stigstrombergsson

Idag – rättare sagt igår – har dagen varit varm.

Näst varmast i landet enligt SMHI som anger Älvsbyn och Vidsels temperatur till 30,2. Skellefteå erhöll den nationella toppnoteringen med ytterligare 2 ynka tiondelar.

I denna värme kändes det rejält tufft att ägna sig åt jordskottning, gräsklippning eller andra fysiska aktiviteter. Allt sådant avfördes från dagordningen. Annat arbete fanns dock på listan över nödvändiga saker att göra. Jobbrelaterat arbete. På förmiddagen knypplade jag således samman ett hyfsat säkert men ändå preliminärt schema för kommande hösttermins Svenska kyrkans grundkurs. Det var som sista startutrop för den saken eftersom den administrativa funktionen på skolan som sammanställer och distribuerar slika saker går på semester i morgon. Vid 11-draget var det klart och ivägmailat.

Lite nätsurfande avslöjade att mångt och mycket – bloggar, tidningar mm – tagit värmestopp. Vart jag klickade fann jag frenetisk inaktivitet på alla håll och kanter. Bara den israeliska tidningen Haaretz gav prov på något som samtidigt var smart, viktigt och aktuellt. Jag påbörjade en översättning för att publicera texten här men gjorde den inte klar. På engelska kan artikeln som är skriven av en professor vid Hebreiska universitetet läsas här.

Eftermiddagen fick annat innehåll – ett radikalt annat innehåll.

Lilla Tyras mamma och pappa hade uttalat önskemålet att Tyras pappas pappa denna eftermiddag skulle komma till Luleå och vara med Tyra så att mamman och pappan i värmen skulle kunna jobba på med sin flytt. Givetvis hade Tyras pappas pappa nappat på det förslaget. Jag lämnade därför strax efter klockan 15 det 30-gradiga Älvsbyn för att väl kommen till Luleå finna att temperaturen sjunkit med en grad per körd mil. Tur det inte var längre.

Det blev verkligen en fin eftereftermiddag och kväll. Undrar stillsamt vilket utslag man skulle få om man satte en stegräknare vid den lilla tösen. Multiplicerar man sedan antalet dagsteg med 15cm skulle man få hennes framochtillbakadistans. Fyra gånger det skulle motsvara en vuxens distans om vuxna orkade hålla på som en som är 16 månader. Tar man därtill och funderar över det sammanlagda antalet gånger hon med hjälp av trappor, möbler och andra attiraljer klättrat sin egen dubbla kroppslängd måste man bli imponerad över orken. Och sympatianfådd.

Efter mat och glass tog vi – alltså Tyra och jag – en cykeltur till farfars kompis Tobbe som också bor på Porsön. Kul snackstund för farfar. Jättesandlåda för pakethållepassageraren. Lugn och ro för mamma och pappa så de kunde flytta flitigt.
Väl tillbaka invigningslek i Tyras eget rum i nya lägenheten. Sedan klätter upp och rutschkana ner. När det skulle bli bad, välling och suss och föräldraaktivitet i samma lägenhet som sussandet for farfar tillbaka till värmen.

Givetvis hade jag med filmkameran och resultatet kan beskådas här.

Klockan drar nu mot ett på natten. Ute är det 22,1 grader. I sovrummet 27,3.

I det förra inlägget ungefär ½10 i morse skrev jag i förbigående att jag hade två böcker som ligger i röret. Det betyder att de är under läsning och framledes kommer att presenteras under kategorin Predikaren 12:12 härstädes. Så är det fortfarande. Samma två böcker som i morse ligger i röret men en annan har under dagen både laddats i bössan och avfyrats – alltså lästs.
Med posten kom mitt på dagen en liten bok om cirka 70 sidor. Med ivriga fingrar slets försändelsen upp. Jag tittade på den och sedan i den och innan jag visste ordet av var den tvärläst .Och befunnen bra. Rentav mycket bra.

Den bok det var frågan om är Sorgens änglar av debutförfattaren Hanna Johnselius. Hon är min vän på Facebook men det är bara en bisak. Hon är också en god vän in real life – därtill också prästkollega – och jag har kunnat följa bokens födslovåndor i egenskap av om inte coach så i alla fall ivrig hejaklacksledare – dock utan kort kjol och gymnastiskt bensprattel.

Såhär gick det till – sett ur min synvinkel:

När jag för några år sedan läste upp min teologie kandidatexamen till en magisternivå – enligt det sätt som nivåer och examina räknades dåförtiden – var det arbetet organiserat på ett listigt sätt. Ingen läste samma sak (mer än några otäcka forskningsmetodiska böcker) utan var och en hade sitt speciella forskningsprojekt. De ämnen vi var och en valt styrde vilken handledare vi fick och vi som fått samma handledare bildade en studiegrupp även om vi inte alls sysslade med samma saker. Effekten blev den att vi som studerade hade varandra som gisslan och stimulerades att intressera oss för det kamraterna fördjupade sig i – även om vi aldrig skulle valt sådana ämnen själva.
Den idén tyckte jag var fiffig och tråcklade ihop Egenfortbildning tillsammans med andra och marknadsförde den som en folkhögskolegrej. Baktanken var att några som ändå har speciell läsning på gång eller vill undersöka något skulle kunna göra det alldeles själva men med varandra som inspiration och bollplank och att alltsammans skulle ha en någotsånär akademisk tosh – fast det stavas inte så.

Inledningsvis var två personer intresserade och den ena av dem kom aldrig igång – men si det gjorde Hanna! Utifrån sin och makens egen förlust av ett barn som dött ville hon läsa, förkovra sig i och kanske skriva om sorg, om förlust och om hur sorg också kan läka så att man inte längre aktivt sörjer. Hon satte plogen i marken, näsan i böcker, öronen på skaft för att lyssna på andra och slutligen fingrarna på tangentbordet. Och boken Sorgens änglar blev resultatet! Därav min iver när posten kommit.

Under arbetets gång har jag fått vara något av ett bollplank. Inte ämnesteoretiskt. Mina kunskaper om sorg, kris, psykologi är inte speciellt stora och i de styckena slår Hanna mig med hästlängder och har många fler svar än jag. Men frågor kunde jag ju ställa. Samt vara en försökskanin att testa tankar och formuleringar på.

Några förlag sa nej till hennes manus men Artos i Skellefteå har gett ut boken. Smart!
Trots sina bara 70 sidor har den ändå hela tre delar. Den första delen tycker jag är bäst. Och den sista. Den andra delen är också bra och jag vet att andra manustestare tyckt att den är den bästa.

Vad är då Sorgens änglar – förutom titeln på en bok där jag känner författaren?

Jo, sorgens änglar är vad Hanna kallar de – oftast personer – som oftast utan att veta eller planera det blir till någon form av förlösande vändpunkter för andra som kämpar i sorg och vanmakt efter en traumatisk förlust. Hanna väver samman sin egen erfarenhetsberättelse med ett antal andras och finner ett mönster av sådana sorgens änglar - eller kanske tröstens. Eller vändpunktens.
Samma mönster hittar hon också i Jobs bok i Gamla testamentet. Den skall nog, att döma av Hannas beskrivning, inte förstås som en filosofisk funderation kring lidandets principiella problematik utan snarare tas in som en livsmönsterberättelse till hjälp för den som möter den som sörjer – och kanske också den sörjande själv.

Det har varit kul att få följa Hannas arbete. Och hedrande.
Det är kul att ta del av resultatet. Som är imponerande.
Det är kul att känna en författare som till och med utgivits på Artos – levande.

Köp boken! Jag fick mitt ex gratis med författarens dedikation.

Det händer nu inte mycket värt att beblogga!
Ren skriv- och händelsetorka föreligger!
Tillvaron har tagit tanketorka!

Nu är det inte bara i min lilla begränsade bloggvärld det är så att engagerande saker lyser med sin frånvaro. Lokala Världsbladet innehöll idag inget speciellt att ta tag i heller – i vart fall om man bor i Älvsbyn. Tidningen innehöll, förutom en insändare om att Gaza-flottiljens redan tjänat sitt goda syfte, inget som skulle kunna anses debattvärt. Och ingen nyhet med lokal anknytning utom en artikel om gamla Älvsbyfotografier.

Ser jag till tidningen Dagen hittar jag inget heller. Inte heller i Kyrkans Tidning. I radio och TV handlar det om SAAB – igen! – och vilka partier som i opinionsundersökningar dansar på 4%-gränsen. Stimulerar inte min skriv- och läsklåda.

De bloggar jag regelbundet läser – länkar till höger – verkar delvis drabbade av samma torka.

ANDRA BLOGGEN är strikt (Tyra-)filmrelaterad och innehållet råder jag själv över.
böcker om allt är ingen blogg – även om jag via den sökapparaten i pdf-format laddat ner trenne intressanta teologiska doktorsavhandlingar att läsa vad det lider.
folkhögskolan är hemsidan knuten till min arbetsplats som nu i princip är sommarstängd.
kamrat lestander klagade i sitt senaste inlägg att han bara hade haft en läsare en dag.
konfafotboll är den hemsida som ger information om vad augusti kommer att innebära.
minstabröder är den blogg i förteckningen med högst ”debatt”-frekvens. Inläggen är OK men i den bloggens kommentarfunktion repriserar ett antal människor samma attityder och plattityder hela tiden.
pär parbring skriver för sällan!
sandahl trampar på är väl den som söker upprätthålla någon sorts gormar-glöd men så är hans blogg ju mest en proffstyckarblogg och inte så personlig.
stig sundström har skaffat hund.
sven-bertil grahn var länge länkat till en hemsida, numera till hans blogg. Gissar att han går igång mer nu när det blir damfotboll på TV.
tobbe lindahl rapporterar om sina göranden och låtanden vilket stundom skapar visst teologisamtal, framför allt nu om relationen mellan den laestadianska väckelsen och Svenska kyrkan i övrigt.
tyra tales går till barnbarnet Tyras mammas sporadiska skriverier.
ylva sarri har alldeles för glest mellan sina läsnjutiga inlägg.

