stigstrombergsson

Nu sista inlägget direkt kopplad till vår road-trip i nabolandet. Det handlar om lördagens 75-mila-resa och vad som hände timmarna innan den startade.

Vi vaknade. Så började den dagen likt alla dagar. Det är tacksamt. Jag menar: vaknade man inte blev det ju inget att blogga om – typ. Men det skulle kanske inte vara den värsta komplikationen.

Frukost och utcheckning. Sedan ”gjorde vi stan”. Trondheim by day så att säga. Det är faktiskt inte så häftigt som det låter. Strax efter 9 en lördagsmorgon är det inte så mycket fart ens i en stor stad som Trondheim.

Men vi gick ut. Promenerade. Inte som ett medvetet miljöval – även om det är en bra idé – utan mer för att det var praktiskt att låta bilen stå. Avsikten var ju att strosa omkring i Trondheims motsvarighet till Gamla stan i Stockholm.

Domkyrkan är ett givet mål – naturligtvis. Är jag rätt underrättad handlar det om Nordens största kyrka med Olav den Helige skrinlagd under högaltaret. Han är – eller var – Nordens eller i alla fall Norges eget helgon. Hans medeltida verkningsgrad sträckte sig långt utanför de preliminärt överenskomna gränser som då ansågs finnas.* På flera sätt präglar den marterade kungaaspiranten gatubilden ända ner till nivån kloaklock.

Ett skapligt väl tilltaget bönhus! Det är det minsta man kan säga. Ändå lite mindre än jag trodde men naturligtvis intressant. Västra väggen med alla bilder skulle bara den kunna vara läromedel för en hel konfirmandläsning med året-efter-uppföljning. Eller utgångspunkt för säg en studiecirkel i Gamla och Nya testamentet, tidig kristen historia samt dogmatik och etik. Egentligen inte så helt knäppa idéer – kombinerad med en resa dit, kanske också med vandring längs västra delar av S:t Olavsleden. Som gammal folkbildare – jag har ju under många år verkat på folkhögskola – ser jag att enbart Västra väggen och sedan kyrkan i övrigt har stor ”pedagogisk potential” – om man får säga så om ett Gudshus.

Vi fortsatte strosandet. Fann en affär för nördar. Den motsvarade helt The Comic book store i serien Big Bang Theory på kanal 5. Massor med knäppa samlarobjekt för halvstörda fantaster. Special-lego i alla formen. Och en tröja jag nog återkommer till någon gång framledes. Madammen handlade enär hon tyckte den passade mig.

Vid 14-tiden lämnade vi Norges näst största stad för fortsatt vår resa. Trøndelag är ett relativt välbebyggt område till skillnad från den glesbygd vi tidigare genomfor. Men det glesade ut in emot Nordland. Färden gick i tanken var att när vi via Hattfjelldal och Joesjö så småningom korsat gränsen skulle vi leta logi för natten. Eller innan.

Under eftermiddagens sentimmar byttes det varma soliga vädret – likt dagen innan – i åska och slagregn. Leta logi i skvalande nederbörd kändes bara måttligt inspirerande. Vi körde på. Vattendelaren som utgör gränsen var också nederbördsdelare och vid 22.30-tiden i Tärna togs beslutet: Vi kör ända hem!

Paus! Ut ur bilen! Påfyllnad av kaffe! Och mer kaffe!

Sedan mot Sorsele-Slagnäs-Arvidsjaur-Älvsbyn. Sammantaget 25 möten på tre timmar.

Nära älgkrock. Hemma några minuter efter 2.

Eftertankarna är flera. Eller snarare efteråttankarna.

Inte minst utifrån vad man utan att det betyder något pratat om i bilen.

Varför stavas centrum i Sverige med c och i Norge med s?

Varför indikerar vi att en vokal är kort genom att dubbelteckna den följande konsonanten men med ck då den är ett k? 

Varför skriver vi och med ch men också med ck?

Varför finns alla olika sje-, tje- och ng-ljud i svenskan?

Västskandinavernas system verkar totalt sett enklare och mer konsekvent.

Då utlandsresor ger nya intryck och vidgar ens tankevärld  har jag börjat fundera på att åtminstone vad gäller stavning till en del förnorska mitt bloggande. Alltid skulle det reta någon.

Men jag har som du noteret, noble Bloggläsius, ikke ageret på den måten. Än.

*  Dåförtiden var ju Europa ett enat för-nationalistiskt katolskt block. Det innebar att medeltids-kyrkan i Skellefteå i Sverige utan att vara ens ett uns landsförrädisk kunde vara tillägnad just Olav den Helige i Norge – något som sedan gav namnet Sankt Olov till det öl som gjordes i Skellefteå lokal bryggeri så länge det fanns.