stigstrombergsson

Vilken dålig sommar!

Så säger många och det pratas en massa på TV, i radio och bland folk. Snackas på in-och utandning om att det liksom inte blev någon sommar i år.

Jag finner detta oerhört märkligt. Att prata en massa om något som inte är. Ganska korkat egentligen. Att prata så att saliven sprutar om ett inte.

Förvåningen och besvikelsen över att Sverige inte har Medelhavsklimat begriper jag inte heller. Var var man när det var geografi på skolschemat? Vi lever ju för kissemissen i det som enligt vår nya Atlas kallas Kalltempererat klimat på gränsen till Polar-dito och inte i de Varmtempererade regionerna. Då är det väl bara att gilla läget som det hette på infanteris-venska. Sverige är Sverige vilket betyder risk för missad badsommar.

Missad badsommar torde det blivit i alla fall – för mig alltså.

Klantskadan jag för en månad sedan ådrog mig i den surrande och snurrande gräsklipparen skulle effektivt hindrat alltför mycket bad – och då pinsamma stunder med plastpåse över näven.

Det läker fint! sa sköterskan vid omläggningen förra veckan.

Nu behöver du inte komma tillbaka mer sa hennes kollega igår. Och fortsatte:

Vill du ha förband som stötskydd kan du lägga om långfingret själv.

Jag kommer att fortsätta vara långfingerbandagerad. Bland folk. Av estetiska skäl. Finger-toppen är inte så snygg. Riktigt tjusig blir den väl aldrig men skadan behöver läka mer för att inte synas som färsk. Men hemma kan jag vara barfingrad.

Nu stundar helgen.

Och den innehåller inte så många tidsbokade arbetsuppgifter – faktiskt. Liksom veckan som gått som var ganska tunn.

• Jag hade måndag som ledig dag.
• Tisdag betydde ett Vigselsamtal* vid Storforsen 4,5 mil bort och sedan ett par hembesök när jag lika var i de regionerna.
• Onsdag kollegium på morgonen. Resten av dagen ägnade jag åt att sy ihop planering av kommande hösts olika studie-, samtals- och undervisningsgrupper från konfirmander och uppåt. Vi planerar att söka göra en hel del. Återkommer i saken. På kvällen sedan Mässa i kyrkan och ungdomsgrupp.
• Torsdag två Begravningsgudstjänster och sedan samhällsstros**.
• Idag fredag bara expedition på förmiddagen.
• I morgon en Vigsel och ett dop eller tvärt om. Det första i Älvsby kyrka, det andra i Storforsens kapell.
• Söndag Högmässa i Älvsby kyrka.

I gruppen Älvsbygudstjänster på Facebook skrev jag i början av veckan följande om just kommande söndags Högmäss:

På söndag 2 september är temat "Goda förvaltare". I Älvsby kyrka firas (som alla söndagar) Högmässa. De Bibelavsnitt som kommer att läsas är

• Första Moseboken kapitel 1 vers 24 till och med kapitel 2 vers 3,
• Första Petrusbrevet kapitel 4 verserna 7-11
• Matteusevangeliet kapitel 25 verserna 14-30.

Läs texter i Bibeln. Gärna lite före och lite efter.

Vilka Aha-upplevelser får du? Alltså: Vad säger texterna dig?

Berätta! Dela dina tankar här? Ge uppslag till förkunnelsen.

Eller finns det frågor? Dela i så fall med dig av dem.

Kommentarsfältet här är också öppet i saken.

*  När vi möttes jag och de två hälsade jag honom med orden: Dig viger jag inte! Bara så du vet! Jag är norrbottning uppvuxen i Luleå. Din Skellefteå-AIK-tröja diskvalificerar direkt.

Han fattade att jag skojade men jag berättar det för att ge dig, noble Bloggläsius, en inblick i de prövningar som möter när man är präst i en församling i vilken det finns ett kapell som på grund av sitt läge drar till sig vigslar från alla möjliga håll, till och med folk från Schtaaan.

**  Med samhällsstros menar jag att med prästskjorta som varudeklaration strosa på samhället med tid att prata med folk. Aktiviteten kan kombineras med ärende typ köpa havregryn eller annat. Brukar ta 1½-2 timmar med 3-5 kortare eller längre samtal av social kontaktkaraktär om hur personer har det, nästan alltid om kyrkans verksamhet och annat. Jobb?

Pakistan står inför ett sammanbrott. Landet är förlamat av korruption och styrs i praktiken av säkerhetstjänsten och armén. Rättsväsendet och civilsamhället ärnära kollaps och den största delen av befolkningen saknar skyddsnät. USA och dess allierade har ingen tydlig strategi för Afghanistan och Pakistan, trots att dessa labila stater utgör ett stort hot mot den globala säkerheten.

I en tillsynes hopplös tid i en region sargad av våld, där CIA trappar upp drönarattackerna mot misstänkta terrorister och där talibanrörelsen växer sig allt starkare, visar Rashid på möjliga vägar framåt.

Den kursiva texten kan läsas på baksidan av boken Pakistan – vid avgrundens rand skriven av journalisten och författaren Ahmed Rashid. Den är inte hans första bok. Han har också skrivit Talibanerna, Jihad och Vägen mot kaos men de böckerna har jag inte, ej heller läst.

Jag minns inte när jag skaffade boken om Pakistan eller om jag rentav fått den. Men det kan inte varit så hemskt länge sedan. Den svenska översättningen kom 2013*, det engelskspråkiga originalet året innan. Men här hemma blev den liggande tills nu.

Det var egentligen lite dumt. Hade jag läst den färsk bara ett par år efter det att Usama bin Ladin dödades i maj 2011 hade jag nog bättre kunnat förstå en del av de senaste årens utveckling,  inveckling och avveckling i den huvva röra som råder i Pakistan och Afghanistan med grannländer, inte minst Indien, i förhållande till resten av världen, NATO och USA. Till och med Sverige.

Röran handlar inte bara om att det är rörigt mellan olika länder utan också mellan olika aktörer, folkgrupper, klaner och inte minst religiösa intressegrupper i näst intill varje land. Om jag fattat saken rätt så – detta är ett exempel – gömmer sig och tränar afghanska talibaner i vissa delar av Pakistan och detta med den pakistanska militärens och säkerhetstjänstens goda minne. Hemma slåss dessa mot Pakistans allierade amerikanerna och alla möjliga andra inklusive Al Qaida. I andra delar av landet – fortfarande Pakistan – slåss inhemska talibanerna mot den armé som håller de afghanska under armarna. Armén å sin sida vägrar att rensa upp då den med hull, hår och kärnvapen glostirrar mot arvfienden Indien. Alla är allierade och fiender kors och tvärs och fram och tillbaka och huller om buller. Och USA bytte politik i och med att Obama efterträdde Bush och valde att kasta in massor med fräscha soldater för att successivt kunna dra sig därifrån. Allt rent huvva rörigt.

