stigstrombergsson

Den 29 februari infaller så sällan att det blir närmast ett måste att skriva ett blogginlägg detta datum.
Vad som är värt att beblogga vet jag inte men sådant har ju aldrig hindrat mig förr – har jag märkt. 

Särskilt nu märker jag detta alldenstund – underbart gammalt ord – jag håller på att säkerhetskopiera gamla blogginlägg. Ehuru – annat fint gammalt ord – jag ganska tidigt i min bloggandets historia fann det listigt att skriva i program för ordbehandling för att sedan därifrån kopiera den färdigformulerande texten in i bloggverktyget för publicering valde jag dumt nog att inte behålla Word-dokumenten. Först hösten 2008 började jag arkivera mina originella originalalster men allt innan från våren 2005 var kastat.

Detta söker jag råda bot på nu. Klickar alltså på till exempel November 2005 långt ner till höger här på bloggen, markerar allt som då visar sig, högerklickar kopiera och klistrar in special som oformaterad text i en Word-fil som ges namnet 2005-11 och sparas i underundermappen 2005 i undermappen tidigare i mappen för blogg som för tillfället finns på datorns skrivbord. Innan jag sparar det ögnar jag genom det skrivna för att fetmarkera rubriker och annat och det är där jag med tydlig uppenbar klarhet ser att avsaknad av saker att skriva om inte nödvändigtvis betytt att jag låtit tangentbordet vila.
Som nu typ.

Men skidor har jag åkt!

Visserligen handlar det om så kallade löparskidor men jag måste nog tillstå att det är si och så med själva löpandet på demsamma. Främst i motluten. Joggskidor vore ett bättre ord. Eller klivskidor. Rentav stappelskidor.

Men lite värkan och lite verkan kommer i alla fall av två till fyra cirkatimmesrundor i veckan.
Värkan känns i korsryggen efter cirka 40 minuter. Och i armarna.
Verkan noterar jag i att den sträcka jag åker blir kortare och kortare i tid taget. Måndag förra veckan stack jag från jobbet ut på skolans teknikspår förbi viadukten i Dalen – Älvsbybor fattar detta! – till Kanis och så ut på femkilometern för att sedan köra tillbaka till viadukten och medelst resten av skolans spår komma tillbaka till där jag startade en timme och en kvart tidigare. Det var kallt och ganska kärvt den dagen. I lördags körde jag samma runda 8 minuter kvickare! Jag skulle vilja se Northug putsa sin miltid med 8 minuter. Idag var föret skitfint och jag knaprade in ytterligare 6 minuter. Om en månad kommer jag ju att vara i mål innan jag startar!

Det blev inlägget den 29 februari 2012.
I morgon är det 1 mars och jag har varit farfar i två år!

PS: Bildvalet kan tyckas märkligt. Jag googlade på ordet löparskidor och klickade på bilder till vänster. Snacka om glädje, förvåning och stolthet när jag på tredje raden bilder hittade min egen bild av altaret i Tornehamns kyrka dit jag en gång åkt på löparskidor – berättat i inlägget flykt norrut – 4 den 6 april förra året. DS.

Om ett par dagar är det två år sedan jag och madammen i mitt liv gick upp en division och nådde högsta möjliga nivå i kombinationen larv och styrka. Det var nämligen den 1 mars 2010 som lilla Tyra föddes och jag blev farfar med rätt att bära hatt och ha käpp med silverkrycka.

För mitt bloggande fick detta naturligtvis konsekvenser. Kategorin farfar funderar skapades och under det huvudet har en serie inlägg inlagts. Då – som jag fattade det –det bloggverktyg jag använder bara medgav publicering av text och bild öppnade jag ytterligare den ANDRA BLOGGEN där också små gulliga filmer kunde läggas ut till den hugade allmänhetens fröjd och gamman.  Den finns bland länkarna till höger. Kanske hade det varit mer rationellt att publicera filmer på YouTube eller nåt annat liknade och länka härifrån men jag valde att göra som jag gjorde. Detta sista sagda var nog onödigt sagt eftersom du, ädle Bloggläsius, säkerligen fattat att jag inte gjort som jag gjort om jag inte gjord det val jag gjorde för att få det gjort.

Här har det alltså varit inlägg med bilder och där har det varit filmer. En del bilder här har varit frysta scener ur filmerna där. Andra har tagits med mobiltelefon(er) och vissa med mer avancerad fotoutrustning och detta har lett till att bilderna har lite olika kvalitet. Gemensamt för dem alla – 65 stycken – är att det är Tyra som är i (ett ibland suddigt) fokus och att vän av ordning starkt ifrågasätter att Meryl Streep var den rätta Oscars-vinnerskan.

Av alla publicerade stillbilder har det nu blivit en film publicerad här på andra bloggen – drygt 2 minuter. Ta dig dit och begrunda hur barnet vuxit!

När man kommer till kyrkan för att fira gudstjänst händer en massa små saker innan klockorna ringer. Jag skriver klockorna ringer och inte när det börjar och det med flit då Gud ju inte är en som slås på och av likt en könsneutral radio. Visst kan små barn med ickefärdigväxta hjärnor säga Nu börjar Gud när d det ringer eller orgeln börjar låta. Vuxet folk har inte den hållningen. Eller ska inte ha. Men ibland undrar jag.

Inte sällan, innan kyrkvärden tar ambon i besittning för att innanprata, pratar folk om ditten och datten som om de satt på bio i väntan på att ridån skall gå upp. Inte alla givetvis. En del har ingen att prata med. Sedan finns det andra som verkar prata med Gud. Ber. Särskilt de utlandsfödda nya svenskarna verkar mer ha kyrktröskeln som start för sin gudsfokusering. De låter sin egen bön och gudstjänst börja när de själva kommer till Guds hus och behåller på så sätt sin egen myndighets makt över sin gudstjänst. Gammelsvenskar å andra sidan väntar på att andra ska ta tag i saken och agerar som om de förlorat eller delegerat regleringen av sin andlighet till de proffs som ska se till att det blir nåt – med start 11.00.

Några konfirmander – inte fotbollisar – gjorde det fatala oinformerade misstaget att smyga upp på läktaren för att där i avskildhet tissla och tassla. Vad de små töserna inte observerat är att det välvda taket likt en parabol förstärker varje fniss och varje skvallrad hemlighet. Gudstjänstfirarna nedom ges därmed mer information än vad de önskar få. Under en psalm smög jag upp och tipsade i vänlig ton om takets luriga förstärkareffekt samt rekommenderade andra mer tisselsäkra platser i kyrkan.

Prövningens stund är temat för den första söndagen i Fastan – i år den 26 februari. I predikan informerades vi att de svenska orden prövning och frestelse inte är två olika saker – bibliskt tänkt. Bakom bägge svenska orden är det ett grekiskt ord det är frågan om hela tiden och att man därför rimligen skall uppfatta dem som nästintill synonyma – bibliskt och kyrkligt sett. Sett så – detta sade dock inte kollegaherden utan det är min egen tänkerymning – blir prövningens stund i princip utbytbart med frestelsens tillfälle. Dock tror jag inte att det är den språkliga finurligheten utan mer en skral känsla för kyrkoåret som gjorde att predikan i en annan av Älvsbyns kristliga lokaler idag enligt annonseringen hade temat: Livet är som en chokladask.

