stigstrombergsson

Liberal betyder fri.
Liberalt tänkande kan då betyda tänka fritt.
Fast nu snarare vad det verkar fritt från tanke.

Läste i dag i Dagen en notis om att någon liberal människa i kvällstidningen Aftonbladdret skrivit någon form av debattartikel i vilken hon kritiserar de diakoner i Svenska kyrkan som fäster allmänhetens och myndigheternas uppmärksamhet på den utslagning som drabbar folk som enligt det rådande sociala regelsystemet anses för friska för att vara sjuka och för sjuka för att orka arbeta*. Debattösen menar att när man påtalar detta är det att hemfalla till socialdemokratisk propaganda vilket man rimligen inte bör göra i Svenska kyrkan. Där vill hon i stället möta budskapet ”att Du är av Gud och underbar”.

Vad är det för dravel??

Floskeln ”att Du är av Gud och underbar” är väl för kissemissen inte det kristna budskapet!!

Det kristna budskapet är – läs nu noga – att Gud själv i kärlek till den mänsklighet som visar allt annat än underbara drag väljer att titt och ofta sända profeter som definitivt inte skräder orden över att rika och välbeställda myser på sina divaner samtidigt som invandrare, änkor och faderlösa drabbas av allt djupare förnedrande systematisk social utslagning. Läs Amos, Jeremia eller någon annan av Gamla testamentets Gudsutsända gnällspikar så får du svart på vitt.

Det kristna budskapet är vidare och framför allt – läs nu ännu mer noga – att Gud själv (i kärlek till den mänsklighet som visar allt annat än underbara drag) väljer att en gång för alla bli en människa. Som sådan, alltså som Jesus, gör Gud nästan inget annat än häver de utslagnas situationer samtidigt som han kastar ve-rop över dem som förhäver sig i en på fattigas misär välordnad medelklasstillvaro. Berättelserna om Jesus visar att Gud som människa till och med går så långt i sin kärlek (till den mänsklighet som visar allt annat än underbara drag) att Jesus när han dör på korset gör de förtvivlades rop till sitt. Hos både berättaren Markus och Matteus är Jesus sista och finala lidandesreplik: Min Gud! min Gud! Varför har du övergett mig?

Om Jesus på det sättet för människornas skull gick in i den totala hopplöshetens mörker är det väl för katten – här menar jag samma kissemiss som jag nämnde tidigare – en fullt rimlig och kristlig åtgärd att diakoner i den kyrka som bekänner Jesus uppståndelse och seger över allt ont påtalar när folk far illa av ett system som driver folk ner i armod, förnedring, misär och förtvivlan samtidigt som andra tillåts bli rikare. Eller?

Till detta kommer ju också det faktum att också de som idag slås ut av den liberala politiken också ”är av Gud och underbara” (om man nu skall låna dravel-orden) och därför förtjänar något helt annat än den liberala censurlinje som den tankefria debattösen i sin önskan om kyrklig opolitiskhet faktiskt önskar.

Bilden ovan fotograferade jag i San Salvador i mitten av 1990-talet och den flätar samman det fattiga lidande Latin-Amerika med den lidande Jesus. Identifikation alltså. Folket och Jesus, Jesus och folket delar samma lidande. Och då Jesus uppstår ur döden finns liv, upprättelse och framtid för dem som han delat lidandet med. Att kämpa för dem är därför ett sätt att predika Påskens budskap om Honom som uppstått från de döda - sådetså!

Idag är det 25 år sedan någon eller några valde att avrätta Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme. Vem som gjorde det vet jag inte. Misstänker att jag aldrig kommer att få veta det heller. Knappast var det en enskilds tok-gärning typ en packad Krister Pettersson som inte kunde minnas vad som hänt. Kanske var det en konspiration hos fascistoida delar av polis och försvarsmakt. Eller främmande makt som apartheidregimen i Sydafrika eller någon annan. Vi får knappast någonsin veta.

Vad som blev pinsamt tydligt var att hela första året sniffade polisens spaning sig fram längs spår som ledde bort från den eller dem som låg bakom mordet. Var det en leverans – typ? Eller bara klantigt? Konspirationsteorierna är många. Ansvar utmäts inte bland annat beroende på att nyckelaktörer inte längre är i livet.

Preskriptionstiden på mord var tidigare 25 år. Efter ett kvartssekel lades utredningar ned och skyldiga kunde teoretiskt träda fram utan att riskera straff. Eller kanske icke skyldigas kännedom om en sak läggas fram i ljuset. Nu är 25-årsgränsen borta och ett mord kan i princip vara öppet för utredning i evigheters evigheter. Givetvis är detta bra då det nu finns ny teknik som kanske kan användas på gammalt material knutet till ett mord. Och tekniken går framåt. Fast det är inte aktuellt i Palmefallet. Kulor och kläder är tvättade så det finns inget DNA att kolla – typ.

Så den enda effekten av att utredningen inte läggs ned utan förblir öppen är att man inte kan utreda utredningen, granska vad som gick fel, ställa – om än avlidna – klantisar och (medvetna) villospårare i sanningens ljus. Vilket borde göras...

Alla svenskas som då var vuxna minns morgonen när beskedet kom. För mig var det så att barnen – de två flickorna var 3 respektive 1½ år – var hos sin farmor och farfar. Jag och madammen var ensamma hemma och mötte nyheten när vi slog på TV för att – gissningsvis – se på någon form av skidåkning.

Mord! Statsministern! Det blev ganska mycket att ta in på en gång.
Dessutom pappan till en kompis jag tappat kontakten med sedan några år – men ändå: en kompis pappa. Äldste sonen Joakim Palme bodde nämligen ett år i samma studentkorridor som jag. Av honom blev jag till och med betrodd med familjens hemliga telefonnummer – faktiskt.

