εν Σάμος 07 – molnet!
Innan jag grundligen och vidlyftigen i text och bild förtäljer om gårdagens båt- och sjöresor samt vad som fanns mellan dem känner jag starkt att jag måste sticka emellan med en helt annan sak: molnet.
Det syns ett moln! Ett litet litet skitmoln.
På en bergknalle vi ser från vår frukostbalkong.
En hel veckas totalt enahanda väder får en variation.
Äntligen något för en svensk att prata om.
För vi är ju mästare i att prata väder, vi skandinaver. Naturligtvis. Vi har ju varierande väder att prata om. Vi kan dryfta samma nya samtalsämne hela tiden. Här nere blir det med tiden både tyst och trist. Det är sol, 1 m/s och +33 i skuggan morgon efter morgon. Och alltid frukost på en en skuggig balkong.
Men idag är det faktiskt bara 23 grader strax efter klockan 8 och vi skulle ha suttit på solside-verandan om vi haft en sådan. Vi skulle dessutom behövt vindsäkra omeletten då det blåser 8-9 m/s nordlig vind. Sammantaget gör detta att frukosten äts inne men för öppna dörrar. Och vi har något att prata om – molnet och andra vädervariationer.
Min telefon visar – om man trycker på rätt app vill säga – att det är 10 grader hemma. För en timme sedan var det också så men då bara 4 i Stockholm. Nu har dock 99-orna fått upp det till Älvsbytemperatur. Dimman har lättat och det har blivit växlande molnighet.
Men här växlar det inte!
Molnet är kvar!
tämligen träffsäkert!
Jag läser Dag Sandahls blogg. Varje dag. Han skriver ju varje dag. Ofta tidigt om morgnarna. Fast inte på söndagar – har jag ett intryck av.Han är pensionär numera den gode Dag. Men lagt av har han inte. Det min länk nere till höger heter stämmer mycket bra: sandahl trampar vidare. Många gånger blir det ganska bra det han skriver. De flesta gånger. Ibland är det kanske mer klamp än tramp men för det mesta är det bra. Ibland lysande. Som nu.
Jag funderade på att i sin helhet kopiera hans text i inlägget Skillnad-mellan-helighet-och skenhelighet av den 28 augusti men nöjer mig med att rekommendera hans långa text till läsning och fundering. Kanske inte till 100 procent men gott och väl till 92,3 prickar sandahlen in sina sparkar. Klicka här och läs. Har han (och jag som håller med honom) fel så bemöt med motargument.
Eller bidra i arbetet med att restaurera Svenska kyrkans gudstjänstliv!
εν Σάμος 06 – badsol
Är du nu, noble Bloggläsius, riktigt uppmärksam ser du att kartan ovan inte exakt är densamma som den kartbild som beprytt alla de tidigare blogginläggen. Klickar du på den blir den större och differenserna framstår i allt tydligare dager.
Det område som är incirklat med rött visar ungefär var vi bor, vandrar, äter de flesta måltider mm – staden Samos (med den gamla gyttriga stadsdelen Vathi). Den är öns huvudstad med om jag minns rätt runt 15000 innevånare. Turister som madammen och jag och andra är ett tydligt inslag i gatubilden men det finns tillräckligt många ortsbor för att restaurangbesök och annat känns ”grekiskt” – vad det nu kan betyda.
Igår onsdag reste vi med lokalbuss till det gulincirklade området för att bada, sola och stå i. I det förra inlägget finns en bild över den turkosfärgade vik eller bukt vi for till – Tsamaduo på den mer blåsiga nordkusten. En riktigt skön dag.
På väg dit bjöds vi dock på en del sociorealism. Från hotell Anthemis där vi bor är det ungefär en ½timmes promenad till ”busstationen” längst in i viken. Halvvägs nära den stora piren har den grekiska kustbevakningen sitt högkvarter. Utanför den byggnaden satt ett antal munskyddsförsedda personer med afrikansk hudfärg. De vaktades av andra personer som bar både uniform och munskydd. Refuges! sa en bil- och mcuthyrare att de var. Big problem!
Jag frågade: Are it a lot of people coming? och Where from?
Africa via Turkey! blev svaret. 40, 50, 60, 100 a day. Big problem!
Och så kom vi att prata migration och att bland annat Grekland verkligen får ta ett stort ansvar – liksom Spanien och Italien. Jag berättade att Sverige också drar sitt strå till stacken fast på ett mycket mindre sätt – samt att i valet om ett par veckor det nu finns etablerat ett klart flykting- och invandrarfientligt parti. Tyvärr!
Men sedan villa han inte att jag skulle deppa ner min semester med dessa dysterheter utan i stället njuta av min tid. Det ligger väl nåt gott i den önskan men för mig är också sådana saker som vi här mötte intressanta och lärorika*.
Idag torsdag traskade vi till en mötesplats strax bortom kustbevakningen där vi plockades upp och transporterades till hamnen i Pythagorion där ett flytetyg väntade på oss och en massa andra människor som bokat en havskryssningsdag med sol, bad och barbeque. Det blev en väldigt varm dag! Till sjöss var det väl inte så värst men på den strand som låg nedom ett gäng höga klippor var det hett. Nästan så hett att jag fick lust att stöna. Men skönt. Kristallklart vatten – som alltid. God mat. Trevligt sällskap. Utöver madammen alltså. Hon är det alltid trevligt att vara med – på bilden i dykartagen ned i det glittrande Medelhavet.Det finns ett talesätt som säger att var man än reser ut i världen så stöter man på en Pitebo. Läskigt sant. På båten var två äldre par (70+) från Piteå och ett par några år yngre än oss från Kramfors där han var från Piteå. Det betyder att vi pratat fjällvistelser, älgjakt (fast jag inte jagar) och lite vad som visade sig vara gemensamma bekanta. Dialektalt känner jag mig alltså väl hemmastadd här i Grekland.
I morgon blir det båt igen! Upplockning sker bortom kustbevakningen ungefär 07.00. Nu är det till Pathmos ca 2 timmar bort som resan går. Det var på den ön evangelisten Johannes i sin landsförvisning fick de uppenbarelser som vi moderna människor 1900 år senare kan läsa i Bibelns sista bok. Idag snabbläste jag Uppenbarelseboken på stranden så att jag får in den ”i systemet” – om man får säga så.
