hur är jag katolsk?

Jag gjorde en test på Facebook.
Ni vet en såndär pricka-för-svar-på-en-del-frågor-så-får-du-veta-vad-du-är-test som kan handla om allt möjligt. Någon gång tidigare gällde det vilken Sagan-om-ringen-figur man var mest befryndad med. Jag minns inte vilken det blev. Sam troligen. Andra liknande och kanske mindre oseriösa varianter finns i dessa valtider. Genom att svara på ofta en massa frågor kan man få pejl på vad man är. Gjorde som snabbast Aftonbladets variant om 30 frågor och fann mina sympatier ligga som diagrammet visar. Jag gavs därmed insikten hur jag bör rösta om en månad. Få se om jag följer testen. Något icke riksdagsparti röstar jag i alla fall inte på. Sådetså!
 
På Facebook löd i vart fall frågan What Christian Denomination Should You Actually Be a Part Of? och 10 frågor senare fick jag reda på att jag var Romersk katolik eller i vart fall ganska nära. Till offentliggörandet på fejan gav jag kommentaren: Hoppsan! "Biskop Frasse" alltså.
 
Någon lång och vidlyftig dialog med en massa kommentarer i ämnet har inte skett men med en av mina vänner blev det ett tankeutbyte. Han skrev: Alla vägar går till Rom.
Jag svarade: Eller så visar detta hur nära jag som traditionell lutheran faktiskt står Rom. Gissar att "undersökningsinstrumentet" är trubbigt och dessutom amerikanskt, ett sammanhang där lutherdom är en ganska marginell företeelse.
Lätt skojande återvände han: Precis. "Sakrament och präster är väl nått som papisterna håller på med"
Och jag avslutade: Och vi lutheraner – riktiga alltså. Den reformert nersmittade lågkyrkligheten (delvis) och den privatiserade nyandlighetstron drullar bort grejerna.
Det ”gillade” han.
 
Såhär långt skrev jag i lördags sedan barnbarnen somnat – det jag nämnde i förra blogginlägget. Nu är det sent tisdag kväll och jag funderar vidare.
 
Ovanstående har, sammantaget med en del relativt nyliga skriverier på bloggen tobbe lindahl om eventuell längtan att konvertera till Rom, ur dammiga skrymslen långt bak i mitt teologi-sociologiska fjärrminne aktiverat ett par ord jag nu kommer att använda utan att ens vara säker på att jag brukar termerna rätt. Orden är ecclesia och ecclesiola
 
Att ecclesia betyder Kyrka är jag säker på. Det menas inte byggnaden utan sammanhanget. Och då ett stort sådant typ – i Sverige – Svenska kyrkan. Eller i Österike den Romersk-katolska. Eller Church of England i just England. Alltså de stora grejerna som förutom att vara budbärare om Befrielsen på grund av Jesus också utvecklats till rena institutioner som format kultur och i inte ringa utsträckning ”administrerar” folkets allmänna andlighet och halvdito. I ecclesian är det då ganska oundviklig att man riskerar att det blir lite avslaget, inte så profilerat, halvlojt och gemenskapslöst. En del tror att det är samma sak som folkligt men det är det inte. Det är i stället den sekulariseringsrisk ecclesian löper.
 
Då kommer ecclesiolan in i betydelsen frommare och innerligare mindre företeelser under det stora sammanhangets paraply – typ. Ursprunget i tankegången tror fanns inom Pietismen på 17- och 1800-talen där varma konventiklar, profilerade väckelserörelser och smärre samlingar av likasinnade blev små kyrkor inom den stora: ecclesiola in ecclesia.
 
De måste finnas dedär ecclesiolorna. Och de hägrar. Fast de är nog olika i de olika större sammanhangen. Väckelserörelserna som sedan blev frikyrkor var – och i något fall fortfarande är – sådana här hemma. Olika ordnar och sällskap gissar jag tillfredsställer samma behov på katolsk botten. Och ser sig ha samma uppgift: att som en klick surdeg syra den stora degen.
 