Ser jag till kategorierna de egna skriverierna sorteras in under befinns torkan kraftig eller total.

Allmänt handlar om vädret eller annat som inte händer.
Exe-geten bräker numera mycket sällan enär jag inte just nu har någon specifik Bibel-forsknings-läsning på gång.
Farfar funderar glimmar till när gubben träffat Tyra – alltså bara då och då.
Folkhögskola berörs inte i så många inlägg och har nu sommarlov.
Församling är kategorin för kyrkligt nytt och debatt lokalt, regionalt och nationellt. Och där händer absolut ingenting av speciellt intresse! Ganska skrämmande faktiskt!!
Lokalsamhället följer Älvsbyns traumatiska utveckling när något sådant sker vart annat år.
Politik skriver jag bara lite om – då för närvarande mest om Mellanöstern.
Predikan mm är platsen för vad jag säger när jag får sådana uppdrag – sällan.
Predikaren 12:12 kommenterar böcker. Två ligger i röret.
Speciella resor gör jag inte.
Studier för tentamen eller annan form av examination bedrivs inte – för närvarande.

Med detta upprapat upprepar jag inledningen:

Det händer nu inte mycket värt att beblogga!
Ren skriv- och händelsetorka föreligger!
Tillvaron har tagit tanketorka!

RETA MIG!!!

Detta inlägg är av det slag som delar min läsekrets i sub-grupper.

En del tycker att det enbart är tröttande när jag påminner om vad som sker i relationen Israel-Palestina. Frågan är så komplicerad och har så många bottnar, aktörer osv att många undviker att fördjupa sig i den. Tilläggstanken Det finns ju så mycket annat elände i världen! kan förstärka den mättnaden.

Andra blir arga när jag låter blogginlägg handla om Israel-Palestina. Någon eller några blir typ skitförbannade och anklagar mig för både det ena och det tredje. I stor del är ju detta att skjuta budbäraren när budskapet inte passar – jag brukar ju mestadels bara förmedla israeliskt material i översättning.

Några blir glada och finner mina tankar och artiklar ur exempelvis Haaretz upplysande och intressanta.

Längre ner i detta inlägg finns min översättning av dagens ledare i tidningen Haaretz. Vill man läsa den i den engelska jag malde genom Google och sedan knådade till kan man klicka här.

Innan dess dock tre icke lika seriösa alldagligheter av helt annat slag.

1: Billigt toapapper är skit!!
Någon annan än vi två som regelmässigt ansvarar för inköpen till hushållet insåg för en tid sedan behovet av att komplettera dasspapperslagret och handlade billigt. Sicket bedrägeri! Så irriterande! Varenda gång visar sig hållfastheten minimal och man sitter där med fingr… – här kan läsaren själv fylla i de ord som brukar beteckna total overksamhet och som om präster uttalar dem kan rendera anmälan till sydsvenskt Domkapitel.

2: Bättre jordmån!
Det är vad som nu pågår i blomrabatter och liknande installationer. Ny matjord är inhandlad och den gamla skall grävas undan enär den inte är näringsrik nog – eller ger näring åt oönskad växtlighet. Helt steril kan den gamla jorden inte vara då vi under grävandet fann maskar som om man agnade med dem skull få vilken firre som helts att ta sig en rejäl funderare på vem som egentligen innehar vilken position i näringskedjan.

3: Är 500 en god affär?
Klockan 10.00 i morse hade jag tid för besiktning hos tandläkaren - se bilden. 5 i 10 var jag där, fick komma in direkt och 4 över var allt klappat, klart, färdigt och betalt. Inga hål, inget tjafs. Att konstatera detta ingenting kostade 500 spänn och märkligt nog känns det som en god affär.

När jag nu underhållit läsekretsen med dessa triviala alldagligheter kan de nu fortsätta läsandet också av dagens allvarlighet - dagens ledare i Haaretz:


LÅT FLOTTILEN VARA
Det verkar som om Israel, även sedan ett år gått sedan första flottiljfiaskot, bara har lärt sig en lektion: den militära.

Israel uppfattar ordet "flottilj" som en krigsförklaring. Så är fallet med den senaste flottiljen nu på väg till Gaza, liksom det var med den som avseglade från Turkiet i maj 2010. I instabila relationer med Turkiet känner Israel fortfarande av konsekvenserna av sin dödliga räd mot den konvojen.

Den senaste flottiljen, som redan har påbörjat sin resa mot Gazaremsan och väntas nå stränderna på torsdag, kommer att tydligt vara långt större än den tidigare. Den kommer att omfatta ungefär ett dussin fartyg med cirka 500 aktivister ombord, till detta mat och medicin man menar vara ett humanitärt bistånd till Gazaborna.

Vid första anblicken verkar det inte finnas praktiska skäl att skicka biståndet på detta sätt, då Israel i kölvattnet av 2010 års flottilj tvingades lyfta många av de restriktioner man hade infört som en del av sin brutala blockad. Till detta har nu Egypten beslutat att öppna Rafah för civila. Dessutom har Israel erbjudit sig att förmedla biståndet vidare till Gaza bara inte fartygen söker hamn där.

I bästa fall är flottiljen bidrag för att lyfta blockaden symbolisk, i det att man påminner världen om att Israels stängningspolitik fortfarande delvis är verksam, och att befolkningen i Gaza fortfarande är under ockupation. Men nu tillmäter den israeliska regeringen symboler mycket större betydelse än vad man ger åt klok politik. Regeringen verkar vara lika rädd för flottiljen som om den vore den ett angrepp av en väpnad eskader. Man förbereder sig för att hindra fartygen att nå Gazas kust som om man var redo att slåss med en fiende som vill inkräkta på israelisk suveränitet.

Det verkar som om Israel, även sedan ett år gått sedan första flottiljfiaskot, bara har lärt sig en lektion: den militära. Som om bättre militär förberedelse och utbildning för speciella scenarier är det som kommer att rädda Israels ära. Landet är inte villigt att avstå från en maktdemonstration och kommer utan tvekan på så sätt bidra till att flottiljens betydelse blåses upp.

Samtidigt som man nu söker hitta vägar till försoning med Turkiet gjorde Israel klokt i att undvika att på nya sätt komma i konflikt med länder vilkas aktivister kommer att vara på Gaza-fartygen. Ett mindre räddhågat land skulle ha erbjudit sig att till och med eskortera flottiljen till Gazas kust.

Av Israel begära vi åtminstone att man inte återigen äventyrar landets position i världen utan låter flottiljen nå fram till Gazaremsan.

I mitt senaste inlägg i kategorin Predikaren 12:12 berättade jag för dig, noble Bloggläsius, om en bok som tog lång tid att läsa. Nu har jag läst en bok till om vilken samma sak kan sägas: Också den var ...ingen lek eftersom både sakerna som behandlades och språket inte var av det enklaste slaget. Gissningsvis får den sig en ordentlig omläsning vad det lider och då med penna och linjal systematiskt i handen.

Denna gång handlar det om A Promised Land, a Perilous Journey – Theological Perspectives on Migration redigerad av Daniel G Groody och Gioacchino Campese. Den är en antologi som består av 17 olika kapitel av lika många författare – alla romersk-katolska teologer. Det är alltså med förordet inräknat egentligen 1½ dussin smärre böcker i ett band om drygt 300 sidor. Jag fann den tänkvärd, arbetsam men framför allt nödvändigt att trycka sig igenom i en tid när en allt gapigare främlingsfientlighet trycker fram sina trynen och de gamla företrädarna för frihet, liberalism och solidaritet mer och mer ser invandring och människors rörlighet som ett problem – och stängda gränser, utvisning och assimilering som lösningen.

Låter man Google översätta den presentationstext men hittar här och sedan putsar till svenskan kommer man fram till följande innehållsdeklaration som jag tycker är bra:

En kristen teologisk tolkning av hur ”verkligheten ser ut vid gränsen” är ett eftersatt område i studierna av migration och invandring. I detta är det främsta bidraget från ”A Promised Land, A Perilous Journey" dess fokus på de teologiska dimensionerna av migrationen, till att börja med med invandrarens mänsklighet, att han är ett Guds barn och en Guds avbild. Författarna i denna samling aktualiserar globaliseringens egenskap är att inte enbart innebära att varor och idéer utan även människor är i rörelse. När människor passerar geografiska gränser ställs kristna, och alla medborgare, inför flera val: nationell säkerhet eller mänsklig otrygghet; suveräna nationella rättigheter eller mänskliga rättigheter; medborgarskap eller lärjungaskap. Med dessa över-gripande dimensioner i åtanke, fokuserar uppsatserna i boken på den speciella situationen som invandring över gränsen mellan USA och Mexiko innebär. Bidragsgivarna är forskare samt pastorer och lekmän som deltar biståndsarbete kopplat till den invandringen.

Boken skall alltså vad det lider läsas om på ett än mer fokuserat sätt – men inte just nu då annat ligger i min läshög. Jag rekommenderar den varmt då ett ingående inträngande i en speciell situation – den befästa gränsen mellan USA och Mexiko och de människor som varje dag lider, dör, korsfästs där – också kastar ljus över andra okristliga människofientliga skiljelinjer och murar, inte minst de som finns i våra egna hjärtan.

Vill man se mer i detalj vad den innehåller går det att bläddra här.