* Bilden invid togs idag och föreställer sopkärlen utanför kustbevakningens kontor. Gissa vilka som burit dessa flytvästar.
εν Σάμος 05 – nullitetstil
Facebook är i min värld och erfarenhet inte platsen för långa utredningar, kluriga tankegångar och kvalitativt tankeutbyte. Där är det ”korta snabba” som gäller och i morsen skrev jag därstädes denna lilla jeremiad*:
Kallast innan solen går upp. Så brukar man ibland säga. Nu 6.25 är det +20. Om 10 minuter går solen upp och prognosen säger att 7.00 ska det var +24 för att sedan stiga ytterligare. Och vi som "måste" ut på havet för en badresa idag. Arma lilla jag!!
När vi kom tillbaka till hotellet runt 19 var det 31. Jag inbjuder läsaren att medelst fantasin föreställa sig vad temperaturen var tidigare idag under vår kombinerade båt- och badresa**.
Det blir glest mellan bloggskriverierna. Det var igår morse som jag kort skrev på bloggen och då på nära nog Facebookiska – alltså en kortfattad nullitet. I förrgår var senaste tillfället jag gav en någotsånär seriös och mångordig rapport om vad som sker, händer och fötter under vår Samosvistelse. Ikväll – det är torsdag – skall jag försöka komma till skott igen för så vida inte tankekörtlarna totalt imploderar i värmen och av den middag vi strax skall gå ut för att äta. Sedan kroppen duschats, alltså. * Ett annat ord för jeremiad är klagovisa. Bibelboken i Gamla testamentet med det namnet anses ha profeten Jeremia som författare – om nu någon bryr sig.
** Naturligtvis går sådant att kolla via kurvor och diagram men det är inte kul. Fantasin ger bättre verklighetskänsla – typ.
εν Σάμος 04 - på god fot
Detta inlägg är något av ett experiment.
Skriva på eller via telefon har jag inte gjort förr.
Gissar att jag skall fixa till saker med hjälp av datorn i efterhand.
Rakt över viken här i Samos stad tjöt man alldeles nyss revelj i en militär anläggning.
Åtta i ottan alltså och gräsligt I19-likt.
Tanken på I19 och Boden fick mig att kort tänka på en kollega och god vän som bor där. Hon är väldigt förtjust i att resa och att när hon är på resa belamra sig med ännu mer skor än vad hon redan äger. Om någon vecka skall hon med make hit och här kommer ögonen att trilla ur skallen på'na. Dojor överallt. Skoaffärer och marknadsstånd. Denna bloggpost är tillägnad henne.
εν Σάμος 03– kallare
Så uttryckte en ortsbo saken igår sedan han frågat hur länge vi skulle vara på Samos och vi talat om att vi är här denna vecka och åker till helgen.
Då tar ni värmen med er! sade han och såg bekymrad ut.
Nästa vecka blir det kallare. Och kanske regn. Ned mot 30 ungefär.
Vi försökte förklara att som skandinaver med nattvilan normalt placerad ca 13 mil söder om Polcirkeln anser vi faktiskt inte köldknäppar på trettio plusgrader speciellt allvarliga. En och annan regnskur gör ju inte heller ont. Visst hade vi – madammen och jag – tidigare under dagen plaskande i havsvattnet längs en lååång strand utanför Pythagorion undrat vilket evolutionärt misstag som gjorde att våra tidigare förfäder lämnade det klimat vi nu gästar för att ta sig norrut och hamna i en miljö där det blev en bra idé att designa den så kallade Kalvträsk-skidan – googla! Borde inte all sans och förnuft gjort att man stannat där det går att repa druvor från buskar och plocka fikon från träd – typ?
Vi reste alltså till Pythagorion igår och vi gjorde det med lokalbuss. Resan tar 20 minuter och betingar 3,70 €uropengar för två personer vilket blir drygt 15 spänn per skalle. Billigt och speciellt. Väl framme blev det lite vandring, lite köp och lite bad innan vi anslöt till ett gäng som likt en dagisgrupp tassade Pythagorion-promenaden anförda av en dansk Apollo-guide. Det vi fick se var exakt det vi såg förra året på vår egen promenad men i omvänd ordning:
En befästning. En katedral men nu bara utsidan. En kyrkogård men denna gång med en redogörelse för det lokala graveriets sed, skick och fason - bilden. Till sist Blå gatan som vi i fjol sprang på av en ren lyckträff. Kleopatras sommarstuga såg vi också på håll. Verkar vara länge sedan hon var där.
Egentligen hade vi tänkt oss till Heraion, en utgrävningsplats där det gamla Hera-templet stod flera hundra år innan Frälsaren såg nattens juleljus i Betlehem. Vi skrinlade den tanken på grund av värmen – +36 i den skuggan man inte fann – och i insikt om att sådant fattar man mer av om man vet mer om det innan. Vi tar det nästa gång alltså. Då är vi kanske – väldigt stort kanske – mer pålästa. Dessutom var det ren tur att vi inte letade oss dit. Museer och slika ting är här liksom på de flesta ställen måndagsstängda.
Det känns huttrigt! sade madammen i morse (tisdag) vid frukosten på balkongen och hämtade sedan en kofta. Det var bara +26 och lite vind men inte starkare än att det bara bildades lite vita vågtoppar i viken nedanför. Tydligen har våra inbyggda polartermostater börjat ställa om sig. Troligen fryser vi arslet av oss hemma i September.
Om förmiddagen innan det riktigt hettar till gick vi en kort sväng till det Bysantinska museet strax ovanför hamnen. Intressant – om man är nyfiken på ikoner, nattvardssilver, skrudar, fler ikoner, gamla böcker och allsköns kyrkliga pryttlar och pinaler som har några hundra år på nacken. Vi har väl bägge ett visst intresse i sakerna även om jag nog betydligt mer än hustrun vibrerar inför tockena ting. Jag blir fascinerad. Både attiraljer och tankar ligger ju i den lågkyrkliga lutherdom som präglar hemkyrkan rejält efter den noggrannhet, omsorg och tanke som våra äldre syskon i den kristna familjen har kring många saker. Ett exempel är hur man hanterar det nattvardsbröd som i gudstjänsten blivit bärare av Kristi kropp men inte delats ut till någon nattvardsgäst. Här kunde man se flera ”kärl” eller ”skåp” för att bevara och högakta det som kallas konsekrata. Ett sådant syns på bilden invid. Hur det är hemma vill jag för att skona känsliga läsare inte berätta.Efter museet tillbaka till boendet för omklädning och sedan dopp i böljan den turkosa tre minuter bort alldeles nedanför det hotell vi bebodde förra året. Hur skönt som helst. Tillbaka och duschade ser jag å min mobiltelefon att det just nu vid 18-tiden är 34 grader varmt. Telefonen visar också att det är exakt dubbelt mot vad det är hemma i Älvsbyn som ändå har det varmare än Stockholm där det bara är 14.
