stigstrombergsson

Min plan var att skriva detta blogginlägg igår, den 30 juni. Men det blir idag i stället. Igår blev ju trots allt en baddag ganska lik fredagen fast utan bär-plockning. Så jag missade datum.

När jag för två veckor sedan reste söderut längs efter trafikpulsådern E4 passade jag på att titta in hos min moster som bor strax norr om Örnsköldsvik. Hon är i färd med att flytta från sitt hus till en lägenhet och bad mig därför titta igenom en del böcker för att se om det var någon jag ville ha. När jag gjorde det fann jag Att köra till höger från augusti 1967, en månad innan den riksomfattande övergången till högertrafik – som jag ju tack vare min aktningsvärda ungdom minns.

Att datumet 30 juni då blev bloggaktuellt beror på att det var först det datumet man för hundra år sedan det egentligen stadgade om vänstertrafik. Visst fanns gamla förordningar.

Kong. Maj:ts Förordning angående Postväsendets och Gästgifwerernes sammanfogande från 1718 hade fastslagit att man skulle hålla till höger vid möte. Varför det sedan blev tvärt om är det ingen som vet.

Gästgivareordning från den 12 december 1734 föreskrev när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varandra förbi. I den paragrafen fanns också regler för vem som skulle vika för vem – ridande för åkande, kärra för vagn, mindre vagn för större osv. Med andra ord: Störst kör först!

Det var först i Förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik som den framväxande bilismen reglerades. Då kopplade man tillbaka till 1734 års text och enligt 16§ 4 mom ålåg det förare att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till vänster samt att hålla tillhöger när annan trafik förbiköres, dock att förbikörning får verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning kan fritt överskådas.

Jag måste erkänna att jag tycker de ålderdomliga formuleringarna är både skojiga och vackra – på sina sätt. Och lite fascinerande. Tänk att det var oreglerat och fram och tillbaka så länge. Och själva häftet – Att köra till höger – är ju i sig ett festligt tidsdokument.

Ibland brukar jag ta högertrafikomläggningen som exempel när man pratar om förändringar i kyrkliga sammanhang lokalt, regionalt och nationellt. Och då inte bara om förändringar av administrativa rutiner eller liknande utan också reformer av mer principiella slag. Betänk detta:

• Den situation man förändrade upplevdes inte längre maximalt bra.
• Den situation man förändrade hade uppkommit lite av sig självt bara genom tidens gång och man kunde inte riktigt peka på varför det blivit som det blivit.
• Den situation man förändrade ville majoriteten inte ändra på – en folkomröstning hade gett den insikten om vad svenska folket faktiskt ville.
• Den situation man förändrade lämnades efter noggranna analyser och förberedelser samt ett gediget fullödigt motiverande informationsarbete.
• Den situation man förändrade lämnades helt och fullt på en gång över en natt, inte succesivt.
• Den situation man förändrade tilläts inte spöka kvar i med övergångstider eller dubbla system eller att olika personer fick göra som de själva ville.

1967 fattade man att det inte gick att äta kakan och ha den kvar, att man inte kan både skita och hålla emot. Den attityden kan behövas när man söker förändra situationer man inte riktigt vet hur de uppkommit men finner inte helt adekvata att förbli i. Typ.

I förra bloggposten lovprisade jag årets upplaga av hur den skandinaviska sommaren varit där jag varit och när jag varit just där. Jag glömde åtminstone två positiva inslag – kom jag på igår.

När vi var i Norge badade vi inte!

Någon form av självbevarelsedrift finns kvar i våra av ålder och erfarenhet mättade sinnen. Att fjordvatten må se hur inbjudande ut som helst det ändrar inte på det faktum att vad som i min barndom lärdes ut i skolan var lögn, därtill en saftig sådan. Alltså att Golfströmmen skulle vara en varm havsström. Det är falskt.*

Att älvsvatten skulle vara kallt är dock inte alltid ljug, något vi nu erfar näst intill varje dag. Vi bor ju så att älvabad är hur lättåtkomligt som helst. Det tar två minuter på sykkel – detta var en utlovad norsk stavning – eller åtta minuter till fots. Ett förslag ger ett beslut och vips snipp snapp snorum samt hokus salabim är vi nere vid Selholmen, vår närmaste badstrand! Sommardopp blir snabbt planerade och näst intill ögonblickligen verkställda i rent klart friskt denna sommar lagom varmt vatten. I sanning ett värdefullt positivt inslag och därtill ytterligare en anledning att bo där man bor.

Vi doppade oss igår. Och läste på stranden. Och somnade från läsningen.

Vad läser du? undrar säkert ingen. Berättar när det som läses ute blivit utläst.

Sedan hem till huset. Dottern med make hade farit på morgonen så det var bara jag och madammen i hushållet när det så började lacka mot trädgårdsmöbelsmiddag. Egenodlade grönsaker, sillar av olika slag och dimensioner, mandelpotatis färsk från butiken, en halv folköl. Riktigt odumt!**

Vid 18-tiden var det inte lika varmt som tidigare under dagen. Vi stack till skogs. Till baksidan av ett av de berg vi genom vårt köksfönster ser ligga invid älven men på andra sidan. Två timmar senare hade vi 15 liter blåbär i hinkar, burkar och en urdrucken vattenflaska. Madammen fingerhämtar sina bär, jag använder plockare.***

På väg tillbaka till bilen sprang vi på det andra av de två positiva inslagen jag glömde förra inlägget: Hjortron! Lite sena ute på myren, fina i skogskanten. Med lite hophällning av blåbären kunde det fick bli en halvtimme till.

Väl hemma hygien,deckare på TV och bärrensning. Allt nu i frysen.

Idag blir det kanske ändå inte baddag.

Det är ju mulet, ju. Än så länge. Men 20 grader.

*  Jag har belägg för saken – se blogginlägget atlantbadare.

**  Just färsk mandelpotatis skulle kunna vara ett av de två positiva inslag jag inledningsvis i förra inlägget nämnde jag lämnat onämnda. Så är det dock inte. Färsk mandel är ett tredje – med smör.

***  Min gula breda plockare är ett garageinventarium jag är riktigt fäst vid. Fick eller köpte den första hösten vi bodde här – 1978. Använd flitigt genom åren och reparerad minst två gånger.

Vem är tant Enstaka?

Så frågade enligt en historia en liten tös sin mor.

Vaddå? Vaddå tant Enstaka? undrade modern.

Hon som dom i radion säger städar.

Mamman: ???? ????

Dom säger ju ”Enstaka skurar”...

Jag gillar den typen av ordmissförstånd. Många andra exempel finns och du, noble Bloggläsius, kan i kommentarer ge fler att roas av. Jag bjuder dock på två till:

Varför måste jag ligga tyst och stilla när Gud får busa? undrar liten gosse.

Va!!! Pappan fattar inget:

Jo men vi sjunger ju i julsången: ”när Gud i natten stimmar.

Sådant finns som sägen. Vid egna matbordet fick Sjörapportens vindrapportering ost-syd-ost två meter per sekund vår äldsta dotter – då med smeknamnet Snuppan – att vid rejält späd ålder glatt tjoa: Dom pratar om ost!*

Nåväl. Tillbaka till tant Enstaka, skurgumman.

Sommaren 2016 håller i sig. Temperaturen hög. Under min arbetsuppgiftsfria säsongsperiod** hitintills har på dagtid termometern alltid visar över 20, oftast mer än 25. i skuggan. Mer i solgasset. Och någon enstaka skur. Bullrande både av urladdning och vattenflöde. Var annan dag.

Sådan sommar gör att det växer så det knakar. Blåbär, smultron, hallon, åkerbär i den helt vilda naturen. Sallad, dill, persilja, lök, basilika, jordgubbar och en massa annat i den av madammen tämjda. Och gräset.

Det är torsdag förmiddag och jag tror blåbärsskogen väntar...

*Hon är just nu betydligt äldre och med make på besök här i fäderne- och mödragården. Säger andra lustigheter.

**Andra använder den mer bokstavssparande beteckningen semester.

Nu sista inlägget direkt kopplad till vår road-trip i nabolandet. Det handlar om lördagens 75-mila-resa och vad som hände timmarna innan den startade.

Vi vaknade. Så började den dagen likt alla dagar. Det är tacksamt. Jag menar: vaknade man inte blev det ju inget att blogga om – typ. Men det skulle kanske inte vara den värsta komplikationen.

Frukost och utcheckning. Sedan ”gjorde vi stan”. Trondheim by day så att säga. Det är faktiskt inte så häftigt som det låter. Strax efter 9 en lördagsmorgon är det inte så mycket fart ens i en stor stad som Trondheim.

Men vi gick ut. Promenerade. Inte som ett medvetet miljöval – även om det är en bra idé – utan mer för att det var praktiskt att låta bilen stå. Avsikten var ju att strosa omkring i Trondheims motsvarighet till Gamla stan i Stockholm.

Domkyrkan är ett givet mål – naturligtvis. Är jag rätt underrättad handlar det om Nordens största kyrka med Olav den Helige skrinlagd under högaltaret. Han är – eller var – Nordens eller i alla fall Norges eget helgon. Hans medeltida verkningsgrad sträckte sig långt utanför de preliminärt överenskomna gränser som då ansågs finnas.* På flera sätt präglar den marterade kungaaspiranten gatubilden ända ner till nivån kloaklock.

Ett skapligt väl tilltaget bönhus! Det är det minsta man kan säga. Ändå lite mindre än jag trodde men naturligtvis intressant. Västra väggen med alla bilder skulle bara den kunna vara läromedel för en hel konfirmandläsning med året-efter-uppföljning. Eller utgångspunkt för säg en studiecirkel i Gamla och Nya testamentet, tidig kristen historia samt dogmatik och etik. Egentligen inte så helt knäppa idéer – kombinerad med en resa dit, kanske också med vandring längs västra delar av S:t Olavsleden. Som gammal folkbildare – jag har ju under många år verkat på folkhögskola – ser jag att enbart Västra väggen och sedan kyrkan i övrigt har stor ”pedagogisk potential” – om man får säga så om ett Gudshus.

Vi fortsatte strosandet. Fann en affär för nördar. Den motsvarade helt The Comic book store i serien Big Bang Theory på kanal 5. Massor med knäppa samlarobjekt för halvstörda fantaster. Special-lego i alla formen. Och en tröja jag nog återkommer till någon gång framledes. Madammen handlade enär hon tyckte den passade mig.

Vid 14-tiden lämnade vi Norges näst största stad för fortsatt vår resa. Trøndelag är ett relativt välbebyggt område till skillnad från den glesbygd vi tidigare genomfor. Men det glesade ut in emot Nordland. Färden gick i tanken var att när vi via Hattfjelldal och Joesjö så småningom korsat gränsen skulle vi leta logi för natten. Eller innan.

