stigstrombergsson

Idag fick jag höra att jag blivit tråkig på min blogg. Gissar att det är det återkommande exe-get-iska bräkandet som bidragit till tristessen. Jag kan förstå det. Det blir ju som enahanda, detta med Bibelnoteringar, även om det i mitt tycke är högeligen intressant. Jag menar inte att just mina skriverier är högeligen intressanta. Så högmodig är jag inte. Men ämnet – Bibelförståelse – är intressant hur tråkigt det än är.

Men jag har känt det själv också – det enahanda. Att jag behöver varva med något annat. Som nu.

Ibland brukar man prata om nollåttor och menar stockholmare, kanske mälardalningar eller rentav i allmänhet stortätordsfolk. Fjollträsk är ibland hos en del norrbottningar ett namn på rikets huvudstad och nittinior beteckningen för dem som bor där – som ju som alla vet inte är helt hundra.

Skämtsamt eller allvarligt menat – det finns en spänning mellan storstad och landet i övrigt, särskilt de så kallade skogslänen. Den märks i flyttströmmar, nyhetsgenomslag, attityder i TV-soffor och på många sätt. De så kallade ”glesbygdskommunerna” anses av många – de som inte är riktigt hundra – vara tärande även sedan de med sviktande skatteunderlag investerat 12 år eller mer i utbildning av alla dem som sedan flyttat och därmed snällt betalar sin kommunalskatt till skolor, äldrevård och omsorg i de mer folktäta delarna av landet.

På många sätt blir relationen ojämlik till förmån för nollåttorna i Fjollträsk, nolltrettiettorna i Göteborg och nollfyranollorna i Malmö, särskilt om man jämför dem med nollniesjuttiåttorna i Pajala och nollniesexniorna i Arjeplog. Det gäller ekonomi, arbete och mycket annat – inte minst attityd.

Detta finns också inom kyrkan, medvetet hos en del, av bara farten hos andra. Det som fick mig att skriva detta blogginlägg var att jag såg ett exempel på den saken i en debattartikel om den nya Kyrkohandboken. Artikeln fanns att läsa i tidningen Dagen – här – och innehöll följande famöst förvirrade formulering: Det är ett i hög grad krävande arbete att forma gemensamma ramar och struktur för ett gudstjänstliv som ska kunna fungera i allt från vitala storstadsförsamlingar till små glesbygdskapell.

Vad är det för tankefel han gör, den pensionerade tidigare biskopen i Göteborg Per Eckerdal, när han ställer upp sin jämförelse? Ser du attityden? Hade det stått stora storstadsförsamlingar och små glesbygdskapell hade det kanske legat något i resonemanget. Men så står det inte. Det står vitala – ett odiskutabelt positivt begrepp mot små – som därmed faktiskt men outtalat klassas som icke vitala.

Finns det sakskäl att tro att det är så? Tro att göteborgare och stockholmare är smartare än lantisar – om man lånar Anna Kindberg-Batras ungdomligt oförståndiga formulering? Är man vitalare per kilo kroppsvikt i en församling med 40.000 kyrkotillhöriga än i en med 4.000?

Mina 40 år som präst har inte gett mig anledning att tro att det är så! Begränsar jag mig till Luleå stift kan jag rada upp exempel på församlingar – Pajala, Vittangi, Boden och andra – som verkar på ett mycket vitalare sätt än dem som i egna ögon verkar vitala – Umeå, Skellefteå och andra städer längs med kusten.