Man blir inte dummare av att läsa boken. Man känner sig bara korkad. Och inte lite missmodig. Och en smula orolig. Labilare kärnvapenmakt än Pakistan finns ju inte. I jämförelse är den ryska björnen rena kramnallen.

Det var TV-serien Our girl i ettan som fick mig att ta fram boken.

Gissar det var serien Homeland som fick mig att köpa den – om jag nu gjorde det.

Hur som helst: Läsvärd!

*  ISBN-numret är978-91-7343-437-9 och mer om den läsas här.

Jag har aldrig i ett riksdagsval lagt min röst på något parti som ingick i den förra regeringen. Då både jag och madammen i mitt liv är bägge friska och har fasta arbeten är det odiskutabelt så att vi rent ekonomiskt ändå tjänat på de fyras gängs framfart för att vi och andra som är lika lyckligt lottade skall få än mer till priset av att det gjordes marigare för folk som inte har det lika väl beställt.

Men i alla fall har jag – inte madammen heller – inte röstat borgerligt. Hur skulle det sett ut? Det hade ju varit att ge egennyttan herraväldet i stället för gemensamnyttan – om nu det ordet finns.

Den tidigare borgerliga regeringens olika partier ger jag alltså inte min röst – och inte mycket annat för heller. Fast det är klart att vad som sker i och bland dem är intressant. Omflyttningarna på den traditionella höger-vänster-skalan blir svåra att hänga med i. Särskilt Krist-Demokraterna verkar ju jobba på att bli högrast i en hel del frågor.

Tidningen Dagen tittar jag i på webben mest varje dag. Den står KD nära – men bara nära. Det jag tittar efter är nyhetsflödet kring vad som timar och sker i kyrkor och samfund här hemma och ute i världen. Det är främst frikyrkonytt som återges och det intresserar mig bara litet – men man blir ju inte dummare av att hänga med. Vad man rapporterar och inte rapporterar vad gäller situationen Palestina-Israel är nästan patetiskt intressant pro-israeliskt. Jag gissar att det beror på att man inte vill stöta sig med sina prenumeranter som inte vill få sin världsbild rubbad. Hållningen märks redan i nyhetsflödet men jag avstår nästan genomgående från skriverierna på ledarplats och debattsidorna. Har annat att göra.

Men idag tisdag läste jag en ledare som jag håller med om till 120% – klicka här. Läs den! Notera också det som sägs i förbigående om att borgarpartierna i höstas aktivt motarbetade införandet av det Dagen nu prisar och lovsjunger. Det är dock inte det viktiga. Det som är ledarens huvudärende kan jag bara applådera och bekräfta utifrån nästan 17 års erfarenhet i sådan verksamhet.

Det var för tre år sedan 8:e söndagen i Trefaldighetstiden som jag predikade över samma bunt texter som var på tapeten igår. I samma kyrka – yes. Men i en gudstjänst med annan kategori gudstjänstfirare. Men kan läsa om situationen, psalmer etc i inlägget konfafotboll 2012 – 2.

Igår hade vi valt andra psalmer – 62:1-2; 20; 37; 399; 53 – och församlingen var ”den normala för årstiden”. Semestertider betyder något färre så det blev frågan om ett 40-tal. Nästan hälften av dem som var där har inte svenska som sitt första språk men den dryga andra hälften är svenskfödda (i övre medelåldern och äldre).

Beredelseordet samt början av själva predikan var nästan ordagrann repris av 2012 men – här bör du nu ha läst det tre år gamla blogginlägget – efter orden Och naturligtvis är ju Jesus själv en av de klarsynta, den mest klarsynte. Tredje avsnittet jag läste. Den som innehöll den mening jag pratade om i början av gudstjänsten. Och som jag vill att ni ser på igen gick jag åt ett annat håll – detta:

Jesus talar om falska profeter. Och varnar för dem.

Och visar hur man kan skilja en falsk och en sann profet från varandra.

1: Men då först: Vad är en profet? I Bibel och tro?

Det är inte främst en som i förväg säger vad som skall hända.

I Bibeln – främst i Gamla testamentet – finns många profeter.

Män och kvinnor – men mest män. Och nog säger många av dem vad som kommer att hända i framtiden. Det gör de. Men då mest den nära framtiden. Ibland en mer avlägsen framtid.

Men det är inte deras viktigaste uppgift – faktiskt.

En profet är först och främst en som i sin egen tid säger vad Gud menar.

Alltså en som idag talar om eller visar Guds vilja, vad Gud anser.

Finns sådana? Ja. Det gör det. Både sanna och falska.

Det finns ju folk som menar att Så här anser Gud. Detta är det rätta.

Och då gäller det att vara andligt klarsynt – och skilja på sant och falskt.

2: Hur skiljer man sanna och falska profeter? Det är det andra jag tar upp.

Jesus ger ledtrådar i texten jag läste. Och det fanns tips i de två andra.

På deras frukt skall ni känna igen dem säger Jesus.

2a: Sprider de lögn eller sanning?

En som ljuger kommer inte från Gud.

Vare sig det är lögner om vardagliga saker eller lögner om Jesus.

Johannes gav ett exempel på sanning och lögn:

Den som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den som förnekar Jesus (som Gud och människa i ett) är inte från Gud.

Tidigare profeter, evangelister och apostlar – i Bibeln alltså – har ju visat vad som är sant, vad Gud ansett. Säger då en nutida profet ungefär samma sak är det sant, påstår han eller hon det motsatta är det lögn.

Alltså: Kommer någon och säger att Gud godkänner att vi dödar eller stjäl, är otrogna eller ljuger så stämmer det ju inte med vad Gud tidigare sagt – och är falskt. Eller om någon påstår att vi skall stänga gränser för flyktingar och invandrare eller strunta i fattiga och sjuka – då må den väl tycka så men Gud tycker annorlunda! I vart fall om man ser i Bibeln vad Gud tidigare tyckt.

En sann profet och en falsk skiljer man åt utifrån om de talar sanning eller ljuger.

2b: Tjänar de på det själva? Eller är det de svaga som har nytta av dem?

De som vill skaffa sig själva fördelar är falska. GT-texten sa ju om dem som ledde andra vilse:

De lovar fred och lycka bara de får något att tugga på.

Alltså talar inte sanning utan bara det makten eller folk vill höra – och belöna.

Men Guds profeter vågar peka på det som är fel – och blir impopulära.

2c: Lever de som de lär? Gör de vår himmelske faders vilja?

Det är som en tredje frukt – att leva som man lär.

Misslyckas kanske – men vilja och försöka. Och försöka igen.

3: Jesus är Profeten med stort P. Det är det tredje.

 Jesus är Profeten med stort P. Men han är mer än en profet.

Han är Guds son. Han är Gud som människa. Därför också profet.

3a: Han talar och visar på sanningen!