Under eftermiddagens sentimmar byttes det varma soliga vädret – likt dagen innan – i åska och slagregn. Leta logi i skvalande nederbörd kändes bara måttligt inspirerande. Vi körde på. Vattendelaren som utgör gränsen var också nederbördsdelare och vid 22.30-tiden i Tärna togs beslutet: Vi kör ända hem!

Paus! Ut ur bilen! Påfyllnad av kaffe! Och mer kaffe!

Sedan mot Sorsele-Slagnäs-Arvidsjaur-Älvsbyn. Sammantaget 25 möten på tre timmar.

Nära älgkrock. Hemma några minuter efter 2.

Eftertankarna är flera. Eller snarare efteråttankarna.

Inte minst utifrån vad man utan att det betyder något pratat om i bilen.

Varför stavas centrum i Sverige med c och i Norge med s?

Varför indikerar vi att en vokal är kort genom att dubbelteckna den följande konsonanten men med ck då den är ett k? 

Varför skriver vi och med ch men också med ck?

Varför finns alla olika sje-, tje- och ng-ljud i svenskan?

Västskandinavernas system verkar totalt sett enklare och mer konsekvent.

Då utlandsresor ger nya intryck och vidgar ens tankevärld  har jag börjat fundera på att åtminstone vad gäller stavning till en del förnorska mitt bloggande. Alltid skulle det reta någon.

Men jag har som du noteret, noble Bloggläsius, ikke ageret på den måten. Än.

*  Dåförtiden var ju Europa ett enat för-nationalistiskt katolskt block. Det innebar att medeltids-kyrkan i Skellefteå i Sverige utan att vara ens ett uns landsförrädisk kunde vara tillägnad just Olav den Helige i Norge – något som sedan gav namnet Sankt Olov till det öl som gjordes i Skellefteå lokal bryggeri så länge det fanns.

Med muslim menar jag de 1,6 miljarder människor som i större eller mindre aktiv grad tror att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed är hans profet. Jag har träffat sådana som bekänner den tron, fastar under Ramadan osv och sådana som är ganska sekulariserade men kommer ur den kulturen. Jag har funnit dem vara så trygga i sin tro att de inte ser mig med min kristna tro som ett hot. Inte ens det faktum att jag är präst verkar skrämma dem, snarare tvärt om. Respekt och nyfikenhet har jag mötts med och själv försöker jag vara på samma sätt – fast vi alla vet att vi inte håller samma saker för sanna, inte har samma tro.

En islamist är i min värld inte samma sak. I diskussioner och analyser används begreppen radikaliserad eller extrem Islam. Tack och lov handlar det då inte om 1,6 miljarder, inte ens 1,5. Enligt en uppgift jag nyligen såg på nätet rör det sig om kanske 100 tusen – vilket i sig naturligtvis är 100 tusen för många.

I förra blogginlägget berättade jag om en bok just om islamisters attacker på människor av annan tro, om mord, kidnappningar, förstörelse av egendom och annat. Boken beskriver det mobbens och folksamlingens ”mod” man visar när man bränner en affär som ägs av en kristen eller liknande. Det är pöbelns ”mod”, inget annat. Det är de fega människornas ”mod” att i grupp slå mot den som inte är farlig.

Så visst måste man vara skvätträdd för kristen tro när man uppfattar en 86-årig bypräst som ett hot man måste skära halsen av – det som nu skett i Frankrike. Människor med den trygghet tro ger – oberoende av vad de tror på – gör inte så. Det vi sett är de ryggradslösa skvätträdda fegisarnas agerande, inget annat.

För över en månad sedan läste jag på den israeliska tidningen Haaretz hemsida om en bok. Det var en lång refererande recension som fick mig att beställa alstret. Vill man läsa artikeln hittar man den här. Min ”översättning” kommer strax.

Det var alltså en israelisk tidning som fick mig att köpa en bok på engelska skriven av en sekulär dansk journalist och nu läst delvis i Sverige och delvis i Norge om de kristnas situation i Mellanöstern. Det, noble Bloggläsius, är gränsöverskridande verksamhet.

Boken The Last Super – The Plight of Christians in Arab Lands av Klaus Wivel är bra! 250 berättande sidor. Tankeväckande. Jag ger inget eget referat av ISBN 978-1-939931-344 utan lutar mig på artikeln i Haaretz.

VARFÖR BRYR SIG VÄST INTE OM MELLANÖSTERNS KRISTNA?

Den frågan är ämnet för den danska journalisten Klaus Wivels nyanserade och övertygande nya bok om kristna på Västbanken och i Gaza, Egypten, Libanon och Irak.

Som en konflikt ofta jämfört med ett korståg har Irakkriget varit förödande för de kristna i Mellanöstern. I hela regionen, inte bara i Irak, har våld, instabilitet och islamism uppstått i dess spår, drivit kristna från sina hem och samhällen för att söka skydd utomlands. Om den nuvarande trenden fortsätter, säger experterna, kan de kommande decennierna vittna om kristendomens död i de länder där den föddes.

Med tanke på västerländska medias ständiga bevakning av Mellanöstern, är det överraskande att den svåra situationen för regionens kristna minoritet – en miljon av dem har flytt Irak ensam sedan Saddams fall – får så lite uppmärksamhet. Särskilt för europeiska och amerikanska liberaler verkar det som om att fokusera på lidande kristna just som kristna på något sätt skulle vara motbjudande eller partisk. Många tar avstånd från ideologiskt konservativa och religiösa grupper som när de talar för Mellanöstern kristna, om kyrkor som förstörs och mord av församlingsmedlemmar, gör det för som medel för att främja dessa gruppers egna agendor. Än mer fundamentalt: många liberaler ansluter sig till tanken – född ur en önskan att rätta till historiska orättvisor och dagens utbredda rasism och islamofobi – att muslimerna blev koloniserade, orientaliserade och demoniserade av väst och därmed är Mellanösterns enda offer.

I sin nya bok “The Last Supper: The Plight of Christians in Arab Lands,” gräver den danska journalisten Klaus Wivel i dessa svåra frågor. Wivel, som har årtiondens erfarenhet av att bevaka regionen för den danska tidningen Weekendavisen, har skrivit en djupt redovisade, nyanserad och övertygande redogörelse om de kristna på Västbanken och i Gaza, Egypten, Libanon och Irak.

“The Last Supper” hänvisar till kristendomen långa och gamla historia i Mellanöstern men är mer inriktad på de tumultartade årtionden efter andra världskriget och i synnerhet de kristna liv och kamp av idag.

Sorgliga, även ohyggliga berättelser

I bästa journalistiska stil bygger Wivel sin framställning på vad kristna och muslimer – han har träffat många som står upp för de kristnas rätt – berättar om sina egna liv. Dessa är, i det stora hela, sorgliga, rentav ohyggliga, berättelser om systematisk förföljelse, pogromer och regeringar som är för dysfunktionella eller ideologiskt ovilliga i att skydda sina egna kristna medborgare.

Men “The Last Supper” är ingen gråtmild martyrberättelse. Wivel tar upp kristnas erfarenheter och kontrasterande perspektiv från olika samfund i olika länder, även när sådant avviker från gängse föreställningar eller visar på de intervjuades egna fördomar och kortsynthet. Som exempel: vid besök i en förstörd synagoga i Alqosh i Irak, ett bevis för landets en gång blomstrande judiska samhälle, diskuterar Wivel öppet de kristnas egen antisemitism.

Envishet i att avslöja faror och komplexitet av att vara kristen i regionen idag samt motståndet mot tillrättalagda berättelser och att söka påverka, gör “The Last Supper” till en av de bästa nya böckerna om Mellanöstern. Sedd genom den kristna erfarenhetens och historiens lins får kriget i Irak, den arabiska våren, uppkomsten av den islamiska staten och även konflikten mellan Israel och Palestina nya nyanser.

Wivel börjar sin berättelse i Betlehem. Det är svårt att föreställa sig en mer kristen plats. Jesus föddes där och den massiva Födelsekyrkan markerar platsen. Men även där, liksom på andra håll i Israel, på Västbanken och i Gaza, har den kristna befolkningen minskat snabbt. Enligt den brittiska folkräkningen 1922 var 10 procent av befolkningen i Mandatet Palestina kristen. Idag är den siffran endast 2 procent, i flesta fall en följd av utvandring till Latinamerika, Europa och andra områden. Från och med kriget 1948, som säkrade Israels självständighet och gjorde hundratusentals palestinier till flyktingar, har kristna fortsatte att fly den pågående konflikten och söka sig bättre möjligheter utomlands.

Den israeliska ockupationen har sin del i skulden för denna kristna utvandring. Bethlehem belägrades under den andra intifadan och den israeliska armén dödade kristna såväl som muslimer. Wivel citerar Mitri Raheb, en internationellt erkänd luthersk pastor som bor i staden: "Israelerna är efter oss för att vi är palestinier, inte för att vi är kristna",

Framväxten av en mindre tolerant islam

Men detta bekanta historia döljer en mer komplicerad verklighet. Wivels samtal med andra palestinska kristna visar att den anti-kristna diskrimineringen och våldet som förvärrats under de senaste årtiondena i och med uppkomsten av mindre toleranta former av islam, är lika mycket en del av problemet. Hans intervjuade beskriver stängning av Nablus "sista vinbutik efter att ha beskjutits av arga muslimer; en mobattack i Taybeh – en kristen by med ett berömt bryggeri – som hämnd för en påstådd relation mellan en muslimsk kvinna och en kristen man; en Salafistgrupps kidnappningar och tvångsomvändelser av kristna i Gaza. Den palestinska myndigheten är inte bara otillräckligt i att främja religiös jämställdhet, få slut på trakasserier och i att skydda kristna palestinier – tjänstemän har också olagligt beslagit kristnas mark för egen del, Hamas regering i Gaza tillåter, fast man inte öppet uppmuntrar förföljelse av de få kristna som är kvar där, mycket värre hat och våld.

Vad gör “The Last Supper” unik och så övertygande är att den andra berättelsen inte bara ersätter den första. De kristnas lidande används inte för att rättfärdiga det israeliska styret; det blir inte ett argument för hur mycket värre saker skulle vara för de kristna om palestinierna lämnades att styra sig själva. Eftersom Wivel inte har en ideologisk yxa att slipa lyckas han inte bara med att visa hur de kristna ofta känner sig fångade i en apokalyptisk strid mellan muslimer och judar, utan också hur andra faktorer spelar in för den kristna erfarenheten. En västerländskt utbildad, moderna kvinna i Ramallah, en pensionär i Nablus, en pånyttfödd tyngdlyftare och en traditionell grekisk-ortodox affärskvinna ser alla situationen ur olika perspektiv. Klass, kön, samfund och individuella faktorer spelar lika stor roll som den övergripande etiketten "kristen".

“The Last Supper” har samma nyanserade berättande i kapitlen om Egypten, Libanon och Irak. Fast den pågående krisen där påverkar varje lands kristna annorlunda, pekar “The Last Supper” på flera gemensamma teman.