Vi har det inte så dumt. Nu ska vi snart ut och käka middag!
εν Σάμος 02– glaciärigt
Jag hoppas rubriken förbryllar. I vart fall förbryllar den mig även om jag själv kom på den. Inte de grekiska bokstäverna – naturligtvis. På Samos är den svenska tydningen av εν Σάμος. Egentligen I Samos men så säger inte vi om öar. Grekiskans motsvarighet till på betyder ovanpå – och så säger inte vi. Alltså blir det εν – i – då det har att göra med område och geografi. Men detta är ju inget märkligt när man har lite småklassisk bildning.*
Siffrorna är ju inte heller ett mysterium. De anger vilket blogginlägg från Σάμος det är frågan om. Det andra skrivet här på ön. Att det finns en nolla med är bara för att alltsammans skall sorteras in rätt när jag i en mapp i min dator sparar ”grundtexterna” till mina blogginlägg.Men det nykomponerade adjektivet glaciärigt – vad är det? Och varför? Beror det på att norrbottniska vintrar förfrusit ena hjärnhalvan? Och att den andra nu råkat ut för en härdsmälta i rent hysterisk sommarvärme? Eller kan det handla om kartors förhållande till olika verkligheter? Sanningen finns nog i det senaste – fast det är långsökt.
Det var så att vi i vår glada ungdom sysslade med mångdagiga fjällvandringar långt bortom stugor, näringsställen, rösade leder och andra underlättande ting. Obanat, icke markerat, oländigt skulle det vara – i vart fall när vi djupt försjunkna i kartornas värld planerade våra vandringar. Mellan den dalgången i Sarek och den där dalen kan vi ta vägen över glaciärerna i det där passet. Så tänkte vi. Och funderade över säkerhet, sprickor, halkrisk mm. Blir en bra tur! Lite jobbig men bra.
Så lät det vid kartan på köksbordet i skala 1:100000 – kartan alltså. Väl framme vid glaciärens fot var saken en helt annan. Stor, alldeles blå, sprickor, brant, regn, kyla. Så vi gick runt. Verkligheten fick råda, inte kart-fantasierna.
Inför resan hit till Samos har jag studerat kartor, kollat vägar och stigar att gå eller cykla, höjder från vilka det blir utsikt och en massa annat. Där skulle det bli fint! Det kan vara en intressant tur! Och mer av samma slag.Och i verkligheten är här mer än 30 grader varmt och bergknallarna är mycket högre än vad kartan tycks visa. Jag tänker om. Konstaterar att hela situationen på något vis blir glaciärlig.
När karta och verklighet ger olika impulser måste verkligheten råda, i fjällen, kring Medelhavet och i många andra – inte minst kyrkliga eller politiska – sammanhang. Det blev därför inga berg idag i värmen. Knappt en liten backe. Vågräta sluttningar räckte och man kan på bilden se skillnaden mot hemma vid samma morgontidpunkt.
Att gå i ortodox gudstjänst blev inte heller av – de börjar vid 7-8-tiden på morgonen då vi ännu inte var helt i farten.
Kanske finns AC i Arkeologiska museet tänkte vi. Så icke men intressant. Mycket intressant. Och så lite bad följt av vila i lägenheten – som har AC. Rekreationen strax innan solnedgången och innan vi gick in till stan för att äta visas också på bild. Nu efter midnatt är det fortfarande 30 grader, ett väder som skall bestå hela veckan.* Jag hoppas verkligen att dessa mina grammatiska gissningar är korrekta. Skulle så inte vara ber jag någon som är mer än småklassiskt bildad rätta till saken.
εν Σάμος 01– framme
Det går verkligen fort att färdas nuförtiden jämfört med förr i världen. På segelfartygens tid kunde det ta månader att ta sig tvärs över Atlanten påstods i en bok jag läste i hemma innan vi for men som på grund av sin vikt blev kvar i fastigheten. Numera pratar vi timmar, inte mer. Med flyg alltså.
Men också på marken kan det gå undan. Visst har jag åkt Arlanda Express ett par gånger men aldrig förr sett displäjen som visar hur fort det går. Nästan 200 knutar. Personligt fartrekord på landbacken.Sedan några timmar i luften och hips vips landar man i solnedgången i andra ändan av Europas nord-sydliga sträckning. Ganska märkligt egentligen.
Solen gick ned ganska exakt samtidigt som vi och innan vi var ute i bussen var det nästan helt mörkt. Framme i Samos stad var det definitivt svart när vi tog vår lägenhet i besittning. Det är alltså inte bara ett rum nu utan en liten lägenhet med utsikt över viken och hamnen. Tanken är att vi skall fixa en del mat själva, inte bara låta oss iproppas av andra färdigställd kost. Med det blir det nog lite mer pyssel men å andra sidan kommer ju inköp och annat att ge oss en inblick i något nytt, i hur urbefolkningen lever och frodas. Och det är när man går över en gräns och ser något nytt som man också ser något nytt hos sig själv. Läste jag just i en annan bok jag planerar att läsa om under denna resa.
Klockan 23 tutade ett kryssningsfartyg och gick – till höger i bilden av Samos by night.
Så innan jag intar sängläge två saker till:
1: I onsdags hade vi återträff med dem som konfirmerades i våras. Ungefär hälften mötte upp till vad som i praktiken blev höstens första KU-kväll. Rytmen att fira Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30 återupptogs därmed också.
2: I Svenska dagbladet finns en bra artikel – här. Läs den. Undrar vad Jimmie Åkesson tycker. Han säger sig ju vilja bevara landets kristna kultur och måste då rimligen ställa sig positiv till en stor invandring av kristna araber – eller?
εν Σάμος 00 – utresa
Vi är inte där än. På Samos alltså.
Men vi är på väg. Och har varit det sedan torsdag eftermiddag.