Om det som är rätt och fel, sant och lögn. Sanningen om Gud.

3b: De svaga hade nytta av honom. Och har.

Han botade sjuka. Gav hungriga mat. Var hos och med dem som andra tog avstånd ifrån – utstötta, prostituerade, folk som gjort och var fel.

Han var hos och med dem – inte för att godkänna fifflares fiffel utan – med sin förlåtelse. För att förlåta. Och ge dem sin kärlek. Guds kärlek.

Och så är det än! Det är hos de svaga Jesus är!

Frågan är var vi är.

Och han tjänade inte på det själv. Tvärtom! Det ledde till döden.

Hans död för alla människor, som en tjänst för och åt alla människor.

Ni ska älska varandra sa Jesus.

Det är Guds vilja att vi gör. Och Jesus levde som han lärde.

Han – vi sjöng det i psalm 62 – steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup och älskade världen tillbaka till Gud. Det brustna blev helt i hans kärlek till oss på Golgata kors.

I den kärleken, med den förlåtelsen, möter han var och en av oss konkret.

I Nattvarden ger han sig själv, sin kropp och sitt blod, till dig som behöver.

Som vill. Som längtar. Och som vill få kraft att bära god frukt.

Varje söndag och helgdag under året har ett tema och ett antal Bibelavsnitt man inte absolut måste men normalt använder i gudstjänster i kyrkan. Bibeltexterna är organiserade så att man läser ett avsnitt ur Gamla testamentet, ett ur något av Nya testamentets brev och ett ur något av evangelierna, berättelserna om Jesus. Året därpå är det samma tema men ett annat avsnitt från Gamla testamentet, från breven och från evangelierna. Tredje året ännu en omgång innan man år fyra är tillbaka på år ett.

När man som jag varit präst länge hamnar man ju i läget att alltsammans kommer igen. För antingen tre, sex, nio eller tolv år sedan kanske jag en gång talat över exakt det textavsnitt som nu blir aktuellt. Rentav i samma kyrka om man bott och verkat på orten länge. Och jag undrar: Får man köra repris då? Om den gamla predikan inte var alltför dålig alltså?

Jag brukar alltid skriva nytt till Huvudgudstjänst, alltså söndagar 11.00. Jag gör det även om jag har en eller flera gamla predikningar i mitt arkiv. Jag skriver nytt för min egen fräschhets skull. Om det fungerar så att det jag säger och visar verkligen verkar fräscht kan inte jag uttala mig om. Det må andra bedöma. Men för min egen skull söker jag göra färskvara.

Ibland kan det hända att jag tittar i mitt arkiv. Ibland. Och i den ordnade delen. Inte i de buntar av manus som inte sorterats in i systemet eller som av andra skäl någon gång plockats ut därifrån. Den röran ids jag faktiskt inte gräva i. Men när jag någon gång tittar kan det bli så att jag finner något som kan vara möjligt att återanvända. Kanske.

Jag tittade ikväll. Och fann att jag tidigare predikat i Älvsby kyrka just över Matteusevangeliet kapitel 7 verserna 15-21*. Och jag tyckte att min gamla predikan bitvis dög. Men bara bitvis. Men det betyder att mitt för i morgon färdigskrivna manus börjar som en gång tidigare men har en så kallad alternate ending – googla på det begreppet. Predikan i morgon blir något av en halv repris. Men bara halv.

Så om det skulle vara så att någon som i morgon 11.00 är i Älvsby kyrka också var där för tre, sex, nio eller tolv år sedan – innan dess var texturvalet lätt annorlunda än idag – antar jag att vederbörande ändå ha glömt vad jag då sa och inte märka reprissändningen. Eller det som skiljer. Men för att helgardera för observanta hästminnen har jag i alla fall varslat om saken här.

*  Här och nu berättar jag inte när, bara att antalet år sedan är jämt delbart med tre.

Den enda kommentaren till förra inlägget lyder:

mapparna borde vara < 18

nya tank- och tänk-värda ordvrängerier efterlyses

Och i telefonsamtal har kompisen tobbe lindahl sagt:

Nu är jag less på att varje dag möta de där 18 mapparna!

Skall han säga!

Sedan den 20 juli möts man på hans blogg av rubriken Det fanns lite kvar att göra. Rimligen borde han nu fixat detta lite och kunnat skriva om nåt. Men han har kanske varit upptagen med annat han inte skrivit om – liksom jag.

Jag har i alla fall muppat in mig i arbetsuppgifter komna av de 18 mapparna – plus några nya. Och en del mapplöst göra.

Och det blir en del. Till varje mapp hör ju minst fem åtgärder:

• Telefon till berörda dopföräldrar, vigselpar eller anhöriga till avlidna för att avtala tid att träffas.
• Träffa berörda dopföräldrar, vigselpar eller anhöriga.
• Förbereda just den kyrkliga handling det är frågan om.
• Genomföra densamma.
• En enkel administration av det gjorda.

Och vad gäller gudstjänster, ungdomssamlingar och annat har jag inte ens mappar...

Tro nu inte att jag klagar!

Nävver! Nävver in maj lajf!

Klagande och gnälliga präster är nästan det värsta jag vet.

Alltså präster som kvider och jämrar sig över uppgifter som hör till uppdraget kyrkan anförtrott dem.

Det gillar jag inte!*

Men sant är: En del uppdrag är ”delikatesser” medans annat inte är ”lika gott”. Det vore fel att påstå annat. För mig är det inspirerande att till exempel söka klura ut och genomföra vettiga kursplaner för olika saker som:

• det kommande höst-och-vår-årets  konfirmandverksamhet i Älvsbyn och Vidsel med föräldra- och skolkontakter,
• uppföljning och fortsättning av relationen med dem som konfirmerades i våras på bägge orterna,
• någon form av KU klassisk stil med dem som går gymnasiet och i många fall pendlar till Piteå,
• en ny samtals- och Bibelgrupp (typ men bara typ Alpha**) med främst yngre vuxna i fokus,
• axlandet av det välbesökta Bibelstudiet herden lämnar när han slutar,
• hur gudstjänstlivet skall informas så att det mer genuint slår en bro mellan Gud med det Gud har på hjärtat och de människor som faktiskt möter upp med vad de har på hjärtat,
• och annat.

Att jag för sådant använder begreppet kursplaner torde vara ett tankearv – och kanske en förmåga – från de många åren som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Där fick jag hela tiden ökad erfarenhet av att göra kursplaner, alltså tänka kring och arbeta med pedagogiska problem och processer av mer långsiktig art än vad som direkt kommer av en eller flera mappar. Jag påstår inte att sådant är viktigare än de kyrkliga handlingarna som yttrar sig  just i mapparna. Alltså viktigare i någon sorts objektiv mening. Jag säger bara att jag finner sådant mer inspirerande – och lika nödvändigt.

