stigstrombergsson

Sista söndagen i augusti fick jag förtroendet att leda gudstjänsten i Älvsby kyrka. För var och en som inte var där och de som var där men gillar repetition kommer här mitt ”predikomanus” i lätt bearbetad form. Vill man läsa om gudstjänsten på en annan blogg kan man göra det här.

I början av gudstjänsten, som intro inför Syndabekännelse och bön om förlåtelse är det vanligt med vad som kallas Beredelseord. Det blev detta:

Vi sjöng psalm 28, en tonsatt återgivning av den Episteltext vi skall höra om en stund (1 Joh 4:7-10). Handlar om vad Gud gjort för oss genom att bli vår medmänniska Jesus och att vi därför ska vara medmänniskor för varandra och andra. Och Medmänniskan är temat för idag. I ett längre Beredelseord och kanske en kortare Predikan.

Med två saker blir det ibland lite knepigt.

Sätter vi en ovanför den andra – bilden – blir det lätt så att den undre uppfattas mindre viktig. Vi kan vända den ett halvt varv och den andra grejen blir viktigare än den första. Inte helt men till en del försvagas rangordningen och frestelsen att tappa det ena om man sätter dem vid varandra, på samma plan. Så är det med dagens tema. Guds kärlek som blir vår medmänniska Jesus och vår kärlek till våra medmänniskor.

Kain, vi kommer att höra om honom i texten ur Gamla testamentet (1 Mos 4:8-12) hade problem i förhållande till sina medmänniskor. De var inte så många – pappa Adam, mamma Eva och lillebror Abel om man läser texten bokstavligt. Poängen är mer än så, mer än ett familjedrama. Berättelsen beskriver förhållandet mellan människor och mellan människor och Gud.

Kain slår ihjäl Abel. Det är misslyckad medmänsklighet.

Allt som dödar andra, skapar lidande och låter lidande fortgå är misslyckad medmänsklighet – hur prydligt det än förpackas och motiveras. Att spränga människor i Kabul är misslyckad medmänsklighet – inget snack om saken. Men är inte stängda gränser så att folk drunknar i Medelhavet eller utanför Kanarieöarna också misslyckad medmänsklighet. Kanske skulle det, som är EU:s och vårt eget lands hållning, också kallas terrorism. Oskyldiga människor lider ju och dör på grund av bristen på medmänsklighet – delar Abels öde.

Gud, larmad av Abels blod, söker upp Kain. Att oskyldigt blod, offrens situation, ropar till Gud om rättvisa är en tanke på flera ställen i Bibeln. Att Gud ställer sig på offrens sida är också en genomgående Bibeltanke.

Så Gud frågar Kain om var Abel är. Och möts av lögn och nonchalans: Det vet jag inte. Ska jag ta hand om min bror? (valla herden ordagrant).

Kains gärning och attityd förargar Gud, utmanar Gud. Följderna – att världen blir besvärlig – får vi höra när texten läses.

Vad gäller Kains gärning – att aktivt ha slagit ihjäl någon – håller jag det inte troligt att många av oss i kyrkan är skyldiga.

Men – att leva så att andra lider gör vi. Systemen är sådana- Vi är fast i de systemen om än passivt. Finns i Syndabekännelsen: ...och genom min synd är jag skyödig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från Dig.

Och Kains attityd kommer. Ska jag...? Och oviljan.

Gud har inte ändrat sig! Alla Ablars och Ablors blod ropar på rättvisa. Och i rättvisan ligger straff, till och med hämnd från Guds sida över den misslyckade medmänskligheten. Hos var och en.

Ett annat blod ropar starkare!

Hebreebrevet säger att vi är inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.

Jesus blod, hans offer är starkare! Inte för att vi skall slippa vara medmänskliga men för att vi ska få förlåtelse för att vi inte är det. På grund av det bekänner vi vår Kainism.

Senare i gudstjänsten kom så det som kallas Predikan, baserad på Lukasevangeliet kapitel 10 verserna 23-37. Läs den texten!

Vem är min medmänniska?

Det var frågan från den som ville testa Jesus, kolla vad han stod för.

Han hade ställt en fråga. Och fått svaret ungefär Du vet det själv – budet att älska Gud över allt och medmänniskan som sig själv.

Och Jesus drar en story som svar.

Inte svårt att fatta innebörden? Vem är min medmänniska? Har två svar?

Den som behöver hjälp är det ena. Där har du din medmänniska.

Eller kanske rättare sagt: Den du får syn på.

Det stod att prästen – offerpräst i templet – och leviten – en annan sorts präst – såg den slagne men valde – faktiskt helt enligt dåtida regler och rimlighet – att inte göra något.

Det är Kains attityd – igen! Vi anar att Jesus tycker den är dålig. Och att han vill fästa vår uppmärksamhet på Den som behöver hjälp, den vi får syn på.

I en annan liknelse säger Jesus att det vi gjort – eller inte gjort – för den som är hungrig, naken, utblottad har vi gjort – eller inte gjort – mot Honom, alltså Jesus själv.

Det innebär att Jesus är i medmänniskan som behöver! Medmänniskan som behöver är i denna mån Jesus! Där ser vi Jesus – eller inte. Och väljer.

Hur vara medmänsklig?

Din tid, dina resurser, dina vägval, ditt privata agerande, hur du verkar i samhället, vilken politik du väljer, allt möjligt och totala livet. Psalm 591 som vi strax skall sjunga ger tips.