Med blandad dramatik och olika händelser. Det var såhär:
På Luleå Airport alias Kallax fastnade madammen i säkerhetskontrollen.
Du har en kniv i handbagaget! var meddelandet. Stämde precis. Den lilla utekniven för täljning av korvpinnar och annat låg i ryggan. Liksom myggmedel. Som tur var fans en av oss känd flygplatsanställt alldeles invid. Barnbarnen Tyras och Adrians morbror stod där. Han stoppade på sig dolken och lovade att lämna den till sin syster med familj. Tyra och Adrians farmor kommer alltså att få tillbaka sina pinaler.
Vi kom till Stockholm där vi hade reserverat hotellrum för två nätter. På Drottninggatan. Hette Bentley's eller nåt sånt. Trevligt. Med inglasad innergård.
En tidig tanke hade var att vi skulle tillbringa fredagen som var madammens 60-årsdag med att i all stillhet strosa staden runt följt av en fin middag. Punkt. Inget annat födelsedagsväsen. Vi ändrade de planerna något. Om fredagsmorgonen reste vi i stället upp mot Tierpshållet. Där bor jubilarens moder tillika min svärmor – 84 år – i ett äldreboende. Vad är lämpligare än att fira sin födelsedag med henne vars krystningar är orsaken till det hela? Kul möte. Om än kort.
Trots stockningar i pendeltågstrafiken var vi i alla fall tillbaka i Stockholm – vi vet nu varför det heter Stock-holm! – i tid för att inta de reserverade platserna på restaurangen – Niklas på Regeringsgatan. Det var gott! Förskräckligt gott! Dessutom i sanning inte billigt. Tur vi bara var två på kalaset. Stället rekommenderas varmt!Efter detta strosande vi Stockholm by night innan återkomst till boendet som vi efter nattvila och frukost lämnade och tog oss ut till Arlanda. Om ett par timmar är vi i luften för en vecka vi hoppas blir lika givande och tankeväckande som Σάμος-veckan förra året. Flera så kallade ”sevärdheter” lämnade vi obesedda så de finns kvar. Om inte annat så har vi med god litteratur, badbyxor och solkräm samt vår gamla lilla bärbara dator som fortfarande tuffar på med sitt Windows XP. Med hjälp av den ångapparaten kommer jag nog att ägna mig åt författande i kategorien Speciella resor.
hur är jag katolsk?
Jag gjorde en test på Facebook. Ni vet en såndär pricka-för-svar-på-en-del-frågor-så-får-du-veta-vad-du-är-test som kan handla om allt möjligt. Någon gång tidigare gällde det vilken Sagan-om-ringen-figur man var mest befryndad med. Jag minns inte vilken det blev. Sam troligen. Andra liknande och kanske mindre oseriösa varianter finns i dessa valtider. Genom att svara på ofta en massa frågor kan man få pejl på vad man är. Gjorde som snabbast Aftonbladets variant om 30 frågor och fann mina sympatier ligga som diagrammet visar. Jag gavs därmed insikten hur jag bör rösta om en månad. Få se om jag följer testen. Något icke riksdagsparti röstar jag i alla fall inte på. Sådetså!
På Facebook löd i vart fall frågan What Christian Denomination Should You Actually Be a Part Of? och 10 frågor senare fick jag reda på att jag var Romersk katolik eller i vart fall ganska nära. Till offentliggörandet på fejan gav jag kommentaren: Hoppsan! "Biskop Frasse" alltså.
Någon lång och vidlyftig dialog med en massa kommentarer i ämnet har inte skett men med en av mina vänner blev det ett tankeutbyte. Han skrev: Alla vägar går till Rom.
Jag svarade: Eller så visar detta hur nära jag som traditionell lutheran faktiskt står Rom. Gissar att "undersökningsinstrumentet" är trubbigt och dessutom amerikanskt, ett sammanhang där lutherdom är en ganska marginell företeelse.
Lätt skojande återvände han: Precis. "Sakrament och präster är väl nått som papisterna håller på med"
Och jag avslutade: Och vi lutheraner – riktiga alltså. Den reformert nersmittade lågkyrkligheten (delvis) och den privatiserade nyandlighetstron drullar bort grejerna.
Det ”gillade” han.
Såhär långt skrev jag i lördags sedan barnbarnen somnat – det jag nämnde i förra blogginlägget. Nu är det sent tisdag kväll och jag funderar vidare.
Ovanstående har, sammantaget med en del relativt nyliga skriverier på bloggen tobbe lindahl om eventuell längtan att konvertera till Rom, ur dammiga skrymslen långt bak i mitt teologi-sociologiska fjärrminne aktiverat ett par ord jag nu kommer att använda utan att ens vara säker på att jag brukar termerna rätt. Orden är ecclesia och ecclesiola.
Att ecclesia betyder Kyrka är jag säker på. Det menas inte byggnaden utan sammanhanget. Och då ett stort sådant typ – i Sverige – Svenska kyrkan. Eller i Österike den Romersk-katolska. Eller Church of England i just England. Alltså de stora grejerna som förutom att vara budbärare om Befrielsen på grund av Jesus också utvecklats till rena institutioner som format kultur och i inte ringa utsträckning ”administrerar” folkets allmänna andlighet och halvdito. I ecclesian är det då ganska oundviklig att man riskerar att det blir lite avslaget, inte så profilerat, halvlojt och gemenskapslöst. En del tror att det är samma sak som folkligt men det är det inte. Det är i stället den sekulariseringsrisk ecclesian löper.
Då kommer ecclesiolan in i betydelsen frommare och innerligare mindre företeelser under det stora sammanhangets paraply – typ. Ursprunget i tankegången tror fanns inom Pietismen på 17- och 1800-talen där varma konventiklar, profilerade väckelserörelser och smärre samlingar av likasinnade blev små kyrkor inom den stora: ecclesiola in ecclesia.
De måste finnas dedär ecclesiolorna. Och de hägrar. Fast de är nog olika i de olika större sammanhangen. Väckelserörelserna som sedan blev frikyrkor var – och i något fall fortfarande är – sådana här hemma. Olika ordnar och sällskap gissar jag tillfredsställer samma behov på katolsk botten. Och ser sig ha samma uppgift: att som en klick surdeg syra den stora degen.