Främst bland dessa är den förödande inverkan som intoleranta islamiska ideologier, inspirerade av Wahhabi rörelsen Saudiarabien haft för kristna i hela regionen. Till exempel: Många av Egyptens lärare arbetade i Saudiarabien på 1970-talet och kom tillbaka med Wahhabi-ideologi i bagaget. Samma lärare har sedan 1990-talet fyllt utbildningssystemet, som staten överlämnat i islamisternas händer. Resultatet är en generation egyptier som undervisats att kristna (och judar) är sämre än muslimer, att staten bör grundas på islamisk lag och att trots att landet var kristet långt innan Islam, har kristna ingen historia i Egypten.

“The Last Supper” drar sig inte för att visa hur Mellanösterns kyrkoledare också bär ansvar för den nuvarande situationen. Maikel Nabil Sanad, en egyptisk bloggare och aktivist som var en ledande figur i revolutionen 2011, berättar för Wivel hur koptiska ledare ensidig slöt upp bakom den nationalistiska presidenten Gamal Abdel Nasser när judar, armenier, greker och andra kastades ut ur Egypten på 1950-talet samt starkt motsatte sig Anwar Sadats fredsavtal med Israel. "Kopter såg aldrig sig själva som nästa grupp i raden", säger Sanad. "Vad som hände med judarna sker nu med de kristna, bara långsammare, då de är så många."

Libanonkrigets trauma

Till detta visar Wivel hur interreligiösa spänningar i ett land rikoschetterar i samhällen på annat håll. Detta är tydligast när det gäller Libanon, som har den största och mest stabila kristna befolkningen i regionen, delvis tack vae sin konstitution som garanterar kristen representation i regeringen. Ändå lämnar libanesiska kristna landet för ett bättre liv utomlands. Landet har plågats av ständiga kriser under de senaste åren, bland annat kriget 2006 med Israel, en flod av flyktingar och regeringens oförmåga att tillhandahålla grundläggande tjänster, som ledde till protestkampanjen förra året."Du stinker!"

Skuggan av Libanons 15-åriga inbördeskrig som såg sekteristiska miliser och utländska makter inklusive Israel nästan förstöra landet, vilar över alla. Många av dem Wivel talat med uttryckte rädsla för att det sekteristiska inbördeskriget i grannlandet Syrien och som där decimerat den kristna gemenskapen och där Hizbollah och andra libanesiska grupperna tar  aktiv del kan tända konflikten igen.

Så varför verkar inte västvärlden bry sig om Mellanösterns kristna? Wivel ställer frågan till dem han möter och, inte överraskande, ger hans intervjuade olika och ibland kontrasterande svar. Vissa anklagar européer och amerikaner för vad en av dem kallar "rasistiskt sänkta förväntningar". Det är att i länder i Mellanöstern bortförklara övergrepp och diskriminering mot mänskliga rättigheter som skulle vara oacceptabelt hemma. Andra säger att västerländska liberaler är rädda för att underblåsa islamofobin hemma genom att fokusera på muslimers "religiöst motiverade attacker mot kristna”. Ytterligare andra skyller på västerländsk sekularism och särskilt upplysningstidens arv av fientlighet mot den kristna tron.

Vad alla dessa teorier har gemensamt är att det europeiska och amerikanska föraktet för Mellanösterns kristnas svåra situation har mycket att göra med hur västerlänningar ser på sina egna samhällen, med utrikespolitik och realpolitik. Wivel pekar på en tillbakagång för liberala idéer om universella mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Sådant är nu föremål för debatt i stället för samförstånd både i det intellektuella samtalet och i praktisk politik.

Mer än bara bra journalistik är “The Last Supper” ett inlägg i den debatten och ger ett kraftfullt argument för liberalism. Wivel skriver att förföljelsen av Mellanösterns kristna är en fråga om mänskliga rättigheter – människor har rätt att utöva sin religion fritt, att byta religion och gifta sig med vem de vill, oavsett om muslimer, judar, kristna eller andra är förföljarna eller förföljda. På dessa grunder bör västvärldens regeringar förespråka kristnas rättigheter i Mellanöstern, och medborgarna i dessa regeringar bör vara oroliga för de kristnas öde innan det är för sent.

Vi hade alltså åkt båt.

Till samhället Geiranger.

Och spatserat runt ett tag.

Där i handlingen slutade förra blogginlägget.

På båten hade hon som då och då kommenterade resan berättat att vägen från Geiranger norrut inleddes med 11 serpentinsvängar. Den gav vi oss iväg uppför. Allt högre kom vi. Så småningom kunde vi titta tillbaka på den lilla etappen på ca 600 vertikalmeter – bilden.* Därefter långsamt stigande mer och mer kalfjällig resa upp till passets högsta punkt.

Där stannar nästan alla. 859 meter över havsnivån. Och många bygger små rösen. Jag spordes av en jämfört med mig 5-10 år äldre kvinna om jag förstod engelska och då jag erkände det tillfrågades jag om vad alla de små rösena på platsen betydde, om det var något religiöst eller så. They are made just for fun! svarade jag. Och för att det är passets högsta punkt.

Hon, hennes man och ett par till i samma bil kom från Israel. Där har ju jag varit. Så det blev kul att prata en stund. I Norge.

Lite längre fram efter vägen stannade vi också på en plats där alla stannar. För oss var det för att se ner på vad som låg framför oss – Trollstigen. Andra  för att blicka tillbaka på vad de just plågat sitt fordon med.**

Norskarna är bra på det där med rastplatser, sevärdheter och liknande. På det här stället fanns gjutna gångpirer som gav skojiga flygbildsliknande fotovinklar. Jag provade till och med att filma lite med mobilen, att följa de kommande serpentinerna ner till dalbotten. Jag publicerade ½-minuten på Facebook med följande kommentar:

Undrar om detta blir min sista FB-uppdatering...

Det bloggverktyg jag använder för att skriva här medger inte filmklipp – i alla fall inte som jag fattat det. Därför skapade jag för 6 år sedan ANDRA BLOGGEN där sådant är möjligt. Jag gjorde det främst för att kunna offentliggöra gulliga barnbarnsbabyfilmer. Den aktiviteten har dock blivit vilande sedan några år. Inte för att de små slutat vara gulliga men för att de med stigande ålder kanske inte enbart tycker det är kul att vara filmstjärnor för farfars kamera. Filmen från Trollstigen finns i alla fall där – klicka här. Men där blev kvaliteten dålig. Bättre då på Facebook – här.

Låg växel gällde!

Hela vägen ned. Blicken fixerad på framförvarande bils baklyktor.

Där växer Fjällbrud! hojtade regelbundet den botanikintresserade madammen i mitt liv – hon stirrade på klippväggen bredvid bilen.

Väl nere skrev jag på Facebook: Nådde botten av Trollstigen. Klarade av att släppa ratten.

Med den andra av resans höjdpunkter avklarad blev det lite till bilkörning, lite färja, lite lunch och sedan en längre körning till Trondheim. Slutetappen den dagen i åska och regn, något helt naturligt i den fantastiska högsommaren.

Och i Trondheim sen middag och promenad – fredag kväll.

*  Som läsaren kan notera söker jag ha med en eller flera bilder till varje inlägg. Små rackare. Kanske är det dumt av mig att bara förutsätta att läsaren vet att om man klickar på en bild blir den större. Bäst att nämna det – vilket jag nu gjorde.

**  Det finns också en del som jag mig inte alls begriper mig på. De plågar inte bara sina transportmedel utan också sig själva – cyklisterna!

Om det var smart att ge en serie bloggposter rubriken västerut 2016-och en siffra kan diskuteras – om man inte har något annat att prata om. Titlarna säger ju inget om innehållet och stimulerar inte på ett speciellt sätt till läsning. Är bara nummer – typ.

Jag är ju inte ens kvar där västerut. Är sedan någon dag väl hemkommen igen för fortsatt period av semesteraktiviteter. En sådan kan vara författande av bloggtexter som få eller ingen läser. Som nu måndag morgon i vecka 30.

• Det var alltså på söndag för en dryg vecka sedan jag for söderut till dottern i Järvsö. Madammen i mitt liv hade rest dit några dygn innan. Resan omnämndes i inlägget bmv-idiot!
• På måndag var jag kvar där medan äktenskapets vackrare hälft for till Tierp för att möta sina syskon, bouppteckning efter min svärmor mm. Skrev då en perfekt kyrka vars rubrik – gissar jag – innebar en tillfällig höjning av antalet läsare.
• Tisdag drog vi nordvästerut via Sveg till strax innan gränsen. Inläggen västerut 2016-01 och västerut 2016-02 berättar bland annat om den spatiösa boendet i Fjällnäs.
• Onsdagen ägnades åt fortsatt bilresa till felbokningen i Hellesylt – västerut 2016-03. Så långt kommen började skrivandet och publicerandet tappa karaktären av att vara skriverier nästan exakt när något händer för att i stället hamna i en tillbakablickandets otakt.
• Torsdagen vandrade vi i Hellesylt med omgivningar – västerut 2016-04.
• Sedan kom igår västerut 2016-05 som bara angett att vi under lördagen tagit oss ända hem till villafastigheten i Älvsbyn.

Och nu – bäva! – återupptar jag med västerut 2016-06 mitt hobbyförfattande. Det är ju det bloggande är: ett hobbyförfattande.

Fredagen förra veckan bjöd i flera avseenden på hisnande upplevelser. Nästan för mycket en och samma dag men såhär i efterskott rekommenderar vi verkligen att man gör den ”felnavigering” vi gjorde och tar sig en ”extradag” i det lugna Hellesylt i stället för i turistfällan Geiranger.

Att hänga på matsalslåset 07.00 var väl i och för sig inte så extatiskt. Vandrarhemmet vi bebodde var lite småruffig men ändå OK. Men morgonen blev tidig enär färjan till Geiranger skulle avgå klockan åtta.

Vi kom med båten och bjöds på en fantastisk båtresa även om orden bjöds på inte är helt sanningsenliga. Bil och två personer blev 755 västskandinaviska spänn. Men det var det värt. Dels slapp vi köra runt en jättemassa mil, dels var naturen och berättelserna om människor som bott längs med fjorden fascinerande. Hur och varför folk valt att bosätta sig likt klipphäckande fåglar blir med nutida mått mätt väldigt opraktiskt. De flesta av oss vill ju inte koppla våra småbarn i löplina för att hindra dem att drulla över kanten 100 meter ner i en fjord – typ. Men så hade man levt till för ungefär 50år sedan, klippt sina får, gjort sin getost och skördat – ju, det är sant! – sina aprikoser.

Båtturen tog drygt en timme och framme i Geiranger strövade vi en del. Från parkeringen trappor upp längs med ett strömmande vattendrag beskyltat med konkreta brutala varningar. Det blev en liten titt i en liten kyrka där man fortfarande kunde plocka med sig små så kallade traktater författade av Moder Basilea Schlink – bara så 70-80-tal! Där kunde jag på ännu ett ställe notera att norska 1800-talskyrkor har psalmtavlor med två spalter – fyre och etter. Jag gissar att det handlar om före och efter preken. Bilden är dock från kyrkan i Hellesylt.

