stigstrombergsson

Min plan var att skriva detta blogginlägg igår, den 30 juni. Men det blir idag i stället. Igår blev ju trots allt en baddag ganska lik fredagen fast utan bär-plockning. Så jag missade datum.

När jag för två veckor sedan reste söderut längs efter trafikpulsådern E4 passade jag på att titta in hos min moster som bor strax norr om Örnsköldsvik. Hon är i färd med att flytta från sitt hus till en lägenhet och bad mig därför titta igenom en del böcker för att se om det var någon jag ville ha. När jag gjorde det fann jag Att köra till höger från augusti 1967, en månad innan den riksomfattande övergången till högertrafik – som jag ju tack vare min aktningsvärda ungdom minns.

Att datumet 30 juni då blev bloggaktuellt beror på att det var först det datumet man för hundra år sedan det egentligen stadgade om vänstertrafik. Visst fanns gamla förordningar.

Kong. Maj:ts Förordning angående Postväsendets och Gästgifwerernes sammanfogande från 1718 hade fastslagit att man skulle hålla till höger vid möte. Varför det sedan blev tvärt om är det ingen som vet.

Gästgivareordning från den 12 december 1734 föreskrev när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varandra förbi. I den paragrafen fanns också regler för vem som skulle vika för vem – ridande för åkande, kärra för vagn, mindre vagn för större osv. Med andra ord: Störst kör först!

Det var först i Förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik som den framväxande bilismen reglerades. Då kopplade man tillbaka till 1734 års text och enligt 16§ 4 mom ålåg det förare att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till vänster samt att hålla tillhöger när annan trafik förbiköres, dock att förbikörning får verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning kan fritt överskådas.

Jag måste erkänna att jag tycker de ålderdomliga formuleringarna är både skojiga och vackra – på sina sätt. Och lite fascinerande. Tänk att det var oreglerat och fram och tillbaka så länge. Och själva häftet – Att köra till höger – är ju i sig ett festligt tidsdokument.

Ibland brukar jag ta högertrafikomläggningen som exempel när man pratar om förändringar i kyrkliga sammanhang lokalt, regionalt och nationellt. Och då inte bara om förändringar av administrativa rutiner eller liknande utan också reformer av mer principiella slag. Betänk detta:

• Den situation man förändrade upplevdes inte längre maximalt bra.
• Den situation man förändrade hade uppkommit lite av sig självt bara genom tidens gång och man kunde inte riktigt peka på varför det blivit som det blivit.
• Den situation man förändrade ville majoriteten inte ändra på – en folkomröstning hade gett den insikten om vad svenska folket faktiskt ville.
• Den situation man förändrade lämnades efter noggranna analyser och förberedelser samt ett gediget fullödigt motiverande informationsarbete.
• Den situation man förändrade lämnades helt och fullt på en gång över en natt, inte succesivt.
• Den situation man förändrade tilläts inte spöka kvar i med övergångstider eller dubbla system eller att olika personer fick göra som de själva ville.

1967 fattade man att det inte gick att äta kakan och ha den kvar, att man inte kan både skita och hålla emot. Den attityden kan behövas när man söker förändra situationer man inte riktigt vet hur de uppkommit men finner inte helt adekvata att förbli i. Typ.