När då – som det ofta gått – den inre innerligare ecclesiolan vars syfte var vitalisera helheten bestämmer sig för att inte längre vara ett komplement utan i stället framträda som ett alternativ till det stora folkliga och allmänna – då blir det tokigt! Eller kokit! som sonsonen Adrian skulle sagt. Det som händer då är ju att surdegen slutar syra det stora degen för att i stället i sin klickform bli liggande på sin assiett och sura för sig själv över tidens ondska och kyrkans förfall – typ. Svensk frikyrklighet gick den vägen. De fortfarande formellt inomkyrkliga väckelserörelserna EFS och Laestadianismen är i riskzonen. Om OAS-rörelsen vet jag inte. Den så kallade Missionsprovinsen har nog ecclesiola-ambition men har inte accepterats så av Svenska kyrkan – ecclesian.
Och här anknyter konverteringstanken:
Jag tror att den Romersk-katolska kyrkan här i Sverige kan se ut som en hägrande ecclesiola en del vill söka sig till genom att konvertera. Rentav som något man vill ansluta sig till för att ”komma undan”. Det har aldrig fallit mig in! För mig vore vilkets samfundsbyte som helst att placera mig i en ecclesiola extra ecclesiam* – utanför den kyrka i vilken jag är kallad att leva och verka.
Så jag tror att när Facebook klassade mig som Romersk katolik så beror det på att jag är ganska så luthersk och att Luther var en god katolik. Inget annat.
* Helt hemsnickad latin utan några som helst språkkunskaper!
viktig syssla
Lördag kväll var jag barnbarnsvakt! Viktig syssla.
Jag lanserade idén för de små att det inte var så.
I stället var det Tyra (4) och Adrian (2) som var farfarvakter.
Den större protesterade och argumenterade.
Den sortens omvänd vakt- och maktförhållande störde hennes sinne för ordning.
Den yngre avfärdade bara det hela.
Tre gånger ropade han Affa koki!
Men vi hade börjat kvällen med att hela flocken vara på Musikens Makt på Gültzaudden – barnen, deras fader och vi ½gamla*. Musik och en massa folk. Stånd och bås för samhällsinformation, politiska partier, käk mm. Inga öltält eller liknande så det fanns ingen berusning jag la märke till. Det var Kultur och festival – typ. Inte fest. Och mycket folk**.Jag och de två små for hem strax efter 8. Vi spelade ett par omgångar Alfons-memory*** innan de pjamaserades och vi såg på Tom och Jerry tills de somnade. När så skett tog jag fram min medhavda lilla dator och började skriva ett blogginlägg – som blir nästa. Skriverier i kategorin Farfar funderar ges alltid prioritet. Skrev på det andra, alltså nästa, tills sonen och hans moder kom hem strax innan midnatt och det var dax att ratta till Älvsbyn.
* De smås moder var inte med. Hon var på något sorts tjejkalas där det skulle förtäras ett antal kryp från den biologiska överfamiljen Astacoidea. Att välja sådant käk i surströmmingstider har jag aldrig förstått.
** Men inga frimärksskjorteförsedda präster såg spatsera kring i folkvimlet. Staden med omnejd har en hel massa sådana typer som skulle kunna finnas med när deras församlingsbor väljer att samlas utomhus vid evenemang av detta slag. Om man nu vill vara folkkyrka alltså.
*** Memory med småbarn är en förödande rolig kampsport. Jag agerade mest domare och kunde märka att den större utvecklat lite vinnarskalle medan den lille var lika oförblommerat lycklig när storasyster vände två rätt som när han själv tog ett stick.
1300 – till vad?
Varje semester har minst en dag man helst ville undvika. Så också denna. Det var om söndagen förra helgen. Lite krångel och bristande entusiasm hade jag visat men evenemanget kom ändå – som något i och för sig halvt nödvändigt. Kanske.Det handlade inte om att skjutsa den yngre av döttrarna till Luleå för att hon därifrån skulle åka med annat folk hem till Björkliden. Sådant är OK. Kul att hon stannat hemma* en vecka men hon har ju sitt liv nu.
Det handlade om att fara till IKEA i Haparanda! Huvva! Ryyyys!
Nu var det inget planlöst besök det var frågan om, sånt som en del människor faktiskt kan göra. Alltså fara till IKEA bara för att göra en utflykt, bara för att titt, bara för att... Sådana är inte vi. Vi hade konkret ärende faktiskt. Bokhyllor! Vi har ju ändrat en del i fastighetens interiör och skall fortsätta med det. Nya och fler bokhyllor blir då på tapeten** vilket var orsaken till resan. I tanken att också omonterade hyllor i IKEA-förpackningar kan anses vara skrymmande ting monterades last- och skidstället på bilen, vår lilla Volvo S40. Och så bar det iväg.
Vi fann våra hyllor men mätning visade att lastutrymmet i bilen var för kort och bakluckan var för liten och så mycket fastsurrat på taket inte skulle vara en nämnvärt lysande idé.
Dom får leverera hem skiten! blev därför vårt samfällda och nödtvungna beslut.
Men, och detta är det allvarliga: Vid kassan fann vi att vi i vagnen hade grejer för 1300 spänn! Oplanerat jox som vi inte alls upplevt behov av. Plus ett par lampor för 400 men där var vi ombud för den yngre av sönerna, så det är ju liksom OK. Men oplanerat väck med 1300 skandinaviska pesetas – är det vettigt?
Bara 1300!! Det var inte farligt!
Våra IKEA-vallfarter brukar kosta mycket mer.
Jag vet att en del tänker så och egentligen är det väl inte summan som är det stora problemet***. Det är plattfallet i kommersialism och konsumism jag ogillar – typ.
* Orden hem och hemma har som synes flera betydelser, både här och där.
** En enkel utseendelösning vore tapeter med bokhyllemönster – klicka på bilden blir den större. Lagringsproblemen med rot i den Bibeltanke man kan läsa i Predikaren 12:12 skulle dock med den lösningen förbli olöst.
*** Både jag och madammen har hälsa och arbete så vår sammanlagda realinkomst har på grund av jobbskatteavdrag och andra fördelningspolitiska orättfärdigheter ökat markant de senaste åren. Oaktat detta har vi varken röstat vi eller kommer att rösta på den politiska liga som nu leder landet och roffar från dem som litet har för att ge till dem som redan äger.