Palme var en stor politiker. Och omstridd. Troligen mer betydelsefull på den internationella arenan än här hemmavid. Idolisera honom tycker jag inte man skall göra*. Idyllisera hans tid finns det inte heller anledning till. Och att i tanken idealisera hur utvecklingen skulle blivit om mordet inte skett är också improduktivt.

Och ändå finns det – såhär 25 år efter mordet – anledning att tänka efter kring ideal, stämningar och realiteter för 25 år sedan. Och nu. För vissa saker var bättre - faktiskt. Björn Afzelius – numera också död – gjorde det 1997 i sången På mäster Olofs tid. Vill man lyssna på den kan det göras här liksom säkert på andra ställen på nätet. Den YouTube-fil länken går till vill till att lagga något men det är bara att ha tålamod – eller dra reglaget förbi där låten hänger upp sig. I vart fall var det så med min dator och mitt internet. Eller leta upp låten på annat sätt.

Pappa, hur var det förr?
Berätta hur allt var förr.
Det sägs ingenting, det skrivs ingenting;
Hur var det egentligen förr?

Då hade vi ett respekterad namn.
Då var jag stolt över mitt fosterland.
Man kände till oss vida omkring;
Snart vet man ingenting.
När Sverige talade så lyssna man,
för alla visste att det vi sa var sant.
Att säga ifrån var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då var vi tredje världens store vän,
en ständig förkämpe för friheten.
Vi sände pengar vida omkring;
Snart ger vi ingenting.
Det vackra ordet solidaritet
fick då en innebörd som var konkret.
Att hjälpa till var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena til väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp dom stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då blev man uppmanad att tänka stort,
och att förstå att allting hör ihop.
Att se att världen är som en ring;
Snart ser man ingenting.
Den gången eldades miljonerna
till att förverkliga visionerna.
Att ha en dröm var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den nya tiden kom en kylig natt.
Ingen har nånsin sett en natt så svart.
En natt som alla människor minns;
Sen minns dom ingenting.
Så låt mej säja till dej, lilla vän:
En kula drev oss in i tystnaden.
Med det var aldrig filosofin
på mäster Olofs tid.

Sexagesima är namnet på denna söndag som nu framåt kvällskulan läggs ad acta som det heter på finspråk – till handlingarna på vulgärmål*.

Då gårdagen oaktat lördag var en arbetsdag med Kyrkvärdskurs på folkhögskolan blev söndagen helgens enda möjlighet till skön morgonsovning. Ändå tillsammans med äldsta dottern till kyrkan för att delta i firandet av en icke ransonerad gudstjänst, alltså en Högmässa, där också förkunnelsen var god, central och tydlig.

Kyrkkaffet hoppades dock över eftersom det åktes skidor i Norge. Snabb hemmarsch för att se norrmannen ta hem segern i jaktstarten före två ryssar. Sveriges favorit räckte nästan. Men nästan är ju ingenting när det är guld som hägrar**.

Efter målgång placerades vi – madammen, äldsta dottern, yngste sonen och jag själv – i fordonet för resa till Luleå. Sockerbiten Tyra Isabelle Strömbergsson fyller ett helt år på tisdag men partajet skulle gå av stapeln idag när hon är ledig från dagis. Att flera av firarna förutom mamman och pappan – gammelmorfar och gammelmormor, mormor och morfar, en morbror, två fastrar, en farbror samt farmor och farfar*** – på grund av jobb eller studier också hade det lite lättare att slå sig lös en söndag spelade nog också in. Med Tyra jämnåriga partajare saknades men då alla de närvarande – utom möjligen mamman och pappan – utan problem lätt hamnar på samma nivå som födelsedagsbarnet gjorde det ingenting.

Tårta och klappar, alltså! Klappar är inte helt fel ord då pakethögens storlek väl var i klass med julaftonens – en dag man kan läsa om här och här.

Ordentligt kaffade och tårtade skjutsades äldsta dottern till Umeåbussen varefter måltid intogs på mathaket Bishop Arms i Luleå. Lite kyrkligt alltså. Sedan hemfärd och väl hemma en stunds filmredigerande vid datorn. Resultatet av mödan skådas här.

I morgon är det sportlov i Älvsbyn. Inga elever på skolan men väl personaldag. Sedan time out!

Kylan har släppt!!

Det är vad som först måste förtäljas denna fredagskväll när familjen i övrigt sitter framföt TV-apparaten flåstirrande på programmet På tåget eller vad det nu heter. I knapprade stund är det bara minus 5 ute vilket innebär en temperaturdifferens på ca 25 grader jämfört med de två sista veckorna. Tänk er detta översatt till en sommars plussgraderstillvaro: +5 skulle bli +30 bara över en natt! Tokgalet! Så är inte sommaren – men väl vintern i Norrbotten, landskapet som är som eljest som det sades i en reklamfilm för några år sedan.

Det är alltså fredag kväll men arbetsveckan är inte slut. Under morgondagen skall jag leda en Kyrkvärdskurs på hålkflugskolan – förlåt: folkhögskolan – mellan ungefär 10 och 16. Sedan blir det helg som bland annat kommer att innefatta ettårsfödelsedagspartaj i Luleå. Lilla Tyra fyller på tisdag men firas på söndag. Sådetså!

Vidare kan sägas att regimerna i Mellanöstern och Nordafrika verkar falla som käglor. Tunisien, Egypten är fixat. Bahrain, Jemen och framför allt Libyen jäser och Svea Rikes utrikesminister verkar inte haja vad som händer – och definitivt inte hastigheten i händelseförloppet. Nu är han inte ensam om att fatta sakta. Hela väst verkar tro att utveckling och omställning skall gå så lugnt och långsamt som de är vana vid – och innerst önskar.

