stigstrombergsson

Nu har konfafotboll 2012 kickat igång på allvar. Därför rubriken som lika gärna kunde varit en annan. Sitter på mitt arbetsrum medans den hälft av konfirmanderna som kommit genomför ett ”upptäckÄlvsbynuppdrag”, något som är ganska fort gjort då samhället är litet. Dock är det bra om de så snabbt det går skaffar sig lokalkännedom så att de hittar till fotbollsplan, kiosk och lite till.

Det finns faktiskt inemot 30 affärer i byn enligt kommunens hemsida. Fann när jag fick reda på det uppgiften lite märkligt stor men en egen genomräkning gav vid handen att det faktiskt är så – och ändå har jag inte handlat i alla.

Konferiet har alltså startat med Högmässan Älvsby kyrka. Gissar att det var ca 80 personer på plats. Det är inte så ofta jag ges möjligheten att drabba en församling med förkunnelse typ predikan och då också min bloggläsekrets med ett inlägg om vad jag då sa. Det är faktiskt så pass sällan att den senaste gången jag publicerade ett blogginlägg i kategorin Predikan mm var den 15 juni och efter nyår har det faktiskt blivit endast summa fyra inlägg. Tre av dem är kopplade till två skolgudstjänster på skolan och en till en gudstjänst på EFS. Idag blev det alltså fjärde gången jag predikade i år och material till ett femte blogginlägg där det jag sa har fått kursiv text här i blogginlägget*.

Idag på 8 e söndagen i Trefaldighetstiden var temat Andlig klarsyn och huvudtexten ur Matteus Jesusberättelse kapitel 7 verserna 15-21. Vi startade med tre verser på psalm 201 och sedan hade jag valt att inte använda mig av ett i Kyrkohandboken färdigtformulerat Beredelseord utan angav vägen till Syndabekännelsen ungefär på detta sätt:

Jag tänkte vi skulle fundera lite kring en mening plockad ur en av de Bibeltexter som kommer att läsas om en stund. Och vi gör det inemot vad som kallas syndabekännelse eller bön om förlåtelse. Det är Jesus som säger:

Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

Är det ett bra sätt att börja en gudstjänst? Att prata om synd och att vi behöver förlåtelse och sånt? Känns det trevlig? Det är väl inget skönt? Eller?

Men det har en poäng. Som att gå till tandläkaren. Och gapa. Inte speciellt trevligt och knappast skönt. Men bra för att få veta att man har hål. Fast det är ju inte kul heller. Men vettigt att veta. Så att tandläkaren kan laga hålen. Fast dyrt. Det är nåt liknande här. Men gratis.

Vad stod det? ...den som gör min himmelske Faders vilja.

Jesus Fader – det är Gud. Som har en vilja. Tankar. Åsikter. Avsikter. Som Gud vill att vi ska leva efter.

Tydliga. Finns i regler Gud gett: tio bud, kärleksbudet.

Det kan ju vara en poäng att tänka igenom hur vi svarar upp mot det. I vårt sätt att vara mot varandra.

Oärlighet till exempel. Med pengar eller annat. Är ju stöld?

Eller oärlighet med ord. Lögner och osanningar. Mygel. Svek.

Eller annan kärlekslöshet. Förakt. Nedvärderingar.

Eller otro – att inte bry sig om Gud.

Sådant och annat är ”hål i tänderna”. Sådana hål Gud vill laga genom att förlåta. Gratis. Eftersom Jesus ordnat den möjligheten för oss genom att dö och uppstå från de döda. Därför börjar vi med att be om förlåtelse. Som vi gör nu.

Efter Syndabekännelse, avlösning och tackbön så Kyrie 696:5 och lovsång psalm;10. Två textläsningar – profeten Mika kapitel 3 verserna 5-8 och Första Johannesbrevet kapitel 4 verserna 1-6 direkt följt av psalm 37. Sedan fortsatte jag:

Medans ni står läser jag dagen tredje Bibelavsnitt, taget ur Matteus berättelse om Jesus kapitel 7 verserna 7:15-21.

Nu har vi hört tre Bibelavsnitt som valts ut under rubriken Andlig klarsyn.

Klarsynthet är viktigt i många sammanhang.

Tandläkaren är ju mer klarsynt än jag när det gäller tänderna.

En mekaniker är mer klarsynt än jag när det gäller rappel i min bil.

I TV-program som Skuldfällan eller Lyxfällan eller vad det nu heter ser vi hur människor totalt tappat sin klarsyn, blir blinda för att de gör av med mycket mer pengar än de tjänar men hur några som är mer klarsynta visar dem vägar att komma rätt. Ofta jobbiga vägar. Men klarsynta.