212 korta kapitel
Denna månad är det 100 år sedan Första världskriget bröt ut. Fem år senare låg kontinenten förödd, sjuk och utsvulten med massor med döda och än fler som bildligt eller bokstavligt gick på kryckor*. I bland annat Sveriges Television har 100året aktualiserats bland annat genom den alldeles utmärkta serien Det stora kriget – sista avsnittet sändes igår.I denna skickelsedigra tid valde jag att läsa en bok som ett tag funnits i hyllan bland de ännu icke lästa alstren – Stridens skönhet och sorg av Peter Englund. Boken har samma ”grepp” som TV-serien – som han också finns med i. Bilden av kriget ges inte som överblick via kartor och strategiska sammanfattningar utan ”nedifrån” genom ett antal individers upplevelser och erfarenheter. I fotnoter och ett antal tabeller ges överblicken över vilka offensiver eller skeenden det rörde sig om samt var, när och varför.
Baksidestexten lyder:
Första världskriget anses av många experter vara den mest genomgripande historiska händelse som drabbat vår kontinent sedan romarrikets fall. Trots detta – och trots att detta krig kom att prägla hela 1900-talet – är det idag en händelse som hamnat i minnesskugga. Stridens skönhet och sorg är ett försök att något ändra på det förhållandet.
Stridens skönhet och sorg är ingen vanlig historiebok, där skeendet skildras uppifrån och där allt samlas i en övergripande berättelse. I denna bok återförs historien istället till sin minsta, atomära beståndsdel: den enskilda människan och hennes erfarenheter.
I Stridens skönhet och sorg får läsaren följa nitton verkliga men nu okända människor, bland annat en australisk kvinna som körde lastbil åt serbiska armén, en italiensk soldat som hamnade på mentalsjukhus, en fransk ämbetsman som aldrig såg fronten, en tysk skolflicka som växte upp med kriget vid gränsen i öster, en sydamerikansk äventyrare som slogs som frivillig i turkiska armén, en belgisk stridspilot, en tysk infanterist, en rysk sjuksköterska, en amerikansk fältkirurg och en ungersk kavallerist.
Dessa människor upplevde kriget på olika platser och på olika vis, men de förenas av att de alla befann sig långt ned i hierarkierna och att de alla fick sina liv ändrade. Boken bygger på material som de har lämnat efter sig: brev, dagböcker, memoarer. Vart och att av de korta kapitlen utgår ifrån vad en av dessa enskilda människor såg, tänkte eller gjorde en enskild dag, med början i augusti 1914 och slut i november 1918.
Detta är inte en bok om första världskrigets strategiska spel utan om kriget som upplevelse och vardag, som berusning och mardröm, som löfte och lögn och som en allt nedbrytande, förändrande kraft. Det är historia, men historia på ett nytt sätt, historia av ett slag du aldrig läst förut.
Den kostar knappt 50 spänn i pocket. Min bok är inbunden.
* För en del år sedan var jag till det nazistiska förintelselägret Auschwitz i Polen. Det handlade om en veckas studieresa föregått av seminarier om antisemitism, nazism, historia osv. Mycket man ser i både Auschwitz och Birkenau tar väldigt starkt i en och man blir berörd, särskilt då vi ju hade tid att under flera dagar ta in det vi såg och fick reflektera över.Jag smygfotograferade en stor monter med högar av proteser som burits av judar (och andra) som förintats i lägren. Jag antar att många av proteserna förvärvats under patriotisk tjänstgöring i främst de tyska och Österrike-ungerska arméerna i kriget som skulle göra slut på alla krig.
oj! långbyxor!
I år har jag sen semester. Orsaken är att uppdraget att vara med i sommarkyrkan var på fyra veckor med början direkt efter midsommar och till och med söndagen den 20 juli. Direkt efteråt påbörjade jag min ledighet med att ta ut en del innebrända lediga dagar och så småningom ren semester. Sånär som någon dag betyder det att jag nu varit ledig i tre veckor och för första gången är vädret så att långbyxor blir lämpligt klädesplagg. Äntligen!*
Det är alltså mulet idag och bara 17 grader plus, andra veckan i augusti. Det kan det väl i och för sig vara vilket år som helst men sommaren som helhet har (hitintills) varit remarkabel. Som sommaren 1914 ungefär – om man nu skall vara dysterkvist i stället för solstråle.
Madammen i mitt liv började sin semester en vecka innan jag gjorde det. På måndag återvänder hon till jobbet för att om knappt två veckor vara ledig drygt en vecka till. Jag har semester också nästa vecka för att sedan vara i selen mån-tis-onsdag innan jag också är ledig igen enär det är då vi reser till Samos.
Sammantaget blir detta en lååång sommar! Två veckor i tjänsten i Turkiet månadsskiftet maj-juni, värmen mördad runt Midsomer, soligt och varmt under arbete och ledighet i juli och än så länge i augusti, Grekland till sist. 1 september börjar arbetet om på allvar – och då skall det väl ändå vara höst så att jag dagligen får ha långbyxor!
* Helt 100% sant är det inte. I Björkliden – nu snackar vi fjällvistelse! – var jag långbrallad. En sen kvällspromenad kändes det bäst så liksom vid vår lite finare middag en kväll i hotellets restaurang.
matt 5:43-45*
I en svarskommentar till förra inlägget skrev jag:
Att fundera över situationen Palestina-Israel och uttala sig betyder inte att man inte bryr sig om det som sker i Irak och Syrien, om att kristna och andra minoriteter förföljs av och i "kalifatet". Man kan vilja komma till rätta med Gaza-blockaden samtidigt som man söker stödja annat. I alla fall kan de flesta det, liksom att de också kan kombinera att gå och tugga kola.
Precis som så många andra på nätet och i andra sammanhang tycker jag förföljelsen av kristna i olika delar av världen är milt uttryckt: Bedrövligt! Jag tycker också att västerländska mediers förvirrade tystnad i saken är pinsam. Den senaste excessen i saken är extremistgruppen IS – eller ISIS – och dess framfart i norra Irak. I inlägget några axplock den 28 juli berörde jag saken. Där finns även en del länkar värda att klicka vidare på. Nota bene – ingen, säger ingen, bevärdigade sig med att kommentera det inlägget.
