på mäster Olofs tid
Idag är det 25 år sedan någon eller några valde att avrätta Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme. Vem som gjorde det vet jag inte. Misstänker att jag aldrig kommer att få veta det heller. Knappast var det en enskilds tok-gärning typ en packad Krister Pettersson som inte kunde minnas vad som hänt. Kanske var det en konspiration hos fascistoida delar av polis och försvarsmakt. Eller främmande makt som apartheidregimen i Sydafrika eller någon annan. Vi får knappast någonsin veta.
Vad som blev pinsamt tydligt var att hela första året sniffade polisens spaning sig fram längs spår som ledde bort från den eller dem som låg bakom mordet. Var det en leverans – typ? Eller bara klantigt? Konspirationsteorierna är många. Ansvar utmäts inte bland annat beroende på att nyckelaktörer inte längre är i livet.
Preskriptionstiden på mord var tidigare 25 år. Efter ett kvartssekel lades utredningar ned och skyldiga kunde teoretiskt träda fram utan att riskera straff. Eller kanske icke skyldigas kännedom om en sak läggas fram i ljuset. Nu är 25-årsgränsen borta och ett mord kan i princip vara öppet för utredning i evigheters evigheter. Givetvis är detta bra då det nu finns ny teknik som kanske kan användas på gammalt material knutet till ett mord. Och tekniken går framåt. Fast det är inte aktuellt i Palmefallet. Kulor och kläder är tvättade så det finns inget DNA att kolla – typ.
Så den enda effekten av att utredningen inte läggs ned utan förblir öppen är att man inte kan utreda utredningen, granska vad som gick fel, ställa – om än avlidna – klantisar och (medvetna) villospårare i sanningens ljus. Vilket borde göras...
Alla svenskas som då var vuxna minns morgonen när beskedet kom. För mig var det så att barnen – de två flickorna var 3 respektive 1½ år – var hos sin farmor och farfar. Jag och madammen var ensamma hemma och mötte nyheten när vi slog på TV för att – gissningsvis – se på någon form av skidåkning.
Mord! Statsministern! Det blev ganska mycket att ta in på en gång.
Dessutom pappan till en kompis jag tappat kontakten med sedan några år – men ändå: en kompis pappa. Äldste sonen Joakim Palme bodde nämligen ett år i samma studentkorridor som jag. Av honom blev jag till och med betrodd med familjens hemliga telefonnummer – faktiskt.
Palme var en stor politiker. Och omstridd. Troligen mer betydelsefull på den internationella arenan än här hemmavid. Idolisera honom tycker jag inte man skall göra*. Idyllisera hans tid finns det inte heller anledning till. Och att i tanken idealisera hur utvecklingen skulle blivit om mordet inte skett är också improduktivt.
Och ändå finns det – såhär 25 år efter mordet – anledning att tänka efter kring ideal, stämningar och realiteter för 25 år sedan. Och nu. För vissa saker var bättre - faktiskt. Björn Afzelius – numera också död – gjorde det 1997 i sången På mäster Olofs tid. Vill man lyssna på den kan det göras här liksom säkert på andra ställen på nätet. Den YouTube-fil länken går till vill till att lagga något men det är bara att ha tålamod – eller dra reglaget förbi där låten hänger upp sig. I vart fall var det så med min dator och mitt internet. Eller leta upp låten på annat sätt.
Pappa, hur var det förr?
Berätta hur allt var förr.
Det sägs ingenting, det skrivs ingenting;
Hur var det egentligen förr?
Då hade vi ett respekterad namn.
Då var jag stolt över mitt fosterland.
Man kände till oss vida omkring;
Snart vet man ingenting.
När Sverige talade så lyssna man,
för alla visste att det vi sa var sant.
Att säga ifrån var en filosofi
på mäster Olofs tid.
Då var vi tredje världens store vän,
en ständig förkämpe för friheten.
Vi sände pengar vida omkring;
Snart ger vi ingenting.
Det vackra ordet solidaritet
fick då en innebörd som var konkret.
Att hjälpa till var en filosofi
på mäster Olofs tid.
Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena til väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.
Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp dom stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.
Då blev man uppmanad att tänka stort,
och att förstå att allting hör ihop.
Att se att världen är som en ring;
Snart ser man ingenting.
Den gången eldades miljonerna
till att förverkliga visionerna.
Att ha en dröm var en filosofi
på mäster Olofs tid.
Den nya tiden kom en kylig natt.
Ingen har nånsin sett en natt så svart.
En natt som alla människor minns;
Sen minns dom ingenting.
Så låt mej säja till dej, lilla vän:
En kula drev oss in i tystnaden.
Med det var aldrig filosofin
på mäster Olofs tid.
* Inte heller demonisera vilket dock inte minst brackiga högerungdomar brukade göra den tid det begav sig.
