stigstrombergsson

När man kommer till kyrkan för att fira gudstjänst händer en massa små saker innan klockorna ringer. Jag skriver klockorna ringer och inte när det börjar och det med flit då Gud ju inte är en som slås på och av likt en könsneutral radio. Visst kan små barn med ickefärdigväxta hjärnor säga Nu börjar Gud när d det ringer eller orgeln börjar låta. Vuxet folk har inte den hållningen. Eller ska inte ha. Men ibland undrar jag.

Inte sällan, innan kyrkvärden tar ambon i besittning för att innanprata, pratar folk om ditten och datten som om de satt på bio i väntan på att ridån skall gå upp. Inte alla givetvis. En del har ingen att prata med. Sedan finns det andra som verkar prata med Gud. Ber. Särskilt de utlandsfödda nya svenskarna verkar mer ha kyrktröskeln som start för sin gudsfokusering. De låter sin egen bön och gudstjänst börja när de själva kommer till Guds hus och behåller på så sätt sin egen myndighets makt över sin gudstjänst. Gammelsvenskar å andra sidan väntar på att andra ska ta tag i saken och agerar som om de förlorat eller delegerat regleringen av sin andlighet till de proffs som ska se till att det blir nåt – med start 11.00.

Några konfirmander – inte fotbollisar – gjorde det fatala oinformerade misstaget att smyga upp på läktaren för att där i avskildhet tissla och tassla. Vad de små töserna inte observerat är att det välvda taket likt en parabol förstärker varje fniss och varje skvallrad hemlighet. Gudstjänstfirarna nedom ges därmed mer information än vad de önskar få. Under en psalm smög jag upp och tipsade i vänlig ton om takets luriga förstärkareffekt samt rekommenderade andra mer tisselsäkra platser i kyrkan.

Prövningens stund är temat för den första söndagen i Fastan – i år den 26 februari. I predikan informerades vi att de svenska orden prövning och frestelse inte är två olika saker – bibliskt tänkt. Bakom bägge svenska orden är det ett grekiskt ord det är frågan om hela tiden och att man därför rimligen skall uppfatta dem som nästintill synonyma – bibliskt och kyrkligt sett. Sett så – detta sade dock inte kollegaherden utan det är min egen tänkerymning – blir prövningens stund i princip utbytbart med frestelsens tillfälle. Dock tror jag inte att det är den språkliga finurligheten utan mer en skral känsla för kyrkoåret som gjorde att predikan i en annan av Älvsbyns kristliga lokaler idag enligt annonseringen hade temat: Livet är som en chokladask.

Kyrkoåret – det är kokt kyrkpotatis!
Kyrkoåret är riktiga grejer! Som 10 kilo mandel. Näringsrikt, smakligt, enkelt och ospekulerat. Baskrubb som tål flitigt och gediget bruk. Visst kan man hitta skojigare saker – gratäng, hasselback, pommes och klyft. Sådant går väl an lite då och då. Stadigt och säkert återvänder man ändå till den kokta mandeln vare sig det är till sill, kött eller pölsa.

På samma vis är det med kyrkans år och kyrkans högmässa. Det är gedigenheter all sin nyttiga enkelhet. Fastetiden som vi nu gått in i har sina speciella psalmer, sina allvarliga teman och Litanian som bön. Det är minsann inte inflottade mystiskt kryddade chips eller annat som piffar upp dramat. Det är kokt kyrkpotatis, sund och balanserad kyrkokost.

Jag kommer att återvända till saken i senare inlägg.