stigstrombergsson

När jag tittar på besöksstatistiken för bloggen såg jag en intressant topp igår och ett par tidigare dagar. Det handlar då inte om en besökstopp i antalet läsare (mäts i antalet IP-adresser) utan det är mer frågan om en lästopp, alltså att några läst många inlägg. Förklaringen till fenomenet fick jag vid lunchen idag i samtal med tvenne arbetskamratinnor. Den ena brukar läsa bloggen men berättade att hennes make nu också läst den i sina funderationer om hur en ämnesspecifik men personlig och privat blogg han funderar på att dra igång kan relatera till ens yrke och arbetsplats. Den andra har fördrivit köldknäppen med att läsa och konstaterade: Det är en del om Palestina-Israel...
Detta inlägg är också ett sådant.

Blodbadet i Syrien samt ordkriget och de ökade spänningarna vad gäller Irans civila och/eller militära nukleära program gör att utvecklingen – eller snarare bristen på utveckling – i Palestina-Israel nu hamnat i nästan total mediaskugga. Det samtal parterna förde har avbrutits och till största delen på grund av att den ockuperande parten Israel vägrat att på bordet lägga ett förslag om hur man tänker sig att den tidigare överenskomna framtida tvåstatslösningen skall se ut. USA, EU, FN och Ryssland – den såkallade ”Kvartetten” – hade uppmanat parterna att presentera sina respektive hållningar innan de sista dagarna i januari men bara de ockuperade palestinierna levererade. Motiven till Israels vägran kan man spekulera kring. En gissning god som en ann är att då alla partier i den israeliska regeringskoalitionen inte vill ha en tvåstatslösning skulle ett konkret Netanyahu-förslag riskera att spräcka regeringen. Detta är mycket känsligt då det senare i år är val i Israel.

Då det inte pratas mellan Israel och Palestina har palestinierna pratat inbördes. Ett steg har tagits till försoning mellan den på Västbanken dominerande rörelsen Fatah som erkänner Israel och vill förhandla och den mer militanta rörelsen Hamas som härskar i Gaza. Fatah-ledaren Abbas har inte vikt från sin tanke på förhandlingar och en tvåstatslösning vilket rimligen betyder att det är Hamas som omorienterar sig, sannolikt på grund av alla andra förändringar i regionen. Mycket är rörigt i frågan.

Dagens ledarartikel i den Israeliska tidningen Haaretz – räknas som ”vänster” – behandlar frågan. Google gjorde råöversättningen och jag putsade den något.


GENOM ATT UNDVIKA FRED STRAFFAR NETANYAHU ISRAEL

Netanyahu måste ge upp att tvångsmässigt söka brister i det interna palestinska avtalet för att istället fokusera på ett initiativ för att avsluta konflikten. Han har förmågan att göra detta.

I ett pavlovskt reaktion på försoningsavtalet som undertecknats av de rivaliserande palestinska fraktionerna, enligt vilket den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas också kommer att fungera som tillfällig premiärminister, gav premiärminister Benjamin Netanyahu Abbas ett förenklat ultimatum: Fred med Hamas eller fred med Israel. Istället för att välkomna att den ledare som undertecknade Osloavtalet och tyglade terrorn på Västbanken stärkt sin status valde Netanyahu att framställa överenskommelsen som att den Palestinska Myndigheten kapitulerat för en terroristorganisation och denna organisations policy att förneka existensen av staten Israel och motsätta sig en diplomatisk lösning.

I alla sina samtal med Hamas gjorde Abbas det klart att en intern palestinsk försoning inte rubbar honom en tum från hans engagemang för en tvåstatslösning och en kompromisslös kamp mot våldet. Han upprepade att den Palestinska befrielseorganisationen (snarare än den Palestinska Myndigheten) är den organisation som undertecknat alla tidigare avtal med Israel och att den också kommer att fortsätta att förhandla med Israel.

Försoningsavtalet som nåddes trots invändningar från extremistiska element inom Hamas understryker gemensamma skyldigheter för den Palestinska Myndigheten som representerar Västbanken invånare och Hamasregeringen som styr Gazaremsan. Överenskommelsen drar undan mattan för påståendet att det inte finns något värde i ett avtal med ett ledarskap som endast representerar en del av befolkningen o territorierna.

Netanyahu ultimatum liknar en förevändning för att torpedera samtal om en slutgiltig överenskommelse baserad på Kvartettens förslag och USA: s president Barack Obamas tal i maj. Men innan Abbas undertecknade avtalet med chefen för Hamas politiska byrå, Khaled Meshal hade dessa förhandlingar havererat på grund av Israels vägran att frysa byggandet i bosättningarna och att presentera en tydlig uppfattning om en framtida permanent gräns.

Den diplomatiska processens pågående kris spelar en viktig roll i att tippa den politiska balansen i territorierna till fördel för motståndarna till en kompromiss. Dessa motståndare prisar redan det israeliska tillbakadragandet från Gaza som en seger för "motståndet" och begravs den diplomatiska processen öppnas en väg för dem att ta över ledningen av både Palestinska Myndigheten och PLO i det framtida tävlandet om de palestinska väljarnas stöd.

Netanyahu måste ge upp att tvångsmässigt söka brister i det interna palestinska avtalet för att istället fokusera på ett initiativ för att avsluta konflikten. Han har förmågan att göra detta.