ömma ljumskar
Det är lätt hänt att när det nu bara är ungefär tre månader kvar tills dess jag lämnar min tjänst som komminister i Älvsby församling så vandrar många tankar till just ”det kyrkliga”. Det är väl inte fel. Det blir en påtaglig omställning för mig – det har jag skrivit om. Kanske blir det också en viss, rentav efterlängtad, omställning för församlingen.*
Men man kan inte bara skriva om sånt på sin blogg! Då blir den ju en såndär tjyrkblågg som hemfaller åt om än vettigt så i alla fall ganska enfaldigt innehåll.** Alltså skriver jag nu om något annat: sport och ömma ljumskar.
Jag var arbetsuppgiftsfri om torsdagen. Om det var så kallad ”ledig dag” eller en semesterdag minns jag inte – men har det givetvis uppskrivet på ett blad i en mapp i min väska i ett annat rum. Hur som helst blev det en passiv dag med bara lite snöskottning som bisyssla.
Fredagen var jag inte heller i arbetsselen. Dagen bjöd på kalasväder vilket gjorde att när Primärhustrun slutat efter lunch så stack vi till skogs. På skidor i strålande sol och några minusgrader. Den pulsmätare jag fick i julklapp har jag liksom inte kommit igång att använda än men hade jag inte haft skidor hade skogsturen definitivt gett anledning till pulsmätning av flera slag. Det har ju denna vinter kommit gott och väl en meter snö – på sina håll ännu mer– och när det aldrig efter nyår varit någon allvarlig mildvädersperiod är alltsammans ett enormt fluff som släpper igenom skidlösa fötter ända ner till lingonriset. Men som sagt: Jag hade ju skidor.
Skidspårssystemet strax utanför samhället är enormt fint. Det passar både för folkhögskolans skidelever och andra som vill träna hårt, för primärhustrun med flera som önskar motionera kraftigt och och för mig och mina likar som nog motionerar men gränsar till att polemasa i skog och sol. Vi var väl ute i ett par timma ungefär. En sportig och skön dag.
Lördag vräkte snön ner! Men det gjorde inget. Vi skulle ju till Luleå för att titta på basket. Det är sport. På Facebook skrev jag:
Nu snart basket i Luleå, just den sportens svenska huvudstad. Inte dam. Inte herr. "Gladan gul" heter barnbarnet Tyras lag. Tjejer 7 år.
Vi fick se tre matcher, farmor och jag. Duktiga barn. Fullt utvecklade tekniskt och taktiskt är de väl knappast men fyllda av spelglädje och entusiasm. Och engagerande för publiken.
Tänk själv! Liten flicka får boll. Stelnar. Ser ut att tänka: Jag har boll. Där är korg. Jag kastar!
Hemmapubliken skriker Nej! Fel korg! Andra hållet! Puh – miss.
Fast det var någon annans barnbarn som stod för den insatsen.
Jag skolkade från gudstjänsten idag. Vet inte ens om jag har dåligt samvete. Det är ju så många som gör så utan att det bekommer dem alls och jag har ansvarat för gudstjänsterna tre helger på raken och har uppgiftsfri dag av obestämd art – finns på bladet nämnt ovan.
Jag ville se damernas 10 km från SM-veckan i Skellefteå så min plats i bänken fick stå tom – skam att sägandes. Jag känner mig nog bara lite svikig – typ.
Sedan stack vi till skogs igen, madammen och jag.***
En ny skidtur. Längre i tid än i fredags beroende på två faktorer.
Ett: Jag åkte en längre sträcka.
Två: Jag hade andra skidor. Inte sådana där dåliga skidor som de skyller på i OS och på andra tävlingar. Jag hade andra skidor – de vallningsfria turskidor jag brukar ha när vi far till fjälls. De är tyngre och trögare än de blixtvallade löparskidorna jag hade i fredags (då det inte heller gick nämnvärt fort).
Och jag kände att jag hade ömma ljumskar. Bävar för morgondagen.
Flätan till höger är vår Tyra.
* Med församlingen menar jag här både dem som i grunden och praktiken är församlingen i Älvsbyn, alltså de som firar gudstjänst, och själva organisationen med styrelse, arbetslag och allt annat jox.
** Ordet enfaldigt skall här uppfattas som ett räkneord typ tvåfaldigt, trefaldigt och ett fyrfaldigt leve för brudparet.
*** Madammen och Primärhustrun är samma person. Ville bara variera framställningen stilistiskt.
