyrkoadjunkt och komminister 80-talet ut – i det närmaste. Det betydde allsköns uppgifter och nästan alltsammans i relation till folk. Riktiga prästsysslor alltså!
Hösten 1990 och våren 1991 var jag kombinerat pappa- och studieledig. I den vevan valde jag att lämna min tjänst då jag upplevde ”personalpolitiken” njugg, inte så mycket för egen del men för andras. Jag svarade upp på ett par års rekryteringspåverkan och försök till övertalning. Stiftsadjunkt för gudstjänstliv och evangelisation blev då min vidlyftiga titel med stationering i Luleå. Pendling blev min lott. Med buss. I sex år.
Stiftsanställda jobbar inte med folk utan med dem som jobbar med folk. Fortbildning av personal och förtroendevalda, konsultativt bistå med råd och dåd samt en del övergripande ting av regional karaktär där församlingarna blir för små enheter. Alltså inte att direkt jobba med folk.
Under åren på stiftet lät jag mig bli enrollerad som förtroendevald en mandatperiod. Jag hoppade också in i församlingen jag tillhör med att ha konfirmander i ett trängt vakansläge liksom att knyppla vidare som Bibelstudiegruppsledare.
Då Pitedalens folkhögskola – numera Älvsby dito – bytte rektor och skolprästen sökte och fick den tjänsten blev hans kombinerade uppdrag att vara skolpräst och lärare ledigt. Det var då också för att inte själv bli byråkratiserad dags att lämna stiftet och återvända till folkarbete. Efter en del turer – det finns små skvätträdda människor som lyssnar på andras lögner och inte litar på vad man säger – fick jag tjänsten trots att jag inte lydigt ställde upp på då helt okända (men nu ganska vanliga) åsiktsregistreringsfasoner. 16 år tror jag det blev på folkhögskolan. Under den tiden var jag ånyo förtroendevald i församlingen – förutom att som vanligt bo här och gå i kyrkan på söndagarna.**
2013 lämnade jag folkhögskolan och har sedan dess varit komminister.
Till sommaren lämnar jag 65 å ung det uppdraget för att tillhöra Älvsby församling genom att bo och fira gudstjänst. Det är ju SÅ jag tillhör församlingen.***
Efter denna självbiografiska utvikning tillbaka till huvudspåret:
Det blir min sjunde (eller åttonde) biskopsvisitation.
De tidigare var intressanta historier. De förändrades över tid och mellan biskoparna trots att det varit samma församling. Varje gång har några punkter fått samma goda omdöme – och en och annan påtalad brist som lokalt ansvariga valt att inte åtgärda. Märkligt nog.
De nu aktuella dagarna är inte upplagda som förr. Kanske blir resultaten annorlunda. Vi får se. Att visitera Älvsby församling är i alla fall nästan det sista biskop Hans gör innan han lämnar om än inte ämbetet han är vigd till men väl sitt operativa biskoppande i Luleå stift.
Intressant onsdag och torsdag väntar...
PS: Min skylt med bön om snö lämnade jag kvar när jag slutade på folkhögskolan. Förra vintern hade man biskopen att hänga upp den vilket gav ett oerhört klent resultat. Inför denna vinter hängdes den upp av en annan teolog långt ifrån biskopsstatus. Snacka om att den tagit!
Har ni skylten uppe än? frågade jag en av skidtränarna för några veckor sedan.
Jo! men vi har vänt den mot väggen! blev svaret. DS
* Detta kan inte nog poängteras! Det finns ett oskick i kyrkliga arbetslag och bland förtroendevalda att se sig själva som ”församlingen”. I detta avseende är Älvsbyn inte värre än andra, kanske till och med något bättre. Men det är lätt hänt att slinta i både tanke, tal, skrift och attityder.
** Det kan vara så att jag med att genom alla år sammantaget ha firat fler gudstjänster i bänken än i koret förvärvat en speciell präst-erfarenhet. Med den erfarenheten i bagaget är jag bergfast övertygad om en ambition jag har men inte alls fixar att leva upp till: Det är församlingen som äger, och skall äga, gudstjänsten och sin präst. Det är inte prästen som förfogar över dem som kommer och med dessa som gisslan efter eget tycke och smak styr och ställer allt som han eller hon själv vill och tycker.
*** En kyrkoherde har möjlighet om han eller hon vill och vågar att med församlingen göra vägval och forma framtiden. Jag har aldrig haft den möjligheten och det är efter eget val. Som ovan synes har jag hela tiden varit präst i underställd befattning, aldrig som kyrkoherde. 1983 skulle det bli skifte men jag bedömde mig då alldeles för ung. Strax innan mitten av 90-talet när jag hade uppdraget på stiftet ombads jag av många att söka och skulle nog fått tjänsten – men sökte inte. Ett par tre år senare hade jag – om jag velat – kunnat utmana om tjänsten gjorde inte det. Hade då knappast fått den. Vid det sista kyrkoherdebytet för ett par år sedan var jag inte (längre) behörig.
