haaretz 8 feb 2011

I Egypten pågår fortfarande demonstrationer och protester mot regimen. Läget stabiliseras och det hela börjar likna en utnötningssituation där Mubarak genom passivitet söker nöta ut demonstranterna. Gissningsvis hoppas Mubarak & co att världens media snart skall hitta något annat att göra reportage om så att folkens och regeringarnas uppmärksamhet svalnar. Den taktiken vore det väldigt olyckligt om västerländska demokratier som vår gick på. Visst kan det vara frestande att som européer och amerikaner stilla önska det alltid trygga tillståndet status quo men det är inte läge för det nu. Alltför länge har alltför auktoritära regimer i Mellanöstern hållits alltför mycket under armarna av alltför många demokratier – för stabilitetens och oljans skull. Nu är det dags att de människor som i Egypten och andra länder längtar efter den demokrati och frihet vi åtnjuter också får åtnjuta vårt stöd i sin strävan.
Extra klämt i detta sammanhang är naturligtvis Israel. Därifrån sett är det är det inte på andra sidan havet det händer utan bara tvärs över gränsen. Dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz ger en bra bild och kanske ett förslag på hur det kan ageras i den situationen. Googles översättningsfunktion gjorde grovgörat, jag putsade.



NETANYAHU MÅSTE PÅSKYNDA FREDEN OM HAN VILL HA ETT STABILT MELLANÖSTERN.

Netanyahu kan inte enbart ställa krav på andra. Han måste fråga sig vad Israel behöver göra för att bevara, till och med stärka, freden.

Omvälvningen i Egypten skapar oro i Israel. President Hosni Mubaraks regering höll sig strikt till fredsfördraget, fungerade som en stabiliserande kraft i regionen och stödde än vidare fredsavtal med palestinierna och grannländerna. De åtta israeliska premiärministrar som tjänstgjort under loppet av Mubaraks 30-åriga regeringstid kunde alla lita på honom för strategiskt stöd, även när de förde krig på andra fronter och fördjupade ockupationen och lät bosättningar byggas ut.

Demonstrationerna i Egypten och det förväntade slutet på Mubaraks styre ökar farhågorna i Jerusalem att hans efterträdare kommer att vara mindre vänligt, om än inte fientlig, till Israel. Dessa farhågor grundar sig på de positioner de nya aktörerna på Egyptens politiska scen har. Där finns den allmänna opinionen som klagar över Israels behandling av palestinierna jämte det Muslimska brödraskapet och andra oppositionsgrupper som motsätter sig fredsfördraget. Lördagens explosion i närheten av El-Arish, som avbröt leveransen av naturgas från Egypten till Israels kraftverk, ökade ytterligare oron över de framtida bilaterala förbindelserna om den nuvarande regimen i Kairo kollapsar.

Premiärminister Benjamin Netanyahu, som fruktar framväxten av ett "andra Iran" på andra sidan gränsen, har uppmanat USA och andra västländer att vidta åtgärder för att dämpa chockvågorna som nu går genom Egypten och stödja en smidig överföring av makten. Han uppmanar till att bevara freden med Egypten som är en viktig del av Israels säkerhet, och kräver garantier från både Mubaraks efterträdare och västerländska stater att 1979 års fördrag kommer att hållas.

Netanyahu har rätt: Att bevarande av freden är verkligen viktigt för Israel och den regionala stabiliteten. Men han kan inte enbart ställa krav på andra. Han måste fråga sig vad Israel behöver göra för att bevara, till och med stärka, freden.
Svaret är uppenbart: I stället för att barrikadera sig bakom sina rädslor och byta anklagelser med den palestinska myndigheten över ansvaret för förlamningen i fredsprocessen, måste han visa att Israel inte är likgiltig för den regionala stämningen och verkligen är villigt att lösa konflikten med palestinierna och ta den utsträckta handen från Syriens president Bashar Assad.
I stället för att klamra sig fast vid i går, måste Netanyahu stödja Arabförbundets fredsinitiativ, som han hittills ignorerat. Det skulle vara Israels bidrag till att skapa ett nytt Mellanöstern, ett som är demokratiskt och stabilt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0