västerut 2016-07

Vi hade alltså åkt båt.

Till samhället Geiranger.

Och spatserat runt ett tag.

Där i handlingen slutade förra blogginlägget.

 

På båten hade hon som då och då kommenterade resan berättat att vägen från Geiranger norrut inleddes med 11 serpentinsvängar. Den gav vi oss iväg uppför. Allt högre kom vi. Så småningom kunde vi titta tillbaka på den lilla etappen på ca 600 vertikalmeter – bilden.* Därefter långsamt stigande mer och mer kalfjällig resa upp till passets högsta punkt.

 

Där stannar nästan alla. 859 meter över havsnivån. Och många bygger små rösen. Jag spordes av en jämfört med mig 5-10 år äldre kvinna om jag förstod engelska och då jag erkände det tillfrågades jag om vad alla de små rösena på platsen betydde, om det var något religiöst eller så. They are made just for fun! svarade jag. Och för att det är passets högsta punkt.

Hon, hennes man och ett par till i samma bil kom från Israel. Där har ju jag varit. Så det blev kul att prata en stund. I Norge.

 

Lite längre fram efter vägen stannade vi också på en plats där alla stannar. För oss var det för att se ner på vad som låg framför oss – Trollstigen. Andra  för att blicka tillbaka på vad de just plågat sitt fordon med.**

 

Norskarna är bra på det där med rastplatser, sevärdheter och liknande. På det här stället fanns gjutna gångpirer som gav skojiga flygbildsliknande fotovinklar. Jag provade till och med att filma lite med mobilen, att följa de kommande serpentinerna ner till dalbotten. Jag publicerade ½-minuten på Facebook med följande kommentar:

Undrar om detta blir min sista FB-uppdatering...

 

Det bloggverktyg jag använder för att skriva här medger inte filmklipp – i alla fall inte som jag fattat det. Därför skapade jag för 6 år sedan ANDRA BLOGGEN där sådant är möjligt. Jag gjorde det främst för att kunna offentliggöra gulliga barnbarnsbabyfilmer. Den aktiviteten har dock blivit vilande sedan några år. Inte för att de små slutat vara gulliga men för att de med stigande ålder kanske inte enbart tycker det är kul att vara filmstjärnor för farfars kamera. Filmen från Trollstigen finns i alla fall där – klicka här. Men där blev kvaliteten dålig. Bättre då på Facebook – här.

 

Låg växel gällde!

Hela vägen ned. Blicken fixerad på framförvarande bils baklyktor.

Där växer Fjällbrud! hojtade regelbundet den botanikintresserade madammen i mitt liv – hon stirrade på klippväggen bredvid bilen.

Väl nere skrev jag på Facebook: Nådde botten av Trollstigen. Klarade av att släppa ratten.

 

Med den andra av resans höjdpunkter avklarad blev det lite till bilkörning, lite färja, lite lunch och sedan en längre körning till Trondheim. Slutetappen den dagen i åska och regn, något helt naturligt i den fantastiska högsommaren.

Och i Trondheim sen middag och promenad – fredag kväll.

 


*  Som läsaren kan notera söker jag ha med en eller flera bilder till varje inlägg. Små rackare. Kanske är det dumt av mig att bara förutsätta att läsaren vet att om man klickar på en bild blir den större. Bäst att nämna det – vilket jag nu gjorde.

**  Det finns också en del som jag mig inte alls begriper mig på. De plågar inte bara sina transportmedel utan också sig själva – cyklisterna!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0