Så är det nu inte! Internet, Facebook, Twitter, mobiltelefoner för sin egen tillvaro och makten tas från kalkylerande diplomater som förlitar sig på tyst diplomati i förseglade rum. Givetvis måste också de politiska systemen lära sig att fatta snabbare. Flygförbud som hindrar Libyendiktatorn att flyga in professionella slaktare – legosoldater – borde givetvis utfärdats för flera dagar sedan. Nato har resurser att stänga av den typen av transportresor och borde kvickt och alert använt sig av dem. Frysning av vacklande diktatorers ekonomiska tillgångar borde också omedelbart ske när tillvaron börjar gunga under deras maktfullkomliga betonghäckar.

Finns mer att nämna just nu? Givetvis!!

Idag har jag sammanställt statistiken över gudstjänster och andakter å folkhögskolans kapell förra året. Tråkigt att göra men intressant att se resultatet. Gissar att jag kanske återkommer i ärendet.
Ett litet häfte – det blev inte mer 32 A4-sidor när man skrev ut det – vid namn Mission i kontext – förvandling, försoning, upprättelse är värt ett grundligt studium. Dokumentet är ett bidrag från Lutherska Världsförbundet till förståelsen och utövandet av missionsuppdraget och kan laddas ner här. Jag återkommer i ärendet.
Kyrkans diakoner mannar reling för ett Påskupprop till attack mot konsekvenserna av den nuvarande regeringens utslagningspolitik av sjuka och arbetslösa. Bra! Någon måste ryta till och om det kan läsas bland annat här. Värt att återkomma till.

Men nu slutar jag – för i kväll – och önskar alla en ofrysig fredagskväll.

Idag för 23 år sedan fast tidigt på morgonen föddes gossen som som liten kom att bära smeknamnet Hattifnatten och numera är pappa till mitt barnbarn Tyra. Som nummer tre i syskonskaran var han en efterlängtad lillebror som kom att älskas och ibland kärvänligt torteras av sina äldre systrar. Blev klok och förståndig i alla fall. Men det är inte han som är på bilden.

Den är i stället vald vald utifrån att jag idag har fällt min första björn med ett direktskott i bogen.

Förbryllade läsare bekanta med den nordiska rovdjursfaunans vintersovvanor undrar troligen hur denna storviltsjakt kunnat äga rum i slutet av februari och för att skingra ovisshetens dimmor skall jag nu helt korteligen redogöra för saken ifråga.

Denna dag och kväll har å folkhögskolan hållits program och funnits aktiviteter kopplade till Älvsby Vinterfestival – lämpligt när det är cirka minus 25. Vissa delar som till exempel sprintskidtävlingen blev inställda men annat kunde genomföras – bland annat jakt i simulator. Fiffigt. Med någon form av laserbössa gällde det att på stor filmduk pricka lubbande vilda djur av slag. Jag testade björnjakt och fällde min första björn. Inte illa presterat särskilt som jag hade blivit ihjälriven av två på duken tidigare uppträdande och av mig skadskjutna nallar.

Kom för någon timme sedan hem från Luleå där det först käkats ute på lokalt mathak och sedan inmundigats tårta hemma hos barnbarnet Tyra med föräldrar. Tårtan gällde de i förra inlägget nämnda födelsedagarna.

Men också lilla Tyra fick en del av sleven – förutom att smaka lite tårta.
Knappt ett år gammal har hon visat sig så klok och så förståndig - förutom söt. Detta uppdagades för någon vecka sedan när Tyras mormor ringde upp Tyras farfar – alltså mig. I samtalet undrade Tyras mormor om inte Tyras farfar och farmor skulle vilja göra gemensam sak med Tyras mormor och morfar vad gällde en sak Tyras moder sagt till mormodern. Saken ifråga var den att Tyras mamma hade nämnt att Tyra i ettårspresent önskade sig nya vinterdäck till bilen.

Tänk så familjesolidarisk den lilla klimpan är! Och så förståndig! Man blir rent tagen.

Barnbarns önskemål må levereras!
Allt är därför fixat, monterat, levererat och uppgjort. Och firat.
I samband med festiviteterna filmades det givetvis. Resultatet kan beskådas här.

I småskolan fick man ibland uppsatsämnet ”Min skolväg” och det gällde då att, för att fröken Jansson skulle kunna bedöma språknivån, beskriva 350-meters-promenaden i livfulla ordalag. Tidigt traumatiserad av detta har vägbeskrivningar av alla de slag sedan ofta fyllt mitt sinne. Så denna förmiddag*.


Kylan har släppt sitt strama grepp över nejden. Eller åtminstone tagit kafferast. Bara ungefär femton minus i morse. Skönt. Under den osedvanligt långa köldperioden har solen varit framme utan att allvarligt lindra kylan men ändå gjort tillvaron väldigt vacker. Också idag skiner stjärnan och vintern blir oerhört snygg.


Traskade därför iväg i extra god tid beväpnad med den av familjens mobiltelefoner som har någotsånär kvalitet i sin fotofunktion. Plåtade med frusna händer längs gångstigen upp till kyrkan samt under en kort omväg bland kyrkstugorna invid helgedomen. Gnistrande!


Väl i kyrkan befanns det som nämnts i tidigare inlägg vara den kristna kyrkans normalgudstjänst – alltså typ Högmässa. Inte någon ransonerad eller stympad halvmesyr utan både Ordets läsning av budskapet om Jesus och Bordets delaktighet i densamme.