När då – som det ofta gått – den inre innerligare ecclesiolan vars syfte var vitalisera helheten bestämmer sig för att inte längre vara ett komplement utan i stället framträda som ett alternativ till det stora folkliga och allmänna – då blir det tokigt! Eller kokit! som sonsonen Adrian skulle sagt. Det som händer då är ju att surdegen slutar syra det stora degen för att i stället i sin klickform bli liggande på sin assiett och sura för sig själv över tidens ondska och kyrkans förfall – typ. Svensk frikyrklighet gick den vägen. De fortfarande formellt inomkyrkliga väckelserörelserna EFS och Laestadianismen är i riskzonen. Om OAS-rörelsen vet jag inte. Den så kallade Missionsprovinsen har nog ecclesiola-ambition men har inte accepterats så av Svenska kyrkan – ecclesian.
 
Och här anknyter konverteringstanken:
Jag tror att den Romersk-katolska kyrkan här i Sverige kan se ut som en hägrande ecclesiola en del vill söka sig till genom att konvertera. Rentav som något man vill ansluta sig till för att ”komma undan”. Det har aldrig fallit mig in! För mig vore vilkets samfundsbyte som helst att placera mig i en ecclesiola extra ecclesiam* – utanför den kyrka i vilken jag är kallad att leva och verka. 
 
Så jag tror att när Facebook klassade mig som Romersk katolik så beror det på att jag är ganska så luthersk och att Luther var en god katolik. Inget annat.
 

*  Helt hemsnickad latin utan några som helst språkkunskaper!

Kommentarer
Postat av: Pär

Tänkvärt! Funderar en del över att vi på många håll i svenska kyrkan har en allt för uttunnad ecclesiola. Vi behöver "förtätningar". Det kan utgöras av en aktiv församlingsgemenskap, men det har vi på många håll slarvat bort. Det kan också utgöras av tex en lokal kommunitet. Och där saknar vi tyvärr en sådan i norra Sverige. EFS är ibland för upptaget med att ta vara på sig självt att det större uppdraget ramlar bort. Jobbar själv i det lilla på den förstnämnda formen...

2014-08-20 @ 21:01:33
Postat av: Tobbe

Gjorde själv ett liknande kyrktest för ett antal år sedan. De flesta av mina vänner blev katoliker (om man svarade lite mer "sakramentalt") eller Livets ordare (om man svarade lite mer "biblicistiskt").
Svenska kyrkan fick vi alla på sista plats.

2014-08-20 @ 23:46:48
URL: http://www.torbjornlindahl.blogg.se
Postat av: BR

Synd att inte testet inte innehöll frågan om hur nära Allah du står, Stig.

2014-08-21 @ 21:34:38
Postat av: bloggaren själv

BR kommenterar i känd stil - okunnigt, otrevligt, irrelevant, ovänligt.
Var och en som vet något är att Allah är arabiska och betyder Gud. När man talar om Gud på arabiska använder man ordet Allah vare sig man är muslim, arabisktalande mosaisk trosbekännare eller kristen. Allah motsvarar den hebreiska ordet El som när Bibelns gammaltestamentliga böcker översattes till svenska blev Gud (liksom Elohim).
Vad då gäller min Gudsnärhet kan jag bara förlita mig på vad Skriften säger: "Åt alla dem som tog emot honom (Jesus) gav han (Gud - alltså El på hebreiska, Allah på arabiska, Theos på grekiska, Deus på latin, God på engelska, Dieu på franska osv) rätten att bli Guds barn.
Och det min vän - barnaskap alltså - är närhet.

2014-08-21 @ 23:05:39
Postat av: BR

Kristna svenskar brukar normalt inte kalla G-d för Allah.
Jag påpekade underförstått detta efter din önskan om att amerikanskt flyg skulle skydda Hamas från israeliska attacker, Stig.

2014-08-22 @ 19:52:34
Postat av: bloggaren själv

Jaha!
Jag trodde att BR menade att ställa en seriös fråga där de ord som användes betydde något - inte att det skulle ha en "underförstådd" anknytning till en djärv tanke, inte en önskan, jag skrev den 8 aug i samtalet utifrån ett inlägg publicerat dagen innan.
Tips: Underförstå inget! Skriv klartext och i anslutning till det inlägg man kommenterar. Andra läsare får då lättare att följa tankeutbytet.
Att Svenska kristna inte kallar Gud för Allah vet jag mycket väl - såvida de kan arabiska och pratar om Gud på det språket eller läser en arabisk Bibel.
Men sedan handlade detta inlägg som sagt om något helt annat.

2014-08-22 @ 23:30:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0