Kyrkoåret – det är kokt kyrkpotatis!
Kyrkoåret är riktiga grejer! Som 10 kilo mandel. Näringsrikt, smakligt, enkelt och ospekulerat. Baskrubb som tål flitigt och gediget bruk. Visst kan man hitta skojigare saker – gratäng, hasselback, pommes och klyft. Sådant går väl an lite då och då. Stadigt och säkert återvänder man ändå till den kokta mandeln vare sig det är till sill, kött eller pölsa.

På samma vis är det med kyrkans år och kyrkans högmässa. Det är gedigenheter all sin nyttiga enkelhet. Fastetiden som vi nu gått in i har sina speciella psalmer, sina allvarliga teman och Litanian som bön. Det är minsann inte inflottade mystiskt kryddade chips eller annat som piffar upp dramat. Det är kokt kyrkpotatis, sund och balanserad kyrkokost.

Jag kommer att återvända till saken i senare inlägg.

I julklapp fick jag en bunt böcker som om allt varit ungefär som vanligt hade till ungefär hälften varit lästa nu. Inte så all varje bok skulle varit halvläst. Bort det! Så är det inte. Flera av böckerna skulle varit lästa men andra inte alls. Så brukar det vara. Jag har en oläst romansvit från typ julen 2008. Läser ju så sällan skönlitteratur. Faktaböcker har jag dock en tendens att tugga i mig innan Trettonhelgen.

Så inte denna säsong. Bokläsning kom som av sig under hösten på grund av väldigt mycket arbete. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att en riktig magborstare till bok ligger som proppen Orvar och hindrar mig att grabba tag i nästa volym. För så är jag! Vill gärna trycka i mig en bok färdigt innan jag börjar pilla i andra. Numera. Förr kunde jag ogenerat ha 10 ½lästa alster liggandes och drällandes men den omognaden har jag lämnat. En – eller två, kanske tre – i sänder är min melodi.

Första julklappsboken är dock nu tuggad. Massa bilder. Hela boken är 400 sidor seriestrippar. Bronto Berglin: samlade serier av Jan & Maria Berglin 1999–2008 är vad det handlar om. Svart vardagshumor i skilda ämnen och teman. Läs gärna om författaren här.

Då och då rör sig vistandet inom kyrkligheterna. Ett par sådana exempel bjuder jag på:

Under rubriken Hänryckningar utspelar sig 2002 följande dialog mellan ett par prästmän – här kallade P1 och P2. Först en inledande text:
Det är ingen riktig fjong i Pingsten längre. Till och med kyrkan kan tänka sig att släppa Annandagen.
P1: Det kommer ju ändå inte en käft!
P2: Nä, å förr när man var ung pastorsasjunkt orkade man vara hänryckt i tre dagar… Nu fräser det till som en påse Samarin i ett glas vatten.

Då Sverige stod inför att halva 2001 vara ordförandeland i EU menar Berglin i en strip bland annat att det blir satsningar på bl a kultur, design och jämställdhet. och två ritade figurer – föreslåaren F och beslutaren B – säger:
F: Det är ett sado-ekumeniskt kulturattentat. Två transsexuella skinnhuven gör det med några fräscha muslimska killar i en baconinvirad betongstol av Jonas Bohlin. Å över står K G Hammar å välsignar dom!
B: Hm… Har du pratat med ärkebiskopen?
F: Nix… Men han brukar ju ställa upp…

Den om skjutsande av barn till idrottsaktiviteter ids jag inte leta upp. Köp boken!

En dag utan en stencil är en förlorad dag!
Så sa Piteå-kyrkoherden Berglund runt 1980 i den tidsepok då alster från Gestetners dupliceringsmackapär rent allmänneligen ersatt skol- och ungdomstidens väldoftande och yrselframkallande spritstenciler.
I den andan spörjer jag:
Är en dag utan blogginlägg också en förlorad dag?

Skulle så vara har nästan halva veckan gått förlorad. Det var i måndags jag filosoferade senast och nu har torsdagskvällen infunnit sig i väntan på Hockeykväll på tvåan vilket leder till första delämnet i min tjugotredjefebruariblandning.

Vad är felet??
På media alltså?? Djurgården hit å Djurgården dit å upp å ner kring strecket å depp å intervju å analys å skak på huvvet å bekymrad blick å potentaten och hans moster i den ena sändningen efter den andra! Både TV och radio tjatar om lag i kris å hur ska det gå å vart tar det vägen å fram å tillbaka i en evig ältningsmaskin. Min maning är att man i stället för att tjafsa över ett misslyckat Stockholmslag basunerar ut vad hockeyn just nu faktiskt handlar om: Luleå rycker i toppen! Men så gör inte Fjollträskcentrerade mediaknuttar. Baaaad!!

Flaggdag!
Från och med idag – gissar jag – kommer den 23 februari att bli allmän flaggdag. Äntligen uppmärksammas min, min framlidne faders och min äldste sons namnsdag på ett adekvat sätt. Heder och tack till kronprinsessan med make som gett Torsten-dagen dess rätta efterlängtade glans. Grattis till tösen förresten. 

Homs och Kartago.
Den 23 februari blev denna dag också annorlundavis ett uppmärksammat datum å Lärdomens högborg på Nordkalotten alias Älvsby folkhögskola. Torsdagsgruppen samlades nämligen idag – liksom flera andra torsdagar. Det handlar om ett 40-tal pigga pensionärer som möts klockan 10-15 några torsdagar per termin med paus för lunch till någon form av föreläsningsförening. Idag var jag kontrakterad som förmiddagspratare. Programmet beskrev det förväntade med orden Stig Strömbergsson – om något aktuellt ämne. Klargörande! Eller?
Den syriska statskriminaliteten i Homs är aktuell så det fick bli mitt ena ämne om vilket jag egentligen inte vet mer än andra som har tillgång till samma medier som jag. Lite googlande och surfande på nätet innebar en påvverpåjnt om situationen, vad Alawiter är, deras tro, historia, ställning i samhället och en del annat. Syriens president och militär kommer från gruppen alawiter.
Efter bensträckningspaus runt 11 fortsatt påvverpåjntpratande utifrån annat gårdagsgooglande om dagens datum. Lite kort om namnet Torstens relativa ovanlighet för att sedan gå över till det namn som var kopplat till detta datum innan det blev en Torsten-dag. Det blev således ett föredrag i ungefär 40 minuter om Kyrkofäder* generellt och Tertullianus från Kartago speciellt. Den 23 februari var en Tertullianus-dag i den svenska almanackan innan 1901.
Kul att vara tvungen att läsa på!

Idag på förmiddagen fick jag ett småfilosofiskt ryck och började tänka i lite smått oroande banor. Kunde inte direkt effektuera detta i ett blogginlägg eftersom en del arbetsförberedelser måste göras först men tänker att nu blir….

Bloggar du på arbetstid din lymmel??!!
Sitter du på jobbet och skriver inlägg din knöl??!!