Kommenterad Högmässa var det för att underlätta för cirka den tredjedel av församlingen som var konfirmander och hade läsning detta veckoslut. Den andra tredjedelen av de närvarande – totalt var vi ungefär 45 stycken – var vad jag vill kalla nya svenskar, alltså personer som fötts någon annan stans i världen och som flyktingar eller invandrare hamnat här. Den delen av församlingen kommer som regel till gudstjänst till fots då de inte (ännu) i de flesta fall kunnat skaffa sig bil. Sista tredjedelen var, inklusive den så kallade kyrkobetjäningen, vi svenskfödda svenskar. De – eller rättare sagt vi – var färre än vanligt vilket gissningsvis beror på att de flesta av vår sort brukar kyrkvandra i bil och på grund av kylan därför inte trott sig om att ta ut fordonet ur den sköna garagevärmen. Kanske är det därför dags för en ny variant av psalm 298 i psalmboken som då skulle kunna lyda:

Gud, ditt folk är fordonsfolket. Alla rattar de sin bil.
Skall parkera, måste tanka för att köra kyrk-vägs-mil.
Men när kylan, men när kylan, biter till, ja då får bilen stå.
Bara folk från varma länder orkar då till kyrkan gå.

Nu om en stund skall dock bilen fram för resa till Luleå. Äldre sonens fästmö fyllde år sistlidna vecka och gossen själv jubilerar på tisdag. Bägge firas med tårta idag och som rosen i sagda tårta får farfar träffa Tyra. Film kommer alltså sent ikväll på ANDRA BLOGGEN.

Morgonsurfande på nätet innan planerad avmarsch till kyrkan för firande av icke ransonerad gudstjänst – alltså Högmässa – slösurfar jag en stund på nätet, kollar bloggar och ett par tidningar. Finner en notis med ett innehåll som sällar sig till den lilla hög initiativ från Kristdemokraterna som gjort mig riktigt positiv. Högen av negativa gräsligheter är inte heller speciellt hög då partiet och dess ledning mestadels är att likna vid sliskigt ointressantavslagen Coca-Cola.

Nåväl: KD-ledaren tar kamp mot den överstatlighet som i stort och smått präglar den Europeiska Unionen. Tar ett rejält tag i dosan för att sprida nikotinslaveriets hälsoalternativ till de väl inrökta EU-medborgarna. Av detta drar jag slutsatsen att kryddan är skyddad här i fäderneslandet – i vart fall om Hägglund får råda. Läs här där det också finns fler länkprillor att lägga in.

Nästintill varje dag ställs frågan i jadron*, på TV och i publikationer av alla slag: Vem blir partiledare för sosseriet? Dessutom diskuteras ivrigen och innerligen huruvida den av hemlighetsmakeri präglade urvalsmetoden är bästa sätter att smussla fram en ledare som kommer att åtnjuta förtroende i partiet. Samtalen om Mona Sahlins efterträdare verkar – förutom av media – föras i de rejält insyltades korridorer med väldigt liten möjlighet för den vanlige sossen att ta del av vad som händer, än mindre påverka saken. En valberedning skall vara tänkebänken, inte fria nomineringar.

Här tycker jag partiet skulle lära av Svenska kyrkans sätt att välja biskopar som går till på ett intressant sätt som samtidigt är både internt och offentligt. Gör såhär:

Låt varje (s)-förening skicka en elektor per 100 eller 200 eller 500 medlemmar – vad som är lämpligast för rörelsen – till ett sammanhang där de med hjälp av det fria ordet lanserar och talar för kandidater de tidigare bett skall stå till förfogande. Sådana personer är då karriärsugna klas-klättermöss som gärna vill eller ödmjuka partignagare som kanske inte högeligen åstundar uppdraget med står till förfogande om rörelsen kallar. Genomför sedan ett provval bland dessa för att få fram de fem-sex som inte bara får ströröster. Intervjua dessa och låt elektorerna efter hearingen rösta. Den proceduren avlivar – bildligt – klättermössen som näppeligen erhåller ett brett förtroende. Skulle röstningen utfalla så att ingen partignagare når 50% görs en andra valomgång mellan ettan och tvåan.

Fördelen med detta är att man lokalt faktiskt ges tillfälle att både tänka, tycka och tala samtidigt som besluten fortfarande finns inom rörelsen. Dessutom blir processen offentlig alldenstund medias representanter kommer, med saliven rinnande i mungipan, ta del av både den offentliga nomineringen och hearingen.
Lär av kyrkan! blir alltså mitt råd.

Fast det behöver göras mycket mer inom (s) – liksom i kyrkan.

Nyligen kom en (s)-rapport där en grupp uppsatta och rejält insyltade partikoryfeer skulle analysera läget och staka ut någon slags framtidsväg för partiet som nu förlorat två val på raken. Ingen lätt sak minsann! Särskilt när man själv sitter så till att man inte ser orsakernas skog för alla anledningars träd. Därför ser man givetvis inga syndabockar och kan inte heller lyfta fram klara orsakssammanhang. Då man därför inte fattar var man är eller hur man kommit dit där man är kan man givetvis inte heller lägga upp några klara vägar att gå. Pinsamt nog fungerar i detta stycke sosseriet fortfarande till sin inre kultur som om man fortfarande är det statsbärande politiska organet de flesta gillar – utom några egoistiska förvirrade borgarbrackor samt en och annan vänsterskruv. Att det inte en tillfällig formsvacka utan olyckligtvis finns djupgående värderingsförskjutningar i egoistisk-borgerlig riktning hos väljarna ser man inte – eller vägrar att se. Och kan därför inte rätt opinionsbilda mot. Det enda som märks är det än mer generande att en del av dem som trots allt anar förskjutningen väljer att trubba av sin ideologi för att luffa efter i riktning högerut - allt för att fortfarande platsa och slippa känna sig marginaliserade.