Min klantskada har fått nytt bandage två gånger varje vecka intill igår. Sköterskan – tillika konfirmand för 35 år sedan, brud vid vigsel, kanske dopförälder, vän på Facebook – sade ganska häpet igår att jag läker jättebra, fortare än brukligt. Det är ju fint. Så nu behöver jag framöver bara träffa henne en gång i veckan. Det är på ett sätt är lite trist. När hon pysslar men mina blessyrer, petar bort sårskorpor och placerar kompresser hinner vi ha riktigt trevligt och prata om en massa skojiga och allvarliga saker – som ofta sammanfaller.

Nu har min blogg i vart fall fått sig ett nytt inlägg och en annan första-rubrik vilket kanske gläder någon. Om ett par timmar bär det iväg till Storforsens kapell för en mapp klockan 14.00 och en annan 15.15. Dop respektive Vigsel. Eller tvärt om. I väskan ligger i alla fall mapparna i rätt ordning. Och så märker man ju om de som kommer håller i en bukett eller en baby. Det är alltid en ledtråd.

I morgon Högmässa 11.00 i Älvsby kyrka – om Andlig klarsyn och Falska profeter. Och sedan på samma plats en mapp 13.00 – Dop.

*  Att det sedan tillfälligtvis kan bli för mycket är en annan sak men det läget är inte för anden nu. Jag är ju ensam om alltsammans bara under tre veckor i semestertider, inte kroniskt månad för månad som under ett par vakansperioder på 1980-talet.

**  Funderar på att släppa de tillhörande makaronerna och kalla grejen Sopp-snack.

Just det: 18 mappar!

Det organiseras så nämligen, det här med så kallade "Kyrkliga handlingar" som är Dopgudstjänster, Vigselgudstjänster, Begravnings-gudstänster och Urnnedsättningar. Varje "Kyrklig handling” får en egen mapp med personuppgifter på vem det gäller, telefonnummer till anhöriga, officiella dokument osv. Har nu, tillbaka efter semestern, sorterat detta och satt in i min kalender. 18 "Kyrkliga handlingar" plus ett antal gudstjänster blir det de närmaste veckorna.

Ikväll 18.30 Mässa i Älvsby kyrka.

Sedan Öppet hus för jag och andra ungdomar* i Johannesgården.

* Jag vill påminna om att när jag gjorde ett vilken-är-din-ålder-test här på FB blev jag 21 år gammal – inte 62 år ung som personnumret visar.

Med rubrik och allt skrev jag på Facebook vid 16.30-tiden på onsdag den kursiverade texten med fotnot och allt. Då hade jag efter personalkollegium tidigt på morgonen och delplanering av gudstjänsterna kommande söndag fått fason på materialet. Jag hade även ringt berörda för nästa vecka och halva veckan därpå och bokat en del tider.

Och som synes var ju dagen inte slut. Onsdagsmässorna är inga massmöten men är viktiga. Ännu har det aldrig blivit mässfall och ikväll var vi tre personer. Till KU i Johannesgården kom 5 andra, alla pojkar med rötter och/eller släktlinje till Mellanöstern. Kom hem 21.50 och fann att madammen och yngste gossen hade återvänt från södern.

• Mina kollegor är på semester så i morgon fortsätter det med Vigsel&dop-samtal, Expedition och möte med Sorgehus under dagen. Kanske även Musik i sommarkvällen klockan 20.
• Fredag närvaro (utan att vara officiant) vid en speciell Begravning och direkt efteråt Expedition alternativt Ungdomsöppet i Johannesgården. Av tider att passa sedan ett Dop 14:30.
• Lördag är jag tidspassningsfri – en vikarie har tre Vigslar – men har saker att förbereda. Det behövs ju också!
• Söndag 11.00 i Älvsby kyrka är det Högmässa följt av Konfirmandjubileum för folk födda 1950 och 1951. 65 personer är anmälda till lunch och reunion i Församlingsgården och jag skall agera toast-master och informatör i kombination. 18.00 är det Högmässa i Vidsels kyrka.
• Måndag börjar med en övning inför vigsel följt av Expedition resten av förmiddagen. Efter lunch två dopsamtal.
• Tisdag nästa vecka blir den veckans lediga dag – liksom tisdagen igår var denna veckas.

Så det finns att göra...

Det blev inget mer bloggande igår kväll. Nu är det tisdag förmiddag och jag tänker nog inte jobba idag. Med jobba menar jag att präst-skjorteförsedd gå till församlingsgården för att pappersvända eller ut på samhället för att träffa folk, alltså påkomna eller egenuppsökta uppgifter. I alla fall inte nu på förmiddagen. Efter lunch får vi se.

I igårkvällens inlägg antydde jag några saker att kanske berätta.

Den första punkten var Klantskadans utveckling och den fina svenska vården.

När det small – idag för tre veckor sedan – och jag snabbt tittade på skadan såg jag direkt att naglarna var kvar. Att de var korta beror på att jag är kronisk nagelbitare, inte på gräsklippar-knivens framfart. Som jag tolkade det hela verkade topparna ha flugit av som första bilden söker visa*. Det röda står då för det bortslitna och den gula pricken för träffen i själva benet.

Det var inte så att topparna for. Nu har jag sett att kniven högg in i fingrarna och slet med sig vävnad mer i form av ett klyvande skärsår tvärs igenom topparna – som den andra bilden, alltså. Två, kanske tre varv – den roterar ju fort. Med benträff och allt. Mindre träffyta alltså – men med samma djup.

Fatta vilken flax jag hade! – när jag nu var så urbota korkad att jag pillade där med maskinen igång. Det är huvvet det är fel på, det här bandaget är bara symptomen säger jag när folk frågar vad som hänt. Och säkert 40 personer har formulerat sin fråga formulerat på exakt samma vis: Har du jobbat på egen hand? – så jag kan konstatera att Älvsbyborna verkligen har en enahanda(!) humor.

Jag berättar detta därför att det har påverkat och påverkar sommaren men också för att vården har fungerat jättebra. Så jag ropar: Länge Leve Landstinget!

Och det hela vägen. Skadedagen med omhändertagande, transport, akut, röntgen, apotek. Sedan omläggningar var tredje dag på sjukhuset och sedan vårdcentral på orten med inhopp av kollegor i annat landsting. På fredag skall jag få nytt bandage igen. Med tiden kommer klantigheten nog nästan att inte synas alls – på fingrarna.

Och jag skriker igen: Länge Leve Landstinget!

*  Jag har bilder på skadan både nysydd och i samband med senare omläggningar. De är lite suddiga och småläskiga så jag valde att för att visa det hela fota av andra handens oskadade fingrar och hantera bilden i programmet Paint.

HaHa!

Tror du det är felstavat – ändligen?

Det är det inte! Bara en dålig ordvits. Eller kreativ nybildning.

Ordet äntligen uttrycker ungefär till sist med längtan eller lättnad.

Med ändligen tappas de känsloaspekterna. Det bli bara till sist, nu.