Igår tapetserade jag inte! Näpp! Uppdraget var ett annat.
Det var så att lilla Tyras föräldrar på kvällen tapetserade i den lägenhet de strax beflyttar. Tyras farmor och farfar* var inlejda som Tyra-sällskap under tiden som denna gång inte innebar ett petande med tapeter – det så kallade tapeteriet. Det gjorde ungdomarna själva med resultatet mvg från både morfar och farfar**. Och farfadern*** kan konstatera att den papperklistriska successionen fungerat.

Valla lilla Tyra är ingen lek och egentligen kan man fundera över vem som egentligen vallar vem. Det handlar mer om knallar än vallar faktiskt. När man snart är 1⅓ år gammal är det roligaste som finns att gå och ju mer åt fel håll man går desto lustigare blir det. Givetvis filmades det lite och en kortis om Tyras utelekande kan begluttas här.

I övrigt är det midsommarafton nu – en regnig sådan. Skvätter och skurar som fram och tillbaka hela dagen. Alla barnen är på sina jobb på andra orter och det är bara jag och madammen i kåken men en bekant kommer på besök. Under många år har hon med tre söner midsomrat med oss vilket bland annat betytt en årlig brännbollsmatch mellan familjerna. Då också hennes barn blivit stora och befinner sig på annan ort blir laguppställningarna i kväll pinsamt tunna.

Ship to Gaza seglar igen under på många håll massmedial och bloggial uppmärksamhet. Gissningsvis kommer ämnet upp framledes också här. I eftermiddag nöjer jag mig att tycka att israelerna skall släppa igenom fartygen. Det båtarna har med sig behövs i Gaza.

Naturligtvis rör detta sig inte om antalet läsare här å min blogg. Näppeligen! Det antalet är betydligt färre och visar inga tecken på att öka. Aktiviteterna i bloggens kommentarfunktion närmar också sig permanent noll-nivå. Detta kan tyda på två saker:

1: En återkommande läsare tittar in på bloggen och konstaterar: Nu har han skrivit ett såntdär jättelångt ointressant inlägg – igen! Att han inte ger sig! Jag klickar vidare.
Ibland finns kanske tanken Jag skall gå tillbaka och läsa sen när jag har mer tid – men det blir inte av.
2: Läsaren går med stort intresse noga igenom inläggen, noterar varje enskild bisats och flinar uppskattande åt både ordvitsar och den briljanta argumentationen samt tänker: Så intressant! Så fantastiskt! Så fullständigt! Inga invändningar kan resas och inga kompletteringar behövs. Jag längtar till nästa!

Fåfängan skulle nog vilja att det var nummer 2 som gällde men förnuft och alla sinnen argumenterar ihärdigt för alternativ 1 – vilket gör att sifferbokstäverna sjuttiosex i rubriken inte avser antalet läsare på bloggen.

I stället var det fler än sjuttiosex som igår uppmärksammade att årets ljusaste dygn ävenledes innebar att jag lagt ytterligare ett år av livslängd till handlingarna. Eller – om man vill se det så – avkortat framtiden med ett år. Orden fler än avser familjen + en moster och sjuttiosex är de personer som via Facebook skickade en hälsning till den igår helt inregnade jubilaren.

Familjen är som alltid i mina tankar. Många av personerna på Fäjjan dock icke, men de aktualiseras just av att de brukade dendäringa grattisfunktionen som finns längst uppe till höger. Det handlar om släktingar, nuvarande och före detta elever på folkhögskolan, konfirmander från i somras, andra ungdomar, barnens kompisar, prällater när och fjärran, gamla ungdoms- och kurskompisar jag inte skulle känna igen om jag mötte dem på gatan, kollegor på jobbet och arbetskamrater från tidigare jobb och en del andra.
Alla dessa har ägnat mig en tanke! Och ger mig anledning att tänka på dem! Inte dumt.

Regnat har det gjort i två dygn men nu verkar det ha gett sig. Skönt.

På bloggen minstabröder jag länkar till härinvid händer det att jag skriver en och annan kommentar i de ”debatter” som där förs. Jag sätter ordet debatter inom klösmärken – ”…” – då jag nog anser att kommentarer där inte sällan bär iväg till osakligheter och personligt käbbel jag inte tycker är speciellt upplyftande. En del som agerar där skriver också låååånga kommenterar där de driver egna ämnen utan direkt koppling till de inlägg under vilka kommentarerna sätts. 

I en kommentar i ”debatten” kring Kristen sionism – Religiös teologi eller politisk ideologi? av den 17:e denna månad skrev jag bland annat orden: …enligt min mening liberalteologisk baksidestolkning av Bibeln – så kallad "kristen sionism" …

En kommentator tar fasta på de orden och anser i vänlig ton den felaktig och undrar hur jag menar. Att besvara den frågan blir dock så mångordigt att jag väljer att göra det i ett eget inlägg här men med en kort kommentar hos minstabröder att så är gjort.

Alltså – på vad sätt är enligt min mening den tolkning av Bibeln som förekommer i den så kallade kristna sionismen en liberalteologiskt baksidestolkning?

I spåren av renässans och upplysningstid växer en så kallad liberal teologi fram och den når en litet bredare spridning utanför universiteten för ungefär 200 år sedan. Länder dominerade av den katolska och de ortodoxa kyrkorna kom inte att färgas utan det var på universiteten i protestantiska länder det skedde – Tyskland, England, USA och Skandinavien.

Både den judiska synagogan och den kristna Kyrkan hade i alla tider i sin Bibeltolkning skiljt på huvudsaker och bisaker. Så gjorde inte dessa liberala teologer och filosofer. Utifrån vetenskapliga insikter att Bibeln inte var bokstavligt sann i alla naturvetenskapliga och historiska avseenden förkastade man Bibeln som helhet. Det man tyckte stämde med det egna förnuftet och de egna västeuropeiska etiska medelklasstankarna behöll man visserligen, men i så fall inte för att det stod i Bibeln utan för att man fann att det stämde med de åsikter man redan hade. Hela denhär processen hade i sig ett ibland ganska pubertalt tankeuppror mot (stats)kyrkligt förmynderi och tanketvång. Ett fel, allt fel! var alltså liberalteologernas paroll, grovt hugget.

Tankegången att Bibeln kan visa sig ”felaktig” eller inexakt är ingen hotfull tankegång i sig – framför allt om man som de historiska kyrkorna skiljer mellan huvudsak och bisak. En huvudsak – till exempel att Kristus dött och uppstått för världen och att dop och tro är vägen till förening med Honom – kan förbli sann även om det kan finnas oreda i bisaker som Gammaltestamentliga regentförteckningar. Givetvis kom den linjen att bli kyrkornas svar på liberalteologin och senare vetenskaplig Bibelforskning har gett resultat som i huvudsakerna inte strider mot vad Bibeln i huvudsak lär – men i bisaker faktiskt pekar på misstag hos författarna.

Men – och nu kommer det mariga. Framförallt i USA föds ett annat tankespår man menade (och i vissa kretsar ännu menar) vara motdraget mot liberalteologin: Fundamentalismen. Från att till en början vara en rörelse som ville värna fundamenten – huvudsakerna – tog man, i tanken att man rättvände liberalteologins baksidestolkning Ett fel, allt fel! en grovt hugget rakt motsatt hållning: Ett sant, allt sant! Att dessutom inga kyrkliga auktoriteter skall peka ut vad som är sant utan var och själv kan tolka är den protestattityd man hade med sig från den gamla världen.

Det är inom ramen för denna fundamentalism där allt i Bibeln är lika värt och där det står var och en fritt att tolka in egna tankar, önskningar och händelser, som den så kallade kristna sionismen växer fram under 1900-talet, främst efter sexdagarskriget 1967. Den ser sig och ter sig Bibel- och bokstavstrogen men är innerst av samma väsen som liberalteologin – bara en spegelvänd tvärtemot-bild. Det är med dessa Bibeltolkningshistoriska fakta som bakgrund jag menar att den kristna sionismen har en liberalteologisk baksidestolkning.

Jag valde kategorin Exe-geten bräker för detta inlägg - därav bilden. Inlägget handlar faktiskt om Bibeltolkning – eller snarare Bibeltolkningshistoria. I den kategorin finns tidigare inlägg där jag försökt beskriva den Bibelsyn som jag fattat är Bibelns egen - den med huvud-saken Kristus och allt annat underordnat Honom.

Svårt är att veta vilka krav det är rimligt att ställa på dig, noble Bloggläsius. Ett ideal vore om du noga och omsorgsfullt sedan flera år tillbaka läst och av hjärtat memorerat allt som här blivit nedknapprat. Dock tror jag det är en orealistisk förväntan. Jag får nog förutsätta det realistiska:
Du är en sporadisk läsare som förstrött ögnar igenom en del av vad jag skriver och sedan glömmer alltsammans. I denna bistra verklighet är det därför på sin plats att jag, innan jag fortgår i skrivandet av detta inlägg som är av mer allmän karaktär, remitterar läsaren till ett två år gammalt inlägg under rubriken mycke på tapeten – klicka här. Både tidsepoken, den illustrativa bilden och sakinnehållet i inlägget då har viss bäring mot inlägget nu – när det är mer på tapeten.

Skolläsåret nu är väl som då någotsånär avslutat. Förra veckan då de andra lärarkumpanerna hade ett par dagar till peptålk och andra överläggningar var dock jag och några andra till stor del sysselsatta med en vecka med Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans. Däremellan ägnades tid åt planering av konfafotbollen i augusti. I princip – men bara i princip – är jag väl efter detta och efter sistlidna helg nu i och med denna dag på sommarledighet utan tider och stunder att passa. Visst planeringsjobb inför hösten återstår dock och skall göras denna vecka men för det ändamålet behöver jag inte uppsöka arbetsplatsen utan kan fixa alltsammans från bostaden. Jag är alltså ledig och det är därför det regnar alldeles ofantligt.