Efter ett par timmar bröt vi upp. Och då menar jag upp. För att sedan komma ner. Och fram. Men det berättar jag om vad det lider.

Nu är det riktig oordning här på bloggen.

Det jag sist skrev om var vad som tilldrog sig i torsdags.

Fredagens tur har jag inte ännu klätt i ord. I alla fall inte skrivna.

Lördagens intryck plus 75-mila-rally än mindre.

Men nu är vi hemma. Sedan ½3 natten mot idag, söndag.

Så mer kommer....

Att komma för långt västerut var inte så galet. Faktiskt.

Som jag berättade i förra bloggposten hamnade vi på onsdagskvällen i Hellesylt dit vi inte alls tänkt oss. Vi skulle ju egentligen till Geiranger för att därifrån efter två nätter – alltså på fredag – ta oss norrut längs Trollstigen med Trondheim som slutmål för den dagen. Men vi blev alltså kvar i Hellesylt i stället.

Det var egentligen lika bra. Idag – det är torsdag kväll när jag skriver – var det kanonfint väder. Plus 28 när vi gick en längre vandring i böns omedelbara bergs- och skogsomgivningar med engelsmän överallt. Sådana var det gott om enär ett kryssningsfartyg med 1200 passagerare låg i hamn.

Till kyrkan hade flera sökt sig för att titta och vi kom i slang med ett par från Nottinghamshire. Robin-Hood-country, you see! sa kvinnan. I know. I´ve seen the cartoon! blev mitt svar.

I souvenirbutiken slet och drog gubbar och kärringar i alla de mer eller mindre puckade pinaler som finns i sådana bodegor. Och ute i terrängen längs den vandringsled vi sedan gick fanns också folk vi kom i samspråk med. Trevligt. Blev att prata engelska till och med i affärerna där expediterna bad oss släppa svenskan. för att inte måsta bängla med ett språk till.

Vi kom väl att gå knappa två mil idag. I skog och mark och i den lilla byn. Mycket god rekreation. Klart bättre än en turistfälla överlastad med sevärdheter man bara måste tillgodogöra sig.

Vi kom fram till att vi gillar sådana ledigheter. Visst var Barcelona för några år sedan intressant och trevligt men hamnar hästlängder efter det småskaliga Samos. Hellesylt i Sandarne kommune verkar vara som Vidsel i förhållande till Älvsbyn – typ. Men med 1200 landstigna turister som tillägg.

Imorgon bitti tar vi färjan första fjorden till vänster för att hamna i Geiranger. Då är vi på ursprungsrutten med Trondheim som slutmål för dagen. Kanske blir detta publicerat först då. Eller ännu senare. Internet på vandrarhemmet vi bebor är grundtrögt.

Publiceringen av detta sker strax efter midnatt mot lördag i Trondheim. När det sker finns mycket mer att berätta men det får komma vad det lider. Jag måste sova också.

Idag blev för långt västerut.

Jag hade bokat boendet fel. På ett helt annat ställe än i det tänkta Geiranger. Hellesylt hade det blivit. Varför vet jag inte webb-platsen Booking.com och jag var inte kompatibla och det var nog mest mitt fel. Boka på nätet är stressigt, inte bekvämt alls.

Det är i och för sig inte så långt mellan. Tre mil ungefär. Men i Norge finns inga tvär- och genvägar. Där är tre fågelvägsmil 14 mils bilkörning. Minst. Extra mil utöver de många i förväg tänkta. Ännu längre västerut.

Vi startade i alla fall strax före tio i morse från Fjällnäs på svenska sidan. Första etappen över gränsen till Røros. För kort stopp med oväntad märklighet. Nämligen denna:

Vid frukostbordet invid vårt på morgonen hade ett par suttit och ätit. Jag återsåg dem på parkeringen i Røros. När vi kom in på turistbyrån var de också där. Alltså hejade vi på varandra och växlade några ord. Vad vi fattade var de från Stockholm men han var uppvuxen i Luleå. På Örnäset. Gissa vem som också är uppvuxen där! Men han var några år yngre.

Men: Hans föräldrar bor i Älvsbyn.Han befanns vara storebror till en många år yngre lillasyster som är bästa kompis med vår äldsta dotter. Han ringde upp sin syster. Hon var på Medeltidsdagarna på Hägnan utanför Luleå. Alldeles invid vår jänta – som jag morsade på.

Detta möte bekräftar vad jag alltid sagt till mig själv och andra: Man ska ge akt på hur man uppför sig! Man kan aldrig vara säker på att det inte i närheten finns någon som känner någon som känner en.

Från Røros for vi vidare efter Riksvei 30 ned till Fylkesvei 3 och på den ned till Alvdal. Därifrån Riksvei 29 till E6-an och söderut på den till Otta. Fylkesvei 15 västerut var det tänkt till strax söder om Geiranger men det blev ända till Stryn vid Atlantkusten för att därifrån kunna i nordostlig riktning färdas något ”tillbaka” i en parallelldal fram till Hellesylt där de två vandrarhemsnätterna klantigt nog blivit bokade. Framme runt 20.00.

Hellesylt är jättelitet! Mindre än 300 innevånare. Med ett kvällsöppet mathak. Och det var tur!

I morgon får vi se vad vi gör. Samhället lär fort bli genomupptäckt till fots.

Lång bilkörning blir det i alla fall inte!

När detta är skrivet är klockan över 23. Rummet saknar WiFi.

Publicering blir i morgon. Eller någon annan gång.

Sakupplysning: Det blev dagen efter skrivandet – strax efter 18.00. Mer kommer.

Kanske skulle rubriken vara: vidare västerut.

Det blir det om någon timme. Efter frukost.

Boendet var med en norrländsk underdrift inte så pjåkigt. Panoramabilden i förra inlägget förvräng rummet. Ljusöppningarna är inte mitt emot varandra. 90 grader gäller.

Hur det än är med den saken såg det genom ena fönstret går kväll ut som på den ena bilden. Idag på morgonen gav det andra fönstrets vy den andra.

För att få med ett barnbarnscitat också i detta inlägg nämner jag att hotellet har ett Spa med bast, relax, varm bassäng med sjöutsikt och trappa ner i samma sjö. Vi Spa-ade igår. Vad gäller förhållandet mellan olika vattenmängder och temperaturer passar lille Adrians ord från förra veckans utebad perfekt: Pisslite varmt och jättemycke kallt.

Idag, tisdag, har vi rest västerut. Vi – det är jag och madammen i mitt liv som lämnade Järvsö på förmiddagen. Nu är vi i Fjällnäs strax innan norska gränsen. En road-trip har påbörjats vår första gemensamma semestervecka.

När planerna började formas trodde jag att det avsedda färdmålet Trollstigen i Norge skulle betyda att vi strax efter gränsen skulle passera det genom att polemasa oss norröver till Trondheim och därifrån hem över Östersund eller Mo i Rana och Hemavan-Tärnaby. Att på E6-an kör ända upp till Fauske och Graddisvägen hem över Arjeplog och Arvidsjaur skulle bli för långt.

Men jag trodde fel redan i början! Trollstigen ligger längre västerut. Vi kommer att tvärsa Norge där landet är som tjockast och bli i Geiranger ett par nätter. Om vi överlever Trollstigens serpentiner. Googla gärna för att se bilder. Jag gjorde så och hoppas att det är flygbilder jag sett. Men jag är inte säker. Så vi får se.

Nu är vi i alla fall i ett mysigt rum på ett mysigt fint och ganska dyrt hotell där vi just inmundigat ett smakfull trerätters middag med välsmakande dryckjom. Det är den 19:e – firar vi något? frågade jag. Och vi kom inte på något intelligentare än att det är första dagen vår första gemensamma semestervecka som inte innehåller något annat och några andra än vi själva och det vi själva och ensamma valt.

Detta betyder inte att veckoslutet och gårdagen var en belastning. Tvärt om! Söndagen och måndagen innehöll både gott folk och nödvändiga saker. Ingen klagan alls! Men nu är det bara vi och jag citerar barnbarnet Tyra för två år sedan när hon var fyra år och fick plocka en massa vildhallon direkt i munnen: Det häj vaj inte så tokit fajmoj!

Varning! Varning! Varning!

Har du inte semester, Stig?

Då ska du väl inte skriva kyrkligt?

Sol, bad och regnskurar ska de va!

Nej, noble Bloggläsius!

Så kan man inte resonera.

I alla fall kan inte jag resonera så. Kyrkan finns ju fast jag har semester!

Präst är jag ju också alltid fast jag nu njuter av den av Gud förordnade överhetens regel om sommarledighet. Kristen är jag ju 7x24 jämt och ständigt. Och som kristen är jag en del av Jesus fortsättning – alltså Kyrkan.

Raderna ovan skulle kunna diagnostiseras som dialog med läsarna. Därtill av mig fullständigt och ensidigt konstruerad. Ungefär som när prällater i sin förkunnelse säger: Nu kanske någon undrar... fast inte en käft bland åhörarna har ens tänkt tanken.*

Jag läser en och annan blogg. Jag försöker följa vad som händer och fötter i kristna och kyrkliga sammanhang. Gårdagens 70-mila-ensam-i-bilen-körning gav tanketid och funderingar kring Var och hur är en perfekt kyrka?

Är det katolska kyrkan? Alltså den Romersk-Katolska?

I bilen igår lyssnade jag på radiogudstjänsten från en sådan. Dessutom från Skellefteå!

Hade någon i mina unga år sagt att om 40 år finns en påve-katolsk kyrka i det rosenianska kärnområdet hade denne ordinerats två Magnecyl och sängläge – samt besök på hälsocentral om inte idén släppt efter två dagar. Men nu är det så. En sådan finns. Dessutom i en lokal som tidigare ägts och brukats av EFS.

Fader Per Idegaard ledde gudstjänsten. Alltså extra intressant för mig. Den 11 juni 1978 prästvigdes vi tillsammans i Luleå domkyrka. Med andra ord en kurs-, vignings- och präst-kompis. Sista terminen i Uppsala kallade vi honom – kärvänligt – Waldenströmmarn. Han hade ju sina rötter i Missionsförbundet men utvecklats och blev präst i Svenska kyrkan. Hamnade i Lappmarken. Nu är han katolsk präst i hemstaden Skellefteå.

Det var en så kallat bra gudstjänst! Så var det sagt. Mycket bra.

Lät som en vanlig svenskkyrklig radiogudstjänst för ett kvartssekel sedan. Därtill liturgiskt levande.** God förkunnelse. Med Jesus som kompass var temat. Saklig. Lärorik. Som jag ofta upplever romersk-katolska predikningar är.***

Är det OAS-sammanhang? Andra rörelser, rentav samfund?

