stigstrombergsson

I de tre första kapitlen av sin berättelse har Markus snabbt presenterat Jesus, vad Jesus gör och hur människor på olika sätt ställer sig till honom. Det har varit fart och händelserna har avlöst varandra. Nästan alla kommande aktörer i berättelsen är presenterade. Pjäserna är uppställda på brädet.

I förbigående har Markus för dem som hör hans text läsas upp nämnt att Jesus undervisade. Vad han då sa och vilken syn han hade på saker och ting har inte framkommit mer än i programförklaringen i början och en del dialoger, inte mer.

I kapitel fyra kommer det – alltså exempel på Jesus mer generella undervisning och förkunnelse, inte respons på händelser. Och då talar Jesus i liknelser, bilder, gåtor.

Lek med de orden. Har jag fattat saken rätt kan det grekiska ordet som ligger bakom betyda alltsammans, både liknelse, bild och gåta. Det fungerar olika.

Liknelser och bilder tar man till för att förenkla. Så gör också Jesus på ett mästerligt sätt.

Gåtor ger man för att folk ska tänka. Det gör också Jesus i vad jag tror större utsträckning än vad vi ofta tror – talar i gåtor.

Den första liknelsen eller gåtan finns i kapitel 4 verserna 2-10 och handlar om en samtida alldaglighet: Det finns fyra sorters jordmån. Det unika är att Jesus också ger en uttydning i verserna 13-20. det blir klart besked vad det handlar om – Guds ord, hans budskap.

Och sedan hakar Markus i sin berättelse på några andra liknelser/gåtor. De har alla med ord från fältet säd, sädesmått, mått man mäter med och växande säd. Sådana nyckelord eller tematankar gör det lätt för åhörarna att minnas flera saker, inte bara en. Stickord kallas sådant på Bibelvetenskapliska och det är ett stilmedel och ett memoreringstrick som är mycket vanligt i antik litteratur – också hos dem som skrev de skrifter som senare tillsammans kom att bli Nya testamentet.

När vi skriver berättelser och resonemang bygger vi ofta storyn så att poängen kommer i slutet. Resonemanget leder fram till den viktiga slutsatsen. Man skulle kunna skriva det såhär: A+B+C→X.

Så gjorde man också i antiken men man hade fler strängar på sin lyra.

Det var också mycket vanligt att byggde ett resonemang eller berättade någonting som ledde fram till något och sedan berätta början en gång till och då ganska ofta i omvänd ordning. Alltså A+B+C→X←A+B+C eller  A+B+C→X←C+B+A.

Denna stilistiska figur kallas xiasm och det behöver man inte veta men det kan vara en poäng att veta om dem. Textens ursprungliga åhörare var väldigt uppmärksamma på sådana författartrick.

Tar man nu liknelsen/gåtan om olika sorters jordmån samt den förklaring Jesus ger och ser om det någotsånär stämmer med xiasm-schemat märker man att det finns en mitt. Verserna 10-12 om seende som inte skall inse och hörande som inte skall uppfatta står ju mellan de två blocken.

Det tyder på att det är viktigt. Dels säger det hur bilderna fungerar. De är inte bara förenklingar utan också gåtor att fundera över.

Men: Dessutom påannonserar Markus genom de verserna ett stort block i den berättelse som följer – faktiskt till och med Mark 8:26. De första åhörarna registrerade detta och memorerade på händernas fingrar i spänd förväntan de fortsatta händelserna till ”prognosen” slagit in.

Glöm nu inte att läsa själva Bibeltexten. Fundera vilken jordmån som råder hos dig.