Lördagen ägnades åt att guida Norwichare och åt att predika en halv gång på engelska och en gång utifrån evangeliet enligt facebook. Det är möjligt att jag återkommer i det ärendet senare – regniga dagar är bra bloggdagar.

Igår var dock en jobbet-fri dag som dock ändå inte blev tom och aktivitetsfri. Det blev mer på tapeten alldenstund det nu, liksom för två år sedan, skulle tapetseras i Luleå. I maj 2009 hade, som jag skrev i inlägget då, den äldsta sonen med fästmö fått sig en två som skulle snofsas. Då sedan de tu blitt tre har det blitt en fyra som behöver nya tapeter. Barnbarnet Tyra med mamma och pappa skall alltså byta bostad fast bara inom synhåll från den gamla lyan. Förutom att fyran innehåller en sektion till är lägenheternas planlösning av kök och sådant exakt likadan. Därför synes på bilden i detta inlägg sonen kämpandes i det krångligaste hörnet där tapeten måste träs bakom några ofantligt malplacerade rör.
I inlägget för två år sedan visade bilden hans fader – alltså jag – i samma skamvrå. Då myntade jag kreativa begrepp som applikationistisk eller papperklistrisk succession och efter tapeteri-insatsen igår påstår jag att kunnandet nu kan anses ha gått vidare till nästa generation.

Med risken att lilla Tyra skulle ramla ned i limhinken eller tugga i sig ett rakblad befann hon sig på andra sidan en stängd dörr tillsammans med sin väna moder som ägnade tiden åt att skruva ihop tidigare under dagen inhandlade IKEA-pinaler. Av replikerna därifrån kunde slutsatsen dras att den lilla tösen inget högre önskade än att få hjälpa till – och detta givetvis på sitt sätt. Ajaj Tyra!! hördes högfrekvent. Nej! förekom också även sedan mormodern anlänt för att brottas med barnbarnet samtidigt som morfadern rev gamla tapeter och spacklade.

Full fart på alla alltså – inte minst på den minsta. 
Kameror och sådant var dock hemma vilket betyder: ingen Tyra-film.

I dagarna har Gideon Levy varit i Stockholm med anledning av en bok han skrivit - Gaza mitt älskade. Levy är debattör och skribent i den israeliska tidningen Haaretz och jag har tidigare här på bloggen i egengjord svensk översättning publicerat artiklar av honom. Jag läser inte Haaretz på nätet varje dag men igår den 19:e juni gjorde jag det och fann hans artikel tankeväckande - som ofta tidigare. Lite extra är det också att han är i Sverige när han skriver sin artikel och i den också målar miljön han befinner sig i och människor han möter.
Som vanligt gjorde Google grovöversättningsjobbet och jag putsade svenskan.
Artikelns original hittar man här. Mer om Levy här och här och om hans bok här.


ISRAEL HAR INGEN RÄTT ATT STOPPA BISTÅNSDSFLOTTILJER TILL GAZA

Israel löper inte någon tänkbar risk utifrån dessa fartyg. Här, i Sverige, sänder jag en sista vädjan till dem som tänker blockera flottiljen: Snälla, för en gångs skull, iaktta försiktighet, handla enligt internationell rätt och enkel rättvisa.

Det är sent på natten på Söder, en fashionabel förort söder om Stockholm. Det finns drinkar på bordet, ost från Italien och skandinavisk fisk och en mycket vaken blandad publik är samlad. Där finns en känd svensk akademiker med religionshistoria som kompetensområde, en docent i ekonomisk historia, en ung irakier som på Saddam Husseins tid fängslades i Abu Ghraib-fängelset men nu arbetar i Sveriges högsta domstol.

Huset tillhör en före detta israel, Dror Feiler. De samlade är den svenska styrgruppen för nästa Gaza- flottilj. Det är en historisk byggnad: på 1700-talet var huset en ölhall och sedan fungerade som en institution för psykiskt sjuka. Efter påtryckningar från sin svenska fru var Hermann Göring konvalescent här, eftersom han blivit beroende av smärtstillande medel efter att ha sårats under första världskriget, Vladimir Iljitj Lenin bodde också här på väg till den ryska revolutionen – han lär ha köpt sin berömda mössa i ett närliggande gathörn. Nu bor musikern och konstnären Feiler i huset efter att ha blivit utvisad från Israel i juni förra året. Som en följd av kontroverserna kring den första Gaza-flottiljen tillåts han inte längre besöka sin åldrande mor på kibbutzen Yad Hanna.

Feiler tycker om att påminna om sin tjänstgöringstid i 50:e israeliska infanteribataljonen i slutet av 1960-talet. Han delar minnen med medlemmarna i Gaza-flottiljen. Professor Mattias Gardell, som också deltog i den första flottiljen, hävdar de två första offren dödades innan de israeliska soldaterna kom ombord på Mavi Marmara den sista maj. De undrar nu, i en stämning av barnslig rädsla, hur Israel den här gången kommer att förhålla sig till dem. Tillsammans med en svenskt-judisk läkare, dotter till en förintelse-överlevare från Ungern och gift med förläggaren Dan Israel, möts de sent på kvällen för att planera nästa flottiljinsats. Om israeler beskriva flottiljerna som turkiskta företag och hot, beskriver medlemmarna i denna grupp flottiljen som ett internationellt fredsorienterat projekt.

Det är omöjligt att inte bli imponerad av denna beslutsamma grupp. De kommer på sin båt att ha med sig 500 ton cement, ett mobilt sjukhus och en ambulans, en av tio i flottiljen. De vet att det finns andra sätt att föra allt detta till Gaza men de vill påminna världen om Gazas öde. Det är deras rätt – och kanske även deras plikt.

Om inte Israel uppfört sig så hänsynslöst dumt när man attackerade den tidigare flottiljen utan gjort det möjligt för dem att nå Gazas kust, är det troligt att denna nya flottilj inte skulle mobiliseras – i varje fall skulle världens ögon inte vara så uppmärksamma som nu när de spänt följer flottiljen.

Jag berättade för medlemmarna i gruppen att Israel är fast beslutet att anfalla. En av dem har redan köpt en skottsäker väst. Israel förstår mycket väl att dessa människor inte utgör något hot och att inga vapen ska smugglas ombord på båtarna. Icke desto mindre hotar Israel och kommandosoldater tränar inför flottiljens ankomst. Resultatet: antalet ansökningar om att få följa med på båtarna sköt i höjden och fartygen i flottiljen blir proppfulla.

När man möter sådana människor förstår man vilken fruktansvärd internationell skada Israel med sitt våldsamma beteende tillfogar sig självt. Hur enkelt (och rättfärdigt) skulle det inte vara att låta dessa välmenande människor nå sitt mål och hur idiotiskt, våldsamt och onödig blir det att än en gång släppa lös kommandosoldaterna för att få tag på dem.

"Vi utbringar en skål för det mörker som omgav fartygen ...
Lycklig resa önskar vi de små träbåtarna".
Så skrev poeten Nathan Alterman i "Svar till en italiensk kapten" när han berömde det fartyg som bröt igenom den brittiska blockaden och förde judiska invandrare till Nahariya 1945. Låt oss utbringa en skål för den svenska (eller turkiska) kaptenen och för båtarna som nu ska segla till Gaza. Deras uppdrag är inte mindre rättfärdigt. Låt oss hoppas att Israel ändrar sin kurs och för en gångs skull överraskar världen med att ta ett klok steg och låta fartygens passagerare att nå sin destination.

Israel löper inte någon tänkbar risk utifrån dessa fartyg. Här i Sverige, i en tid på året då solen inte går ner på natten, sänder jag en sista vädjan till dem som tänker blockera flottiljen: Snälla, för en gångs skull, iaktta försiktighet, handla enligt internationell rätt och enkel rättvisa.. Dessa människor har rätt att nå Gaza, Israel saknar rätt att stoppa dem

Någonstans i något av de brev aposteln Paulus skrev och som finns i allas Biblar ger han uppmaningen att predika i tid och otid. Jag tror det var ordalydelsen i gamla översättningen. Eller kanske i den nuvarande. Eller så står eller stod det förkunna i tid och otid. Eller nåt sånt. Snoka igenom Paulusbreven hittar du säkert stället som man i alla fall ofta säger som: predika Ordet i tid och otid.

Efter denna helt onödiga urspårning som mest var till för att motivera rubriken har jag ändå helt osökt(?) kommit in på det som ligger framför mig – alltså att jag skall predika i morgon. Två gånger. Eller åtminstone en och en halv.

Den halva gången i morgon är egentligen bara att jag har ansvar för en kort andakt med 6-7 närvarande i kapellet uppe vid Storforsen. Med 33 tjänsteår (jag fyllde 33 år som präst 11 juni) är det en sak jag utan att ta lätt på eller hemfalla till slentrian ändå skulle kunna lösa ganska snabbt och enkelt – med armbågen typ. Att de närvarande är en biskop med fru och en präst med fru och stiftets internationella sekreterare samt en arbetskamrat ändrar inte det faktum att det så att säga är en, om än viktig så ändå, liten grej.

But – there is always a but: De fyra förstnämnda är från England! Norwich närmare bestämt.

Därför ska jag läsa Bibeln, prata och be på utomländska. Sett så blir en kort andakt en halv predikan. Men jag vet vad det skall handla om. I ett av de Bibelavsnitt som hör ihop med Pingsten (som just varit) talar Jesus om Guds Ande som strömmar av levande vatten.* I den engelska översättningen står det rivers of living water. Klart lämpligt när man sitter i Storforsens kapell med utsikt över forsen. Och att Guds Ande likt den rinnande älven aldrig tar slut är väl en vettig tanke att tänka kring. Sedan kan man låta bilden halta lite och gå vidare till vad som sker när vatten leds genom en turbin och ger ljus, värme, kraft.
Men att allt ska ske på engelska oroar mig lite.