Olika konferenser? Andra platser? Andra tider? Tyckande i Almedalen?

Jag läser några bloggar och söker i största allmänhet följa med i en del samfundspress. Ibland skrivs det väldigt positivt om mycket – fast olika saker. Det är väl OK men ibland blir det så positivt om det andra att jag funderar vad skribenterna egentligen känner för det vanliga där och när han eller hon de facto befinner sig.

Någonting i mig gör då uppror. Jag skönjer tankemodeller av typen Gräset är grönare där på andra sidan diket! eller Det jag representerar av tanke och tyck är det enda relevanta! Bägge tenderar till att framstå – eller som det ibland sägs skulle kunna uppfattas – som om perfektion kunde uppnås här i jämmerdalen. Där någon annanstans eller Här där jag är.

Min tes blir: en perfekt kyrka är inget tillstånd!

Det är ett arbetsprojekt där jag är och inom en överblickbar framtid.

I mitt fall alltså Älvsby församling inom ett par tre kanske fem år. Där är reformernas och utvecklingens plats. Det är tidsramen att agera i.

Att drömma sig bort stärker inte saken. Att hämta inspiration annanstansifrån kan naturligtvis vara bra bara jag inte börjar längta bort. Att endast framtidsförhoppa att saker utan medvetna val och vilja med tiden skall lösa sig av sig självt är hopplöshetens väg – i flera bemärkelser.

Inriktningen behöver alltså vara: en perfekt kyrka – här och snart. Om det anger riktningen bygger man rätt väl vetande att perfektionen inte kan uppnås här i jämmerdalen

*  Det kursiva var min något modernare variant av det klassiska: Nu torde någon fråga sig...

**  Radierade gudstjänster i dessa tider är ofta helt annars. Ibland vet jag inte ens vad det är.

***  Nu skall i ärlighetens namn sägas att jag inte hört så mycket i den vägen och det jag hört är av två slag. När det på svensk botten predikas är det just som jag beskrev. Den förkunnelse jag mötte i början av 90-talet på en studieresa i Guatemala och El Salvador var annorlunda. Där var prästen mer en väl förberedd ledare för samtal och dialog med de närvarande. Detta blev, jämfört med den förberedda monologen, en pedagogisk modell som fick mig höra analfabetiska mayaindianer diskutera teologi.

När jag publicerar detta är det måndag första lediga veckan sommaren 2016. När jag skriver – åtminstone en del – är det söndag kväll. Jag har hamnat i Järvsö där den yngre av döttrarna bor. Vi, jag och madammen i mitt liv, är denna gång tilldelade sovstugan där herrskapets trådlösa nätverk är svagt och instabilt. Inne i huvudkåken fungerar det mer pålitligt. Därför sker publiceringen i morgon.

Hon for ner före mig, madammen. Tog tåget torsdag kväll. Tidigare samma dag hade svägerskan men sambo, de som kom om tisdagen, farit. Och onsdagen hade det varit fullt hus enär alla barnen som bor i Luleå plus en fästmö och barnbarnen dykt upp för att träffa sin moster. På onsdag hade jag arbetsuppgifter. Liksom torsdag fram till lunch ungefär.

Fredagen blev jättetyst. Bara jag i fastigheten och arbetsfri dag. Klar kontrast mot stimmet tidigare under veckan. Av hänsyn till nattskiftsarbetande granne avvaktade jag fram till två-tiden med motorgräsklippning och hann precis med slåttern innan den dagliga regnskuren kom. I övrigt en stilla dag.

Likaså lördag fast jag hade i uppgift att sammanviga två par – det var allt. Men en av vigslarna blev tvåspråkig. Bruden var svensk kvinna boende i Kanada där han var ortsbo  – tack och lov i den delen av landet där man inte talar franska. För hans familjs skull fick han frågan på engelska – svarade Yes! – och gav sina löften på sitt modersmål. Då jag gillar att utmana mig själv och ville att hans hitresta familj skulle få en släng av sleven blev mitt tal till brudparet på engelska.

Sedan började min ledighet.

Jag fick sen semester detta år. Det passar mig väldigt bra. Samtidigt har det inneburit att vårterminen känts lång. Då förra sommarens semester var tidig har det faktiskt blivit ett 53 veckor långt arbetsår då vi också varit snävt bemannade. Visst gillar jag mitt arbete men måste ändå vidgå att jag känner mig sliten – har 57 plustimmar. Fem veckors tajmaot skall bli skönt. Gissningsvis kommer då hösten att kännas kortare liksom våren innan den tidiga semestern nästa sommar. Allt kommer liksom då att jämna upp sig – typ.

Strax efter sju om söndagsmorgonen startade jag min färd. Halvvägs mellan Älvsbyn och Järvsö ligger Örnsköldsvik och strax norr om den staden finns min moster. Hon är mitt mellan 80 och 90, inte så jättevig i kroppen men vital i skallen så man nästan blir avundsjuk. Paus hos henne några timmar och sedan väg vidare. Och det var då jag kom att utsättas för den på-insidan-om-omkörning med tillhörande trängning och broms som gett detta blogginlägg dess slagkraftiga rubrik. Knäppskallen i Audin som BMW-föraren tydligen kappkörde med förtjänar också att nämnas – och benämnas Idiot!

Förra inlägget slutade med:

I bilen ned till Luleå samtalade vi om vad tidningarna just berättat – att 10000 fler än vanligt begärt utträde ur Svenska kyrkan under juni månad. Jag kommer att återkomma med mina teorier om orsakerna. Jo! Pluralen är rätt uppfattad. Jag har ett par förslag.

Det handlar om ungefär 13000 utträden totalt jämfört med ”normalt” ca 3000 första sommarmånaden. Inte speciellt kul. Lite pittoreskt i sammanhanget är också att utmarscherarna inte är de vanliga yngre männen med feta löner eller invandringsnegativa som blivit arga på ärkebiskopen. Äldre gubbar är en tillkommen kategori.*

I Älvsby församling var det knappt ett dussin personer och begränsat inslag av gubbighet. 11 är fler än normalt i juni. Betydligt fler. Det berättades för mig att av dem som lämnat anmälan personligt hade några uttryckt ilska – men inte alla. Vad de som skickat in blanketten var på för humör eller vilken anledning de hade finns ingen kunskap om.

Men vad tror vi? Vad tror jag? Reseraseriet? Annat? Blandat?

Det massmediala avslöjandet kommet av att man granskat ca 1400 församlingars öden och äventyr under fem år och då hittat ett 40-tal ting som kan uppleves vara extravaganta och tvivelaktiga är givetvis en faktor. Jag tror det. Samtidigt tror jag också att en del av ”det klandervärda” faktiskt inte är så väldigt skandalöst. När ett stort arbetslag under en femårsperiod får göra en studie- och personalresa som kostar 8-10000 är inte så hemskt. Men det ser mycket ut om arbetslaget består av 60-70 personer. Men otvivelaktigt fanns också på ”listan” församlingar som rullat hatt och tillåtit sig mer än vad som är vettigt, i något fall närmast liknande ”vår årlig resa till Baltikum”. Det är givetvis omoraliskt så det visslar. Att folk blir arga och då går är begripligt.**

Sådant är företrädare för kyrkan medvetna om. Vi – jag räknar mig som en sådan – har lätt att se defekter i kyrkan som orsaker till människors agerande. Kanske inte just egna defekter men väl saker hos andra i kyrkan och menar att det eller dem orsakar kritik och utträden.

Det är kvinnoprästmotståndarnas fel! Så sas i en tid då sådana var fler och utträdena färre. Den kategorin är nu i princip nedkämpat – och betydligt fler lämnar kyrkan. Vilka skarpsinniga slutsatser drar man då?

Kyrkan lever i sin egen värld, intresserar sig bara för sitt, förstår inte hur samhället fungerar och har för strikta normer! Kanske var det sant. Men hur kan det då vara så att när man nu blivit mer tids- och marknadsanpassad med resor, fotboll, festmiddagar, öl, rödvin och sulan på mattan – då ökar utträdena?

På liknande sätt kan man ställa upp problemet med många fler exempel från olika håll gentemot olika andra.

Tro nu inte, noble Bloggläsius, att jag i detta bara är häcklande och ironisk! Men jag ser egendomligheter som jag inte förstår. Och när man inte förstår måste man ställa frågor. Många frågor. Om orsakerna till sakerna.

Jag tror verkligen att reseraseriet ligger bakom det mesta av utträdesökningen i juni. Det var ett avslöjat missförhållande – om än begränsat – som fått folk att reagera äkta och relevant. Självkritik, omdöme är av nöden. Och ansvar.

Men det kan också – jag menar kan – vara så att en del blev förbannade över något helt annat, kanske att biskoparna endräkteligen i en debattartikel i DN argumenterade mot att Riksdagen skulle ta beslut som på ett bestialiskt sätt skulle hindra flyktingar i Sverige att förenas med sina familjer. Lek med tanken att det ligger bakom ett par tre tusen utträdesblankettare. Alltså det faktum att ledande kyrkliga företrädare inte vill strypa vare sig invandring eller invandrare utan i stället kritiserar den samhällsanda som alla utom V och C nu gjort till sin.*** Man måste ju åtminstone våga tänka att orsaken till att folk inte vill vara kvar kan vara att man i kyrkan gör vad som är rätt och bra. Eller?

Jag hoppas att man framåt hösten undersöker junisiffrorna så att man får veta. Har fuffensförsamlingarna fler utträden än andra? Vilken skada har de orsakat? Skall de kompensera andra ekonomiskt? Men också: om det till exempel är invandringsfientliga som lämnat – tack för det! Då slipper vi deras röster i kyrkovalet 2017. Och deras kandidater.

*  Vad man i olika sammanhang menar med beteckningen gubbar är ju vara en öppen fråga. I detta läge handlar det om sextifemplusare, inte om fyraåriga småkillar.

**  I ett inlägg i början av juni – bakomvisslingar – berörde jag detta. Jag ställde då en del öppna frågor jag inte sett svar på någonstans. Inte heller i kommentarsfältet. Än.

***  Jag berörde detta i inlägget riksdagen mot Gud.

Det är just nu onsdag ganska mitt på dan första veckan av madammen i mitt livs semester. Men jag är i selen. Fast inte igår. Då var jag arbetsuppgiftsfri vilket skapade full dag.

Fordonet rattades mot Luleå. Värmen var sådär extra äkta norrbottnisk som det blir när den på kartan översta landsändan också har det högsta temperaturen. Igår blev det +26,0 i Älvsbyn viket var två tiondelar närmare fryspunkten än den plats i östra delen av länet som kom att hamna på topp.

Så varmt här gör att kustresa blir behaglig. Och bad. Så vi for till Storsand, Luleälvens östra sida strax nedströms Gammelstad. Tyra och Adrian – med föräldrar – var där. Barnbarnens pappas Luleå-boende syskon mötte också upp.

