glada kyrksurisar
Det kan hända att folk ibland upplever mig vara en kyrksuris. Och ibland är det kanske med rätta eftersom jag kan – här på bloggen och annorstans – ibland formulera kritik av olika företeelser inom Svenska kyrkan. Jag tycker ibland att man väljer fel vägar och än oftare kan jag vara syrlig över att man inte väljer några vägar alls. Särskilt den kyrkliga överheten blir då målet för min verbala citronsaft.
Bloggrannen Dag Sandahl – länk till höger långt nedskrållat – är mycket kyrksurare än jag. Detta gör honom läsvärd eftersom han helt ogenerat rör om i alla möjliga kyrkliga grytor och ankdammar. Också i hans fall är det oftast den kyrkliga överheten som gör att pH-värdet blir lågt.
Idag var dock Sandahl en glad kyrksuris eftersom han har fått vara med konfirmander. Han berättar om det här och visar hur mitt i verkligheten, ”på golvet”, fjärran från kyrkopolitiken, maktspråken, ränksmideriet och annat väl värt att sura över så blir också den sure glad. Där, hos människorna, finns hjärtat. Gallan på andra ställen.
För mig har det idag varit på samma sätt. Jag är också en glad kyrksuris. Och av samma anledning – faktiskt. Jag har fått möta 30-talet fräscha konfirmander. De är som konfirmander är: mestadels sekulariserade, öppna, surriga, nyfikna, generösa, oförstörda. Dessutom tokiga i fotboll. Det är bara SÅ stimulerande.
Jag kan också använda galla när jag funderar över hur Svenska kyrkan formar eller inte formar beslut och strategier kring sin verksamhet, inte minst bland unga. Men hjärtat väljer jag att ha hos ungdomarna som är så härliga – typ. Och så meningsfullt att jobba med! Sådetså!!
Om konfafotbolleriet på skolan kan läsas här: www.konfafotboll.se
Kyrksurisarnas favoritpsalm:
"Det är saligt att samla citron".
Ju surare desto bättre.
Det är klart att man ska vara suris. Åtmisntone ibland. Men man kan ju samtidigt grubbla över hur väl man klarar av att separera gallan från hjärtat. Kan man styra det till 100%?
Eller kan det vara så att det sura liksom spiller över när man är "där människorna finns"?
Har mött en del känslighet - inte överkänslighet - för just det sura från konfirmander.
Faktum är att när vi pratade om hur konfirmanderna - som är från diverse församlingar i Fyrkanten, främst Luleå älvdal - upplevde gudstjänster i allmänhet så anförde ett par stycken att "det verkar som om en del präster inte vill att vi ska vara där". Sura - typ.
Jag lovade då ungdomarna att om de upplever det så, att någon är snutig eller på andra sätt ger dem känslan att inte vara önskade så skall de sparka vederbörande på smalbenet och hälsa fån mig.
Kanske skulle jag sagt "sparka varsamt". Det handlar ju om ungdomar som spelar fotboll och nog kan smälla på ganska hårt...
Och speciellt om vederbörande kyrksuris är den som vanligtvis härjar i hertsökyrkan ?
Skulle den av Ann O Nym nämnde vara tyken mot fotbollskonfirmander gäller min instruktion. Givetvis. Rent generellt har jag dock ibland uppmanat folk att kärvänligt och kamratligt kicka honom strax under knäskålarna och hälsa från mig. Detta då icke föranlett av något speciellt beteende från hans sida utan bara på grund av vänskap.
Andra har genom åren av andra "anledningar" inte dragit sig för att ge honom sparkar - åtminstone verbala - men det gänget finner jag inte det särskilt modigt eller lockande att ansluta mig till.
Eftersom jag är sjukskriven ett tag till så vikarierar äldre pensionerad präst - tidigare Kh i Norrbottens pärla - för mig. Honom bör ingen råka förväxla med mig och sparka på knäna. Han har varit nog handikappad pga problem med sina gamla knän.