Den hela gången jag skall predika är på Lillstrand i morgon kväll i samband med en ungdomsinriktad gudstjänst – eller möte som det kallas på EFSiska. Jag skrev om det i förra inlägget där jag fått två kommentarer med ”predikotips”. På Fäjsbåck har det kommit sju(!) uppslag till – inte kan jag klaga! Nu återstår bara att välja, kombinera och söka klä i ord.**

Så till något annat:
När det gäller skolavslutningar i allmänhet anses ju predikan verkligen vara i otid – om man ska tro de debatter och skriverier som dyker upp i månadsskiftet maj-juni varje år. Bloggkompisen Pär Parbring har lagt ut sina skolavslutningsord på sin blogg – här – och jag rekommenderar dem till läsning. Själv är jag bara så ofantligt belåten med att jag enär folkhögskolan har Svenska kyrkan som huvudman inte behöver vakta orden ett dugg.

Vad gäller skolavslutningen för drygt en vecka sedan har jag i ett tidigare inlägg aviserat att jag kanske skulle återkomma med min skolavslutningspredikan i ett senare inlägg. Det blir dock inte nu då detta inlägg redan är långt nog. Bilden härinvid får räcka.

Här syns altaret i skolans kapell vid skolavslutningsgudstjänstens slut efter det jag predikat. I predikan repeterade jag Jul-gudstjänstens budskap att när Gud lät sig födas som människan Jesus var det stunden på jorden då Gud startade sin mest bastanta insats för att rädda oss. Jag påminde om vad jag sagt i skolgudstjänsten inför påsk då jag pratat om att Gud, som omvänt sig till oss genom att bli människa, genom en avgörande stund på jorden – Jesus död och uppståndelse – gett oss möjligheten att vända om, att ta vara på stunden på jorden och göra en ny start. Och då gudstjänsten som avslutade läsåret var torsdag före Pingst berättade jag om den stund på jorden då Guds Ande gav start både för den kristna Kyrkan som sådan och för gemenskap med Gud för var och en. Och därmed kom altaret, som är kapellets mentala mitt och i tanken representerar Gud, att just denna stund på jorden vara en start-plats – till och med vid läsårets avslutning.

Så det kan gå! Jag tänkte ju bara förklara bilden av altaret försett med den skylt som låg och skräpade utanför skolan och som jag hittade samma morgon på väg in. Ser nu att jag ändå gav läsaren ett sammandrag av vad jag i förkunnelse sökte pådyvla de stackars – jag är nu ironisk – försvarslösa utelämnade eleverna. Detta gjordes innan jag uppmanade till bön och gemensamt Vår Fader samt gav Herrens Välsignelse.
Elever och arbetskamrat medverkade med musik – bland annat om en stund på jorden.

Alldeles nyss ställde jag en fråga på Fäjsbock. Då det finns folk som inte är på Fäjjan men läser denna min blogg ställer jag här samma spörsmål att besvara medelst en kommentar (eller flera). Ge mig tips! Motivera gärna!

Jag har blivit ombedd att predika på Lillstrand i nån sorts ungdomssamling – jag är ju så huvva ung – på lördag kväll kl 19. Fick dock inget ämne eller något tema eller någon text. Förslag på vad som kan vara viktigt att ta upp upptages tacksamt.

Jag måste tillstå att det ibland händer att rena bagateller gnager sig fast i sinnet och att sådant jag med rätta bara borde låta passera oproportionerligt lämnar stark eftersmak. Igår hände en sådan sak.

Jag hade redigerat en så kallad Tyra-film och i Word skrivit texten till inläggen kalas och fullt hus på denhär bloggen och trädgårdsdax på den blogg där Tyra-filmer publiceras. Fylld av positiva familjekänslor öppnar jag redigeringsverktyget för att lägga in materialet och ser då i en sammanställning att det kommit en kommentar till ett tidigare inlägg. Detta är inget ovanligt alls. En av de poängerna med bloggandet är kommentarer.

Om kommentarer kan sägas att det vanligen är relativt färska inlägg som kommenteras – typ de 2-3 senaste. Äldre inlägg hamnar liksom under ”läshorisonten” vilket gör att kommentarer till dem blir väldigt sällsynta och mestadels verkar vara av någon form av spam med texten Nice site! Keep up the good work! eller liknande. Dessa brukar jag ta bort – givetvis.
Ibland – men mycket sällan – har dock någon hittat något rejält gammalt och kommenterat där vilket då i praktiken inte blir synligt då nästan inte någon läser så långt ”under horisonten” – om läsaren förstår vad jag menar.

Igår fann jag att en Michael Nyqvist – det finns 47 i landet med den stavningen – hade kommenterat mitt inlägg knall och tonläge från augusti 2009 där jag bland annat bekymrat funderat över det ”kristliga tonläge” jag mött här och var på nätet (dock inte i samtalet på min egen blogg) när det kommer till frågan om Israel-Palestina. Nu nästan två år senare har den 12 Juni 2011 klockan 19:42 denne  Michael Nyqvist – jag tror inte det är den välkända skådespelaren –från en dator med IP 81.233.238.55 lagt in den uppbyggliga kommentaren: Känns det bra att tjäna satan?

Givetvis är en sådan reaktion en skitsak som bara borde få passera. Ändå gnager det sig fast i sinnet då jag faktiskt tycker att aggressiva demagogiska oförskämda fasoner av den typen inte är lämpliga och därför inte bör få passera opåtalat. Jag har mailat honom denna text:

Du skrev den 12 juni en kommentar till ett snart två år gammalt inlägg på min blogg. På ett sätt borde jag tacka dig för att du ger mig rätt när jag påtalat den låga nivån argumentationen har på en del bloggar – för det är faktiskt det du gör! Därför har jag också skrivit ett nytt inlägg om din kommentar så att mina läsare skall få ett tydligt belägg för vad jag menat.
Du är välkommen att sakligt argumentera och föra samtal på min blogg men dumma utrop typ ”Hur känns det att tjäna satan?” är bara SÅ låga – Glocalnet är högt i jämförelse!

Idag, Pingstdagen, har värmeböljan tagit tvärslut. En del av de som några dagar fyllt fastigheten med sin närvaro har också rest och det kan bli läge för en liten summering.

Torsdag var det som jag redan nämnt läsårsavslutning på folkhögskolan. Och varmt.

Hur vår skolverksignorerande avslutningsgudstjänst gick till och vilka kommunalförbjudna saker som  där ingick aviserade jag att jag kanske skulle återkomma till. Det kanske jag gör – men inte nu.

Fredagen var en dag i förberedelsernas och kalasets tecken. Kalaset gällde äldsta dottern – kallad Snuppan som liten – som nu har studerat färdigt och blivit språkfröken i svenska och engelska för gymnasister. Till detta uppnådda studieresultat har hon ävenledes redan till hösten jobb – ett vikariat. Enda macklet med vicket är – ur pappans synvinkel – att det är i Östersund dit det inte finns några vettiga kommunikationer.

På fredag kväll skulle tösen firas med kalas i trädgården för familj och vänner. Givetvis hade lillasyster – Snorvan som liten – infunnit sig tillsammans med en för henne viktig jämnårig mansperson – jag har inget smeknamn på honom (än). Lilla lillebrodern – Heffaklumpen – har lagt tentamina bakom sig och var på plats och den större lillebrodern – Hattifnatten – dök efter att ha arbetat klart för dagen vad det led upp tillsammans med fästmö och släktens yngsta: Tyra – hon som på bilden hjälper sin faster med paketen.

Mellan raderna i detta omständiga sätt berätta om barnen skall läsas att jag är oerhört glad, stolt och tacksam för hela kvartetten. Och de som de så att säga ”dragit med sig”. Stolt över alla, men denna gång var det ju en av dem som främst stod i centrum. Därför fanns också på kalaset andra hon bjudit: ett antal ungdomsvänner och ett par för henne viktiga andra vuxna.

Det här med ungdomar och vuxna är i och för sig ett spännande begreppspar. Ungdomarna i trädgården var i 25-30-årsåldern vilket betyder att de nu är lika vuxna som vi var när vi förvärvade fastigheten. Unga vuxna är därför en bättre beskrivning av de som vi äldre vuxna kunde prata och diskutera allt möjligt med – med stort utbyte.

Det var alltså mat, dryck och umgänge!
Det var mycket trivligt och trevsamt!

Lilla Tyra fanns förståss med, men var inte fredagskvällens huvudfigur. Annat blev det på lördagen men för att få information om den dagen remitterar jag läsaren till inlägget trädgårdsdax med film på ANDRA BLOGGEN. Bilden invid är ur filmen och hennes omnämnande här räcker för att detta inlägg skall inplaceras i kategorin Farfar funderar.

Såg för en stund sedan nyheter och väder på svt. Väderkartan angav Älvsbyn som varmast i övre Norrland och det visade sig även vara högsta temperaturen i landet som helhet. Mer än 30 grader.

Igår var det också en smula jättehett. Temperaturer runt 30 är definitivt inget som underlättar djupsinniga funderingar och seriöst bloggförfattande. Då huset är dessutom fullt i folk enär alla fyra barnen med två respektive plus ett litet barn – lilla Tyra - och igår därtill ett halvdussin gäster blir området för ensam tankeverksamhet kraftigt tid- och rumbeskuret.

Men jag klagar inte!! Tvärtom!! Trevligt!!