Läsaren behöver ju inte vara Nobelpriskandidat för att ana att jag här ser en parallell i kyrkan som i alltför stor utsträckning fungerar likadant. De som centralt är satta att leda administrerar katastofkurs och när problem uppdagas tar de sig före att själva göra analysen. Givetvis märker de inte att det inträffat något alarmerande. De är också ett gäng som inte ser orsakernas skog för anledningarnas träd. Ingen finns som rår för nåt och det finns inte heller behov av att vidta några åtgärder**.
Den genomgripande åsikts- och värderingsförskjutningen i samhället – alltså sekulariseringen – vill alltså de kyrkliga höjdarna inte se utan väljer i stället att uppfatta sig som de fortsatta stora bärarna av Svenska folkets andliga öden och äventyr. I närheten av dessa finns dock några som lägger märke till den yttre sekulariseringen men för att inte känna sig på kanten reagerar de med en inre sekularisering och börjar dagtinga med den tidigare etablerade hållningen – läs teologin och tron.
Exempel på sådant finns i lokala, regionala och nationella sammanhang.

Ångbåten Titanic körde för fullt i mörker och kyla. Telegram med prognoser om dimma och is brydde man sig inte om. Varningarna togs inte ad notam. Man var ju modern och osänkbar.
Och så small det...

Bilden? Illustrerar sanningen att en bloggares åsikt är en fis i rymden.

Det var ett tag sedan jag bloggade. Söndag morgon för att vara exakt. Till mitt försvar måste jag då säga att jag tve-bloggade fast det ena inlägget var muntligt och nog borde haft rubriken internationell konferens II. Tocket filmbloggande kommer bara undantagsvis dyka upp framledes. I och med detta inlägg kan jag således anses vara tillbaka i mitt vanliga tangentbordsknappande jag*.

Internationella konferensen var bra. Ungefär 300 deltagare på föreläsningar, seminarier etc. Samt umgänge och kontaktodling. Kallt väder givetvis men då avståndet mellan boendet och konferensandet var av inomhuskaraktär möjligt att överbrygga i Birkenstock gjorde vädret inget. Sankt Olovs kyrka – bild kommer – låg på gångavstånd fast då förslagsvis i andra skor.

På måndag anlände en kvartett frusna Liberianer anförda av Luleå stifts internationella sekreterare till folkhögskolan. Tankar byttes och situationer beskrev i akt och mening att söka utröna om ett mer organiserat utbyte kan skapas till glädje och båtnad för bägge parter. Framtiden får visa hur**.

Resten av veckan har sedan gått i ett intensivt arbetande tecken kombinerat med tillfälligt gräsänklingsskap. Sjukdom i medarbetarkårens närhet har medfört viss omfördelning av uppgifter och madammen i mitt liv reste igår till huvudstaden för att fortbildas ett par dagar och sedan förbli där som syskon- och moderbesökare till på söndag. Då också yngste sonen – Heffaklumpen kallad som liten – numera veckobor i Luleå är jag alldeles ensam i fastigheten. Synd om mig är det inte men lite tråkigt har jag. Har man varit sex personer i familjen blir det plötsligt lite plötsligt att vara alldeles själv i sällskap blott med böcker, dator, TV och utomhustermometrar som frusit fast runt 30 minus.

Just detta senaste är det allmänna veklaganämnet på bloggar, Facebook och i dagligt tal. Jag ids inte skriva om kylan mer än att den nu på grund av sin ihärdighet förefaller vända människors humor i svärtande riktning. Ett exempel på kylslagen svart humor är vad en prästkollega från stiftets sydligare nejder skrev för någon dag sedan: Perfekt dag för att köpa glass! Ingen risk att den smälter på väg hem om man går från affären!

Utanför kallhålet Älvsbyn händer givetvis också saker av blandad karaktär. Demokratikrävande demonstrationer sprider sig vidare i Mellanöstern. Svenska kyrkans internationella arbete Hela världen byter namn på nytt. Samma kyrkas diakoner samlar opinion mot utslagningen och nyfattigdomen. Bloggaren Dag Sandalh påtalar delikat inomkyrkligt ränksmideri. Och mycket annat. För den nyfikne inte en lugn stund men jag skriver inte vidare i dessa saker.
I vart fall inte nu.

Kanske kan framtida blogginlägg bli som detta:
Klicka här.

Herren gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.

Så står det i Magnificat i början av evangelisten Lukas berättelse. Marias lovsång handlar specifikt om Guds ingripande i världen i och med hennes graviditet och son, men tanken att Gud är och gör som orden anger är genomgående i Bibeln. Gud störtar... Gud upphöjer...

Är det vad som händer nu? Eller snarare hände i förrgår kväll då världen nåddes av nyheten att Egyptens diktator äntligen packat sin ränsel och kastat in handduken?
Fredliga demonstrationer som inte vikt för hot och provokationer har på tre veckor förändrat utvecklingen i den mest inflytelserika staten i arabvärlden. Egentligen ganska fantastiskt. Faktiskt.

Hur framtiden kommer att gestalta sig vet ju nu ingen. Värt att veta är att det tog Sverige runt 150 år att utvecklas från en enväldig monarki till den fria öppna enkammarriksdagsdemokrati vi har idag. Den sanningen skall inte göra oss överseende i förhållande till diktaturfasoner eller brister i nya demokratier men väl ödmjuka inför att andra folk kan ha en svår och ovan väg att gå. Vår väg var lång och inte utan hinder. Vägar till demokrati i andra länder kan också bli lång, ha steg framåt och bakåt. Det kan vi behöva vara ödmjuka inför.

