några axplock
På fjälltur ägnar man sig åt friluftsliv, naturupplevelser och livskvalitetsfrämjande småprat med den signifikanta livskamraten, alltså madammen i mitt liv. Livaktigt bloggande kommer då på undantag oaktat vad som är eller kan anses bebloggansvärt.En sådan sakär en kommentar till inlägget tydligen cool om att det i kyrka och församlingar finns behov av riktat arbete med män som målgrupp. I kommentaren fanns en länk till en församling i Österbotten där sådant finns – här. Jag nämner det hela helt kort så att grejen inte förblir under synranden – något som sker på en blogg där senare skriverier lägger sig ovanpå tidigare. Läsekretsen inbjuds till att dela tankar.
En andra sak är situationen i Mellanöstern. Jag brukar ju blogga om den då och då. Kanske är situationerna i Mellanöstern ett bättre sätt att uttrycka sig.
Jag tror att de som kritiserar svenska staten och Svenska kyrkan för att vara tysta när de kristna nu fördrivs från Mosul-området och Nineve-slätten har helt rätt. Tystnaden kring förföljda kristna vare sig rent allmänt eller mer speciellt – brända kyrkor och kidnappade flickor i Nigeria och liknande saker på andra platser – är pinsam även om jag inte likt en del konspirationsteoretiker tror att den är illvillig. Snarare är hållningen tafatt och nymornad inför något man inte tidigare har observerat och har svårt att ta in – alltså att andra än vita europeiska män och kommunister kan stå för religiöst förtryck*.
Naturligtvis är det svårt att ”göra något” aktivt i den uppkomna situationen mer än att stödja och ta emot dem som flyr, be för martyrerna och söka utöva påtryckningar på andra som kanske ligger bättre till för att ingripa – moderata humana muslimer till exempel. Extremisterna som ligger bakom pogromerna är ju av den ullen att till och med Al Qaida har tagit avstånd.
Men lite patetiskt blir det när en del tar (den pinsamma och klandervärda) tystnaden kring ISIS som skäl att hålla käften när det gäller konflikten Israel-Palestina. Sådan argumentation möter man ibland på nätet. En del av den luktar faktiskt inte engagemang för de Assyriska kristna utan mer lust att ge Israel fribrev att skapa ”sin lösning” i sitt närområde. Och en sådan strävan är, noble Bloggläsius, sannerligen pinsam!
Den nuvarande utvecklingen med över 1000 döda i Gaza – antalet skadade vet jag inte men det handlar om tusentals – och knappt 50 offer i Israel är en sorglig repris av en väg som beträtts flera gånger tidigare men aldrig löst situationen.
Trots den israeliska övervåldsstrategin har Hamas (och andra grupper) fortfarande kapacitet att skjuta och framstår för många palestinier som de enda som fortfarande kämpar för saken och inte besegrats av Israel. Jag tycker det är olyckligt att de palestinier som avstått från våld – Fatah och Abbas – inte tidigare i år trots amerikanarnas engagemang gavs en tum av belöning för sin förhandlingsvilja utan hela tiden bemöttes med israeliskt tigande kombinerat med fortsatta byggnationer på Västbanken. Tyvärr gör det att Hamas för många palestinier framstår som de enda som om inte vinner något så åtminstone slår tillbaka.
Mellanösterns kristnas roller och uppfattningar tror jag – trots att de är en liten minoritet – är den om inte lätta så i alla fall rätta vägen. Vad den innebär i Mosul kan man läsa här. Vad den innebär i Palestina-Israel kan man läsa här och här.
En tredje sak som skulle kunna bebloggas är en bunt inlägg med kommentarer på tobbe lindahls blogg (länk långt ner till höger). Det rör sig om skriverier kring en tänkbar dragning till den Romersk-Katolska kyrkan och tankar på att konvertera åt det hållet – eller i andra riktningar. Givetvis är det då inte bara annat som kanske lockar. De situationer man kan uppleva i Svenska kyrkan spelar också in.
På diverse fjällstigar förra veckan funderade jag en del över dessa saker. Inte att konvertera! Den tanken har aldrig slagit mig! Men över vad som är katolskt – det vill säga allmänneligt, gemensamt. Jag söker att tro, lära, undervisa och bekänna i enlighet med den tro som formulerades i Nicea 325 vilket gör att jag ju redan är katolik – om än inte en romersk sådan – och ortodox – om än inte grekisk. Möjligen är det reformert och evangelikal jag inte är.
Till sist: Sista veckan innan min ledighet var jag Viktig-Petter. Eller Vice Pastor om man uttrycker det mer seriöst. Alltså vikarierande kyrkoherde med rätt att ta och verkställa beslut kring församlingens liv, verksamhet, ordningar och inriktning. Det gjorde jag. Men jag säger inte vad. Lite skall kollegorna svettas – förutom över värmen.
* Naturligtvis tillkommer ytterligare den pinsamma faktorn att Sverige numera aldrig tar ställning mot övergrepp, påtryckningar och förtryck ute i världen annat än om Carl Bildt kan göra det mot Ryssland tillsammans med NATO. Annat var det på Mäster Olofs tid. Lyssna här.
Kommentarer
Trackback
