stigstrombergsson

I förra inlägget nömnde jag att söndagens förkunnelse i Älvsby kyrka kanske skulle kunna publiceras här. På ingens enträgna begäran kommer här en lätt bearbetad version av vad som stod i mitt manus för den 6:e söndagen efter Trefaldighet.

Det var den 2:a årgångens texter som var på tapeten. Jag tog några rader ur Episteln som utgångspunkt för det Beredelseord jag tyckte kunde vara en väg till Syndabekännelsen och bönen om förlåtelse.

För själva predikan – ett ord man använder för förkunnelse i monologform – var Evangelietexten startpunkten – alltså detta avsnitt:

Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. (Matt 16:24-27)

Märkte ni vad jag gjorde under psalmen? Stängde altartavlan.

Och så läste jag texten. Vad kan jag ha tänkt? Det skall jag försöka berätta.

Tavlan föreställer...?

Ett fruset ögonblick från när Jesus går till avrättningsplatsen.

Jesus orkar inte själv. Simon från Kyrene rekryteras.

Markus berättar det. Liksom Matteus. Och Lukas. Som förändrar och betonar. Han bar korset efter Jesus. En efterföljarprototyp. Simon visar vad det är att följa Jesus. Vad Efterföljelse är. Vad att ta sitt kors på sig är.

Jag skall försöka berätta det. Jag ska prata om tre saker.

1: om vad det är att följa Jesus,

2: om att följa Jesus är ett måste,

3: och om att vinna/köpa tillbaka sitt liv.

1: Vad är det att följa Jesus – detta att ta sitt kors på sig och följa?

Ibland pratar man om det som om det handlar om att tåligt utstå allt slags elände – sjukdom, läckande tak, dyra räkningar, knepiga släktingar. Kan vara rätt men ändå inte – faktiskt.

Om Simon från Kyrene är typen för det blir det mer:

1a: Att följa Jesus är att dela Jesus uppdrag.

Medverka i det Jesus gör för världen. Alltså: Dela Jesus Liv – för andra. Vara en Jesus-fortsättning. Det är de kristnas/troendes/vårt uppdrag.

Så som min Fader sänt mig, så sänder jag er sa Jesus till sina följeslagare.

Alltså fortsätta Jesus uppdrag att leva för och offra sig för andra.

1b: Att följa Jesus är att dela Jesus död. På två sätt – kanske.

Det ena sättet nödvändigt. Att bli sammanfogad med Jesus död. Att vara en som Jesus död gäller för. Och i Bibeln sker det i Dopet.

Att döpas är att dela Jesus död – bland annat Paulus talar om det. I dopet räknas man som död med Jesus. I dopet delar man Jesus död. Och från dopet följer man Jesus som korsbärare.

Det andra sättet är att verkligen dö, dödas på grund av Jesus. Martyriet. För Bibelförfattarna är det högst aktuellt. För oss i trygga Sverige inte speciellt aktuellt. Men för många andra är det dagens verklighet. Förföljelser för att man är kristen. Pakistan, Syrien,Nordkorea, norra Nigeria osv. Där är dö med/för Jesus en realitet. Idag. Vårt risktagande är i kontrast till det i praktiken noll. Eller i vart fall litet. Lite fniss, tråkiga ord, inte bjudas på kalas – typ.

1c: Att följa Jesus är att dela Jesus uppståndelse. På två sätt!

Samma som med att dela Jesus död. Sammanfogningen i Dopet. Då man räknas som uppstånden med Jesus. Då man blir en del av Jesus – som ju har uppstått.

Och som vi kommer att göra: Jesus sa ju: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han eller hon än dör.

2: Att följa Jesus är ett måste.

Texten sa så. ...måste förneka sig själv och ta sitt kors på sig.

Det låter strängt – liksom alla måsten. Men det är så.

Att förneka sig själv är knepigt. Det är att sätta sig själv i andra hand. Inte först. Inte den enkla vägen – att tro att man förnekar sig själv genom att anse sig usel, oduglig, ynklig. Ibland har man trott så. Som om att det skulle vara att tänka lite OM sig själv. Fel! Fel! Fel!

Att förneka sig själv är att tänka lite PÅ sig själv. Sätta annat före sig själv. Andra före sig själv. Som Jesus gjorde. Han som – Paulus skriver detta – inte räknade jämlikheten med Gud som ett byte han måste behålla utan ödmjukade sig … till döden på korset.

Nu En sak kvar:

3: Att vinna/köpa sitt liv. Att köpa tillbaka sitt förlorade liv.

För så är det ju. Ser vi till ”mallen” texten pratar om har vi så försökt vinna våra liv att vi faktiskt förlorat Livet med stort L. Hur då ”köpa tillbaka” det?

Det kan vi inte. Inte vi. Men Jesus kunde.

Med SIN död och uppståndelse. För alla. För Dig.

Han vek inte undan från sin uppgift att följa Faderns vilja.

Han levde rätt– förnekade sig själv för andras skull.

Han vann sitt liv – och gav bort det!

Han blev köpeskillingen, betalningen, för våra liv, för ditt liv.

Därför – för att du och jag trots allt är köpta, betalda, inbjuds och utmanas vi igen att likt Simon från Kyrene axla korset. Det är att inte bara dra nytta av vad Jesus gjort för oss – få förlåtelse, del av Honom i Nattvarden strax, evigt liv och allt. Det är också att hjälpa Gud/Jesus älska de människor och den värld som ofta inte bryr sig. Det är att ta på sig sitt kors och följa Jesus. Amen.

Nu öppnar jag tavlan och vi bekänner tron på den uppståndne.