Jag hörde de tankeavbrytande tjuten från alla vänner av ordning, reda och hög arbetsmoral.
Mitt svar är: Nej! Jag är inte på jobbet! Och NU är det inte arbetstid! Men nyss var det. Och jag är hemma. Sådetså. Sluta avbryt!
Och förresten: Ni läser väl inte min blogg på arbetstid!!

Det har alltså varit konfafotboll i helgen. Lördag förmiddag kom ungdomarna och vid 15-tiden på söndagen hade de farit och jag befann mig åter i bostaden. I den hade jag också befunnit mig mellan ca 23 på lördag kväll och 08 på söndagsmorgonen då andra hade ansvaret för nattväkteriet på lägret. När jag med en hastighet av 365 dagar de flesta år stadigt stapplar mot 60 väljer jag att då jag har min egen säng på promenadavstånd sussa i den i stället för på en luftmadrass i ett klassrum på arbetsplatsen. I trängt mål hade jag kunnat övernatta på skolan men målet var inte trängt så jag kunde sova hemma sedan jag sett andra halvan av Sherlock Holmes på ettan.

Det var alltså Ungdomsarbete som var på tapeten i helgen.
Jag var en präst aktiv i Ungdomsverksamhet.

Denna måndag fortsätter i samma stil fast på annan plats och i annan uppgift och den tid som idag inte upptas av den ungdomsverksamheten väljer jag faktiskt att komplediga min gamla kropp och mitt slöa sinne. Därför arbetar jag inte nu. Jag bara ledigbloggar om jobbet.

Vad är det filosofiska i det då?

Jo – först en annan sak jag kom på nu medans jag skrev de sista raderna ovanför:
Jag verkar inte ha speciellt tydliga rågångar mellan arbete och fritid. Skriver ju om jobbet när jag är ledig. Har tanken i uppdragen som för det mesta.
Så är det och så har det alltid varit och jag tror det har att göra med hur jag uppfattar det här med kallelse och uppdrag, rentav ämbete. Alla döpta/kristna är enligt kyrkliga texter kallade att vara Guds sändebud i världen. En del av dessa har speciella uppdrag med lön i och av flocken och en del av dessa anställda är till och med vigda till det – diakoner, präster, biskopar. Anställda och vgda är inte mer kristna men har uppdrag att på en del av den tid de är kristna lyfta lön för heltidsarbete i saken. Jag är en sådan. Som kristen – och som prästvigd – skall jag verka 7x24 men under 5x8,8 avlönas jag dessutom. Sett så blir lätt rågången arbete-fritid stundom suddig och jag tror inte det är extraledig jag blir. Jag tycker detta är OK fast det var inte det som var mitt filosoferande egentligen.

Ungdomsarbete var filosofiämnet.

Många präster tycker inte om det. Söker till och med att undvika det för att i stället ägna tid åt annat viktigt. Kan vara rätt men samtidigt kanske alltför vanligt. Har i alla fall den känslan.
För egen del blir jag inblandad i ganska mycket verksamhet bland ungdomar. Konfirmander är ju rejält tydligt. Kvällens Ledarskola i Örnäset likaså. Och föredrag på läger på Seskarö i höstas och gudstjänster och annat på lägret Livskraft runt nyår. Mycket Ungdomsarbete blir det.

Men det är ändå inte egentligen inte alls konstigt!

Alla elever jag möter på skolan utom en är yngre än vad jag är. Många runt 20 ungefär. Det gör ju att nästan allt jag gör är Ungdomsarbete. Jag är ju så pass till åren kommen. På samma sätt med arbetskamrater. De är yngre än vad jag är.

Så mitt filosofiska bidrag in i denna måndag är att ju äldre en präst blir desto mer av uppgifterna blir Ungdomsarbete och som en konsekvens av det kommer de unga prästerna som brukar hamna i ungdomsverksamheternas församlingshemskällarvåningar om sådan verksamhet över huvud taget finns eller inte helt bemannas av icke-präster att ägnar sig mest åt äldrearbete. Konstigt, va?

Som rubriken lyder rubriken på en kort notis i lördagens ex av Piteå-Tidningen. Resten av texten är denna: 
Prosten André Östlund, Skellefteå, bördig från Byske och tidigare kyrkoherde i Jörn och Umeå, har på egen begäran förklarats obehörig att utöva vignings-uppdraget som präst.

Bakgrunden till detta har jag berättat om lite då och då den senaste månaden. Mitt bestämda intryck är att den kyrkliga myndighetsutövningen – Luleå Domkapitel – har i en synnerligen perifer läro- och uppförandefråga i ett protokoll skrivit att trotjänaren Östlund som så länge han orkat plikttroget och med stolthet burit prästämbetet i mer än ett halvsekel nu befunnits vara illojal. På ett trubbig och okänsligt sätt agerade Kapitlet mot den 80+ige pensionären med frågor och utredningsverktyg som utformats för yngre yrkesaktivt folk i församlingstjänst. Att det inte ges någon disciplinär påföljd på grund av hans höga ålder är ingen ursäkt. Det förnedrande epitet illojal står ändå skrivet som dom över en gammal man. Orimligt!

På något vis kan jag förstå om lusten att då vara kvar i prästämbetet förtvinar. Jag kan till och med känna av att förtviningen smittar för egen del. Lojalitet är ju något ömsesidigt människor emellan. Också i organisationer är lojalitet något ömsesidigt, något som ställer krav åt flera håll och på flera parter. Självklart skall till exempel medborgare i ett land vara lojala mot nation och regering liksom anställda gentemot den som anställt dem. Tro inte jag menar något annat. Men samtidigt är det ju också så att en regering måste vara lojal mot det folk den regerar, en myndighet eller ledning mot dem de är satta att leda och ha tillsyn över. Lojalitet är således inte en envägssak som enbart underheten skall visa överheten. Med det synsättet tycker jag det var illa bevänt med Domkapitlets lojalitet mot sina pensionerade präster – och andra som till exempel jag själv – när man inte ens höll reda på dem – oss – i sitt eget register. Jag anser också att det är illojalt, synnerligen illojalt, att aktivt löna mångårig lojalitet med att klassa en åldersförvärvad och sjukdomsmotiverad oförmåga att fullgöra vissa uppdrag med en skamstämpel.

Trist är det. Jag manar Luleå Domkapitel: Riv upp! Gör om! Gör rätt!

Just nu är konfafotbollisarna och konfafotbollisorna iväg för att fotbolla. Det innebär en paus för min del, en paus som bland annat kan användas till ett litet bloggeri.

Det är tredje året konfafotboll beger sig, samarrangemanget mellan Norrbottens fotbollsförbund, Älvsby församling, Älvsby folkhögskola och i någon mån organisationen KRIK. Det är – för närvarande – färre ungdomar än 2011 men ändå är det en naggande god konfirmandgrupp på knappt 20 tonåringar. De kommer liteöveralltifrån i fyrkanten, Älvsbyn. Piteå, Luleå och Boden om man kör varvet moturs.