Varmt, skönt och förödande långgrunt – som bilden av mig och mina två söner visar.

När vi liksom inte orkade mer värme for vi åt lite olika håll. Lille Adrian med fader skull klippas, fastern och farbrodern behövde göra olika ärenden. Tyra och farmor och farfar – det är jag – hade ett par timmar att slå ihjäl innan vi alla skulle återförenas för att äta. Så vi for till Hägnan i Gammelstad. Åt glass. Gungade. Tittade. Och hoppade höskulle.

Sedan mat och hemfärd för att ta emot folk. Under dagen hade nämligen madammens 08-boende lillasyster med signifikant viktig annan person nu på semester i Västerbottensfjällen kommit på att de bara var knappt 40 mil bort och nog ändå kunde titta förbi innan de vände söderut. På kvällen kom de. Prat och umgänge till runt 1 då jag dröp av. Skulle ju på kollegium idag på morgonen.

I bilen ned till Luleå samtalade vi om vad tidningarna just berättat – att 10000 fler än vanligt begärt utträde ur Svenska kyrkan under juni månad. Jag kommer att återkomma med mina teorier om orsakerna. Jo! Pluralen är rätt uppfattad. Jag har ett par förslag. Men inte nu. Snart kommer gästerna hem från en tur på byn och jag hinner inte blogga mer. Tyra och Adrian kom just genom dörren.

Förra året var det så.

Då började hösten nu!

Jag påmindes om det idag via Facebook. Där finns vanan att då och då påminna om något som hänt förr. Eller rättare sagt: sådant man skrivit där förr. Och idag var berättades det för mig att jag för ett år sedan satt på bussen mellan Ljusdal och Hudiksvall. Madammen i mitt liv och yngste sonen var kvar hos dottern i Järvsö men jag var då på resa hemåt för att börja arbeta efter semestern. Tidig höst förra året.*

Men detta år har semestern inte ens börjat!

Jag har en vecka kvar i arbete innan fem veckors ledighet.

I år blev det sen vår – typ.

Fotbolls-EM är tack och lov slut nu! Portugal slog fransoserna och nu slipper jag och alla andra civiliserade människor plågas av att vara tvungna att glo på sådant då och då. Kul har det varit men lite mätt på kickandet är jag.  

*  För några dagar sedan påmindes jag om en annan mycket roligare sak. Och det med bild och allt. Då var det sex år sedan vi i bostaden som nyblivna farfar och farmor fick längre besök – kanske var det till och med första besöket – av barnbarnet Tyra. Att påminnas om den dagen och få i repris stolthetskänslan av att köra barnvagn i villaområdet var mycket lustfyllt. Bilden är värd en repris. Klickar man på den blir den större.

...eller -veckor?

Lite så har det varit. På ”jobbet” alltså. Sedan hemkomsten från ungdomslägret på Samos.

Eller kanske känns det bara så? Att det är en chimär sprungen ur en passerad period med mycket intensiv fokusering och mycket tid i uppgifterna? Eller är det i realiteten ”lite att göra” nu? Och vad gör man i så fall av det?

När det kommer till ”prästsysslor” att detta lite lurigt och inte helt enkelt att bena upp. Saken har så många olika aspekter och infallsvinklar. Personer är olika och tider är olika liksom uppgifterna man ställs inför.

En församlings grundläggande uppgift är att fira Gudstjänst, bedriva Undervisning samt utöva Diakoni och Mission. Fyra aspekter på uppdraget. Och sommaren hamnar på ”lågvarv”. I alla fall vad gäller så kallad planerade åtgärder.

Gudstjänstlivet i församlingen – jag pratar nu om Älvsby församling – krymper något på sommaren. Här är det främst gudstjänster och andakter på äldreboenden och liknande som ”faller ur” i juni-juli-augusti. I de två kyrkorna är det ungefär som vanligt. Nu i helgen skall jag figurera i två sammanhang – strax utanför Älvsbyn och uppe i Vidsel.

För denna helg var ursprungstanken en så kallad ”sammanlysning” av gudstjänsten från Älvsby kyrka till EFS:s sommargård Lillstrand. Så brukar det vara en söndag under sommaren. ”Kyrksidan” har då med sig präst, predikan, Nattvard och musik i form, ofta med församlingens sommarkyrkogrupp. I år har vi inget sådant ”evangelisationsteam” men det ändrade inte planerna att jag på söndag ska förkunna på Lillstrand 11.00. Men det har blivit lite annat än vad som var tänkt från början. Samarbetspartnern EFS lyckades städsla en stor duktig kör – Old Town Gospel från Luleå – och då de har mycket takt och ton med sig valde man att lyfta ut Mässan för att få plats för mer musik. Men uppdraget att förkunna har jag kvar. Det skall jag också göra 18.00 i Vidsels kyrka.

Annat gudstjänstliv är Dop-, Vigsel- och Begravningsgudstjänster. De – dopen och vigslarna – anhopas lite under sommaren men vad gäller begravningar har det blivit lite. Folk har hållit sig vid liv den sista tiden.

Undervisningen ”stänger” under sommaren! Inga Konfirmander, Bibelstudier, Ungdomsgrupper och liknande. Liksom körerna tar sådan vardagsverksamhet sommaruppehåll. Egentligen har jag aldrig förstått varför – annat än att semestrar skall tas ut. Men det ändrar inte faktum att det bara är på musiksidan som den pausade vardagsverksamheten ersätts av Sommarmusik etc. Vad gäller annat är det bara tomt – typ.

Diakonin rullar dock på som vanligt – ungefär. Kanske färre hembesök men caféer och liknande tutar och kör liksom samtal, utvisningsärenden och ekonomiskt understöd.

Missionen, alltså att inte bara göra ”det man måste” utan också ”det man kan”, ställs under sommaren än mer på sparlåga än annars. Nykontakter, närvaro där folk befinner sig blir det än mindre av. Tyvärr.

Med den strukturen plus att lägret på Samos var intensivt plus att hela verksamhetsåret på grund av vakanser innehållit mer än annars plus att det regnat nästan oupphörligt har gjort att sistlidna vecka för mig verkligen varit en halvfartsvecka. Expedition och samtal på måndag, ”ledig dag” tisdag, kollegium, samtal och veckomässa onsdag, arbetsfri torsdag, expedition och en urnnedsättning fredag. Imorgon lördag tre saker: Tackgudstjänst på bröllopsdag, Vigsel och Dop. Allt i Storforsens kapell.

Och frågan gnager i mig, för vår församling och hela kristenheten. Vi svarar på något sätt upp mot vad som begärs av människor och det är väl OK. Men är det enbart det Herren önskar vad gäller Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission. Eller är Gud så fräck att han önskar mer? Eller annat?

Cogito, ergo sum är en klassiker. Både som ordstäv och som språk. Latin för Jag tänker, alltså finns jag. En sak leder till slutsats om en annan sak. Handlar om orsak och verkan – typ.

Redan för att komma den här lilla biten i min fundering var jag tvingad att uppsöka Google översätt för att få latinet rätt översatt och stavat. Och där fastnade jag och började kolla hur det blir på andra språk och andra sätt att skriva. Denna lista blev ett delresultat: 

• Amhariska: እንግዲህ እኔ ነኝ; አስባለሁ
• Arabiska: أنا أفكر، إذن أنا
• Armeniska: Կարծում եմ, հետեւաբար ես եմ
• Burmesiska: ငါထင်, ကြောင့်ငါဖြစ်၏  
• Grekiska: Νομίζω ότι, ως εκ τούτου είμαι
• Gaeliska: Mi a 'smaoineachadh, mar sin tha mi
• Hebreiska: אני חושב, משמע אני קיים
• Hindi: मुझे लगता है, इसलिए मैं हूँ
• Isländska: Ég held, því ég
• Kinesiska: 我思故我
• Walesiska: Yr wyf yn meddwl, felly yr wyf 

Och det blev ju ett sidospår. När jag satte mig vid tangentbordet hade jag inte alls tänkt skriva detta. Men som skrivet kan det aktualisera den fundering jag hade om mitt eget blogg-skrivande. Handlar det om Jag tänker, alltså skriver jag* eller det omvända Jag skriver, alltså tänker jag?**

Ibland skriver jag sånt som jag tänkt innan med förväga dispositioner, resonemang osv som hamnar som text i tämligen skalltrogen form. Till exempel i kategorin Predikan mm är det ofta av det slaget. Dessutom är det ju så att många tankar jag haft och har, fastän både skarpsinniga och välformulerade, i alla fall här aldrig skrivs. Självcensur, hänsyn till andra och annat gör att tankeströmmarna inte blir skriftflöde. Jag tänker, alltså skriver jag är alltså inte hela sanningen.

Av det skrivna är det oftast så att det var själva skrivandet som blev sättet att forma tankarna. Jag skriver, alltså tänker jag, En aning om ett ämne eller en sak kan finnas men funderingarna mejslas ut samtidigt som texten formas, inte innan. Och då blir det utvikningar typ den ovan. Ofta långa inlägg. Med varierat innehåll.

Varför började jag skriva om det här?

För ett par dagar sedan talade jag i telefon med en betydligt yngre präst verksam i ett annat stift. Anledningen var att han av vänner och bekanta ombetts att om en tid vara vigselförrättare i Storforsens kapell. God ton präster emellan fick jag i unga år lära mig att det innebär att man hör av sig till den lokale kyrkoherden för att berätta detta och få OK för framfart i annans pastorat. Det var denna goda ton gossen tillämpade och då han för några år sedan var elev vid Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola blev det ett glatt återhörande. Kul.

Vi pratade om allt möjligt kyrkligt, om att bo där man verkar, om gudstjänster och annat. Någonstans i samtalet fyrade jag av någon sorts salva om något – jag minns inte exakt vad – vilket fick honom att skrattande säga: Du borde skriva en bok om det där!

Näää! Inte en bok, sade jag. Jag har ju en blogg.

Men det har fått mig att denna arbetsuppgifts- och regnfria torsdag fundera över sambandet mellan skriva och tänka hos mig. Här. Och annorstans.

I förrförra inlägget gav jag en lista över tänkbara bloggämnen och en kommentar föreslog att jag skulle prioritera de tre första rätterna på menyn:

• För en del år sedan sa en person till mig: Stig. Du har ju funnits som präst här i Älvsbyn i 30 år – vad har det blivit av det? En lite läskig fråga särskilt som det gått 8 år till.
• Sluta tidigare, jobba längre, pensioneras 2018 vid 65?
• Nyckfulla och totalitära ”väckelserörelser” i relation till mitt eget sammanhang.

Jag tror nog inte de blir av. De är ju alla av den arten att tanken måste föregå skrivandet, inte bara uppkomma när fingrarna far över knapparna. Åtminstone två av punkterna innehåller ju så pass minerade farvatten att man inte kan trampa på hur som helst – Jag vet! Mixade metaforer! Men det hindrar mig ju inte att tänka. Kanske blir det inte att skriva men väl möjligt att i samtal byta tankar om.