I värmen cyklade jag igår som idag de 400 meter som skiljer fastigheten från badplatsen vid Selholmens camping för att svalka ner min solhettade fysionomi i Piteälvens lågtempererande fjällsmältvatten. Tänk detta: två älvbad redan i början av juni. Det är grejer det!!

Dock kanske jag ändå orkar med ett par smärre djupsinnighetshänvisningar:

I en artikel på kultursidan i dagens Lokala Världsblad – Piteå-tidningen – rescenseras en bok skriven av Gideon Levy, skribent på den israeliska tidningen Haaretz. Ibland är det artiklar skrivna av honom som jag i översatt form brukar förmedla till bloggens läsare. Jag har faktiskt en sådan kanske på gång men den är lika lång som intressant – väldigt intressant. På engelska hittas den här och lokalbladets artikel om boken här.

Väl på PT rekommenderar jag en annan artikel på samma sida – här. Den handlar om Mankell som tänker sig göra en till resa med Ship to Gaza och hur någon eller några agerat mot honom på internet. Undrar vilka krafter och intressen som vill göra så....

I enstaka inlägg, noble Bloggläsius, har det hänt att jag på denna min blogg stillsamt kvidit om en sak man kan möta både i samhälle och i kyrka. Jag har berört det kanske någon gång varje år men det händer oftare – mycket oftare. Saken jag avser är överheters utöverhetsfasoner, alltså att antagna regler och fattade beslut inte gäller lika för över- och underhuggare.

Senaste tydliga kyrkliga exemplet läste jag om i Kyrkans tidning – här och här – och det visar hur flagrant illojal en överhetsperson är i relation till de beslut som används för att reglera underhetens göranden och låtanden. Och att andra överhetingar flackar med blicken, darrar på rösten och med huvudet på sned väljer att inte att ryta till överhetskollegan: Gör om!! Gör rätt!!

Vad menar jag i klartext?

Jo: när landet som styrs av en notoriskt fortkörande och kanske kaffeflickeomgiven konung för ett par år sedan fick en lag som säger att personer av samma kön kan få gifta sig så stadgade samma lag att detta inte innebar vigselplikt i alla lägen för varje vigselförrättare. När överheten i den största kristliga organisationen i samma land kovände i strid mot utfästelser gjorda bara ett par år tidigare sades ändå med eftertryck och skrevs in i regelverket att det i samband med tjänstetillsättningar eller antagning till prästämbetet inte skulle spela någon roll om en präst ville sammanviga enkönat eller använda sig av den lagliga och kyrkliga rättigheten att avstå.
Så sades, lovades, skrevs. Sådetså!

Fan tro´t! tänktes på många håll. Precis så oborstat.
Också författaren till denna blogg tänkte så. Och undrade:

Hur länge kommer överheten att stå vid sitt ord?
Hur länge gäller undersåtarnas regler för översåtarna?
När kommer överheten att tydligt gå utöver och på brukligt sätt bli en korrupt utöverhet som ger sig själva dispenser som det passar dem?
Hur länge dröjer det innan vi ser att de som lägger bördor på andra inte bära dem själva?

Artiklarna i Kyrkans tidning ger syn för sägen!

En liten tankedetalj till:
På 90-talet – här menar jag inte 1990-talet utan det verkliga 90-talet – agerade inte ledningen i församlingen i Korint rätt och kaotiska förhållanden rådde där. Biskop Clemens i Rom hade egentligen inte direkt ansvar att lägga sig i men gjorde det ändå. Han tog ställning och lade sig i genom ett skarpt förmanande brev år 96. Röt till – typ.
Så tycker jag Luleå-biskopen och andra biskopar nu skall göra när Eva Brunne så flagrant bryter mot Svenska kyrkans regler och ordning.
Säg ifrån mot hennes utöverhetsfasoner! Wej inte som Wejryd gör! 

Efter detta nämner jag bara vad kommande inlägg kan komma att beröra.
Äldsta dottern – Snuppan kallad som liten – är färdigutbildad skollärarinna. Detta skall avfestas senare under fredagsdygnet.
Igår förmiddag var det läsårsavslutning på folkhögskolan inledd med en skolgudstjänst Skolvärkets regelvärk* inte gäller – eller gillar. Den skall jag berätta om.

På Sveriges televisions hemsida fann jag idag att någon ställt den fråga som i morse när jag läste lokaltidningens TV-tablå började gnaga mitt sinne. Frågan löd:

När kommer fortsättningen på The Event?
Kommer ni visa någon repris?

Svaret gjorde mig om inte betryckt så i vart fall vemodig:

Dessvärre finns det ingen fortsättning. Avsnittet vi visade 1 juni var det sista.
Vi har inga planer i dagsläget på att visa serien i repris.

VADDÅ!!!

Just som äjliennarna skulle invader jorden genom nån sorts portal!!

Hade det varit ett avsnitt ikväll hade det nu återstått 99½ minuters väntan på programstart.

Att arbeta på folkhögskola är för det mesta på olika sätt spännande – ibland väldigt spännade. Inte minst vårterminens sista skälvande veckor kan vara pulshöjande då vi, förutom att hålla på att lägga samman läsåret, ställs inför funderingar om hur hösten och nästa läsår kommer att gestalta sig vad gäller elevtillströmning till olika kurser.

Kurser på folkhögskolan är ur en synvinkel sett av två typer. Den ena arten kallar vi statsbidragskurser och de kan vara av skilda slag och olika längd. De finansieras av statliga anslag till vad som kallas folkbildning. Till folkbildningen hör folkhögskolor och studieförbund och det hela rör sig om en ganska skandinavis-nordisk form av skol- och bildningsverksamhet. I stor utsträckning kan skolorna själva bestämma innehållet i dessa statsbidragskurser. Volontärlinjen vid Älvsby folkhögskola är en sådan statsbidragskurs – likaså Svenska kyrkans grundkurs som genomförs i samverkan med skolans huvudman Svenska kyrkan på regional och nationell nivå. Konfafotboll är också en statsbidragskurs och i det fallet i samverkan med bland annat Norrbottens fotbollsförbund.

Andra kurser och utbildningar på skolan är uppdrag skolan fått av någon annan aktör. Till exempel har Arbetsförmedling och Försäkringskassa tidigare gett skolan i uppdrag att genomföra olika kurser och satsningar för människor som är i behov att förstärka sina kunskaper och meriter eller bara ”komma igång”. När landet leds av socialdemokratisk regering och det samtidigt råkar vara lågkonjunktur får skolan fler sådana uppdrag jämfört med nu när vi har en bidragsskeptisk marknadsliberal regering som hellre driver folk till armod än söka satsa på dem.

Älvsby kommun är likaledes en viktig uppdragsgivare bland annat genom att gymnasiet i samverkan med folkhögskolan fokuserar på elitidrottare inom skidor, orientering och skidorientering. En speciell grupp invandrarungdomar har på uppdrag i IVIK studerat svenska på skolan som också – får jag säga ganska framgångsrikt – varit underleverantör till gymnasiets IV-program så att elever som inte klarat högstadiet genom Bas-gruppen getts möjlighet att bli behöriga till program på gymnasiet. Just dessa två sistnämnda grupper har dock kommunen beslutat att ”ta hem till sig” nästa läsår. Gissar att huvudanledningen till detta är att aktuella årskullar nu krymper och man finner sig ha "egna" resurser för eleverna i fråga.

På vårarna är ansökningsläget inför hösten alltid ganska råddigt – det finns till exempel alltid som nu platser kvar både på Grundkursen, Volontärlinjen och Allmänna linjen. Tillsammans med de aviserade ”hemtagningarna” har råddigheten känts lite mer än vanligt.

I det läget är det särskilt glädjande att folkhögskolan idag fått besked om att kommunen antagit vårt anbud vad gäller att ge Svenska för invandrare – SFI.

Det känns kul och hedrande att vi i konkurrens – i den här världen råder konkurrens – med andra seriösa utbildningsaktörer med start redan 1 augusti under några år framåt har uppdraget att i skolans miljö möta 40-talet personer som nyligen kommit till vårt land, lära av dem, integreras* med dem och coacha dem till kunskaper i svenska.

Se gärna skolans hemsida – www.alvsbyfolkhogskola.nu 

NETHANYAHU MÅSTE ACCEPTERA FRANSKT FREDSINITIATIV

Det ska bli intressant att se vilka förevändningar Netanyahu använder denna gång för att slå ner det franska israelisk-palestinska fredsförslag vars hela syfte är att få parterna att återgå till förhandlingsbordet.

Så börjar ledaren i dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz, "landet" om man översätter till svenska - därav bilden. Jag lät Google göra den grova översättningen och försökte sedan ordna till svenskan något. Originalet på engelska kan läsas här. Texten fortsätter:

Frankrike har lagt ett bud på premiärminister Benjamin Netanyahus skrivbord: Börja direkta förhandlingar med palestinierna i september på grundval av Obama planen. I förslaget definieras inte Israels gränser, ritas ingen en karta över Jerusalem eller förutbestämmer vilka bosättningar Israel måste flytta. Det hjälper till och med den israeliska ståndpunkten i det att det talar om "två stater för två folk” – med andra ord erkänner att Israel är en judisk stat. Det motsätter sig ensidiga åtgärder från endera sidan – det vill säga både expansionen av israeliska bosättningar och palestiniernas avsikt att söka FN: s erkännande för sin stat.

Detta är ett värdigt förslag i huvudsak för att det kan kicka igång en dialog mellan parterna och mildra, åtminstone tillfälligt, Netanyahus oro över internationaliseringen av konflikten. Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas har accepterat förslaget. Netanyahu har, som väntat, satt näsan i vädret och kommer enligt uppgift att försöka övertala Washington att motsätta sig det. Det skulle inte vara att gå för långt att tro att statsministern söker efter en ursäkt att missa ett tillfälle och för att stoppa fredsprocessen.