Samling vid pumpen var det ½10 i morse. Intro, lära känna varandra ett tag och så ”lektion” fram till lunch. Ordet lektion har ”-tecken kring sig. Ehuru jag arbetar som lärare gillar jag inte ordet som drar mot skola, utbildning, läroplan osv. Dylikt är i och för sig OK men konfirmandverksamhet är innerst inne något annat – även om lektioner förekommer och skall förekomma. Om du, ädle Bloggläsius, tar dig före att titta på verksamhetens speciella hemsida – här – och klickar på Uppdrag 1 och 2 uppe till vänster hittar du utgångspunkten för dagens förelunchpass.

Efter middag blir det mer. Då skall ungdomarna få titta på två av de Bibeltexter som läses i kyrkorna landet över i morgon. De skall få klura i grupper och skriva sina klurigheter och ställa kluriga frågor. På så sätt producerar de utgångspunkten till förkunnelse-samtalet i morgondagens gudstjänst. Kollegan lyfter på samma vis de böner ungdomarna tidigare skrev in i gudstjänstens olika tack-, förlåt-, hjälp- och förböner.

Hur gudstjänsten kommer att förhålla sig till den officiella Kyrkohandbokens ritual är lite svårt att säga. Någonstans mellan Söndagsgudstjänst och Temagudstjänst – typ. I vart fall firas den i morgon 11.00 i folkhögskolans kapell. Principiellt borde vi – i grunden min mening – traskat till Älvsby kyrka men vi valde att bli kvar på skolan. I kyrkan är det i morgon Pensionärernas dag som också är speciell och inte så väldigt enkel att forma nybörjarkonfirmandigt. Två gudstjänster i morgon alltså. Jag vill inte locka och tubba någon från kyrkan men till skolans kapell är man välkommen om man så vill. Inte minst för att sjunga.

Jag tycker det är kul och intressant att ha att göra med konfirmander.
Tro dock inte att det denna dag inte inneburit ett offer - och ett stort sådant!

Barnbarnet Tyras hulda moder fyllde år i förrgår. Fadern fyller år i början av nästa vecka. Bästa hopslagna kalasdagen för familj, släktingar och anförvanter är idag. Tyras farmor och farbror har alltså fått fara till Tyra för att leka med henne och i samma veva fira föräldrarna. Men farfar – alltså jag – kunde inte åka med. Farfar får kalasvänta ett par veckor – Tyra fyller två första mars.

Men redan på måndag skall farfar träffa Tyra en liten stund!
Luleå Domkyrkoförsamling – hopslaget sedan något år med Örnäsets församling – bedriver i samverkan med folkhögskolan så kallad Ledarskola och vid deras träff i Örnäsgården måndag kväll mellan 18 och 21 skall jag försöka bidra med tankar och ge klarhet gällande – jag citerar ”beställningen”: …vad bibeln har med oss att göra idag. Alltså lite om hur denna gamla bok kan vara aktuell för en ungdom nu för tiden. Hur man kan använda den. Vad den kan betyda mm.
Och på vägen dit skall farfar träffa Tyra när hon slutat jobbet på dagis!!

Nu verkar konfirmanderna ha börjat återvända från sporthallen…

I torsdagens nummer av Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen alias Paltposten kunde jag i morse läsa en artikel om så kallade drop-in-dop. Sådant har förekommit södderövver i landet.
Jag menar att sådant är ett riktigt ofog!*

Själva idén bakom allt drop-inneri är att en sak skall kunna ske kvickt, enkelt, i förbifarten, spontant och oplanerat. Bara hugga ett tillfälle, typ. Frisörer har drop-in-tider. Hamburgerkedjor är drop-in-syltor där jag utan att ens ta av jacka, mössa och vantar kan få min prefabricerade junkfoodsportion snabbt, oengagerat och flottigt. Ibland finns där till och med en lucka så allt kan fixas utan att jag behöver stiga ur bilen. Att folk i kyrkan över huvud taget reflekterar över att hantera dopets sakrament på liknande vis ser jag som ytligt, förflackat och banalt

Dopet är ju ett sakrament!
Dopet är en helig handling instiftad av Jesus själv!
Dopet handlar om frälsning, syndernas förlåtelse, helig Ande, barnaskap hos Gud och en massa annat av samma sort.
Dopet är en befrielsegåva till vuxna och barn i den mänsklighet som Jesus dog och uppstod för!

Svenska kyrkan i sig själv har en seriösare hållning än de präster som i dessa drop-in-tider vill leka trendnissar eller trendnissor. I den instruktion för dop som finns i ”manualen” – Svenska kyrkans Kyrkohandbok – står det att dop skall föregås av en dopförberedelse. Det innebär samtal, information, gemensam tanke. Kyrkoordningen – kyrkans stadgar – andas samma anda. Då Handbok och Kyrkoordning uttrycker Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kan jag inte fatta saken annars än att drop-in-dop strider mot kyrkans eget regelverk. Jag hoppas därför innerligt att tillsyningsorganet Luleå Domkapitel ingriper mot företeelsen om den skulle drabba vårt stift. Vad jag fattat kan ett sådant ingripande ske även om ingen direkt anmält saken. På en fortbildningsdag förra året kring temat Sex, Makt och Pengar berättade nämligen stiftsjuristen att kapitlet har rätt och mandat att på eget initiativ sätta igång undersökningar om man anar att prällater inte agerar enligt vad kyrkan beslutat vara rätt agerande. Rimligen kan detta tillämpas om drp-in-dop skulle bli aktuella här i norr.**

Till sist: Denna artikel i dagens Dagen är riktigt bra!

I dagens nummer av den tämligen regeringsföljsamma tidningen Jerusalem Post läste jag en intressant krönika skriven av en intressant man. Google fick göra en råöversättning och jag putsade till det hela till vad jag menar vara ledigare svenska. Artikeln på engelska finns här och tidningens presentation av sin krönikör finns här. Googlar man vidare på hans namn finner man mycket intressant – inte minst snuttar på YouTube. Hans hemsida innehåller ett intressant förslag till hur en fred skulle se ut.


Yalla Peace: Hopp om fred vid en vägspärr

Israeliska och palestinska ledare vägrar att ta nödvändiga steg för att sluta fred.

Det har nästan blivit normalt för de palestinier och de israeler som stöder fred att befinna sig vid samma gamla vägspärr och inte komma någonstans. Det enda som rör sig är de extremister som fortsätter att bana väg för en ömsesidig förstörelsen på båda sidor.
Israeliska och palestinska ledare vägrar att ta nödvändiga steg för att sluta fred.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har ställt upp flera villkor för för att återuppta fredssamtal, inklusive krav på ett ensidig slut på våldet. Palestinierna måste hindra sina extremister från att begå våldshandlingar men Israel kan fortsätta att inte bara attackera palestinska områden i Gazaremsan med missiler utan också rikta in sig på palestinierna på Västbanken.

Netanyahus villkor går långt utöver vad som är acceptabelt. Jag kallar dem hans inga-villkors-villkor. Israelerna insisterar på att palestinierna accepterar israeliska markbeslag på Västbanken runt östra Jerusalem, därtill expansionen av bosättningarna på Västbanken. Netanyahu har skissat att Jerusalem kommer att förbli odelat och att östra och västra Jerusalem slås samman, utan hänsyn till palestinska rättigheter.