För så är det ju nu. Lite höstigt. Inte om man ser till vädret. Fint idag. Inte om man ser i kalendern heller. Vi har ju inte ens passerat mitten av juli. Men när semestern är slut hänger tillvaron även om den är knappt i mitten av juli ihop med hösten. I huvudet. Visst är det fortfarande sommar men den är nu höst- och startinriktad, inte slut- och vårvänd som den är innan semestern.

Jag har alltså börjat arbeta idag – på dagen 10år sedan jag startade denna blogg. De två sakerna har inget med varandra att göra förutom datum.

För tio år sedan såg min blogg ut som bilden visar. På eftermiddagen vid 2-tiden. Det exakta klockslaget kunde jag inte passa. Var på vårdcentralen då för att få klantskadan omlagd. Därefter var det dopsamtal, pappersplock, handla på Coop, promenad, middag och det avsnittet av Morden i Midslummer jag avstod från igår – och somnade från vid 19-tiden

Så nog finns det en massa att blogga om. Det kursiverade orden nyss nämnda.

• Klantskadans utveckling och den fina svenska vården.
• Dopsamtal och andra arbetsuppgifter jag fann i mitt fack.
• Pappersplock med planeringar för höstens arbete.
• Cooperativabutiken som miljö för samtal om Guds Rikes ve och väl.
• Promenad med goda samtal med folk man möter.
• Middagen som i och för sig redan nu i Facebookanda avfärdas med kommentaren Smaskens!! om sill och färskpotatis.

Så jag återkommer.

Efter kvällens avsnitt av den brittiska serien Our Girl som börjar nu. Och är bra.

Ikväll har jag sett på TV – i min ensamhet.

Först i efterskott TV4play det avsnitt av den danska serien 1864 jag missat. Mycket bra serie. Sedan lätt tidsförsjutet den brittiska serien Wolf Hall. Också mycket bra. Men Morden i Midsomer sparar jag. Bli liksom för mycket på en kväll.

En timme sent var tåget på lördagsmorgonen när det kom till Älvsbyn. Helt OK. Till och med bättre än om det hållit tabellen med kvart över 6. Nu hade Cooperativabutiken öppnat när jag runt ½8 promenadpasserade. Jag kunde handla vad som behövdes av filmjölk och frukt för min gräsänklingstillvaro. Madammen blev ju kvar i södern med bilen. Hon har semester kvar.

Just när jag började skriva på detta inlägg växlade det från söndag till måndag. Det betyder att min semesterledighet är över och att jag återgår i arbete. Prästkollegorna är på sina semestrar så jag kommer att vara VP i tre veckor. VP betyder i sammanhanget Vice Pastor som är detsamma som vikarierande kyrkoherde, inte viktigpetter som rubriken lyder. En sådan är jag inte bara tre veckor på sommaren utan hela tiden.

Jag menar en timme sen – redan.

På stationen i Hudiksvall. En fredagskväll.

Nästan värre än Euskefeurat sjunger Det är lika bra att sluta drömma – som du kan lyssna på här.

Så vad slår man ihjäl tiden med?

Internet? Möjligt. Finns i telefonen.

Men den vill jag inte ladda ur. Min biljett är i samma apparat.

Skriva blogg? Kanske det kanske.

Men då blir det inte publicera förrän i morgon. Hemma.

Men varför inte. Att ta fram datorn och skriva så som tankarna spolar i knoppen får ju tiden att gå. Tiden tåget är sent – preliminärt en timme.

Jag var till Hälsocentralen i Järvsö i morse för att få min klantskada omlagd. Inget akut alltså. Planerat med en hälsning från Vårdcentralen hemma. Gick fint. Långfingret kommer väl inte att bli snyggt framöver men inget elakt har tillstött. Ringfingret läker fint.

Fick dessutom skäl att tycka mig inte vara klantigast av alla i alla fall. I vart fall tyckte inte den behandlande personalen det. Inte i jämförelse med ett regelbundet omläggningsfall någon sommar tillbaka. Då var det frågan om en brännskada på en karl. Han hade satt sig på grillen. Inte vidare listigt – typ. Randig rumpa. Osittbar. Men ”paketet” hade klarat sig.

Nu sa de just i högtalaren att tåg 94 med beräknad avgångstid 21.34 – i skrivande ögonblick om 2 minuter – preliminärt kommer att gå 22.25. OBS: Preliminärt. Högtalarrösten sa: Kan bli senare. Eller tidigare. Min mångåriga SJ-erfarenhet och allmänt svartsynta hållning i livet gissar på senare.

På bussen från Ljusdal gjorde jag ett test på Facebook. Det finns en massa tester att göra där. Nu erbjöd sig en tjänst att ange min ålder. Hur vette katten men jag uppfattade att det rörde sig om tre samverkande parametrar: Ett litet frågebatteri, en scanning av min bild och en analys av mina kontakter. Jag blev 21 år. Två år yngre än vad min efterträdare som skolpräst vid folk-högskolan blivit. Det var på en av den gubbens statusuppdateringar jag fann testen.

Ett väntrumsinlägg av denna typ blir ju inte alltför seriöst. Inga djupsinniga funderingar alls. Bara ordskval.

Men det är klart att jag har seriösa funderingar också. På en hel del. Både nära i tid och geografi – jag menar hemma, inte Hudiksvall – och mer övergripande och på distans i både tid och rum. Skjuter saker framför mig av olika sunda skäl. Vissa saker skall inte bebloggas och begruvas i förtid. Annat får helt enkelt vänta tills dess semestern är slut. Förfrågan om vigsel i oktober kan vara ett exempel. Tankar och planer för höstens ungdoms- och konfirmand-verksamhet ett annat. För att inte tala om nyrekrytering av personal i församlingen – som jag inte över huvud taget har att gör med. Rekryteringen alltså.

Nu har halva preliminära förseningstimmen gått.

Nu skall jag läsa. En del av det jag läser brukar jag berätta om. Jag återkommer.

För att tillverka biblioteken från fingret använde Johannes en metod som Adrian Briggs utvecklat för att eliminera de C-nukleotider som omvandlats till U-nukleotider i gammalt DNA. Adrian hade visat att de flesta av dessa skador uppträdde nära ändarna på DNA-molekylerna och att man kunde avlägsna dem med två enzymer som tillsammans klyver DNA där U-nukleotider finns. Man förlorade en eller två nukleotider i ändarna på ungefär hälften av de gamla molekylerna, men blev samtidigt av med de flesta felen i DNA-sekvensen. Att felen försvann ledde till att det blev lättare att mappa fragmenten. Cirka 70 procent av alla DNA-fragment i de nya biblioteken kom från Denisovaindividen, och dessutom innehöll de mindre fel än de DNA-fragment vi sekvenserat från neandertalarna. Vi gjorde verkligen framsteg!

Begrep du detta, noble Bloggläsius? På rak arm, alltså?

