stigstrombergsson

Nästintill varje dag ställs frågan i jadron*, på TV och i publikationer av alla slag: Vem blir partiledare för sosseriet? Dessutom diskuteras ivrigen och innerligen huruvida den av hemlighetsmakeri präglade urvalsmetoden är bästa sätter att smussla fram en ledare som kommer att åtnjuta förtroende i partiet. Samtalen om Mona Sahlins efterträdare verkar – förutom av media – föras i de rejält insyltades korridorer med väldigt liten möjlighet för den vanlige sossen att ta del av vad som händer, än mindre påverka saken. En valberedning skall vara tänkebänken, inte fria nomineringar.

Här tycker jag partiet skulle lära av Svenska kyrkans sätt att välja biskopar som går till på ett intressant sätt som samtidigt är både internt och offentligt. Gör såhär:

Låt varje (s)-förening skicka en elektor per 100 eller 200 eller 500 medlemmar – vad som är lämpligast för rörelsen – till ett sammanhang där de med hjälp av det fria ordet lanserar och talar för kandidater de tidigare bett skall stå till förfogande. Sådana personer är då karriärsugna klas-klättermöss som gärna vill eller ödmjuka partignagare som kanske inte högeligen åstundar uppdraget med står till förfogande om rörelsen kallar. Genomför sedan ett provval bland dessa för att få fram de fem-sex som inte bara får ströröster. Intervjua dessa och låt elektorerna efter hearingen rösta. Den proceduren avlivar – bildligt – klättermössen som näppeligen erhåller ett brett förtroende. Skulle röstningen utfalla så att ingen partignagare når 50% görs en andra valomgång mellan ettan och tvåan.

Fördelen med detta är att man lokalt faktiskt ges tillfälle att både tänka, tycka och tala samtidigt som besluten fortfarande finns inom rörelsen. Dessutom blir processen offentlig alldenstund medias representanter kommer, med saliven rinnande i mungipan, ta del av både den offentliga nomineringen och hearingen.
Lär av kyrkan! blir alltså mitt råd.

Fast det behöver göras mycket mer inom (s) – liksom i kyrkan.

Nyligen kom en (s)-rapport där en grupp uppsatta och rejält insyltade partikoryfeer skulle analysera läget och staka ut någon slags framtidsväg för partiet som nu förlorat två val på raken. Ingen lätt sak minsann! Särskilt när man själv sitter så till att man inte ser orsakernas skog för alla anledningars träd. Därför ser man givetvis inga syndabockar och kan inte heller lyfta fram klara orsakssammanhang. Då man därför inte fattar var man är eller hur man kommit dit där man är kan man givetvis inte heller lägga upp några klara vägar att gå. Pinsamt nog fungerar i detta stycke sosseriet fortfarande till sin inre kultur som om man fortfarande är det statsbärande politiska organet de flesta gillar – utom några egoistiska förvirrade borgarbrackor samt en och annan vänsterskruv. Att det inte en tillfällig formsvacka utan olyckligtvis finns djupgående värderingsförskjutningar i egoistisk-borgerlig riktning hos väljarna ser man inte – eller vägrar att se. Och kan därför inte rätt opinionsbilda mot. Det enda som märks är det än mer generande att en del av dem som trots allt anar förskjutningen väljer att trubba av sin ideologi för att luffa efter i riktning högerut - allt för att fortfarande platsa och slippa känna sig marginaliserade.

Läsaren behöver ju inte vara Nobelpriskandidat för att ana att jag här ser en parallell i kyrkan som i alltför stor utsträckning fungerar likadant. De som centralt är satta att leda administrerar katastofkurs och när problem uppdagas tar de sig före att själva göra analysen. Givetvis märker de inte att det inträffat något alarmerande. De är också ett gäng som inte ser orsakernas skog för anledningarnas träd. Ingen finns som rår för nåt och det finns inte heller behov av att vidta några åtgärder**.
Den genomgripande åsikts- och värderingsförskjutningen i samhället – alltså sekulariseringen – vill alltså de kyrkliga höjdarna inte se utan väljer i stället att uppfatta sig som de fortsatta stora bärarna av Svenska folkets andliga öden och äventyr. I närheten av dessa finns dock några som lägger märke till den yttre sekulariseringen men för att inte känna sig på kanten reagerar de med en inre sekularisering och börjar dagtinga med den tidigare etablerade hållningen – läs teologin och tron.
Exempel på sådant finns i lokala, regionala och nationella sammanhang.

Ångbåten Titanic körde för fullt i mörker och kyla. Telegram med prognoser om dimma och is brydde man sig inte om. Varningarna togs inte ad notam. Man var ju modern och osänkbar.
Och så small det...

Bilden? Illustrerar sanningen att en bloggares åsikt är en fis i rymden.

---

*  Jadron är familjens namn på ljudpratarmaskinen i köket. Termen myntades av Snuppan – äldsta dottern – innan hon kunde prata rent.
**  Möjligen hittar man någon icke kvinnoprästjublande figur man kan lasta för nåt och lyfta ut ur organisationen för att skapa en bild av att man visar handlingskraft.