Netanyahu har också infört ett annat villkor.
Palestinierna har accepterat Israels rätt att existera och erkänner Israel som en stat. Men sedan fredsprocessen kollapsade för mer än ett decennium sedan har Israel krävt att palestinierna inte bara accepterar Israel som en "judisk" stat utan också säga just de orden.
Glöm det faktum att det diskriminering när en stat skiljer mellan sina medborgare utifrån ras eller religion. Det finns många ord för det. Ord som är förstörelse och ord som försöker att hålla dörren öppen för förnuftet – och ändå misslyckas.
Inför dessa villkor fortsätter israeler att offentligt och utan skam deklarera att de är villiga att gå in i fredsprocessen "utan förutsättningar" och att palestinierna vägrar att skapa fred.

Här utelämnar jag ca 230 ord om hur Frankrikes president Nicolas Sarkozy och USA:s dito Barak Obama på var sitt håll efter reaktioner från Israel nu mattats i sin kritik av Israel. Orsaken till den nedtonade hållning sägs vara att de bägge står inför en omvalsrörelse och därför satt strategin – här citerar jag artikeln igen – "låt oss göra judiska väljare glada" framför "låt oss skapa fred i Mellanöstern". Med det i ryggen fortsätter så artikeln:

Är det förvånande att den palestinska rörelsens moderata flygel fortsätter att erodera och extremisterna fortsätter att växa? Val i väst verkar inte bidrar till att främja fred i Mellanöstern.
På kort sikt kommer israelerna finna att tillväxten av den palestinska extremismen ar bra för målet att blockera en statbildning och att fortsätta expansionen av bosättningarna. Kommer kanske alla araber bara ge upp och lämna Israel och Västbanken? Det kommer inte hända.

Vad kommer hända är att de moderata blir så svaga att en återgång till våld och fler konflikter bara blir en oundviklig verklighet. Blir då någon förvånad av att den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas när han finner sig trängd in i ett hörn av Netanyahus "inga-villkors-villkor" sluter fred med Hamas? Israelerna hävdar att då bosättningar endast påverkar en procent av Västbanken behöver de inte vara en sådan stötesten för fred.

Palestinierna ställer samma fråga. Om de inte är så viktiga, varför inte då frysa bosättningar? Är inte freden så mycket viktigare? I Mellanöstern står tyvärr matematik och förnuft huvudet. En procent och den extremistiska minoriteten är långt viktigare än behoven hos en allt mindre aktiv men större moderat majoritet.


Författarpresentationen i Jerusalem Post:
Ray Hanania är en prisbelönt krönikör och erfaren journalist. Han är palestinier och bor i USA. Hans far är från Romema och hans mor från Betlehem. Hanania har varit aktiv förespråkare för fred mellan palestinier och israeler. I krönikor speglas hans ovanliga perspektiv som bygger på mångårigt engagemang i det palestinska samhället och i den amerikanska judiska gemen-skapen . Hans fru och son är judar och han använder ofta humor i sina krönikor för att behandla svåra frågor. Hanania har skrivit för många arabiska och israeliska tidningar och hans krönikor i Jerusalem Post är förmedlade av Creators Syndicate. Han har vunnit Society of Professional Journalists Lisagor Award fyra gånger och mottog 2010 SPJ Sigma Delta Chi Award for kolumn Writing. 2007 utsågs han av New America Media till Best Ethnic American Columnist. Förutom att vara kolumnist leder han ett direktsänt radioprogram i Chicago som man också kan höra och se live på Internet – www.RadioChicagoland.com. Hanania är en av grundarna av Israeli-Palestinian Comedy Tour.

Runtomkring mig denna iförtidskomplediga tisdag erfar jag att det skrivs, tycks och hålls på. Lite spridda tankeskurar kan jag väl också bjuda på. 

Först: Att vara iförtidskompledig upplever jag mer och mer angeläget. Snart 34 års erfarenhet av arbetsliv har gett mig det bestämda intrycket att kompledighet i efterskott är en dubbelt dålig dumhet. Inte så att jag menar att övertid inte skall kompenseras – en sådan streber är jag inte. Dock tror jag att den tänkta efterskottigheten i övertidsuttaget är en tankevurpa. Livet har lärt mig att om man då det är nödvändigt har arbetat extra blir det ofta tjafs i verksamheten när man skall till att kompenseras efteråt– om det över huvud taget går. Det har hänt både titt och ofta att extrainsatstiden helt enkelt kom att brinna inne då den blev omöjlig att ta ut utan macklemang i verksamheten. Det är dumt. Är man lite rå och våldgör sig ledig blir det också dumt då det innebär macklemang för andra som bara plötsligt nödgas konstatera att man inte är på plats av anledningen att man varit där för mycket tidigare. Jag tror att om man planerar saker och ting lite noga och satsar på iförtidskompledighet blir situationen mjukare och inte lika desperat.
Förra veckan skolkade jag helt sonika två halva dagar inför den mycket intensiva Internationella (lör)dagen. Till helgen är det första weekend-träffen för konfafotboll 2012 vilket betyder full kubbning lördag 8-22 minst och söndag 8-15 minst. Alltså är jag iförtidskompledig idag*.

Sedan: En kompis skriver en bok till**. En till kompis skriver också en bok***. En jag känner mer ytligt har också skrivit en bok – såhär i dagarna alltså****. Jag kan bara beundra nitet och flitet. Hur får dom till det? Böcker är ju långa sammanhängande drapor som löper över en jättemassa sidor. Jag får ju knappt till blogginlägg!

Därefter: I tidningen Dagen skrivs det nu massor om tendenser och situationer i Frikyrkan – som om den var en enhetlig sak. Man debatterar kris i framtoning, ytlighet och allt och det är intressant också för en som jag som har mitt andliga hem i Svenska kyrkan. Dock – just av den anledningen att jag är svenskkyrklig – avstår jag från att tycka så mycket och att skriva i saken. Känns inte bra att ”utifrån” kommentera en krisdebatt på annat håll. Kan så lätt fastän jag inte vill vara så göra att jag uppfattas besservissig, kanske rentav skadeglad*****. Hela saken började för en tid sedan med en artikel av en höjdare vid namn Sigfrid Deminger och jag uppmanar intresserade bloggläsare att själva uppsöka tidningens webbsida och följa resonemanget. Ett ex ur samtalet kan läsas här.