I så fall blir jag djupt imponerad. Och förvånad.

Citatet är några slumpvis valda rader från sid284 i Svante Pääbos bok Neandertalmänniskan – På spaning efter försvunna gener.* Jag har just läst ut den. 300 sidor med säkert 80% av texten med begriplighetsnivå typ i citatet. Ändå naturligtvis intressant. En femtedel av textmassan är ju begriplig – de mer populärbeskrivna resultaten samt inblickarna i hur just den aktuella forskarvärlden fungerar och vad som sker hos allmänheten när de som vet gör sitt vetande veterligt för dem som vet mindre.

Just det sista nämnda är en källa till eftertanke. Alltså hur mindre kunniga tar till sig – eller avfärdar – svåra vetenskapliga resonemang. Boken visar hur tydligt det blir när det gäller naturvetenskap men jag kan se fenomenet också i historia och inte minst teologi. Som exempel kan jag nämna att jag ibland märkt att när man diskuterar om hur en Bibeltext skall förstås så blir inlärd kunskap om tidsmiljö och språkliga finesser lätt avfärdade med yttranden av arten: Det där är ju bara att krångla till det! Jag fattar det ändå inte! Så jag håller inte med. Eller tycker det är viktigt. Dessutom ska du veta att de flesta tycker som jag!

Bokens baksidestext:

Svante Pääbo har med sin forskning skrivit om vår förhistoria från grunden. Men hur gick de till?

Den världsberömde genetikern tar med oss på en spännande resa på jakt efter urgammalt DNA. Det börjar med undersökningar av fornegyptiska mumier i Uppsala och leder till ett internationellt forskningsprojekt som rekonstruerar neandertalarnas hela arvsmassa och visar att de blandade sig med nutida människrs föregångare innan de dog ut för ungefär 30000 år sedan. Längs med vägen upptäcker Svante Pääbo också en tidigare okänd utdöd människo-form i Sibirien.

Svante Pääbo beskriver inte bara sina fascinerande forskningsresultat utan också forskningens mänskliga dimensioner – hur samarbete och konkurrens leder till nya insikter men också till felsteg och motgångar.

Läs den! Kommer nog snart i pocket.

*  ISBN 978-91-86061-23-4.

En storm vet jag vad det är.

Det är när det blåser alldeles förfärligt – typ. Kollar man på Wikipedia får man veta att i en storm handlar det om att vindhastigheten skall vara 24,5 till 28,4 meter per sekund(...). På land kan stormvindar rycka upp träd och orsaka skador på hus. Till sjöss orsakar stormvindarna höga vågor och havsytan blir vit av skum.

Kratta samman torra höstlöv när det stormar är ingen lysande idé – om man vill ha ett stillaliggande resultat. Vintervistelse på kalfjäll i storm är livsfarligt. Liten båt på stormiga vatten kan få förlisande effekt. Också stora båtar kan drabbas. Att varna för storm är därför vettigt. Att parera för storm ännu vettigare. Men att snacka om storm bara för att servetterna blåser från bordet när man skall äta utomhus är inte vettigt alls.

Vad är då en storm på Internet?

På sociala medier? Facebook, bloggar, annat? Hur definieras storm där?

Att blogga är att dyka upp på sociala medier. Så gör jag.

Jag påstår att kring min blogg har det aldrig stormat. Kanske har något inlägg någon gång fått någon att hålla andan. Eller sucka. Men det jag skriver kommenteras sällan här och citeras än mer sällan i andra bloggar. Det noteras knappt på Facebook som jag använder för att tala om att jag bloggat. Inte heller tipsas gammel-media likt lokalpress om något jag berört här. Det stormar inte. Blåser knappast alls – typ.

Men ändå kvarstår min fråga: Vad är en storm på sociala medier?

Är det en storm på Facebook – detta sker nu – när 5-7 personer i gruppen Palestinavänner diskuterar den senaste israeliska piratåtgärden mot den lilla svenska båten Marianne på väg till Gaza? Det verkar handla om ett 15tal kommentarer hitintills. Är det en storm?

Är det en storm på Facebook att många lägger ett Pride-regnbågs-raster över porträttet av dem själva? Att det är en markering förstår jag. Men är det en storm? Eller bara en vind som gäller tills man känner att man vill byta bild. Och blir då det en markerande vindkantring?

Och alla filmer på Facebook med gulliga katter – är det en storm?

Vidare. När det gäller storm – när det gäller vanligt väder:

Vilken roll spelar varaktigheten? I samband med en åskskur kan det blåsa kraftigt en i övrigt lugn dag. Och komma hagel som är borta 30 minuter senare. Är det en storm? Är ett gårrai:l– det heter så på lokalspråket – som man på vårvintern kan råka ut för med stark vind och ymnigt snöfall under en ½timme – en storm? Eller krävs någon sorts varaktighet? När det gäller vanligt väder?

Livslängden på ett blogginlägg är kort. I realiteten max två inlägg till. Eller kanske 3 dagar – om man inte fyllt på med fler nya inlägg ”ovanför”. På Facebook går det ännu fortare. Där försvinner någons statusuppdatering eller kommentar fortare än en smörklick i en het stekpanna. Det kommer ju hela tiden nytt ”ovanför” – med katter, bakverk, artikellänkar, bilder på solnedgångar, allmän veklagan över regnet, bilder av sig själ i aktivitet eller med andra osv. Det gör ju varaktigheten till in emot noll. För såvida det inte är specifika ämnesdiskussioner i speciella grupper. I sådana smala sammanhang kan det blåsa lite till.

Varför har jag nu och här filosoferat över detta?

• Primärt svar: Det regnar ihållande! Men stormar inte. Bara öser ner!
• Sekundärt svar: Den ovan nämnda diskussionen om det israeliska sjöröveriet. Den diskussionen kan utifrån sitt ringa deltagarantal inte på villkors vis kan kallas storm – ens nu när jag anspelar på den här på min blogg.
• Tertiärt svar: Kanske. Utifall ord skall få behålla sina vanliga betydelser eller på slarvigt sätt skall ges andra innebörder.

I morse lämnade vi Piteå älvdal. Road-trip södderövver. Till dottern med sambo i Järvsö.

Resan gick bra. Spöregn till Umeå ungefär. Sedan bara mulet. Och ingen sommarvärme.

Trots min handskada och allmänt blesserade tillstånd skulle vi stanna till vid IKEA norr om Sundsvall. Beställningsuppdrag från flickan. Tog 30 minuter vilket är en på marginalen uthärdlig IKEAdos.

Lill-Babs är från och finns i Järvsö. Hon haren anläggning här med miljö, mat och allt möjligt. Vi åt middag där – till musik. Irländsk musik. Tre stycken som kallar sig Bóithrin band. Kul. Kul musik. Bland det myckna även en del melodier som Pite-bandet Euskefeurat använder till svensk dialektal text.