*  Som en fullständigt onödig fotnot – jag vet inte ens i skrivande stund om bloggverktyget kan publicera alla krumelurer – kommer här också den sentensen på de andra språken med latin tillagt näst sist: እንግዲህ ይህን ሳስብ, መጻፍ, አስባለሁ, أنا أفكر، إذن أنا أكتب, Կարծում եմ, հետեւաբար ես գրել, ငါထင်, ကြောင့်ငါရေးထား,Νομίζω ότι, ως εκ τούτου, γράφω, Mi a 'smaoineachadh, uime sin, mi a' sgrìobhadh, אני חושב, משמע אני כותב, मुझे लगता है, इसलिए मैं लिखना, Ég held, því ég skrifa, 我思故我寫的, Cogito, ergo sum scribere, Yr wyf yn meddwl, felly yr wyf yn ysgrifennu.

**  Lika onödigt är detta: እንግዲህ እኔ እንደማስበው, መጻፍ, وأنا أكتب، لذلك أعتقد, Ես գրում եմ, հետեւաբար, ես կարծում եմ, որ, ငါသည်ရေးဖို့ကြောင့်ငါထင်, Γράφω, ως εκ τούτου, νομίζω, Mi a 'sgrìobhadh, mar sin tha mi smaointinn, אני כותב, משמע אני חושב, मैं लिखना, इसलिए मुझे लगता है कि, Ég skrifa, þess vegna held ég, 我寫的，所以我覺得, Et scribere, ideo puto, Rwy'n ysgrifennu, felly yr wyf yn meddwl.

Det finns en del människor som är fotbollsnördar. Jag är inte en sådan. Inte nördig på det viset. Jag struntar faktiskt ganska grundligt i idrotten i fråga, följer inga tabeller eller så. Men jag gör undantag: Landskamper och turneringar typ sommarens EM i Frankrike. Det följer jag. Liksom Pite Summer Games när barnen var små och spelade 7-manna. Och i de stora turneringarna nöjer jag mig inte bara med Sveriges få matcher utan söker beglutta det mesta. Och i år har det varit särskilt kul blir det med uppstickare som Island och Wales. De är tyvärr bägge nu är ute ur leken. Wales försvann onsdag kväll.

Just denna kväll kom jag att för första gången i världshistorien i TVn starta om en fotbollsmatch jag kommit sent till. Aldrig hänt förr. Men nu blev det. Jag var i annat rum innan matchen skulle börja när madammen i mitt liv hojtade till vilket gjorde att jag knappade så att det blev återtitt på inmarsch, nationalsång etc. Och de svenskar som skulle döma. Och i domargarnityret honom som bär samma välljudande och lite udda efternamn som jag själv. Men har Marcus som förnamn.

Alla som heter Strömbergsson är släktingar till mig – det handlar bara om att räkna ut hur. Har jag fattat saken rätt var det min farfarsfar som var den förste. Han fick tre söner varav min farfar var en. Min farfar fick en massa barn av vilka 6 pojkar nådde vuxen ålder. I den karlahögen var min far näst yngst. Hans lillebror, alltså en av mina farbröder, fick en son som därmed är en av mina kusiner. Denne har i sin tur avlat tvenne söner som bägge utmärkt sig i fotbollsdomarbranschen. En av dessa fanns med när Portugal om onsdagskvällen slog ut Wales.

Så mitt namn har minsann figurerat i EM i fotboll. Inte dumt.

Igår kväll när det på allvar började regna – en tillfällig skur hade innan gjort oss genomvåta när vi tog en skogs- och kyrkogårdspromenad – såg himlen från vår balkong ut som det antingen skulle bli åska och regn eller en invasion från yttre rymden. Inga vidriga aliens har dykt upp men vatten i stället. Därför är det nog bäst med ett frågetecken i rubriken. Man kan ju aldrig veta.

Men idag förefaller det ändå som om fuktskadan i halltaket inte växer vidare trots nu ett idogt regnande sedan igår kväll dock har det inte varit frågan om slagregn och hårda vindar som i lördags, bara vanligt sommarregn som det verkar att avrinningssystemen på tak och förstukvist klarar av att hålla undan.

Jag tänker/hoppas så utifrån att jag igår kontaktade ortens lokale Plåt-Niklas och berättade om lördagsläckaget. Sedan han meddelat att han är på sin första semestervecka som åtföljs av ytterligare tre trodde han ändå av min berättelse kunna ställa en diagnos. Sådär blir det kring många tillbyggda förstukvistar. Det är – här sa han en fackterm jag glömt – som inte håller undan mycket vatten i motvind. Ring mig om fyra veckor.

Så inregnad i fastigheten har jag tillbringat min arbetsuppgiftsfria tisdag. Läsning, städning, nätsurfning, lite TV. Och funderingar kring både det ena och det andra.

Funderingar värda att blogga om?

Jag vet inte – men jag kan ju presentera en meny:

• För en del år sedan sa en person till mig: Stig. Du har ju funnits som präst här i Älvsbyn i 30 år – vad har det blivit av det? En lite läskig fråga särskilt som det gått 8 år till.
• Sluta tidigare, jobba längre, pensioneras 2018 vid 65?
• Nyckfulla och totalitära ”väckelserörelser” i relation till mitt eget sammanhang.
• Boken som kom med posten idag?
• Den bok som nedhämtad från vindan faktiskt lästs ur idag.
• Skall det aldrig sluta regna?
• Samos, Kreta eller.....? Ungefär första veckan i september – typ.
• Att nästan inga – regelmässigt nu bara ett 30-tal – dagligen läser min blogg.
• Kaffe – nu eller om ett tag?

Sådär har det hållit på denna ”lediga dag”.

I förra inlägget nömnde jag att söndagens förkunnelse i Älvsby kyrka kanske skulle kunna publiceras här. På ingens enträgna begäran kommer här en lätt bearbetad version av vad som stod i mitt manus för den 6:e söndagen efter Trefaldighet.

Det var den 2:a årgångens texter som var på tapeten. Jag tog några rader ur Episteln som utgångspunkt för det Beredelseord jag tyckte kunde vara en väg till Syndabekännelsen och bönen om förlåtelse.

För själva predikan – ett ord man använder för förkunnelse i monologform – var Evangelietexten startpunkten – alltså detta avsnitt:

Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. (Matt 16:24-27)

Märkte ni vad jag gjorde under psalmen? Stängde altartavlan.

Och så läste jag texten. Vad kan jag ha tänkt? Det skall jag försöka berätta.

Tavlan föreställer...?

Ett fruset ögonblick från när Jesus går till avrättningsplatsen.

Jesus orkar inte själv. Simon från Kyrene rekryteras.

Markus berättar det. Liksom Matteus. Och Lukas. Som förändrar och betonar. Han bar korset efter Jesus. En efterföljarprototyp. Simon visar vad det är att följa Jesus. Vad Efterföljelse är. Vad att ta sitt kors på sig är.

Jag skall försöka berätta det. Jag ska prata om tre saker.

1: om vad det är att följa Jesus,

2: om att följa Jesus är ett måste,

3: och om att vinna/köpa tillbaka sitt liv.

1: Vad är det att följa Jesus – detta att ta sitt kors på sig och följa?

Ibland pratar man om det som om det handlar om att tåligt utstå allt slags elände – sjukdom, läckande tak, dyra räkningar, knepiga släktingar. Kan vara rätt men ändå inte – faktiskt.

Om Simon från Kyrene är typen för det blir det mer:

1a: Att följa Jesus är att dela Jesus uppdrag.

Medverka i det Jesus gör för världen. Alltså: Dela Jesus Liv – för andra. Vara en Jesus-fortsättning. Det är de kristnas/troendes/vårt uppdrag.

Så som min Fader sänt mig, så sänder jag er sa Jesus till sina följeslagare.

Alltså fortsätta Jesus uppdrag att leva för och offra sig för andra.

1b: Att följa Jesus är att dela Jesus död. På två sätt – kanske.

Det ena sättet nödvändigt. Att bli sammanfogad med Jesus död. Att vara en som Jesus död gäller för. Och i Bibeln sker det i Dopet.

Att döpas är att dela Jesus död – bland annat Paulus talar om det. I dopet räknas man som död med Jesus. I dopet delar man Jesus död. Och från dopet följer man Jesus som korsbärare.

Det andra sättet är att verkligen dö, dödas på grund av Jesus. Martyriet. För Bibelförfattarna är det högst aktuellt. För oss i trygga Sverige inte speciellt aktuellt. Men för många andra är det dagens verklighet. Förföljelser för att man är kristen. Pakistan, Syrien,Nordkorea, norra Nigeria osv. Där är dö med/för Jesus en realitet. Idag. Vårt risktagande är i kontrast till det i praktiken noll. Eller i vart fall litet. Lite fniss, tråkiga ord, inte bjudas på kalas – typ.

1c: Att följa Jesus är att dela Jesus uppståndelse. På två sätt!

Samma som med att dela Jesus död. Sammanfogningen i Dopet. Då man räknas som uppstånden med Jesus. Då man blir en del av Jesus – som ju har uppstått.

Och som vi kommer att göra: Jesus sa ju: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han eller hon än dör.

2: Att följa Jesus är ett måste.

Texten sa så. ...måste förneka sig själv och ta sitt kors på sig.

Det låter strängt – liksom alla måsten. Men det är så.

Att förneka sig själv är knepigt. Det är att sätta sig själv i andra hand. Inte först. Inte den enkla vägen – att tro att man förnekar sig själv genom att anse sig usel, oduglig, ynklig. Ibland har man trott så. Som om att det skulle vara att tänka lite OM sig själv. Fel! Fel! Fel!

Att förneka sig själv är att tänka lite PÅ sig själv. Sätta annat före sig själv. Andra före sig själv. Som Jesus gjorde. Han som – Paulus skriver detta – inte räknade jämlikheten med Gud som ett byte han måste behålla utan ödmjukade sig … till döden på korset.

Nu En sak kvar:

3: Att vinna/köpa sitt liv. Att köpa tillbaka sitt förlorade liv.

För så är det ju. Ser vi till ”mallen” texten pratar om har vi så försökt vinna våra liv att vi faktiskt förlorat Livet med stort L. Hur då ”köpa tillbaka” det?

Det kan vi inte. Inte vi. Men Jesus kunde.

Med SIN död och uppståndelse. För alla. För Dig.

Han vek inte undan från sin uppgift att följa Faderns vilja.

Han levde rätt– förnekade sig själv för andras skull.

Han vann sitt liv – och gav bort det!

Han blev köpeskillingen, betalningen, för våra liv, för ditt liv.