Sist: I december skrev jag ett blogginlägg med rubriken undersittarens öde. Inläggen 39 av 292 och ett blogginläggs öde samt gajdlajns och mina svar? i januari kan i olika mån associeras till det först nämnda vilket handlade om att tillsyningsmyndigheten Domkapitlet i Luleå genom att inte tänka sig för formulerat en beslutstext som stämplar en över 80 år gammal sjukpensionerad trotjänarpräst som illojal mot Svenska kyrkan. I saken har det hänt och skrivits en del annorstans. Det intressanta är att den beslutande myndigheten stängt kommunikationen med den berörda prästen själv och sonen som lidelsefullt för sin lidande faders talan.
Jag har av sonen fått mig tillsänt mer skrivet i saken. Inget jag läst där eller annars har fått mig att ändra uppfattning. Kapitlet har valt att inte besvara frågor från dem det gäller om halten i beslutsunderlaget för att i stället sökt stänga saken i vad som förefaller vara tanken att han ändå kommit billigt undan då man inte utmätt någon påföljd. Tyvärr förstår eller bryr sig inte myndigheten om hur kränkande denna tystnad är för den som råkar ut för dem och hur den bara göder ältandet hos dem som drabbats.. Kapitlets tigande stärker inte heller dess egen sak utan verkar bara vara ett ”lägga locket på” som förstärker pinsamheten i dess trubbiga bedömning. Jag menar således fortfarande och än mer att Luleå Domkapitel bör riva upp det beslut som sa att prosten Östlund agerat illojalt, göra om hanteringen och då göra rätt.

Efteråt: Tidningen Dagen igen! En mycket bra artikel om förlåtelse och skuld – här!!

Herre, du vandrar försoningens väg,
själv både flykting och fredlös.
Smärtornas gata med hetta och damm
drev dig din kärlek att gå.
Visa oss vägen, försoningens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du visar oss frihetens väg.
Fri är blott den som kan tjäna,
Den som av kärlek kan glömma sig själv,
den som fått mycket förlåtet.
Visa oss vägen, du frihetens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du vandrar gemenskapens väg.
Lär oss att gå över gränser.
Kunskap och sanning och omsorg och rätt
får vi som syskon nu dela.
Visa oss vägen, gemenskapens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Herre, du visar oss himmelens väg,
Den som oss leder till livet.
Målet är himlen, men jorden vår väg.
Själv går du här vid vår sida.
Visa oss vägen, du himmelens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.

Det där var ledmotivet för den internationella dagen på folkhögskolan i förrgår. Psalm 738 alltså. Från den inledande gudstjänsten i Älvsby kyrka och genom alla föredrag och seminarier till sändningsgudstjänten i folkhögskolans gymnastiksal var allt insorterat under någon av de fyra verserna om försoningens, frihetens, gemenskapens och himmelens väg. Psalmtexten är egentligen oerhört intelligent och innehåller väldigt mycket god teologi – typ.

Vart annat år är det en Internationell dag och vart annat en konferens om tre dagar då det blir mycket mer av program, föredrag och internationella möten. Förra året var det en tredagars i Skellefteå, 2010 en dag i Arvidsjaur och året innan en stor i Haparanda. Till endagaren detta år var två internationella gäster inbjudna - biskop Thomas från El-Quissa i Egypten som i sista stund fick förhinder och Yenenesh Geleta från Etiopien/Kenya. Mycket intressant arbete kring den kvinnan! Kamp mot fattigdom och doktorshatt i Luthersk arbetsetik.

Min eufori i förra inlägget handlade om själva arrangemanget och att det tack vare så mycket god kompetens fungerade så bra. Innehållet ökar min extas och jag tycker bara det känns så länge till nästa år då det skall bli en tredagars igen. Rekommenderar verkligen och synnerligen alla läsare av denna min blogg att söka möta upp när det gäller. Anställda i församling bör önska det som fortbildning och andra må vända sig till den församling i vilken de bor för att ta reda på om man tänker resa därifrån och i så fall haka på – eller fara i helt egen regi.

Givetvis var pressen på plats. Vad det Lokala Världsbladet skrivit kan läsas här. Den lokala webb-tidningens rapport finns här om man klickar på internationell konferensdag eller går på religion och letar upp lördagens datum. Där finns en massa bilder och av dem har jag lånat porträttet av den internationella gästen samt två från Mässan i kyrkan – lite linslusigt.

Varning: Detta inlägg stinker!

Det finns ett talesätt som säger skryt luktar illa.
Därför är den nyss skrivna varningen befogad.
Därför kommer man när man läser detta inlägg att från skärmen kraftigt känna min stolta mallighets odör – och det bjuder jag på.

Det var idag, lördagen den 11 februari 2012, som Luleå stift i Älvsby församling och å Älvsby folkhögskola genomförde årets Internationella dag under temat Herre, du vandrar försoningens väg. I morgon planerar jag att i ett andra inlägg försöka hinna skriva om endagskonferensens innehåll och tematik men nu på lördag kväll i väntan på Sherlock Holmes vill jag bara släppa iväg en pust skrytsam illalukt över min arbetsplats och mina arbetskamrater.

Det var över 220 personer som kom till Älvsbyn för att konferensa. Praktiskt innebar det att de efter att ha startat i med fika och registrering i församlingsgården samt Mässa och föredrag i kyrkan infann sig på skolan till lunch och eftermiddagsaktiviteter.

Alla utspisades på under timmen i matsalen och en halv gympahall.
En massa lektionssalar var riggade med datorer, kanoner, blädderblocksblad, beställt antal stolar och ho vet allt som behövs för 8 seminarier av olika storlek, fyra årsmöten, ett mingelcafé och en avslutningsgudstjänst med hela flocken.

Och allt blev bara så lysande. Flöt så perfekt och välarrangerat. Mat, lokaler, parkeringar och allt möjligt annat fungerade. Mina arbetskamrater i kök, vaktmästeri och administration, elever, volontärer och kollegor i infomontrar och rättviseshop, behjälpliga vägvisare och allt annat gjorde dagen bara så lyckad för konferensdeltagarna som öste tillfredsställelse och beröm över skolan. Med olika ansvar och skickligheter las ett pussel som innebar en mycket lyckad dag och jag är mycket stolt över att få ha alla dessa personer som arbetskamrater.

Nu har Sherlock börjat!!

När jag tittar på besöksstatistiken för bloggen såg jag en intressant topp igår och ett par tidigare dagar. Det handlar då inte om en besökstopp i antalet läsare (mäts i antalet IP-adresser) utan det är mer frågan om en lästopp, alltså att några läst många inlägg. Förklaringen till fenomenet fick jag vid lunchen idag i samtal med tvenne arbetskamratinnor. Den ena brukar läsa bloggen men berättade att hennes make nu också läst den i sina funderationer om hur en ämnesspecifik men personlig och privat blogg han funderar på att dra igång kan relatera till ens yrke och arbetsplats. Den andra har fördrivit köldknäppen med att läsa och konstaterade: Det är en del om Palestina-Israel...
Detta inlägg är också ett sådant.

Blodbadet i Syrien samt ordkriget och de ökade spänningarna vad gäller Irans civila och/eller militära nukleära program gör att utvecklingen – eller snarare bristen på utveckling – i Palestina-Israel nu hamnat i nästan total mediaskugga. Det samtal parterna förde har avbrutits och till största delen på grund av att den ockuperande parten Israel vägrat att på bordet lägga ett förslag om hur man tänker sig att den tidigare överenskomna framtida tvåstatslösningen skall se ut. USA, EU, FN och Ryssland – den såkallade ”Kvartetten” – hade uppmanat parterna att presentera sina respektive hållningar innan de sista dagarna i januari men bara de ockuperade palestinierna levererade. Motiven till Israels vägran kan man spekulera kring. En gissning god som en ann är att då alla partier i den israeliska regeringskoalitionen inte vill ha en tvåstatslösning skulle ett konkret Netanyahu-förslag riskera att spräcka regeringen. Detta är mycket känsligt då det senare i år är val i Israel.

