stigstrombergsson

Ibland undrar vad Facebook och andra sociala medier gör med oss (miss)brukare. Själv är jag inte så himlamycket drabbad. Jag bloggar då och då vilket bara är SÅ 90-tal! enligt en yngling som gav mig det nedlåtande omdömet för ett år sedan. Och jag tittar in på Facebook ett par tre gånger om dagen och ser då vad som slumpvis blir synligt, inte mer. Jag skriver Grattis!! till dem som FB berättar fyller år och ibland kommenterar jag något av det slumpvis sedda. Det händer också att jag skriver något – mest att jag bloggat här.

Så är det på min egen FB. På Älvsby församlings Facebook kan jag också ibland skriva något. Faktiskt. Men alla andra sådana där sociala medier – twitter, snapptjatt och allt vad det heter – är av mig obeträdda områden.

För många är det inte så. Jag har sett folk som nästan utvecklar panik om de får fem meter mellan sig och sin mobil. De tittar i den oupphörligen. Och svettas mer av att det inte finns WiFi bland ruinerna i Efesos än av värmen – det var +38. Man fungerar – jag har sett detta mest men inte enbart hos unga människor – som om man inte tror sig vara där man är och ta in vad som där och då händer och fötter där utan hela tiden måste ha alla uppmärksamhetstrådar öppna till om det händer något med någon annan någon annanstans.

Har du tänkt på det, noble Blogläsius, att vi framöver aldrig kommer att kunna berätta vad som hänt, vad vi varit med om eller vad vi tänkt? Vi behöver ju inte ens söka upp folk, odla gamla bekantskaper eller släktgemenskap. Alla vet ju av sällfiss, korta påståenden och annat allt som hänt redan när det som hände hände och vi får om vi möts i verkligheten inget nytt att berätta för varandra. Det enda vi kan göra då är i stället under släktträffen eller kalaset sitta tigande bredvid varandra stirrande in i var sin apparatur i akt och mening att se om något annat händer någon annan på något annat ställe eller om någon har levererat en kortfattad slagordskommentar om något.

Full närvaro, fokusering, längre halvt komplicerade tankekedjor – bara SÅ tråkigt!

Blir det följden? På sikt? När mönstret bildas i unga år?

Låter jag som en kvirrkuse nu? Bojkottare av sociala medier – typ?

Det är inte min mening. Det vore dessutom både korkat,meningslöst och improduktivt. Liksom alfabetiseringen och boktryckarkonsten var företeelser som revolutionerade människornas sätt att kommunicera tankar med varandra och var meninglösa att söka bekämpa är det bara snävsynt att välja bort ”nätet”. Visst kan man bekämpa missbruk av en sak – alkohol till exempel – genom att inte bruka det alls men den förenklingen funkar inte här. Att stänga av sig för sociala medier därför att där odlas så mycket impulsstyrd självcentrering är lika knasigt som att bojkotta prat eftersom en del säger så korkade saker.

Men bruket, mina vänner. Bruket? Hur kan det kompletteras? Saneras?

Vadan denna lätt förvirrade text?

Svar: Facebook! Och min egen karaktärslöshet.

Det startade ”tankekedjan”.

Jag kikade in och gratulerade en tidigare arbetskamrat samt en brorson till madammen i mitt liv på deras födelsedag. OCH svarade Ja på ett erbjudande att få min karaktär analyserad, frågan om jag är nördig eller cool. Man får ”analysen” gjord på enkelt sätt – ett klick med datorråttan!

Facebook gör något jag inte vet vad. Kollar vad jag skrivit? Var jag skrivit? Vem jag har kontakter med? Vilka ”vänner” jag har? Gissar friskt? Ingen aning!

Och resultatet kom som bilden visar. Klicka på den blir den större.

Och med följande förklarande text om mig:

Med dig blir livet aldrig tråkigt! Din karaktär är verkligen fantastisk. Du är verkligen helt UNIK! Du har inget emot att simma motströms då och då och det kanske är din speciella attityd som gör dig så unik och inspirerar alla omkring dig.

Så nu vet du, noble Bloggläsius, sanningen om mig – enligt sociala medier.