Jag berättade efteråt för bandet om den nordsvenska gruppen som kör med samma musik. Vi var nog överens om att kulturinfluensen nog var riktningen Dublin-Piteå och inte tvärtom. Fast det hade ju varit kul om det varit så – tycker jag.

Klantskadan från tisdagen för imorgon två veckor sedan läker sakta men säkert. Mest sakta. Som det är det med skador som toppat av bitar av kroppen. I vart fall är summa 6 suturer borta nu – tre på ringfingret och lika många på långditot. Högra.

Långfingret kommer att ta ett tag sa sköterskan.

Men ringfingret går fortare.

Har du jobbat på egen hand? är en skämtsam fråga jag fått sisådår nästan 40 gånger. Det är Älvsbybor av olika skick och fason som formulerar sig på det viset. Alla verkar ha samma ”humor” – typ.

Bara en har skojat på annat vis. Begravningsentreprenören. Han gav samma fråga han ger alla som har fingerskador på sommaren. Ha dö varre å pilla under klipparn?

Han träffade ju rätt. Liksom.

Alla är i alla fall rörande eniga med mig själv i att den som gör som jag gjorde – lät klipparen vara igång – är så korkad att han eller hon borde ställas ut i monter androm till varnagel som det hette gammalt tillbaka. Fast jag fick ju behålla naglarna.

I morgon bitti ger vi oss iväg på en kort semestersväng, madammen och jag. Lämnar fastigheten i grannars vård och vakt av stor hund. Det blir en kortare road-trip E4an ned till dottern i Hälsingland. Men åt helgen reser jag upp för att på måndag om en vecka börja om efter semestern. Hon – madammen – har semester kvar. Hon blir där nere några dagar till för att möta mor och syskon.

Men vo annarsh då? Ha dö int någge anne å berätt?

Nej! Faktiskt inte. Ännu.

Den här la jag tidigare idag ut på Facebook. Med följande bildtext:

Vitt vin drack vi inte till stekt palt, vår söndagsmiddag.

Palt kräva andra drycker typ vatten. Eller?

Hur skall denna korta notering tolkas?

Bokstavligt? Naturligtvis bokstavligt?

Vi drack inte vitt vin till stekt palt! Hur förtjust jag än är i den maträtten* och hur gott det än är med ett glas kylt vitt skulle jag aldrig kombinera sakerna. Vore som att ta senap till rårivna morötter – typ.

Men tänk om något kvickhuvud nu tänker:

OK: Till palt drack han inte vin. Alltså just till palt drack han inte. Till palt? Men tydligen annars. Alltid till all annan mat. Hur törstig är han – egentligen?

Nu tror jag inte att någon tänker så just i det här fallet. Men i andra fall och i andra sammanhang händer det att man tar en liten del av något och kokar utan att se till vidare sammanhang en massa soppa på den spiken. En del kan till och med koka soppa på vad någon annan inte säger – låter själva tomheten vara ett klargörande sammanhang.

Jag detaljstuderar Efesierbrevet nu. För att förstå en mening eller ett kort stycke är det viktigt att inte bara stirra på just de orden. För att bedöma rätt behöver man se till det omedelbara och snäva sammanhanget – kontexten på finspråk. Vad står just före? Och efter?

Och så behöver man se till det vidare sammanhanget – Paulus brev i övrigt till exempel. Och kulturen eller situationen brevet skrevs i. Samt den judiska bakgrunden i vad vi kallar Gamla testamentet. Och annat. Bara lösryckta satser ger inte sann bild.

Texttolkning är, noble Bloggläsius, ingen lättvindig sak.

Varken Bibeltext, bloggposter som denna eller noteringar på Facebook.

Så någon kanske frågar:

Har du nu skrivit det du skrivit om?

Eller har du med det du skrivit skrivit om något annat?

Palten är uppäten.

Vinet – som köptes på Samos – finns kvar i kylen.

*  Här kan många och långa resonemang föras om vad som är ”riktig” palt. Bara med vetemjöl som den vulgära Pite-varianten? Med mestadels kornmjöl – som det skall vara? Med fläsk eller det en del urartat till: köttfärs? Mald lever i paltsmeten? Eller blod? Njure som fyllning?

Som synes kan tankarna vara många – förutom det självklara i att det skall vara rå potatis. Vid ett rep-möte för många år sedan bröt en vild diskussion ut kring detta. Militärbarackens hjältar gormade och argumenterade men lösning nåddes. Jodå! Enighet i paltfrågan! Japp! Det är Mammas palt det handlar om! Eller numera med avliden moder: hustruns!

Torsdagen var en mulen halvsval småregnig dag. Sådana förhållanden innebär stugsitteri med min naggade hand. Och lite nätsurf efter det att jag på förmiddagen gjort min reprispublicering av en fem år gammal kärleksförklaring.

Via nätsurfandet kom jag till en pedeäff-fil jag sparade på min hårddisk och sedan under dagen läste nästan i sin helhet. Det var boken Svenskt Gudstjänstliv årgång 89/2014 med underrubriken Framtidens gudstjänst? Kyrkohandboksförslaget granskat. Den är utgiven av Laurentius Petri Sällskapet för svenskt gudstjänstliv och har Stephan Borgehammar som redaktör. Skall man vara noga med allt har den ISBN 978-91-7580-720-1, kan laddas ner här och informeras mer om här.

264 sidor handlar det om!

Först dessa 7 analyserande artiklar skrivna av seriösa forskare och kunniga fackpersoner, artiklar med fötternötter och litteraturlistor.

• Befrielse på folkspråk? Språk och ecklesiologi i reformationstida kyrkoordningar och i kyrkohandboksförslaget.
• ”Orden med krona och fågelsång” Om språk och stil, genre och drama i förslaget till ny kyrkohandbok.
• Med de bästa intentioner. Hur kyrkohandboksrevisionens avsikter med gudstjänstens inledning har genomförts i kyrkohandboksförslaget.
• Gudomlig närvaro och andlig himmelsfärd. Kritisk granskning av förslag 2012 till högmässoritual för Svenska kyrkan.
• The Proposed Kyrkohandbok for the Church of Sweden. Viewed From the Perspective of the Post-Vatican II Ecumenical Liturgical Convergence.
• Gudsbilden i kyrkohandboksförslaget.
• Musiken i kyrkohandboksförslaget.

Till detta kommer sedan runt 25-talet recensioner och noteringar om ett tiotal avhandlingar och annan litteratur, sidor jag inte läst i sin helhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att kritiken av förslaget till ny Kyrkohandbok är tämligen förödande, främst vad gäller teologin. De kunniga författarna påvisar och kritiserar precis den förskjutning från Andra trosartikeln om Frälsningen/Befrielsen genom Kristus till Första artikeln om Skapelsen som jag upplevt och reagerat på när jag läste förslaget. Så helt osmart är jag inte.

