20110207 ledig
De första åren jag var församlingspräst var måndagar min lediga dag. Detta var på den gamla tiden* strax efter inlandsisens avsmältning då präster hade en ledig dag per vecka. Till detta kom möjligheten att om arbetet tillät tre och tre ta ut 20 extra lediga dagar varje år som någon form av komp för att vi förmodades vara i selen både lördagar och söndagar – i princip. Timreglering fanns inte heller och en undersökning i Luleå stift ungefär 1980 gav vid handen att präster i snitt angav 52½ timme i veckan som sin arbetstid. Normalt i detta var förutom helger också två till tre kvällar.
Arbetstidsavtal dök upp och vi fick två dagar lediga i veckan och 40 timmars arbetstid. Detta var onekligen en omställning som tvingade fram viss omorganisation i de flesta församlingar. För mitt vidkommande innebar det bland annat byte av ordinarie veckoledig dag till fredag. Den andra dagen blev lite svävande då vi försökte lägga fyraveckors åtta lediga dagar så att minst ett veckoslut blev arbetsfritt. Inga problem då vi var fyra präster i församlingen.
Måndagen blev då alltså arbetsdag och de andra tre var då of duty som engelsmannen säger. När jag sedan blev stiftsadjunkt kontoriserades tillvaron till samma sorts arbetsveckor som de flesta svenska har – med tillägg att arbetet omfattade kanske ett halvt eller ett helt veckoslut i månaden. Omflytten till uppdraget som skolpräst och lärare innebar ingen förändring i det avseendet. Mestadels vanliga veckor men en och annan helg.
I helgen var det en sådan helg vilket jag såsom glad kyrksuris berättade om i förra inlägget sent lördag kväll. Konfirmandlägret fortsatte givetvis på söndagen med frukost och ett träningspass med boll å sånt. Sedan en gudstjänst om vilken jag varslade i en fotnot i förrförra inlägget.
Om lördagen hade konfirmanderna i grupper arbetat med att uttrycka vad vi människor kan ha på hjärtat till Gud, vad vi kan vilja säga i böner av olika slag. De skriver böner så pennorna glöder! vittnade kollegan** som hade ansvaret för det arbetet. På den tid jag hade ansvar funderade ungdomarna över Kyndelsmässodagens huvudtext ur Lukasevangeliet och grubblade över vad Gud kan vilja säga oss människor genom det textavsnittet. Skriveri där också.
Med alla dessa konfirmandproducerade lappar lade vi prällar ett pussel i en enkel gudstjänst söndag förmiddag. Efter sång blev det konfirmandernas tackböner som inledde följt av, efter en annan sång, deras förlåtelseböner som via en av dagens episteltexter*** ledde över till Avlösning, alltså syndernas förlåtelse. Det var kollegan som höll i de ”delarna” av gudstjänsten som blev egendomligt förtätad – stämningsvis alltså. Blev riktigt tagen faktiskt. Knäpp tyst i kapellet. Inget fniss. Från någon av de 30.
Textläsning och därmed den andra riktningen – vad vill Gud säga oss? Typ någon sorts predikan (eller vad det nu kan kallas) med utgångspunkt i konfirmandernas skriverier och lite till. Och då, efter några minuter, kom spontant frågor typ: Hur blir det då med…? Är det så att…? Alltså inte från mig – jo, någon – utan från konfirmanderna. Till slut blev jag tvungen att säga Nu är det erat fel att predikan blir lång, inte mitt.
Och med Apostoliska trosbekännelsen,– konfirmandernas förböner, Vår Fader, Välsignelsen och psalm 37 blev det en ”läcker” gudstjänst som gjorde mig glad. Riktigt glad.
Vid 15-draget for konfirmanderna hem och uppmärksamheten flyttades till skidspåret i minus nästan 15. Inte värst vettigt vallat gav fäste som själva hälleberget vilket ju inte är helt fel när det är motlut men totalt malplacerat när det går utför. Blåste dock skidvägen igenom om inte kroppen så i alla fall skallen innan det blev dags mellan klockan 18 och 20 för mitt första lektionsmöte med Svenska kyrkans grundkurs.
Därför var jag ledig idag****.
* OBServera att jag skrev den gamla tiden, inte den gamla goda tiden. Jag är nämligen inte säker på att den tiden var så väldigt god.
** Kollegan är den av församlingens komministrar som här på bloggen brukar kallas Brunetten.
*** Ur Första Johannesbrevet.
**** Att ett annat lektionsbyte skett och då av annan anledning gjorde det möjligt.