Det ska bli intressant att se vilka förevändningar Netanyahu använder denna gång för att slå ner det franska israelisk-palestinska fredsförslag vars hela syfte är att få parterna att återgå till förhandlingsbordet. Men än viktigare är frågan om vilken ammunition Israel har kvar när man, efter att ha förkastat det franska erbjudandet, tvingas att inställa sig inför FN i september, Vad kommer Israel att hävda till sitt försvar om det visar sig att man avvisat även en inbjudan att förhandla?

Regeringen har hittills övertygat bara sig själv om  det berättigade i sin sak. Som ett resultat av att ha bemöta varje – varje – initiativ med tungt vägande invändningar har den målat in sig i ett isolerat hörn. Regeringens omedgörlighet har underminerat förbindelserna med USA och skapat en europeisk kallfront. Israel har på så sätt satt sin egen rätt att existera under bosättningarnas istället för tvärtom. Nu tvingas man även försvara landet som en judisk stat, mer än sex decennier efter att ha fått det erkänt internationellt. Israels dystra internationella ställning kräver en plan för att rädda freden i Mellanöstern, inte fler ursäkter.

Det är ganska sent söndag kväll och jag sätter mig vid datorn för att via bloggen lägga än en dag och ytterligare några tankar ad acta – till handlingarna. Tycker själv att jag utvecklats till en ganska flitig blogg-skribent men något mer eller mindre läsvärt nästan varje dag. Orsaken till denna högfrekvens är väl att bloggen för mig blivit lite av en tankedagbok kring sådant som inte är allt för privat eller knutet till sammanhang där jag yttrar tankarna direkt.

Innan jag går in på detta inläggs huvudärende vill jag fästa uppmärksamheten på debattören Marcus Birros artikel Inte värdigt låta aborterade foster ligga och självdö i Svenska Dagbladet och i tidningen Dagen. Dagens Nyheter refuserade artikeln i sista stund vilket är extra intressant. Varför?

Så till grunderna.

Det var temat för det seminarium jag fick förmånen att leda vid EFS:s ungdomsrörelse SALT:s halligalli i Piteå på fredagen. Det som här kommer är ett sammandrag, inte manus i bearbetat skick. Manuset var nämligen en mind-map som jag inte vet hur jag skulle kunna få in som ett blogginlägg. Gör jag den som en bild blir texten i alla fall för liten att läsa – även om jag publicerar bilden i full storlek.

Jag började med lite latin som betecknar grunderna, vad som är kristet ABC.
Det är Adoratio – bön, tillbedjan, gudstjänst; Biblia – de profetiska och apostoliska skrifter som Kyrkan bestämt skall vara norm och rättesnöre för lära och liv; Confessio – bekännelse, troslära, dogmatik, katekes (med buden, trosbekännelsen, bönen Vår Fader, dopet, nattvarden och bikten).

Så fortsatte jag med att visa att man hittar grunderna i Hebreerbrevet kapitel 6 verserna 1-3. Där säger i och för sig författaren – här kom från gruppen frågor om vem?, var? och när? som jag i utvikningens form svarade på – att vi skall gå vidare från grunderna men nämner då dessa i förbifarten. De är:

Omvändelse från döda gärningar, brott mot Guds vilja, synder mot buden,
tro på Gud, då mer förtroende för Gud än åsikter om Gud.

Dop som naturlig och nödvändig engångshandling,
handpåläggning som uttryck för förmedlande av Den helige Ande som ges i dopet från den kristna Kyrkans allra första dag – berättat i Apostlagärningarna andra kapitel.

Uppståndelse från de döda, först Jesus, sedan vi,
en slutgiltig Dom och evigt liv.

Detta var mina punkter och givetvis bredde jag ut mig en inte så liten aning.
Och förde samtal utifrån vad kidsen frågade, tyckte, talade och sade.
Och nu vet också blogg-läsaren vad seminariet innehöll.

Nästa gång jag skall gudstjänst-tala inför folk är på terminsavslutningen på skolan på torsdag morgon denna vecka samt i ett ungdomsgudstjänstsammanhang lördagkvällen den 18:e juni. Har läsaren tankar på vad som vid dessa tillfällen bör eller önskas bli belyst tar jag tacksamt mot förslag och tips. Använd i så fall kommentarfunktionen.

Nu ska jag sova. Arbetsdag i morgon – trots Nationaldagen.

Om någon tror att rubriken gömmer något sensantionellt snaskigt omoraliskt erkännande från min sida vill jag redan nu säga att läsaren kommer att bli besviken. Eller lättad. Otrohet i den mening ordet vanligen har är det inte frågan om. Alls!

Monarkens eventuella eskapader någon gång under sin livscykel är inte heller ämnet för inlägget – även om ordvitsen i min mening enligt meningen min var både finurlig och bra.

Nej, inlägget handlar om ecklesiologisk infidelitet om man vill dra formuleringskonsten till en helt krystad gräns. Jag gick i en annan kyrka än den jag brukar gå i! är vad det handlar om. Och för att göra det var jag nödd och tvungen att gå förbi den kyrka jag brukar gå i. Och till. Men jag gick en lov. Liten.

Sommaren 1978 flyttade vi till Älvsbyn och jag började uppdraget som församlingspräst med Älvsby kyrka som huvudsaklig gudstjänstlokal. De flesta av de församlingens gudstjänster jag fick förtroendet att agera i var i den kyrkan. Älvsby kyrka blev min kyrka – inte för att jag ser mig som ägare till den utan på grund av en nära relation*.
Om en söndag inte innebar ansvar för gudstjänst där (eller annorstans) var det ändå i den kyrkan jag firade gudstjänst. Var annars? Lubba runt i andra (fri)kyrkor i byn var inte aktuellt. Inte heller att sätta sig i bilen och köra 6-7 mil för att fira gudstjänst. Det hände bara när vi i vevan hälsade på mamma och pappa, sedemera farmor och farfar, i Luleå. Och inte fira gudstjänst fler lediga sön- och helgdagar än än man väljer att avstå är ju konstigt. Som präst önskar jag ju att folk skall bränna en del av sin fritid på det jag har som arbetsuppgift och därför är det väl rimligt att jag också bränner en del av fritiden på samma sak. Framför allt när gudstjänsterna kvalitetssäkrats genom att nattvardsbordet dukas. Genom åren har detta sista blivit allt mer betydelsefullt när jag om helgerna jag är arbetsfri – de flesta – funderar på om jag skall gå i kyrkan.** Men var jag ska gå funderar jag inte kring.
Det handlar om Älvsby kyrka - min kyrka.

Där firades inte – märkligt! – Mässa på Kristi Himmelsfärds dag. Då det är en stor högtid under kyrkoåret var jag där i alla fall. Mäss-löst var det också förra söndagen och därmed också Stig-löst. Men idag var det Högmässa i min kyrka. Valet självklart – typ.

Men inte. Det blev EFS – utan mässa. Ett klart fall av ecklesiologisk infidelitet.
Orsaken till detta var inte något i min kyrka. Nejnej. Inget bort-val förelåg!

På folkhögskolan har jag en arbetskamrat som med hull och hår – inte värst mycket hull – är engagerad i den lokala EFS-föreningens arbete och verksamhet. Hon är det närmaste skolan har vad gäller musikalisk kompetens enär hon är en god och skicklig amatörmusiker. Detta leder till att de skolgudstjänster som firas några gånger/år blir ett gemensamt samarbete mellan henne och mig .
Föredrag, presentationer, seminarier i stora och smärre sammanhang har jag varit med om att hon har haft. Jag vet också att hon ibland kallats att predika i olika EFS-sammanhang i älvdalen – alltså Pite älvdal. Lokalt är hon med i en så kallad ansvarsgrupp på EFS och brukar leda möten – gudstjänsterna kallas så där – fast genom alla år då jag då och då ombetts att predika där har det slumpat sig så att hon inte då haft det uppdraget. Då och då talar eller predikar hon också i möten men oftare har hon – med make och kanske fler – medagerat med sång och musik.

Faktum är att det faktiskt har slumpat sig så att jag, under alla de ca 25 år som gått sedan hon och hennes familj kom hem från Etiopien och under alla de 15 år vi också varit arbetskamrater, aldrig sett och hört henne agera i gudstjänst utan att köra flygel eller ha en gitarr på magen.***

Och idag var hon annonserad som predikant i gudstjänsten på EFS! 

Jag brukar som sagt inte längre jaga predikanter – alltså flänga runt i olika kyrkor beroende på vem som predikar. Den sortens aktivitet kunde jag kosta på mig när jag växte upp i Luleå och när jag studerade i Uppsala. Glesbygdsboendet har botat sånt. Men idag tänkte jag:

Aldrig på 25 eller 15 år! - beroende på hur man räknar!
Livet är ju så kort! Det kan handla om: Höra Margot och sedan dö!!
Så jag gick i gudstjänst på EFS. Var alltså ecklesiologiskt infidelisk. Otrogen.

Och fick del av goda tankar om sambanden mellan glädje – förkrosselse, glädje – nöd för den kämpande människan, glädjen – kampen. Med många Bibelbelägg.

Till detta en eritreansk tjej som sjöng på tigrinja och amharinja. Dessutom mer sång – samma sånger på nyss nämnda språk + engelska och svenska.
Och så kyrklunch med krubb från Eritrea.****

Men till Pingst firar jag gudstjänst i Älvsby kyrka!
Nån (....) ordning ska det vara!!