En del människor kan vara märkligt klarsynta också när det gäller andra saker som inte är så konkreta som tänder, bilar och pengar.

Lösa oro, tveksamhet. Ge hjälp när man är ledsen, rädd, förtvivlad, förvirrad.

Klarsynt folk behövs överallt – egentligen. I skolor, på arbetsplatser, i ekonomi, politik, samhälle. Och när det gäller religiösa sammanhang. När det gäller tro.

Där behövs Andlig klarsyn.

Andligt klarsyntabrukar ibland kallas profeter. Den första Bibeltexten som Anders läste var från en profet i den del av Bibeln som kom till före Jesus. Och berättar om hur klarsyntheten skall vika för dem som leder folk vilse.

Den andra texten, den Tove läste, skrevs av en av Jesus vänner – aposteln Johannes. 60 år ungefär efter det att Jesus dött och uppstått. Och han var klarsynt, andligt klarsynt. Kunde visa på vad som var rätt och fel tro. Att Jesus är Gud i mänsklig gestalt är det rätta sättet att uppfatta honom. Att Jesus skulle vara något annat, något mindre, är felsynt.

Och naturligtvis är ju Jesus själv en av de klarsynta, den mest klarsynte. Tredje avsnittet jag läste. Den som innehöll den mening jag pratade om i början av gudstjänsten. Och som jag vill att ni ser på igen. Sidan 1493 i Psalmboken.

Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

Den meningen berättar om vad kristen tro är – två saker.

Jesus talar inte om alla människor – se noga på meningen.

Slarvläser man kan man missuppfatta det så. Att det handlar om alla och att en del av dem säger Herre, Herre – alltså tror – medans andra inte gör det men i stället gör det Gud vill – och att det skulle vara bättre på nåt sätt. Att göra i stället för att tro. Men så enkelt är det inte.

Jesus talar ju på det här stället om dem som säger ”Herre, Herre” till mig .

Han talar alltså om några som tror, som vill tro på honom, som ber till honom, som vill lära känna honom bättre. Inte om alla utan om dem som tror.

Och det är som den första egenskapen i att vara kristen – att de, vi, du tror på honom som är Guds son, som uppstått från de döda.

Egentligen är det inte speciellt märkvärdigt det här med att tro. Att lita på någon alltså. För det är ju vad tro är – att lita på. Det är nåt man kan bestämma sig för. Och bestämmer sig för. Gång på gång. Det har faktiskt inte så mycket med känsla eller bevis att göra. Tro i den här meningen sitter i viljan, att bestämma sig för att lita på.

Vare sig du är en som redan litar på, en som säger Herre, Herre till Jesus eller en som inte ännu gör det uppmanas du i alla fall att lita på Honom. Du inbjuds till att tro på honom. Utmanas till att ta ett beslut. Också idag. För första gången eller för femtielfte.

Vi kommer strax att tillsammans säga Trosbekännelsen – en sammanfattning av vad kristen tro är. Att säga de orden är ett sätt att för sig själv och för Gud tala om att man vill tro.

Om ytterligare en stund firas mässa. Eller nattvard. Där sker det märkliga att – för så har Jesus lovat – vi i lite bröd och lite vin tar till oss Jesus själv.

Och det är ju det som är tro. Att ta till sig Jesus, Gud.

Nattvard är därför till för den som vill tro, inte bara för någon sorts supertroende – om sådana nu finns. Jag har aldrig träffat nån. Nattvarden är till för den som kanske bara vågar viska Herre Herre till Jesus.

För det är ju det som är tron – att vara den som säger ”Herre, Herre” till mig.

Till dem – vi – som gör det ger Jesusmeningen en vägledning till.

Klarsynt eftersom Jesus vet att det finns lata troende där det bara är snack men ingen verkstad. En klarsynt varning: Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

Fritt översatt: Det får inte bara vara prat. Inte bara ett teoretiskt tyckande utan praktik. I vardagen skall vi också göra Guds vilja som är att tro på Honom – Jesus – och älska sina medmänniskor.

Livsprogrammet för denhär veckan.

Så trosbekännelsen innan psalm 62:2-5 följt av Mässan där den stora Förbönen var infogad i Nattvardsbönen. Som slutpsalm sjöngs; 200 verserna1, 3 och 8

*Detta innebär alltså att jag lyssnar till mer gudstjänstförkunnelse än jag ges tillfälle att själv ”leverera”. Det är intressant när man är präst och stämmer till många funderingar som inte många är intresserade att ta del av.