stigstrombergsson

Om någon tror att rubriken gömmer något sensantionellt snaskigt omoraliskt erkännande från min sida vill jag redan nu säga att läsaren kommer att bli besviken. Eller lättad. Otrohet i den mening ordet vanligen har är det inte frågan om. Alls!

Monarkens eventuella eskapader någon gång under sin livscykel är inte heller ämnet för inlägget – även om ordvitsen i min mening enligt meningen min var både finurlig och bra.

Nej, inlägget handlar om ecklesiologisk infidelitet om man vill dra formuleringskonsten till en helt krystad gräns. Jag gick i en annan kyrka än den jag brukar gå i! är vad det handlar om. Och för att göra det var jag nödd och tvungen att gå förbi den kyrka jag brukar gå i. Och till. Men jag gick en lov. Liten.

Sommaren 1978 flyttade vi till Älvsbyn och jag började uppdraget som församlingspräst med Älvsby kyrka som huvudsaklig gudstjänstlokal. De flesta av de församlingens gudstjänster jag fick förtroendet att agera i var i den kyrkan. Älvsby kyrka blev min kyrka – inte för att jag ser mig som ägare till den utan på grund av en nära relation*.
Om en söndag inte innebar ansvar för gudstjänst där (eller annorstans) var det ändå i den kyrkan jag firade gudstjänst. Var annars? Lubba runt i andra (fri)kyrkor i byn var inte aktuellt. Inte heller att sätta sig i bilen och köra 6-7 mil för att fira gudstjänst. Det hände bara när vi i vevan hälsade på mamma och pappa, sedemera farmor och farfar, i Luleå. Och inte fira gudstjänst fler lediga sön- och helgdagar än än man väljer att avstå är ju konstigt. Som präst önskar jag ju att folk skall bränna en del av sin fritid på det jag har som arbetsuppgift och därför är det väl rimligt att jag också bränner en del av fritiden på samma sak. Framför allt när gudstjänsterna kvalitetssäkrats genom att nattvardsbordet dukas. Genom åren har detta sista blivit allt mer betydelsefullt när jag om helgerna jag är arbetsfri – de flesta – funderar på om jag skall gå i kyrkan.** Men var jag ska gå funderar jag inte kring.
Det handlar om Älvsby kyrka - min kyrka.

Där firades inte – märkligt! – Mässa på Kristi Himmelsfärds dag. Då det är en stor högtid under kyrkoåret var jag där i alla fall. Mäss-löst var det också förra söndagen och därmed också Stig-löst. Men idag var det Högmässa i min kyrka. Valet självklart – typ.

Men inte. Det blev EFS – utan mässa. Ett klart fall av ecklesiologisk infidelitet.
Orsaken till detta var inte något i min kyrka. Nejnej. Inget bort-val förelåg!

På folkhögskolan har jag en arbetskamrat som med hull och hår – inte värst mycket hull – är engagerad i den lokala EFS-föreningens arbete och verksamhet. Hon är det närmaste skolan har vad gäller musikalisk kompetens enär hon är en god och skicklig amatörmusiker. Detta leder till att de skolgudstjänster som firas några gånger/år blir ett gemensamt samarbete mellan henne och mig .
Föredrag, presentationer, seminarier i stora och smärre sammanhang har jag varit med om att hon har haft. Jag vet också att hon ibland kallats att predika i olika EFS-sammanhang i älvdalen – alltså Pite älvdal. Lokalt är hon med i en så kallad ansvarsgrupp på EFS och brukar leda möten – gudstjänsterna kallas så där – fast genom alla år då jag då och då ombetts att predika där har det slumpat sig så att hon inte då haft det uppdraget. Då och då talar eller predikar hon också i möten men oftare har hon – med make och kanske fler – medagerat med sång och musik.

Faktum är att det faktiskt har slumpat sig så att jag, under alla de ca 25 år som gått sedan hon och hennes familj kom hem från Etiopien och under alla de 15 år vi också varit arbetskamrater, aldrig sett och hört henne agera i gudstjänst utan att köra flygel eller ha en gitarr på magen.***

Och idag var hon annonserad som predikant i gudstjänsten på EFS! 

Jag brukar som sagt inte längre jaga predikanter – alltså flänga runt i olika kyrkor beroende på vem som predikar. Den sortens aktivitet kunde jag kosta på mig när jag växte upp i Luleå och när jag studerade i Uppsala. Glesbygdsboendet har botat sånt. Men idag tänkte jag:

Aldrig på 25 eller 15 år! - beroende på hur man räknar!
Livet är ju så kort! Det kan handla om: Höra Margot och sedan dö!!
Så jag gick i gudstjänst på EFS. Var alltså ecklesiologiskt infidelisk. Otrogen.

Och fick del av goda tankar om sambanden mellan glädje – förkrosselse, glädje – nöd för den kämpande människan, glädjen – kampen. Med många Bibelbelägg.

Till detta en eritreansk tjej som sjöng på tigrinja och amharinja. Dessutom mer sång – samma sånger på nyss nämnda språk + engelska och svenska.
Och så kyrklunch med krubb från Eritrea.****

Men till Pingst firar jag gudstjänst i Älvsby kyrka!
Nån (....) ordning ska det vara!!

---

* Apropå detta med min kyrka: se gärna inlägg på tobbe lindahls blogg – här.
** Det är inte bara jag som gör det valet. Älvsby församlings gudstjänststatistik för 2010 visar att i genomsnitt är det något fler personer som firar gudstjänst när det är nattvard jämfört med när man plockat bort mässan. Att i drygt hälften av huvudgudstjänsterna utelämna det som sedan den kristna Kyrkans första tid varit en söndaglig självklarhet – att bordet dukas – är för mig lika obegripligt som att i varannan EM-kval-match medvetet inte ställa bästa lag på plan. Att bänka Zlatan fast han är i form – typ. Tror att publiken skulle svika då – faktiskt.
*** I folkhögskolans kapell finns en flygel som jag för övrigt anser borde förpassas därifrån.
**** I predikan kom meningen: En kamrat på min arbetsplats sa en gång...
Jag spetsade öronen, beredd på att kanske få höra något jag någon gång själv knäppt ur mig. Ingalunda! Det var en av idrottslärarna som citerades i gudstjänsten. Ett bra val eftersom de killarna faktiskt vet vad de pratar om.