Dagen efter, den 29 juli, skrev jag på tobbe lindahls blogg en kommentar till hans inlägg Svenska kyrkan och förföljda kristna. Min kommentar var i någon mån färgad av en angränsande tanke i själva inlägget men ger ändå här i en något nedkortad version ytterligare några tankar.
Jag ser och vet att Svenska kyrkan likt det svenska samhället i övrigt sakta eller inte fattat omfattningen av det växande antalet kristna martyrer runt om i världen.
Visst har det funnits insikter tidigare om att präster och andra satts i fängelse och torterats inte minst i Östeuropa och Kina men utkablandet av sådant har här hemma besudlats av en ohöljd antikommunism. Att USA-ledda juntor och västkapitalistiska intressen också skjutit präster och nunnor teg till exempel "Ljus i öster" om. Och det grumlade tidigare anrättningen.
Att Sverige självt inte var en kolonialmakt betyder inte att vi var – och är – fria från kolonialistiskt tänkande och efterkolonialistisk skam. Solidariteten med de nya staterna som efter WW2 bildades av de tidigare europeiska imperiernas delar innefattade tanken att förföljelsebovarna var nominellt kristna vita europeiska och amerikanska män. Dessa hade våldsamt eller i okunnighet med goda ambitioner drabbat andra folk med Bibel och långbyxor och så varit medaktörer i undertryckandet av andra folks kulturer. Att "kristna" stod för förföljelser och förtryck blev då lätt den enda bilden här hemma. Att självständiga kyrkor växte så det knakade och fungerade anti-kolonialt var en del av verkligheten man i det sekulariserade Svedala inte riktigt tog in.
Religiöst martyrium ansåg man nog – i den mån det fanns – ändå vara en avklingande sak då världen ju rimligen – ansåg man – skulle följa föregångslandet Sveriges väg i att religionerna skulle klinga av.
Så har det ju inte gått. Kristen intern mission (Afrika), muslimsk renässans (Afrika och Mellan-östern) och hinduisk nationalism (Indien) har gjort att religionerna nu är starkare än någonsin vilket – förutom en massa positiva följder – också innebär att motsättningarna ökar och det har Sverige och dess kyrkor ännu inte riktigt kunnat hänga med i.
I kyrkorna har man ändå vetat en hel del – eller åtminstone kunnat veta. Som jag ser det har man dock alltför länge hanterat saken med alltför mycket så kallad ”tyst diplomati”. Vad man skall göra är dock svårare att riktigt veta.
- President Obama vill flyga in hjälp till de drabbade. Bra! En Gudi behaglig gärning.
- Stoppa IS-framfarten med flygbombningar typ när man bekämpade Khadaffi i Libyen? Varför inte? Jag avvisar inte tanken. Ibland måste man.
- Bön för förföljda och förföljare – givetvis! Både enskilt och gemensamt. Se rubriken.
- Varsamhet så att inte alla muslimer får klä skott för extremisternas illdåd. Här finns en del att göra. Det finns en del ”kristna” näst intill främlingsfientliga sammanhang som hänger sig åt anti-islamism lika intensivt som det i en del andra grupper frodas allmän antisemitism när Israel bombar Gaza.
Kanske skulle också västvärldens diplomater satsa på att se flera saker samtidigt och inte helt koncentrera sig på det läge som uppkommit när inte alla ukrainare vill vara Ukraina.
Kategori för detta inlägg? Inte Farfar funderar i vart fall. Församling eller Politik? Politik!
* I Matteusevangeliet 5:43-45 säger Jesus: Ni har hört att det blev sagt: ”Du skall älska din nästa och hata din fiende”. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.
nytt läge 2
Det verkar som en del saker hamnar i nya lägen nu – eller i gamla mer ”normala” och invanda.
Striderna i Gaza tog slut. Tvärt.
Eller kanske handlar det bara om en tredagars paus. Israel säger mission completed och menar sig ha nått det man avsåg och förstört alla tunnlar från Gaza in i Israel. Kanske är det så. Kanske slogs man även av tanken att fortsatta strider i tät bebyggelse skulle innebära fler stupade egna soldater, något hemmaopinionen är känslig för. Definitivt skulle det innebär ofantliga mängder palestinska döda, något åtminstone världsopinionen reagerar på. Det som kallas strid i tätort är ju mycket förlustskapande för bägge parter – såvida man inte bara från luften avståndsbombar en inseparabel blandning av civila och militära mål.
1800 döda palestinier rapporteras det om. Mest civila säger FN. Ungefär hälften stridande Hamas-milis säger Israel. Vara hur det vara vill med dessa siffror. Minst hälften av de dödade var hur som helst icke stridande personer. De var civila som bombades i sina hem, utomhus, i tillfälliga uppsamlingsläger som FN-skolor och liknande. Det är i sig oförsvarligt.
Hamas kommer aldrig att kunna vinna den väpnade kampen mot Israel, lika lite som ANC – se förra inlägget – hade kunnat besegra det vita Sydafrikas militärmaskineri. Å andra sidan kommer Israel att enbart med militära medel inte kunna betvinga frihets- och självständighetslängtan hos sina motståndare. Historien visar att säkerhetsstyrkor, bomber och blockader inte knäcker ett folks motståndsvilja utan bara befäster dess lojalitet till ledarna – hur dåliga dessa än är – och bekräftar tanken att fienden är barbarisk.
Vill man fred i stället för totalt utplånande måste man ta samtal och förhandlingar som väg. Den starkare parten har här ett speciellt ansvar och den israeliska regeringen behöver ge dem man nu besegrat militärt en känsla av att förhandlingar i stället för raketer kan leda till en bättre framtid. Gör man inte så drivs motparten till ytterligare desperation och vi får ytterligare en Gaza-repris om två år – om inte en tredje intifada tidigare.
I år har Israel nekat Abbas framgång och tystat Hamas. Nu är det dags att Obama gör rätt för sitt Nobels fredspris och pressar Israel att inte bara kriga utan att bygga fred, inte bara bosättningar.
PS: Läste efter jag publicerat detta en bra artikel i Dagen - här. DS
nytt läge 1
Det verkar som en del saker hamnar i nya lägen nu – eller i gamla mer ”normala” och invanda.
Värmeböljan verkar ha mattats av.
