stigstrombergsson

Cogito, ergo sum är en klassiker. Både som ordstäv och som språk. Latin för Jag tänker, alltså finns jag. En sak leder till slutsats om en annan sak. Handlar om orsak och verkan – typ.

Redan för att komma den här lilla biten i min fundering var jag tvingad att uppsöka Google översätt för att få latinet rätt översatt och stavat. Och där fastnade jag och började kolla hur det blir på andra språk och andra sätt att skriva. Denna lista blev ett delresultat: 

• Amhariska: እንግዲህ እኔ ነኝ; አስባለሁ
• Arabiska: أنا أفكر، إذن أنا
• Armeniska: Կարծում եմ, հետեւաբար ես եմ
• Burmesiska: ငါထင်, ကြောင့်ငါဖြစ်၏  
• Grekiska: Νομίζω ότι, ως εκ τούτου είμαι
• Gaeliska: Mi a 'smaoineachadh, mar sin tha mi
• Hebreiska: אני חושב, משמע אני קיים
• Hindi: मुझे लगता है, इसलिए मैं हूँ
• Isländska: Ég held, því ég
• Kinesiska: 我思故我
• Walesiska: Yr wyf yn meddwl, felly yr wyf 

Och det blev ju ett sidospår. När jag satte mig vid tangentbordet hade jag inte alls tänkt skriva detta. Men som skrivet kan det aktualisera den fundering jag hade om mitt eget blogg-skrivande. Handlar det om Jag tänker, alltså skriver jag* eller det omvända Jag skriver, alltså tänker jag?**

Ibland skriver jag sånt som jag tänkt innan med förväga dispositioner, resonemang osv som hamnar som text i tämligen skalltrogen form. Till exempel i kategorin Predikan mm är det ofta av det slaget. Dessutom är det ju så att många tankar jag haft och har, fastän både skarpsinniga och välformulerade, i alla fall här aldrig skrivs. Självcensur, hänsyn till andra och annat gör att tankeströmmarna inte blir skriftflöde. Jag tänker, alltså skriver jag är alltså inte hela sanningen.

Av det skrivna är det oftast så att det var själva skrivandet som blev sättet att forma tankarna. Jag skriver, alltså tänker jag, En aning om ett ämne eller en sak kan finnas men funderingarna mejslas ut samtidigt som texten formas, inte innan. Och då blir det utvikningar typ den ovan. Ofta långa inlägg. Med varierat innehåll.

Varför började jag skriva om det här?

För ett par dagar sedan talade jag i telefon med en betydligt yngre präst verksam i ett annat stift. Anledningen var att han av vänner och bekanta ombetts att om en tid vara vigselförrättare i Storforsens kapell. God ton präster emellan fick jag i unga år lära mig att det innebär att man hör av sig till den lokale kyrkoherden för att berätta detta och få OK för framfart i annans pastorat. Det var denna goda ton gossen tillämpade och då han för några år sedan var elev vid Svenska kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola blev det ett glatt återhörande. Kul.

Vi pratade om allt möjligt kyrkligt, om att bo där man verkar, om gudstjänster och annat. Någonstans i samtalet fyrade jag av någon sorts salva om något – jag minns inte exakt vad – vilket fick honom att skrattande säga: Du borde skriva en bok om det där!

Näää! Inte en bok, sade jag. Jag har ju en blogg.

Men det har fått mig att denna arbetsuppgifts- och regnfria torsdag fundera över sambandet mellan skriva och tänka hos mig. Här. Och annorstans.

I förrförra inlägget gav jag en lista över tänkbara bloggämnen och en kommentar föreslog att jag skulle prioritera de tre första rätterna på menyn:

• För en del år sedan sa en person till mig: Stig. Du har ju funnits som präst här i Älvsbyn i 30 år – vad har det blivit av det? En lite läskig fråga särskilt som det gått 8 år till.
• Sluta tidigare, jobba längre, pensioneras 2018 vid 65?
• Nyckfulla och totalitära ”väckelserörelser” i relation till mitt eget sammanhang.

Jag tror nog inte de blir av. De är ju alla av den arten att tanken måste föregå skrivandet, inte bara uppkomma när fingrarna far över knapparna. Åtminstone två av punkterna innehåller ju så pass minerade farvatten att man inte kan trampa på hur som helst – Jag vet! Mixade metaforer! Men det hindrar mig ju inte att tänka. Kanske blir det inte att skriva men väl möjligt att i samtal byta tankar om.

*  Som en fullständigt onödig fotnot – jag vet inte ens i skrivande stund om bloggverktyget kan publicera alla krumelurer – kommer här också den sentensen på de andra språken med latin tillagt näst sist: እንግዲህ ይህን ሳስብ, መጻፍ, አስባለሁ, أنا أفكر، إذن أنا أكتب, Կարծում եմ, հետեւաբար ես գրել, ငါထင်, ကြောင့်ငါရေးထား,Νομίζω ότι, ως εκ τούτου, γράφω, Mi a 'smaoineachadh, uime sin, mi a' sgrìobhadh, אני חושב, משמע אני כותב, मुझे लगता है, इसलिए मैं लिखना, Ég held, því ég skrifa, 我思故我寫的, Cogito, ergo sum scribere, Yr wyf yn meddwl, felly yr wyf yn ysgrifennu.

**  Lika onödigt är detta: እንግዲህ እኔ እንደማስበው, መጻፍ, وأنا أكتب، لذلك أعتقد, Ես գրում եմ, հետեւաբար, ես կարծում եմ, որ, ငါသည်ရေးဖို့ကြောင့်ငါထင်, Γράφω, ως εκ τούτου, νομίζω, Mi a 'sgrìobhadh, mar sin tha mi smaointinn, אני כותב, משמע אני חושב, मैं लिखना, इसलिए मुझे लगता है कि, Ég skrifa, þess vegna held ég, 我寫的，所以我覺得, Et scribere, ideo puto, Rwy'n ysgrifennu, felly yr wyf yn meddwl.