Blir Egypten ett nytt Iran? Vissa tror det. Jag tror inte så. Framför allt hoppas jag inte det. Tror nog mer – framför allt hoppas jag mer – att Iran kan bli ett nytt Egypten och att folket också där kan synkronisera sig med hjälp av Facebook, mobiltelefoner, filmer på YouTube etc för att hålla världens blickar på sin strävan efter frihet och en juste demokrati. Och då givetvis inte bara Iran. Alla diktatorer bör bäva.

Jag gissar att när Israeliterna genom skrik och trumpettjut störtat Jerikos murar – läs Josuas bok i Gamla testamentet – gick ryktet om den förändringen till andra städer i det som då kallades Kaanan. Och skapade bävan. Ljudet från torgdemonstranterna i Kairo bör nog få en liknande effekt.

Skrivandes detta befinner jag mig fortfarande på Internationella konferensen i Skellefteå. Det är söndag morgon och snart bär det iväg till utcheckning från rummet och Mingelcafé innan gudstjänsten klockan 11. Om gårdagens intryck och konferensen som helhet ber jag att få återkomma.

Jag har knyckt text från min kompis Tobbe Lindahls blogg. Det rör sig inte om hela hans inlägg utan bara en del. Enklare att göra så än att skriva ett helt eget om samma pittoreska sak. Skulle jag gjort så hade mitt skriveri troligen blivit jättemycke längre än det här vilket då givetvis än en gång medfört läsarklagomål över att mina blogginlägg är för långa.

Tobbes rubrik är Gå i gudstjänst och sedan fortsätter han:

I morgon alltså. För då firas en helgdag som inte återkommer förrän 2038 sägs det, nämligen Sjätte söndagen efter Trettondedagen. Det är ju bara när påsken är väldigt sen och när veckordagar passar rätt mot datum så att tiden mellan Trettondedagen (6 jan) och första söndagen därefter blir kort, som det hinner bli en Sjätte söndag efter Trettondedagen. Passa alltså på i morgon att uppleva något som du inte sedan kan var med om på nästan trettio år. (...)

Tobbe bildförser inte sin blogg. Därför är detta inlägg obildat.

Jag är i Skellefteå. Noga räknat på stiftets Internationella konferens tillsammans med i runda svängar ytterligare 300 personer. Kul.
Läsaren må nu inte tro att det enbart är en nöjesresa. Tvärtom är min vistelse här förenad med en stor genomgripande uppoffring. Igår omtalade nämligen farmodern till det barn jag är farfader till att hon i eftermiddag och kväll skulle åka till Luleå för att träffa bland annat sitt – alltså vårt – barnbarn. Och äta tacos. Detta viktiga om jag att offra – fatta: inte träffa Tyra! – för att som planerat var åka till Skellefteå. Faktiskt ganska tungt men vad gör man inte för den goda saken.

Stiftets Internationella konferens hålls vart annat år och är enligt min mening en mycket viktig sammandragning. I förra veckan spordes jag av en arbetskompis: Varför tycker du att den konferensen är så rolig? och svaret blev: Är man lyhörd och nyfiken, pratar med folk som kommit från olika delar av världens osv har man på nåt sätt gjort fyra-fem snabba utlandsresor fast man bara farit till Skellefteå. Dessutom handlar det om att visa upp folkhögskolan, knyta nya kontakter, odla andra kontakter och träffa folk!

Så löd mitt svar och det är ändå bara början!

Jag menar - allvarligt talat - att det är absolut nödvändigt för mig och andra som vill verka för den kristna kyrkans växt och utveckling att tvinga oss själva att titta över vår egen lilla samfundsankdamms kant. I ordsammansättningen Svenska kyrkan finns nämligen en risk att just svenskheten blir för dominant och att vi glömmer att Kristi kyrka spränger alla nations- och folkgränser. Internationella intryck är ett bra motgift mot den sjukan. Dessutom är det så att lokalförsamlingarna är Svenska kyrkans grundläggande nivå – helt riktigt och enligt kyrkans regelverk – vilket innebär en frestelse till att man lokalt blir sig själv nokk. Inte ser över kanten på – just det – den egna lokala ankdammen.
Internationella konferensen motverkar den småskurenheten.

Därför är jag alltså i Skellefteå. Och bor på hotell. Och lyssnar till föredrag och träffar folk. Firar gudstjänster och samtalar. Jag tycker att församlingarna i stiftet i gemen skulle satsa mer på att låta fler anställda och frivilliga medarbetare delta för att ta in impulser från England, Latin-Amerika, Liberia, Tanzania, Egypten och andra ställen. Det handlar i någon mån om impulser kring vad man kan göra men framför allt kring hur man kan tänka. Utanför sin ankdamm alltså.

Fast Egypten blev det inte. Biskop Thomas från den koptiska kyrkan kom inte som planerat. Valde att stanna hemma i den tid av omställning som nu övergår hans flock. Rätt. Men Egypten är ändå med då vi i kväll nåtts av nyheten att Mubarak packat ihop och avgått. Inte en dag för tidigt. Glädjande. 

Vad har kvällen då inneburit rent programmässigt?

Svar: konferensinledning följt av ett intressant föredrag ägnat att introducera ett viktigt dokument Mission i kontext* från Lutherska Världsförbundet. Jag har inte läst det i detalj än men det är hämtat från internet och sparat på min hårddisk. Sedan en aftonbön i S:t Olovs kyrka och en pilsner med några goda vänner på hotellet. Nu är jag tillbaka på rummet med BBC på TV från och om händelserna i Egypten.