Var och en som vill sätta sig in i förslaget bör läsa Svenskt Gudstjänstliv årgång 89/2014 – tycker jag!

Kategori?

Församling om kyrkliga ting eller Predikaren 12:12 om böcker? Blir det senare!

För något inlägg sedan nämnde jag att jag aldrig gjort allvar av att bruka kategorin Nygammalt, alltså att på rätt eller hyfsat rätt datum reprisera ett gammalt blogginlägg. När jag idag om morgonen medan madammen ännu sover och det är mulet ute* kollade bakåt för 2 juli fann jag för de flesta år ingenting men också följande rubriker:

• 2007 – internetcafé för första gången. Rubriken talar för sig själv
• 2010 – farfars gris. Om en tre månader gammal baby.
• 2011 – based upon a true story. Ett inlägg om tre sevärda filmer. 

Valet är enkelt. Från 2010 därför i direkt reprissändning huvuddelen av...

farfars gris

Tyra har varit på besök de två första dagarna i juli. Hon kom igår kväll – med sina föräldrar – och vi har haft så kul hela tiden. Egentligen trodde jag inte att jag än en gång i livet skulle bli så vanvettigt förälskad som jag är nu. I och för sig borde jag nog varit beredd på det eftersom jag såg fascinationen hos min far och svärfar när de fick barnbarn. Och nu har jag åkt dit – med besked.

*  Två saker som sammanfaller i tid utan att det ena orsakar det andra eller tvärtom.

Det är semestertid. Drygt halvtid. Och min semester är lite förstörd.

Dels av vädret som är av typen var annan dag. Ingen riktig värme vare sig i luft eller vatten.

Dels av klantskadan jag ådrog mig i förra veckan. Högra tassen i bandage.

Men Tyra och Adrian var ju där! Barnbarnen! Det har du ju berättat!

Helt korrekt, noble Bloggläsius! Listigt noterat!

Men de for igår. Och tystnaden la sig med en skräll i fastigheten.

Från tomtystert till tomtyst om jag leker lite med orden*.

Som semesterplanerat studerar jag Paulus brev till de kristna i Efesos – något jag också berättat tidigare. Jag läser kommentarer som utgår från den grekiska texten. På engelska**. Poängen med det arrangemanget är att det går så in i vassen sakta att ta sig genom texten att jag hinner tänka på vad där står.

Och då är Efesierbrevet intressant i sin beskrivning av hur de som satt tro till Kristus och döpts in i Honom beskrivs som uttagna ur ett annat sammanhang. Rentav naturens sammanhang. Av nåd har de befriats ur det rådande samhällsklimatet med dess olika religiösa föreställningar och etiska livs(o)stil fjärran från den syn på tro och moral som de kristna hade gemensamt med judarna. I och av sin kärlek hade Gud i och genom Kristus befriat dem till att tro och leva på ett annat sätt än majoriteten – enligt Guds vilja.

Jag surfar jag på nätet. Tar där del av allt möjligt med kyrklig anknytning. Bland annat hittade jag denna text på en blogg jag inte direkt länkar till nere till höger. Jag tycker texten är talande och kopierar inlägget i lätt förkortad form***.

Om jag tolkat rätt, så anser de flesta kristna kyrkorna samstämmigt att Gud är kärlek. Inte bara det, utan Gud är gränslös kärlek! Enligt mitt enkla förstånd borde jag och kyrkan jublande berätta den här underbara sanningen för människorna! Av någon, för mig outgrundligt, skäl verkar inte alla kyrkor och menigheter vara glada, utan blänger lite surt under lugg och beklagar att Gud är alltför kravfylld! Varför krav på omvändelse? Varför krav på att be om förlåtelse? Vi har väl inte syndat? Nu ska vi gå omkring och skämmas också! Morgonsamlingar i skolan. Psalmverser som skulle kunnas utantill! Luthers lilla katekes, vilken hemsk bok! Ja, det var ingen måtta på alla krav. Blicken under luggen blev allt mer surmulen och kyrkan försökte mildra. Inte menar Gud så! Ni övertolkar och är alltför kritiska. Ja, ni vet, ni som varit med om resan från 50-talet fram till nu. Försöken att sudda bort den sura minen, blev allt desperatare och nu står vi här med vår tvättade hals.

I desperationen sker en märklig tyngdförskjutning av gudsbilden. Från trosvissheten, att Gud är kärlek går vi till bekännelsen, att Kärleken är gud. Fördelen med den nya gudsbilden är att det inte finns några fastslagna dogmer eller traditioner  att ta hänsyn till. Ingen har mer rätt än någon annan. Alla försök att diskutera rimligheten i skilda ståndpunkter utifrån det Bibeln eller traditionen lär, avfärdas med påpekanden om fundamentalism, konservatism eller fobier av skilda slag. För att inte tala om hur odemokratiska vi är!

Läs Efesierbrevet!

*  Tomt-ysterheten framgick av de bilder jag visade för ett par tre inlägg sedan. Tom-tyst i huset gav utrymme till två blogginlägg igår – blogginlägg om bloggen.

**  Jag morrade tidigare om att också det läsprojektet i någon mån skulle störas av att jag inte med säker hand som jag brukar göra kan skriva in viktiga saker i mitt Novum – Nya testamentet på grekiska. Nu har jag valt att göra de inskrivningarna när jag med penna i annan färg i handen repeterar kommentaren sedan den lästs igenom.

***  Slutet av inlägget tar jag inte med då den bloggaren på ett nedsättande sätt kallar domprosten i Luleå för kondomprosten. Möjligen – tveksamt om ens då – var det en kul ordvits första och andra gången jag såg den för ett år sedan i samband med att Domkyrko-församlingen vid Pride-festivalen delade ut kondomer med texten Störst av allt är kärleken. Nu tycker jag beteckningen bara är plump och nedrig.

Med kännedom om och respekt för den förra året nytillträdda Charlotte har jag gissat och förstått att andra tidigare tagit beslut om man skulle göra som man gjorde och att hon fick grejen i knäet när hon började. Av att man i år inte delade ut gummin – jag kollade själv i kyrkans tält på Pride – drar jag slutsatsen att antingen har de som tog besluten i fjol generellt nyktrat till eller så har andra – troligen bland dessa domprosten – påverkat till annat beslut. Parollen Störst av allt är kärleken må fortfarande vara ryckt ur sitt bibliska sammanhang men fanns i år på godispapper, något som inte ens den mest puritanske kan se som en inbjudan till skörlevnad.

Jag uppmanar därför alla som orkat läsa såhär långt:

Kritisera vid behov domprosten i Luleå – liksom alla i ledande ställning skall kunna bli föremål för kritik. Argumentera gärna och skarpt. Men lägg ner plumpheterna! De är inte kul och hon förtjänar dem inte!

Ett sammandrag av denna fotnot har jag lagt som kommentar på bloggen jag hämtade den kursiva texten ifrån.