Eller så är det bara något jag inbillar mig denna torsdagsmorgon då
det vid 9-tiden är ”bara” plus 21 i skuggan. Men det är i alla fall
skugga någonstans. Moln på himlen faktiskt. Det har vi inte sett på flera dagar. Min gissning i arla morgonväkten är att vi nu tappat cirka fem värmegrader jämfört med tidigare i veckan. Inte helt fel – faktiskt. Men veklagan över värmen hemma i Sverige kommer inte över mina läppar. Bara små pustningar*.
Barnbarnen är återställda.
Den gångna helgen var alla barn och barnbarn på plats – något jag berättade om i förrförra skriveriet. Så småningom for nästan alla men de två som är föräldrar till Tyra och Adrian glömde med farmor och farfars goda minne de små.
Vi har haft full fart. Badat varje dag. Mycket skoj, mycket stoj. Med ett distinkt Dran itte durrtosa!** bestred den lille sin farfars beskrivning av honom som en riktig surrdosa. Men jag vet vad jag pratar om. Det händer något och låter något hela tiden. Förstår liksom inte att vi i åratal hade sådan aktivitet för en generation sedan. Det är med lite blandade känslor jag gnolar: Morgon råder, tyst det är i huset, tyst i huset. Ganska tomt – faktiskt.
* Orsaken till denna hållning vis à vis utomhustemperaturer har jag berättat om förr under mitt snart 10-åriga bloggande. I inlägget härmsälta från sommaren 2009 kan man mer noga studera orsakerna till min attityd.
** Översättning: Adrian (är) inte (någon) surrdosa!
inte terrorist
Jag har just läst ut den – eller dem. Jag har både ett inbundet ex och en paperback av Mandela – en biografi skriven av den brittiske journalisten och författaren Anthony Sampson. Jag började läsa den inbundna versionen men sedan jag fått mig ett par nya glasögon flyttade jag mig från sidan 157 till pocketupplagan. Den tog också mindre plats i packningen när jag for till fjälls.När jag för ett hitta en bild av boken skrev in ISBN 9146181628 fick jag veta att den var utgången från förlaget men fanns i en nyutgåva färsk för i år. Det är alltså den gamla upplagan från 1999 jag har och som är avbildad. Den tecknar Nelson Mandelas liv från barndomen till dess att han med ålderns rätt avgick från presidentposten i Sydafrika. Att Mandelas död i slutet av förra året ledde till att det finns en ny lätt upphottad version tycker jag är bra. Hans livsöde, karaktär, person och gärning är värd att ta del av.
Ungefär 600 sidor handlar det om och från och med ungefär halva boken finner jag mig själv ha minnen – om än fragmentariska – av de händelser som återges. Och det är ju kul – att minnas något som kanske är eller åtminstone hade potentialen att vara ett avgörande skede i historien.
Många tankar inställer sig när man läser
- om den insats ANC och Mandela gjorde i opposition och motstånd mot en till tänderna beväpnad makt som inte ville ge medborgerliga rättigheter åt alla som bodde i det land man kontrollerade,
- om hur regimen och dess sympatisörer – till exempel Maggan Thatcher i England – terroristklassade Mandela och andra som folkförankrade ville förändra tillvaron,
- om hur samma maktsystem samtidigt som man själv utövade våld och begränsningar krävde att ANC och andra skulle ta avstånd från alla former av väpnade aktioner,
- om hur de Klerk och andra på grund av tryck utifrån vad det led behövde ta skeden i vacker hand och förhandla med dem man absolut inte tänkt sig att ha något att göra med,
- om hur fred och försoning kunde skapas trots att man på respektive sidor önskat varandras totala utplåning och hur en mans vilja – men han var inte ensam – spelade en stor roll i detta,
- om.....
Många tankar inställer sig när man läser om sådant samtidigt som dödstalen i Gaza nu överskridit 1800 på den palestinska sidan, runt 60 på den israeliska.
Läs boken om Mandela! Det blir du inte dummare av.
Sök följa hans exempel! Det gör inte världen mer vrång.
bönesvar!!
I slutet av denna månad kommer hon att fylla år men det aktuella datumet kommer hon och jag att vara bortresta. Sensommaren 2013 for vi till ön Samos i den grekiska skärgården. Den vecka vi var där vara bara SÅ intressant och givande att vi beslutat oss för att återvända också detta år. Dessa våra resplaner har då kommit att förskjuta det familjära födelsedagsfirandet något och detta veckoslut blev lämpligast ur koordinationssynpunkt vad gäller barnens arbeten och andra förehavanden. Alla fyra alltså på plats denna helg. Med tre respektive. Och två små. Full stuga alltså.
Vi gifte oss den 3 juni 1978. Av den vigselakten minns jag mycket litet. Det var väldigt varmt och västen till min beiga nyinköpta (rea)kostym i manchester var så tättknäppt att jag faktiskt mest minns att jag kämpade mot svimningen. Jag måste dock ha yttrat mig på rätt sätt vid de avgörande tillfällena. I allas ögon var vi ju gifta när vi kom ut ur Natanaelskyrkan i Tierp.
Vigselprästen vet jag var/är en god liturg med praktfull sångröst. Jag är därför till 115% säker på att han sjöng Brudmässan – alltså en sjungen förbön för oss två och vårt äktenskap. Dåförtiden var det enligt 1942 års Kyrkohandbok och böneformuleringen ”må efterkommandes dygder glädja deras ålderdom” fanns med.
Den bönen blev hörd! Och besvarad!Den insikten har jag i och för sig med mig hela tiden men ibland – som idag – väller känslan verkligen upp extra. Fyra vuxna ungar med tillägg hemma! Det skapar rejält med stim, samarbete, prat. Plötsligt har ett par av dem och en sambo regrederat våldsamt ner i Legosäcken och blivit barn på nytt – men sådant får man ta. Det det egentligen är frågan om är en kvartett unga vuxna som i hela sitt leverne – de delar vi vet av, kanske jag skall tillägga – visar sig vara reko folk, seriösa, ansvarstagande, arbetsamma, solidariska med omsorg om varandra och allt annat positivt en gammal pappa kan trava upp. Och som grädden på moset barnbarnen Tyra och Adrian. Inte dåligt!
Fast visst blir det trångt. Sovare överallt. Farmodern och jag har denna natt blivit förlagda på golv. Tält var ett alternativ – men vi valde golvet.
* Den kompis det gällde hade jag känt och hängt ihop med sedan årskurs tre i småskolan. Numera är han bloggaren tobbe lindahl.