Därför – för att du och jag trots allt är köpta, betalda, inbjuds och utmanas vi igen att likt Simon från Kyrene axla korset. Det är att inte bara dra nytta av vad Jesus gjort för oss – få förlåtelse, del av Honom i Nattvarden strax, evigt liv och allt. Det är också att hjälpa Gud/Jesus älska de människor och den värld som ofta inte bryr sig. Det är att ta på sig sitt kors och följa Jesus. Amen.

Nu öppnar jag tavlan och vi bekänner tron på den uppståndne.

Så kan man uttrycka det.

En fotbollsisländsk variant på ett vanligt kraftuttryck.

Jöklar åxå! Norden ute ur EM.

Fast nog var det väntat att Frankrike skulle bli en för stor bit att svälja.

Ändå säger jag att kvartsfinalen fick två vinnarlag – faktiskt.

Det hände nu ikväll. Tidigare idag kröp vi på vindan. Efter gudstjänsten i kyrkan. Rensade halva vindan på lådor, kartonger,prylar och grejer. Allt möjligt jox från alla år barnen var små. Varför så mycket sparats och magasinerats fattar vi inte.

Vi gjorde rensningen för vi ville undersöka var taket tog in vatten. Eller rättare sagt: Vart vattnet som om lördagskvällen droppade i hallen egentligen kom från. Från åskskyarna där ovan fattade vi att det var. Och att det regnade oanade volymer. I hård vind. Men hur det kom utifrån in i fastigheten ville vi försöka förstå. För att – kanske – kunna laga till.

Städ och kryp och vikesbryt gjorde oss inte klokare mer än att fatta att förstukvisten som huset kompletterades med år 2000 på något sätt inte är 100%. Två gånger har vi haft läckage nära den. Då det slagregnat och blåst. Inte annars. I morgon kontaktar vi proffs.

Också igår under dagen vindsrotade jag men av annat skäl. Letade magasinerade böcker. Fann dem. Gamla rackare. En del ärvda. En del köpta på antikvariat.

Carl Olov Rosenius samlade skrifter i fyra band läste jag en hel del i under studietiden i Uppsala. I frakturstil. De böckerna hade jag då fått ärva efter min farmor – som också läst dem. Både de och jag behöver en omläsning.

Luther i urval i sju delar kom också ned. Plus Stora Galaterbrevskommentaren av samme författare. Och Epistel-postillan. Allt utom kommentaren i frakturstil. Allt utom kommentaren inte tidigare noga läst. Bara bläddrat i.

Alltså dags för läsning och omläsning. Nästa år är det 500 år sedan de 95 teserna spikades upp och reformationen började. Då är det väl vettigt att gå till källorna och läsa på vad den katolske munken Martin Luther faktiskt själv skrev. Att sedan krydda med Rosenius kan inte bli fel.

Vill dessutom i sammanhanget påminna om en annan skrift aktuell vid 500-årsminnet. Jag har tidigare här berättat om From Conflict to Communion – Lutheran-Catholic Commemoration of the Reformation in 2017. Dag Sandahl gav denna morgon på sin blogg – här – information och tankar utifrån att en svensk översättning nu går att få tag på.

Både igår lördag och förrgår fredag var jag arbetsuppgiftsfri. Idag var det inte så. Vid Högmässan i Älvsbyn togs kollekt till Svenska Kyrkan i Utlandet. Vettigt. Men samtidigt avigt. Vi var inte så många som firade gudstjänsten. Fem i kyrkobetjäningen plus fem till var svenskfödda. De övriga arton var från Ghana, Eritrea, Azerbajdzjan, Ukraina, Indien och kanske något mer land. Hos oss är det alltså snarare Utlandet i Svenska Kyrkan.

Vad jag sa i förkunnelsen kanske jag publicerar. Skrev ju fusklappsmanuset medelst ordbehandlingsprogram i datorn, inte för hand. Då kan det kanske bli frågan om publicering. Kanske. Om någon vill.

På Facebook hade jag i alla fall om lördagen annonserat saken med dessa ord.

Under gudstjänsten kl11 i morgon kommer jag ett tag att stänga altartavlan i Älvsby kyrka. Det blir så trots att vi inte är i Fastetiden före Påsk – den tid av året tavlan är stängd.

Varför? Det berättar jag i morgon. En ledtråd till tilltaget finns i Bibeltexten för dagen: Matteusevangeliet kapitel 16 verserna 24-27.

Men viktigast av allt: Det är Mässa/Nattvard.

Samt i morse tillsammans med bilden ovan:

Inte kul!

Åska och slagregn igår kväll gav detta innertak i hallen. Suck!

Och den Bibeltext jag skall prata utifrån i Älvsby kyrka kl 11 handlar om att "ta sitt kors på sig" – och det är INTE takläckage utan något betydligt marigare. Inte att prata om men väl att göra.

Lasse Berg heter en författare jag tidigare läst böcker av som jag berättat om här. Först ut var Gryning över Kalahari – hur människan blev människa. Den fick sitt blogginlägg med titeln en sån bra bok! Sedan kom Skymning i Kalahari – hur människan bytte tillvaro med sitt blogginläggs modifierade titel inte riktigt lika bra bok.

Nu har jag läst den tredje och avslutande boken i serien: Ut ur Kalahari – Drömmen om det goda livet. Vilken överskrift detta blogginlägg fått syns högst upp. Till det kan ett par saker sägas:

1. Det är madammens bok. Den var en julklapp till oss bägge för 1½ år sedan men på just den bokklappen stod hennes namn som mottagare, mitt som givare.
2. Den är inte lika bra som de två tidigare – i vart fall inte enligt min mening. Men jag var ju ”tvungen” att läsa den som en avrundning på trilogin. Allt annat är ju fusk – typ.

Baksidestexten lyder:

Hundratusen svenskar har köpt, lånat, läst Lasse Bergs båda tidigare hyllade och prisbelönta böcker om människans utveckling, hur vi lämnade Afrika och uppfyllde jorden.

I UT UR KALAHARI, som avslutar serien, väver han nu på sitt sedvanliga medryckande sätt samman de senaste rönen från evolutionsforskningen om vår inre natur och vår hantering av detta arv.

Han upptäcker en bättre värld men också en sällan skildrad förändring av våra drömmar om det goda livet. Vi är mitt i ett äventyrligt experiment: jämt uppkopplade men samtidigt ensammare än någonsin. Saknaden efter samlargruppens självklara tillhörighet försöker vi fylla med den tillfredsställelse och respekt, de lyckohormoner som prylar och märken skall ge. Konsumism som tröstnapp och religion.

Klarar vår art denna nya tid?

Men på sina färder genom Asien och Afrika, där Lasse Berg också bott och arbetat nästan oavbrutet sedan 60-talet,plågas han av en annan fråga: Varför har det gått så bra för Asien och så dåligt för Afrika sedan kolonialismen packade ihop? Beror det på slaveriet? Etniska konflikter? Korruption? Befolkningsexplosionen? Koloniala gränsdragningar?

Långsamt växer en helt annan bild fram.

Fast bara ½-bra är boken – ISBN 978-91-7037-776-1 – en läsvärd bok.

Ibland undrar vad Facebook och andra sociala medier gör med oss (miss)brukare. Själv är jag inte så himlamycket drabbad. Jag bloggar då och då vilket bara är SÅ 90-tal! enligt en yngling som gav mig det nedlåtande omdömet för ett år sedan. Och jag tittar in på Facebook ett par tre gånger om dagen och ser då vad som slumpvis blir synligt, inte mer. Jag skriver Grattis!! till dem som FB berättar fyller år och ibland kommenterar jag något av det slumpvis sedda. Det händer också att jag skriver något – mest att jag bloggat här.

Så är det på min egen FB. På Älvsby församlings Facebook kan jag också ibland skriva något. Faktiskt. Men alla andra sådana där sociala medier – twitter, snapptjatt och allt vad det heter – är av mig obeträdda områden.

För många är det inte så. Jag har sett folk som nästan utvecklar panik om de får fem meter mellan sig och sin mobil. De tittar i den oupphörligen. Och svettas mer av att det inte finns WiFi bland ruinerna i Efesos än av värmen – det var +38. Man fungerar – jag har sett detta mest men inte enbart hos unga människor – som om man inte tror sig vara där man är och ta in vad som där och då händer och fötter där utan hela tiden måste ha alla uppmärksamhetstrådar öppna till om det händer något med någon annan någon annanstans.

Har du tänkt på det, noble Blogläsius, att vi framöver aldrig kommer att kunna berätta vad som hänt, vad vi varit med om eller vad vi tänkt? Vi behöver ju inte ens söka upp folk, odla gamla bekantskaper eller släktgemenskap. Alla vet ju av sällfiss, korta påståenden och annat allt som hänt redan när det som hände hände och vi får om vi möts i verkligheten inget nytt att berätta för varandra. Det enda vi kan göra då är i stället under släktträffen eller kalaset sitta tigande bredvid varandra stirrande in i var sin apparatur i akt och mening att se om något annat händer någon annan på något annat ställe eller om någon har levererat en kortfattad slagordskommentar om något.

Full närvaro, fokusering, längre halvt komplicerade tankekedjor – bara SÅ tråkigt!

Blir det följden? På sikt? När mönstret bildas i unga år?

Låter jag som en kvirrkuse nu? Bojkottare av sociala medier – typ?

Det är inte min mening. Det vore dessutom både korkat,meningslöst och improduktivt. Liksom alfabetiseringen och boktryckarkonsten var företeelser som revolutionerade människornas sätt att kommunicera tankar med varandra och var meninglösa att söka bekämpa är det bara snävsynt att välja bort ”nätet”. Visst kan man bekämpa missbruk av en sak – alkohol till exempel – genom att inte bruka det alls men den förenklingen funkar inte här. Att stänga av sig för sociala medier därför att där odlas så mycket impulsstyrd självcentrering är lika knasigt som att bojkotta prat eftersom en del säger så korkade saker.

Men bruket, mina vänner. Bruket? Hur kan det kompletteras? Saneras?

Vadan denna lätt förvirrade text?

Svar: Facebook! Och min egen karaktärslöshet.

Det startade ”tankekedjan”.

Jag kikade in och gratulerade en tidigare arbetskamrat samt en brorson till madammen i mitt liv på deras födelsedag. OCH svarade Ja på ett erbjudande att få min karaktär analyserad, frågan om jag är nördig eller cool. Man får ”analysen” gjord på enkelt sätt – ett klick med datorråttan!

Facebook gör något jag inte vet vad. Kollar vad jag skrivit? Var jag skrivit? Vem jag har kontakter med? Vilka ”vänner” jag har? Gissar friskt? Ingen aning!

Och resultatet kom som bilden visar. Klicka på den blir den större.

Och med följande förklarande text om mig:

Med dig blir livet aldrig tråkigt! Din karaktär är verkligen fantastisk. Du är verkligen helt UNIK! Du har inget emot att simma motströms då och då och det kanske är din speciella attityd som gör dig så unik och inspirerar alla omkring dig.

Så nu vet du, noble Bloggläsius, sanningen om mig – enligt sociala medier.