stigstrombergsson

Svårt är att veta vilka krav det är rimligt att ställa på dig, noble Bloggläsius. Ett ideal vore om du noga och omsorgsfullt sedan flera år tillbaka läst och av hjärtat memorerat allt som här blivit nedknapprat. Dock tror jag det är en orealistisk förväntan. Jag får nog förutsätta det realistiska:
Du är en sporadisk läsare som förstrött ögnar igenom en del av vad jag skriver och sedan glömmer alltsammans. I denna bistra verklighet är det därför på sin plats att jag, innan jag fortgår i skrivandet av detta inlägg som är av mer allmän karaktär, remitterar läsaren till ett två år gammalt inlägg under rubriken mycke på tapeten – klicka här. Både tidsepoken, den illustrativa bilden och sakinnehållet i inlägget då har viss bäring mot inlägget nu – när det är mer på tapeten.

Skolläsåret nu är väl som då någotsånär avslutat. Förra veckan då de andra lärarkumpanerna hade ett par dagar till peptålk och andra överläggningar var dock jag och några andra till stor del sysselsatta med en vecka med Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans. Däremellan ägnades tid åt planering av konfafotbollen i augusti. I princip – men bara i princip – är jag väl efter detta och efter sistlidna helg nu i och med denna dag på sommarledighet utan tider och stunder att passa. Visst planeringsjobb inför hösten återstår dock och skall göras denna vecka men för det ändamålet behöver jag inte uppsöka arbetsplatsen utan kan fixa alltsammans från bostaden. Jag är alltså ledig och det är därför det regnar alldeles ofantligt.

Lördagen ägnades åt att guida Norwichare och åt att predika en halv gång på engelska och en gång utifrån evangeliet enligt facebook. Det är möjligt att jag återkommer i det ärendet senare – regniga dagar är bra bloggdagar.

Igår var dock en jobbet-fri dag som dock ändå inte blev tom och aktivitetsfri. Det blev mer på tapeten alldenstund det nu, liksom för två år sedan, skulle tapetseras i Luleå. I maj 2009 hade, som jag skrev i inlägget då, den äldsta sonen med fästmö fått sig en två som skulle snofsas. Då sedan de tu blitt tre har det blitt en fyra som behöver nya tapeter. Barnbarnet Tyra med mamma och pappa skall alltså byta bostad fast bara inom synhåll från den gamla lyan. Förutom att fyran innehåller en sektion till är lägenheternas planlösning av kök och sådant exakt likadan. Därför synes på bilden i detta inlägg sonen kämpandes i det krångligaste hörnet där tapeten måste träs bakom några ofantligt malplacerade rör.
I inlägget för två år sedan visade bilden hans fader – alltså jag – i samma skamvrå. Då myntade jag kreativa begrepp som applikationistisk eller papperklistrisk succession och efter tapeteri-insatsen igår påstår jag att kunnandet nu kan anses ha gått vidare till nästa generation.

Med risken att lilla Tyra skulle ramla ned i limhinken eller tugga i sig ett rakblad befann hon sig på andra sidan en stängd dörr tillsammans med sin väna moder som ägnade tiden åt att skruva ihop tidigare under dagen inhandlade IKEA-pinaler. Av replikerna därifrån kunde slutsatsen dras att den lilla tösen inget högre önskade än att få hjälpa till – och detta givetvis på sitt sätt. Ajaj Tyra!! hördes högfrekvent. Nej! förekom också även sedan mormodern anlänt för att brottas med barnbarnet samtidigt som morfadern rev gamla tapeter och spacklade.

Full fart på alla alltså – inte minst på den minsta. 
Kameror och sådant var dock hemma vilket betyder: ingen Tyra-film.