I morgon blir det gudstjänst, seminarier, föredrag och allt möjligt annat innan gissningsvis ytterligare en kvällspilsner tas med (andra) goda vänner**. Och på söndag konferensens grand finale!

Som läsaren fattar betyder detta att jag återkommer!

Bilden? Suddig variant av konferensens internationella gäster.

I Egypten pågår fortfarande demonstrationer och protester mot regimen. Läget stabiliseras och det hela börjar likna en utnötningssituation där Mubarak genom passivitet söker nöta ut demonstranterna. Gissningsvis hoppas Mubarak & co att världens media snart skall hitta något annat att göra reportage om så att folkens och regeringarnas uppmärksamhet svalnar. Den taktiken vore det väldigt olyckligt om västerländska demokratier som vår gick på. Visst kan det vara frestande att som européer och amerikaner stilla önska det alltid trygga tillståndet status quo men det är inte läge för det nu. Alltför länge har alltför auktoritära regimer i Mellanöstern hållits alltför mycket under armarna av alltför många demokratier – för stabilitetens och oljans skull. Nu är det dags att de människor som i Egypten och andra länder längtar efter den demokrati och frihet vi åtnjuter också får åtnjuta vårt stöd i sin strävan.
Extra klämt i detta sammanhang är naturligtvis Israel. Därifrån sett är det är det inte på andra sidan havet det händer utan bara tvärs över gränsen. Dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz ger en bra bild och kanske ett förslag på hur det kan ageras i den situationen. Googles översättningsfunktion gjorde grovgörat, jag putsade.

De första åren jag var församlingspräst var måndagar min lediga dag. Detta var på den gamla tiden* strax efter inlandsisens avsmältning då präster hade en ledig dag per vecka. Till detta kom möjligheten att om arbetet tillät tre och tre ta ut 20 extra lediga dagar varje år som någon form av komp för att vi förmodades vara i selen både lördagar och söndagar – i princip. Timreglering fanns inte heller och en undersökning i Luleå stift ungefär 1980 gav vid handen att präster i snitt angav 52½ timme i veckan som sin arbetstid. Normalt i detta var förutom helger också två till tre kvällar.

Arbetstidsavtal dök upp och vi fick två dagar lediga i veckan och 40 timmars arbetstid. Detta var onekligen en omställning som tvingade fram viss omorganisation i de flesta församlingar. För mitt vidkommande innebar det bland annat byte av ordinarie veckoledig dag till fredag. Den andra dagen blev lite svävande då vi försökte lägga fyraveckors åtta lediga dagar så att minst ett veckoslut blev arbetsfritt. Inga problem då vi var fyra präster i församlingen.
Måndagen blev då alltså arbetsdag och de andra tre var då of duty som engelsmannen säger. När jag sedan blev stiftsadjunkt kontoriserades tillvaron till samma sorts arbetsveckor som de flesta svenska har – med tillägg att arbetet omfattade kanske ett halvt eller ett helt veckoslut i månaden. Omflytten till uppdraget som skolpräst och lärare innebar ingen förändring i det avseendet. Mestadels vanliga veckor men en och annan helg.

I helgen var det en sådan helg vilket jag såsom glad kyrksuris berättade om i förra inlägget sent lördag kväll. Konfirmandlägret fortsatte givetvis på söndagen med frukost och ett träningspass med boll å sånt. Sedan en gudstjänst om vilken jag varslade i en fotnot i förrförra inlägget.
Om lördagen hade konfirmanderna i grupper arbetat med att uttrycka vad vi människor kan ha på hjärtat till Gud, vad vi kan vilja säga i böner av olika slag. De skriver böner så pennorna glöder! vittnade kollegan** som hade ansvaret för det arbetet. På den tid jag hade ansvar funderade ungdomarna över Kyndelsmässodagens huvudtext ur Lukasevangeliet och grubblade över vad Gud kan vilja säga oss människor genom det textavsnittet. Skriveri där också.

Med alla dessa konfirmandproducerade lappar lade vi prällar ett pussel i en enkel gudstjänst söndag förmiddag. Efter sång blev det konfirmandernas tackböner som inledde följt av, efter en annan sång, deras förlåtelseböner som via en av dagens episteltexter*** ledde över till Avlösning, alltså syndernas förlåtelse. Det var kollegan som höll i de ”delarna” av gudstjänsten som blev egendomligt förtätad – stämningsvis alltså. Blev riktigt tagen faktiskt. Knäpp tyst i kapellet. Inget fniss. Från någon av de 30.
Textläsning och därmed den andra riktningen – vad vill Gud säga oss? Typ någon sorts predikan (eller vad det nu kan kallas) med utgångspunkt i konfirmandernas skriverier och lite till. Och då, efter några minuter, kom spontant frågor typ: Hur blir det då med…? Är det så att…? Alltså inte från mig – jo, någon – utan från konfirmanderna. Till slut blev jag tvungen att säga Nu är det erat fel att predikan blir lång, inte mitt.
Och med Apostoliska trosbekännelsen,– konfirmandernas förböner, Vår Fader, Välsignelsen och psalm 37 blev det en ”läcker” gudstjänst som gjorde mig glad. Riktigt glad.

Vid 15-draget for konfirmanderna hem och uppmärksamheten flyttades till skidspåret i minus nästan 15. Inte värst vettigt vallat gav fäste som själva hälleberget vilket ju inte är helt fel när det är motlut men totalt malplacerat när det går utför. Blåste dock skidvägen igenom om inte kroppen så i alla fall skallen innan det blev dags mellan klockan 18 och 20 för mitt första lektionsmöte med Svenska kyrkans grundkurs. 