Då det inte pratas mellan Israel och Palestina har palestinierna pratat inbördes. Ett steg har tagits till försoning mellan den på Västbanken dominerande rörelsen Fatah som erkänner Israel och vill förhandla och den mer militanta rörelsen Hamas som härskar i Gaza. Fatah-ledaren Abbas har inte vikt från sin tanke på förhandlingar och en tvåstatslösning vilket rimligen betyder att det är Hamas som omorienterar sig, sannolikt på grund av alla andra förändringar i regionen. Mycket är rörigt i frågan.

Dagens ledarartikel i den Israeliska tidningen Haaretz – räknas som ”vänster” – behandlar frågan. Google gjorde råöversättningen och jag putsade den något.


GENOM ATT UNDVIKA FRED STRAFFAR NETANYAHU ISRAEL

Netanyahu måste ge upp att tvångsmässigt söka brister i det interna palestinska avtalet för att istället fokusera på ett initiativ för att avsluta konflikten. Han har förmågan att göra detta.

I ett pavlovskt reaktion på försoningsavtalet som undertecknats av de rivaliserande palestinska fraktionerna, enligt vilket den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas också kommer att fungera som tillfällig premiärminister, gav premiärminister Benjamin Netanyahu Abbas ett förenklat ultimatum: Fred med Hamas eller fred med Israel. Istället för att välkomna att den ledare som undertecknade Osloavtalet och tyglade terrorn på Västbanken stärkt sin status valde Netanyahu att framställa överenskommelsen som att den Palestinska Myndigheten kapitulerat för en terroristorganisation och denna organisations policy att förneka existensen av staten Israel och motsätta sig en diplomatisk lösning.

I alla sina samtal med Hamas gjorde Abbas det klart att en intern palestinsk försoning inte rubbar honom en tum från hans engagemang för en tvåstatslösning och en kompromisslös kamp mot våldet. Han upprepade att den Palestinska befrielseorganisationen (snarare än den Palestinska Myndigheten) är den organisation som undertecknat alla tidigare avtal med Israel och att den också kommer att fortsätta att förhandla med Israel.

Försoningsavtalet som nåddes trots invändningar från extremistiska element inom Hamas understryker gemensamma skyldigheter för den Palestinska Myndigheten som representerar Västbanken invånare och Hamasregeringen som styr Gazaremsan. Överenskommelsen drar undan mattan för påståendet att det inte finns något värde i ett avtal med ett ledarskap som endast representerar en del av befolkningen o territorierna.

Netanyahu ultimatum liknar en förevändning för att torpedera samtal om en slutgiltig överenskommelse baserad på Kvartettens förslag och USA: s president Barack Obamas tal i maj. Men innan Abbas undertecknade avtalet med chefen för Hamas politiska byrå, Khaled Meshal hade dessa förhandlingar havererat på grund av Israels vägran att frysa byggandet i bosättningarna och att presentera en tydlig uppfattning om en framtida permanent gräns.

Den diplomatiska processens pågående kris spelar en viktig roll i att tippa den politiska balansen i territorierna till fördel för motståndarna till en kompromiss. Dessa motståndare prisar redan det israeliska tillbakadragandet från Gaza som en seger för "motståndet" och begravs den diplomatiska processen öppnas en väg för dem att ta över ledningen av både Palestinska Myndigheten och PLO i det framtida tävlandet om de palestinska väljarnas stöd.

Netanyahu måste ge upp att tvångsmässigt söka brister i det interna palestinska avtalet för att istället fokusera på ett initiativ för att avsluta konflikten. Han har förmågan att göra detta.

Sittandes lätt infrusen i ett vintervackert smällkallt Älvsbyn inser jag mer än väl att de högt uppsatta känslokalla och insnöade mäktiga män och kvinnor som finns i ledningen för världens öden rimligen inte bryr sig om vad jag skriver på min blogg. Skulle jag skriva med tanken att de skulle läsa mina klokskaper och snilligheter skulle inget skrivas. Skreve jag för dem jag tror, inbillar mig eller hoppas läser det nedknapprande bleve inte heller många glosor glosade. Jag skriver – och detta har jag skrivit förr – för själva skrivandets skull, inte för läseriet hur det än ser eller inte ser ut.

Ryssland och Kina har stoppat FN:s Säkerhetsråds klander mot mördar-Assad i Damaskus. I månader har syrier demonstrerat mot diktatorn och hans förtryckarregim. Man har, säkert stimulerad av andra förändringar man ser börjat ske i arabvärlden, uttryckt krav att man också i Syrien skall anträda reformernas väg för frihet, utveckling, rättvisa och demokrati. Hela tiden har man mötts av skarp ammunition. Ungefär 5000 har fått sätta livet till sedan det gick igång. Det har medfört att omvärlden reagerar – om än svagt. Att luftvägen ge sig på syriska styrkor jämfört med vad som skedde i Libyen finns dock inte på kartan, men klander, diplomatisk isolering och sanktioner skulle det kunna vara frågan om – mest verbalt klander.

Vetoovettet sabbar!!

När FN startades efter Andra Världskriget kom de fem stora segrarmakterna* att ingå som permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet. Tanken var att i frågor där dessa inte skulle vara eniga skulle inget kunna hända och därför fick de vetorätt.

Jag kan ifrågasätta om den organisationsformen på ett vettigt sätt motsvarar världen sådan den ser ut idag. I mitten av förra århundradet hade ett kallt krig mellan öst och väst nyss ersatt det heta kriget mot fascismen och stora delar av världen var då fortfarande europeiska länders koloniala imperier. Nu är Järnridån bort och praktiskt taget alla kolonier är självständiga stater. Nya ekonomiska, demografiska, politiska eller militära ”stormakter” har seglat upp och att till exempel ge Storbritannien eller Frankrike rätten att idag alldeles ensamma övertrumfa Indien, Brasilien, Japan och Tyskland ter sig ju lite märkligt. Lite ovettigt verkar vetot ha blivit.

Och riktigt ovettigt blev det igår! Ryssland och Kina fortsätter att ge grönt ljus åt president Assads mördarskvadroner i Syrien. De inte bara vetostoppar att Säkerhetsrådet uttalar sig. De fortsätter för egen del sälja vapensystem och underhåll till förtrycket.

Med den styrka vetot ger följer rimligen ett stort ansvar att verka för det gemensamma goda, inte att småskuret se till vad som gagnar en själv. Jag gissar att det är det sistnämnda som nu styrt ryssar och kineser. Makthavare i både Moskva och Beijing gillar verkligen inte folkliga krav på reformer, rättvisa, frihet eller regionala självstyren eftersom sådant skulle hota deras positioner. Det känns läbbigt när det sker någon annan stans och därför – för att man är skvätträdd för egen del – tolererar man Assads blodbad i Syrien. Det är skamligt!!**

Trots att jag gissar att Putin inte läser denna min åsikt ville jag uttrycka den.