I förra inlägget, ädle Bloggläsius, skrev jag om gårdagens SMS-mödor. Just trebokstavskombinationen SMS och det faktum att jag var till Piteå fram och tillbaka på årskonferensen för trebokstavsrörelsen EFS födde en liten bloggtanke att behandla en regnig dag. Då det just började tokregna kanske det är lämpligt att lite mer systematiskt behandla ett ämne som jag då och då men ganska sällan i förbigående dryftat under de år jag hedrat bloggosfären med mitt tangentbordstangentande.

Ämnet för mittpådageninlägg blir alltså: jag och efs – en studie i ….......*
Saken kan belysas ur många synvinklar – historiskt, dogmatiskt, pastoralt, personligt, lokalt, ekumeniskt, praktiskt, regionalt, internationellt, litterärt, ännu mer personligt osv. Allt detta blir ju givetvis blandat. Och jag måste börja någonstans – varför inte från början?

Jag är uppmostrad när det gäller EFS. Så brukar jag ibland säga.
Mina föräldrar växte upp i Skellefteåområdet där Fosterlands-Stiftelsen och kyrkan om inte var en totalt harmonisk enhet så i alla fall likt två delar i den sax som klippte till dem som kristna. Komna till Luleå – så har det berättats för mig – hamnade de under 1950-talet i en annan sax där de i realiteten tvingades välja mellan kyrka och Stiftelse. Ett separatistiskt EFS hade där startat marschen i riktning mot frikyrka och det upplevde mor och far inte vara rätt väg – och (för)blev därför kyrkliga.**
På släktbesök i Skellefteå fanns ju inte detta splittringselände på samma sätt. Ett par av mina mostrar var djupt engagerade i Fosterlands-Stiftelsens arbete, verksamhet och inte minst mission och de gav mig nog den första bilden av EFS och EFSare - då: seriösa, lite konservativa, lite rädda för det profana och världsliga, lite stränga vad gäller tro och liv. Men framför allt hängivna Jesus och engagemanget för Honom i mission och kristen verksamhet.***
Jag fick alltså en positiv uppmostran - men i Luleå tillhörde kyrkliga ungdomar och EFS-ungdom mestadels helt skilda gäng.

I Uppsala under de första studieåren var jag och en kompis ganska högfrekventa lördags-kvälls-gudstjänst-firare i Lötenkyrkan, samarbetskyrka med EFS. Orsaksbuketten till detta var att att det där var bra predikningar och att många andra från övre Norrland också samlades där. Vi var hormonellt friska studenter och min kompis prickade exakt våra dunkla och illa dolda motiv när han sa: Bra predikningar i Löten. Och många snygga tjejer. Anden får sitt, köttet sitt!****
Sista terminen Uppsala – den då så kallade Prakten – arrangerades ett extraseminarium ute på Löten-Johannelund och främst vi som skulle prästvigas för Luleå och Härnösands stift för dit. En ledande gestalt på platsen sa då till oss som skulle ut och böka i den vingårdsjordmån som hade EFS i myllan: För att ha en bra relation till EFS behöver ni vara klara och tydliga i Andra artikeln. Är ni rediga i förkunnelsen om Jesus och försoningen i Honom gör ni vad som ankommer på er för att ha en god relation till stiftelsens folk. Accepterar de ändå inte er är det deras fel!*****

Läsaren torde nu muttra:
Temat du och efs saknar ju fullständigt allmänintresse och har dessutom såhär lång bara rört saken ur historisk synvinkel fram till 1978 då du som nyprästvigd placerades i Älvsbyn. Ge dig!!

Så då gör jag så. I alla fall för den här gången. Men först en sak till:
Efter min farmor fick jag i mitten av 1970-talet ärva Carl Olov Rosenius samlade skrifter i fyra band i frakturstil. Ettan och halva tvåan läste jag på instuderande vis med understrykande penna i hand och noggrant uppslagande av alla de många Bibelreferenser den gode Carl-Olov gav. C-O grundade EFS i mitten av 1800-talet och kom med sina skrifter att påverka rörelsen och Svenska kyrkan djupt. Och om hans vålnad skulle hemsöka nutidens kyrka och EFS mer skulle mycket vara mycket annorlunda – och bättre.

Såja! Nu har jag skrivit klart. För den här gången.
Nu återstår bara att placera detta inlägg i en kategori – men vilken? Hmm. Tänk. Tänk.
Inte Farfar funderar i alla fall. Knappast Politik. Kategorin Lura fler läsa bloggen finn inte (än).
Äh! Det får bli Församling!

Var inte det ett fint gammalt ord: skickelsediger?
Betyder väl ungefär händelserik eller nåt sånt – det denna dag varit.

Redan på morgonen vaknade jag och efter att ha duschat och frukosterat grep jag mig an dagens första viktiga uppgift: skriva ett SMS. Det är minsann ingen lätt sak då min telefon är så trög* och ger så många konstiga förslag på stavning. Efter visst knåpande skickades dock meddelandet Tack för 33 år! till madammen i mitt liv. Två snabba minuter senare kom repliken: Jo tack själv. Här är ung lika varmt som då. Att hon på bara två minuter fått till så mycket text fyller mig med både aktning och öm beundran.
Det är alltså 33 år sedan vi gifte oss i Nathanaelskyrkan i Tierp. Värt ett SMS – eller två.

En arbetskamrat fyller ett sekretessbelagt antal år denna dag. Hon fick nästa SMS: Grattis! och svarade också inom ett par minuter: Tack det samma. – hon vet att vi har bröllopsdag. Värst vad de flickorna är flinka med fingrarna!

Cirka ½9 rattades bilen mot Piteå där det å Havsbadet i dagarna hålls nationell årskonferens för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Rörelsens ungdomssektion SALT planerade att ha seminarier av olika slag mellan 10-12 och jag var ombedd att leda ett med tiotalet så kallade kids. Deltagarna kallades så i ett SMS för ett par dagar sedan. När jag skulle besvara det SMSet med bara två enkla bokstäver föreslog telefoneländet öl, ök oj, mk, ol, nj, mj, ok och ml. Varför inte ge ok direkt när det var vad jag avsåg? 

Seminariet jag fått förtroendet att leda handlade om grunderna i kristen tro – kristet ABC, typ. Det hölls i konkurrens med andra mer sportiga seminarier som de flesta hade valt, sannolikt enligt maximen en grund själ i en sund kropp. Knappa dussinet var dock hos mig, mer intresserade av en sund själ i en rund kropp. Vad seminariet innehöll kanske jag återkommer till i ett senare inlägg.

Med nyäten lunch i magen hade jag från Piteå sällskap i bilen av två elever på skolan – upphämtning och sådant samordnat av diverse telefonsamtal och (från min sida långsamt och enstavigt) SMSande. Sedan dessa lämnats vid porten for jag på vad jag trodde skulle vara en loppmarknad men det visade sig vara först på söndag som den går av stapeln. Trevligt umgänge med kaffe och dopp blev det i alla fall.

En skickelsediger dag som ingalunda än är slut.

I ett blogginlägg av den andra maj för två år sedan hade jag en fotnot som förklarar innebörden av den konsonantansamling som utgör rubriken för vad jag nu 25 månader senare skriver. Läget är alltså detsamma som då i det att madammen i mitt liv igår reste söderöver för att besöka moder, syskon med familjer å allt. Det handlar förutom föräldrabesök om två syskonbarns studentexamina och ett annats konfirmation samt en broders lätt nedtystade 60-årsdag. Allt detta givetvis inte på samma dag. Inte ens då hon är i Uppland – men ändå nära i tiden.

Att jag å min sida befinner mig kvar i försommarens* Norrbotten beror på arbete, inte på att jag önskar utebli från slikna partajer. Inte heller beror det på att jag skulle vilja undvika den släkt jag fick i knäet när jag gifte mig. Och som jag uppskattar till fullo. Liksom att vara gift.

Jobbet (denna vecka hitintills) är inne i en terminsslutfas vilket betyder full acceleration. Förutom lektioner och slika ting dessutom betyg till elever kommunens iv-program och omdömessättning för de som är ordinarie folkhögskolestuderanden. Sådant kräver både tanke och rådslag.
Planering för en kursvecka efter Pingst inom ramen för Svenska kyrkans grundkurs på ½ fart och modifierad distans och ett upplägg av två veckors konfirmandläger i augusti gymnastiserar ävenledes hjärnan. Upplägg av en speciell utbildningssatsning i samarbete med Haparanda och Tornios församlingar och kommuner och en annan grej kopplad till Luleå kontrakt** är ytterligare ett par jobbollar i luften.

Näraledes har jag dessutom blivit ombedd att på fredag ta ansvar för ett seminarium inom ramen för ungdomsrörelsen SALT:s egen konferens i samband med EFS:s årskonferens i Piteå. Jag kommer då att prata tvärt emot vad Bibeln säger i Hebreerbrevet kapitel 6 verserna 1-3 – men det återkommer jag till framledes.

Kungens eskapader, svar och ickesvar på frågor och annat sådant ids jag inte lägga bloggkrut på. Tycker bara helt stillsamt att de franska, ryska och demokratiska revolutionerna uppenbarligen lämnat något halvgjort. Det är i sanning svårt att hitta en institution som är mer otidsenlig och patetisk än monarkin – särskilt sedan statskyrkosystemet formellt upphört.

Fast kanske finns det något lika patetiskt när jag tänker efter. I så fall är det nog detta att man högeligen åstundar att ha skolavslutningar i kyrkor och samtidigt ondgör sig över befarade välsignelser eller annat religiöst hyss – som man inte tror på. Hörde ateistsektledaren Sturmark tala om detta på radio igår. Det var som att lyssna på kungen. Pinsamt. I sanning pinsamt.

Och nu återstår det 10 minuter till kvällens avsnitt av The Event.