Därför var jag ledig idag****.

Det kan hända att folk ibland upplever mig vara en kyrksuris. Och ibland är det kanske med rätta eftersom jag kan – här på bloggen och annorstans – ibland formulera kritik av olika företeelser inom Svenska kyrkan. Jag tycker ibland att man väljer fel vägar och än oftare kan jag vara syrlig över att man inte väljer några vägar alls. Särskilt den kyrkliga överheten blir då målet för min verbala citronsaft.

Bloggrannen Dag Sandahl – länk till höger långt nedskrållat – är mycket kyrksurare än jag. Detta gör honom läsvärd eftersom han helt ogenerat rör om i alla möjliga kyrkliga grytor och ankdammar. Också i hans fall är det oftast den kyrkliga överheten som gör att pH-värdet blir lågt.

Idag var dock Sandahl en glad kyrksuris eftersom han har fått vara med konfirmander. Han berättar om det här och visar hur mitt i verkligheten, ”på golvet”, fjärran från kyrkopolitiken, maktspråken, ränksmideriet och annat väl värt att sura över så blir också den sure glad. Där, hos människorna, finns hjärtat. Gallan på andra ställen.

För mig har det idag varit på samma sätt. Jag är också en glad kyrksuris. Och av samma anledning – faktiskt. Jag har fått möta 30-talet fräscha konfirmander. De är som konfirmander är: mestadels sekulariserade, öppna, surriga, nyfikna, generösa, oförstörda. Dessutom tokiga i fotboll. Det är bara SÅ stimulerande.

Jag kan också använda galla när jag funderar över hur Svenska kyrkan formar eller inte formar beslut och strategier kring sin verksamhet, inte minst bland unga. Men hjärtat väljer jag att ha hos ungdomarna som är så härliga – typ. Och så meningsfullt att jobba med! Sådetså!!

Om konfafotbolleriet på skolan kan läsas här: www.konfafotboll.se

Kollade som hastigast på Facebook och fann att många av mina "vänner" – alltså typer som jag kan se vad de skriver – anger någon sorts ledighetsaktivitet som statusuppdatering denna kväll. Det kan gälla TV-program de planerar att slappa framför, att ”mys” planeras eller vad man bakat nu då arbetsveckan nått sitt slut. Ett omfattande fenomen – faktiskt! Verkar bygga på att arbets- eller studieveckan är slut.*

Så är det ingalunda för mig. För mig infaller denna fredag mitt i veckan.

Tisdag hade jag inga lektioner och höll mig hemma från arbetsplatsen i förebyggande syfte vetandes hur framtiden skulle komma att gestalta sig. Lektioner, förberedelsearbete + en skidtur fyllde onsdagen och torsdagen gick i samma tecken men utan skidor. Idag fredag har vi haft ledarnas förberedelse- och sampratningsdag inför Konfafotboll 2011 som har sin första helg i morgon och på söndag. En bit över 30 konfirmander väller in på folkhögskolan i morgon vilket kommer att ge full arbetslördag plus eventuellt nattsudd samt söndag fram till ca 15 på eftermiddagen.

Med konfirmanderna tar veckan inte slut. Till deras 11-gudstjänst i folkhögskolans kapell* ansluter en ny variant av Svenska kyrkans grundkurs som skall göra sin första vecka på skolan. Den kursen går på ½ fart under två terminer och kommer att ha delar av arbetet via nätet på distans, och börjar med en första så kallad ”innevecka” söndag till torsdag. Måndagen kommer jag kanske att vara uppgiftsfri, inte sedan. Fredag i nästa vecka bär det sedan åstad till Skellefteå för stiftets Internationella konferens hela nästa helg.
Och sedan är det måndag på nytt...

När andra tar helgledigt ökar jag alltså tempot.

Bilden??
Den egyptiska polisstatsregimen har sökt blockera människornas möjligheter att via internet och journalistisk verksamhet få veta vad som pågår. Givetvis smiter ändå material igenom och bilden jag snott från nätet föreställer koptiska kristna som igår(?) bildade cirkel runt bedjande muslimska landsmän så att dessa kunde fokusera på bönen utan att behöva hålla utsikt mot angripande regeringshuliganer. God respekt!

Liksom många andra bedövas och bedrövas jag av nyheter från Egypten där systembevararna inte förstår skriften på väggen – att deras tid är över. Att komma med någon tvättäkta analys som prickar in orsaker, möjligheter och verkan av olika framtidsalternativ kan jag inte – lika lite som någon annan kan. Jag anser bara att om vi i väst menar allvar med vår tro på demokrati måste vi kräva Mubaraks avgång nu. Det är det revolutionära läget.

Egyptens folk har inte en demokratisk tradition som garanterat innebär en övergång till frihet. Därför går det nog att hysa rejäla farhågor för framtiden,men icke desto mindre behöver de som i längtan efter demokrati nu demonstrerar och blöder allt vårt stöd.

Jag manar nu alla läsare att bed-öva – nu. Alltså be med Egyptens alla bedjare.
Med bön och solidariskt arbete kan människorna bed-röva makten från en självutnämnd diktator. Vi i det demokratiska EU och USA alltför länge passivt godtagit Mubarak som den som tjänat våra önskningar om stabilitet, lugn och turism – så kan vi inte längre göra.

När jag skriver detta är det natt i Kairo.
Kanske rensas torget i natt genom ett blodbad. Kanske inte.

I morgon är det fredag. Då kommer människorna i Egypten – hur natten än varit – att delta i sina fredagsböner. Situationen kommer då att nå ett än mer tillspetsat läge.

Fredags-be du också!