PS: En bra lista – på engelska – över vad som senaste året hänt i Syrien finns här.

Vill bara korteligen och snabbeligen såhär mittinatteligen nämna att temperaturen utomhus är samma som den man finner att man har om man stoppar ett annat värmeverktyd i rumpan – fast tvärtom. Det artar sig att bli en stugsittarhelg…

Varje år vid denna tid sammanställer församlingarna i Svenska kyrkan statistik för det år som just förlupit. Från lokal nivå rapporteras detta in till någon sorts central och sedan produceras kolumner, värden och diagram till fasa och glädje för tabellbitare och tendenstolkare. Svenska kyrkan gör detta faktasamlande bra. Jag tror det är viktigt att på allvar jaga siffror och vara lite statistikfixerad.

Missförstå mig nu rätt! Givetvis skall man inte jaga siffror genom att arrangera publikdragande verksamhet och jippon av olika sorter bara för att få upp talen. Det är inte en rätt väg, bara en lätt. Gör man så blir det drop-in-vigslar och drop-in-dop ägnade att fixa upp statistiken – tendenser man sett i ett mellansvenskt stift förra året.  Om drop-dead-cermonier vid massgravar står på kö vet jag inte. Jag tycker hur som helst att drop-agerandet är att banalisera sakerna mer än lämpligt.  Extra korkat blir det när det gäller dopet som till skillnad från de andra två kyrkliga handlingarna är ett sakrament, en helig handling, som Jesus själv uppmanat till och gett innebörden åt och som har en avgörande betydelse för den kristna kyrkan och för att som individ vara kristen.

Ändå är sifferjakten viktig för att få fram ett material att tolka och för att kunna förstå vad som sker. På nationell nivå är det viktigt men framför allt lokalt. I församlingen hjälper statistiken de som beslutar och de som arbetar att förstå hur det faktiskt är – om man väljer att vilja och våga förstå. Tyvärr är många siffror på de flesta håll negativa både vad gäller gudstjänster, dop, antalet kyrkotillhöriga och allt. Just därför är det viktigt att våga ställa diagnoserna och inte falla för frestelsen att bara vara glättigt överslätande typ det går dåligt men inte så dåligt som det skulle kunna ha gått. Ett exempel på denna sistnämnda attityd hittar man i denna artikel.

När statistik blir alltför dålig för ett hockeylag – Djurgården är här ett välkommet exempel – sparkar man coachen och byter folk i styrelsen. Det är inte säkert de individerna är de skyldiga men de är ansvariga. Och man måste ju göra något när man sjunker i tabellen. I en del församlingar – och på andra nivåer – borde man kanske pröva den metoden lite mer och inte fortsätta med det som är ack så vanligt: kicka de provokativa spelare som sticker ut genom att ”göra mål”.

In i statistikandet för Älvsby församling har jag idag lämnat in en redovisning av andakter och gudstjänster i folkhögskolans kapell. Förra året blev det 31 Veckomässor – ordinarie på tisdagar under höstterminen mestadels ledda av mig och mer tillfälliga i samband med korta kurser och då oftast ledda av andra – som samlade 523 kommunikanter. Sammanlagt 213 smärre andakter – 158 på morgonen, 9 runt lunch och 46 på kvällen – innebar i adderade tal 4234 deltagare (2546+323+1365). 10 andra ”större” gudstjänster gav 908 personer och summa summarum blev det under 2011 254 gudstjänster och andakter med 5665 medfirare.

Siffrorna av dessa slag tycker jag är intressanta att mäta men ännu intressantare att försöka förstå. Givetvis rör det sig här inte om fem och ett halvt tusen unika individer. Vad det handlar om är ju att några – en, två eller tre handfullar – deltar ofta, till exempel vid flera morgonböner i veckan. När 34 konfirmander i två veckor har andakt två till tre gånger dagligen rusar ju också siffrorna iväg. Räknar man ut snittet på mässorna blir det knappt 20 per gång men så många är vi som regel inte. Ett par tre ”stora” läger-nattvardsgångar gömmer sig i materialet.

Sådant är alltså viktigt att mäta – men ännu viktigare att tolka och först. År från år.

Klockan har nu passerat midnatt.
Temperaturmätaren ute visar på minus 33,2 grader.
Vitsen med det förstår jag inte alls!

Om man travesterar John Lennon något kan man säga att han sagt: Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat*. Det är en intressant vinkling. Dessutom sann.

Genom att spika upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg kom Martin Luther att göra något som startade ett historiskt skeende av genomgripande karaktär. Han hade givetvis inte en aning om att det var det han gjorde. Han var ju upptagen med att spika. När hammarslagen slogs ältade han troligen i tanken de motargument han väntade sig i den akademiska debatt som spikandet var avsedd att inleda.
Columbus skapade historia genom att för Sydvästeuropas räkning upptäcka Amerika men det fattade han aldrig. Han var ju upptagen med att söka sjövägen till Indien.
Det finns många andra händelser av typen Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat och läsaren inbjuds att i kommentarer ge fler exempel.

För mer än 200 år sedan beslöt man att bygga en kyrka i norra delen av vad som då var Pite Socken. I nådens år 1813 var bygget klart. Enligt skröna jag hört – sann eller osann är här inte viktigt alldenstund den i alla fall är bra – var det dragkamp mellan byn vid älven och byn vid Korsträsket om var kyrkan skulle placeras. Någon erbjöd sig att om kyrkan lades i den mindre och mer på sidan liggande byn vid älven skulle han donera spiken till bygget. Då spik då som nu kostar kosing kom sparsamheten – snålheten? – att avgöra frågan. Besluts togs som skulle komma att medföra att andra samhällsfunktioner samlades till där kyrkan var. Byn vid älven skulle växa till centralorten i Älvsby kommun och en långt efter det avgörande beslutet grundad folkhögskola skulle komma att heta Älvsby folkhögskola.  Hade beslutet gått i andra riktningen skulle jag nu vara innevånare i Korsträsks kommun och arbeta på en likaledes benamnd arbetsplats – huvva!
Inget av detta visste dock de som tog beslutet. De var ju upptagna med att bygga en kyrka och göra besparingar på spikkontot. Alltså: Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat.

I dagens Lokala Världsblad finns en artikel om att man nu inleder förberedelsearbetet inför kyrkans 200-årsdag nästa år. Det skall bli intressant. 200 år är inte ankskit! Själv har jag varit Älvsbykyrklig en sjättedel av den tiden – den senaste sjättedelen, vilken annars. Kanske har jag sett, rentav varit med om, att när jag och andra varit upptagna med annat så har historia skapats. Vem vet.

Här på bloggen kommer jag att fundera lite om sådant – tror jag. Förverkligar jag den planen kommer det att handla om tiden från 1978 till nu – plus lite av vad jag hört om vad som hänt tidigaredet kan alltså här på bloggen bli frågan om en serie helt oombedda – möjligen bitvis oönskade – inlägg med rubriken lokala kyrkohistorier samt ett nummer under kategorin Lokalsamhället. Kategorialternativet Församling använder jag inte till detta utan låter det vara en plats för lokala, regionala, nationella och internationella kyrkligheter av mer aktuellt slag.