Mindre är inte betinget för den som behöver hjälp, som vi får syn på.

En sak till

Vem var medmänniskan i berättelsen? Jesus ställde frågan, Den laglärde gav svaret:

Den som var barmhärtig, den som gjorde något, visade medmänsklighet.

I början av gudstjänsten sa jag ungefär:  ...Guds kärlek som blir vår medmänniska Jesus.

Det är ett annat plan i den enkla livsstilsvisande liknelsen. Samariern, han som ingrep, är en bild av Jesus, medmänniskan som tog sig an oss alla genom att komma utifrån – samarierna kom utifrån – och göra det som var nödvändigt för att rädda och befria. Till det återkommer jag i Veckomässan på onsdag kväll 18.30 – med möjligt ”eftersnack” för dem som vill. Nu nöjer jag mig med att sammanfatta:

Vår/din medmänniska är den som behöver oss/dig!

Vår/din medmänniska är den vi/du behöver!

Vår/din medmänniska är Jesus, Gud som människa!

Det var i november förra året det hände sist, alltså att jag här på min blogg publicerade en lätt bearbetad form av mitt manus för förkunnelse i en gudstjänst. Som pensionär och i Corona-stängningens tid har det inte blivit något sedan dess – men nu kommer något.

I eller utanför Älvsby kyrka skulle det idag firas en nattvardslös gudstjänst jag i dessa semestertider blivit ombedd att leda. Den grupp ungdomar som med gudstjänsten avrundade sitt arbete i Sommarkyrkan hade valt psalmer och läste texterna på Sjätte söndagen efter Trefaldighet. Det blev noga räknat Tredje Moseboken kapitel 19 verserna 1-2 och 13-18 samt Matteusevangeliet kapitel 5 verserna 20-26, den sistnämnda på både engelska och svenska. Min uppgift var att hålla en – som det heter – predikan. Det gjorde jag inte. Jag höll två halva – typ.

Vi var inne i kyrkan. En tid har det varit väldigt varmt och gassande sol men i natt och denna söndagsförmiddag kom vatten och muller. Åskar (stavat med å) beslöt att vi skulla hålla oss under tak. En gudstjänstfirare – ett barn – ritade bilden av vaktmästare och präst. Bilden blir större om man klickar på den.

En halv Predikan till att börja med – som Beredelse:

Förra söndagen läste man i kyrkan om hur Petrus blev en av dem som följde Jesus. Jesus hade lånat hans båt som talarstol. Som tack för lånet av båten föreslår Jesus att de ska kasta ut näten på en annan plats. Proffsfiskaren Petrus, besviken på fiskenatten inte gett ett liv är skeptisk men säger: Eftersom du säger…

De får en massa fisk. Och mot egen – och andras? – uppfattning om hans lämplighet rekryteras Petrus av Jesus och blir en efterföljare.

Efterföljelse är temat idag. Hur människor som personer och i grupp skall följa Gud/Jesus. Texter vi skall lyssna till berättar hur, både i princip och i detaljexempel.

Jag är helig, ni ska vara heliga.

Det är en av principerna, själva principen. Finns utsagd i GT-texten.

Annorlunda sagt: Du är skapad till Guds avbild, avbilda då Gud!

Människan är skapad till Guds avbild. Inte fysiskt. Mer vad gäller karaktär. Det lanseras oftast som något fint. Och det är fint. En särställning i skapelsen, en speciell Guds-närhet. En förmån. Något positivt.

Egentligen åxå obehagligt! Avbilden – jag och du – skall ju avbilda. Gud sa ju Jag är helig, ni ska vara heliga. Alltså vara som Gud är. Exempel: Omutbart rättvis utan hänsyn till person. Totalt villig att offra till och med sig själv. Fylld av kärlek till sanningen. Extra mån om dem som är utsatta – i Bibeln ofta med exemplen änkan, de faderlösa och invandrarna.

Hade det inte varit bekvämare om Gud skapat oss till att delvis likna Gud? Då hade orden blivit: Jag är helig, ni behöver skärpa till att vara hyggliga. Och vi hade bekvämt kunnat säga: Lite skillnad måste det ju göras på folk. Man måste ju se om sig själv först. Lite osanning får man leva med. De som saknar trygghet får söka den någon annanstans än här – änkan, de faderlösa och invandrarna.

Nu gäller det obehagligta. Guds gåva till oss är att likna Gud. Guds krav är samma sak.

Guds lust att förlåta är OCKSÅ kvar. Därför kan och får vi nu be om förlåtelse för alla olikheterna mellan oss och Gud. Vi ber...

Andra halvan av PREDIKAN:

Nu har vi lyssnat till Jesus. På två språk.

Det står fel i Bibeln! Helt fel! Inte i själva texten, det Matteus skrev att Jesus sa och som vi hörde. Där är det rätt. Felet är ett annat. I en Bibel har översättarna satt rubriker som inte finns i själva texten. För att visa på indelning i stycken, innehåll osv. Där blev det fel. I min Bibel står rubriken: Jesus skärper lagens bud.

Det gör han inte alls! Han pratar om hur man skall föstå budet Du skall inte dräpa. Han visar att det handlar om mer än att bara slå ihjäl någon – också om ilska, hånfullhet, förbannelser. Inte heller i resten av 5:e kapitlet då Jesus pratar på samma sätt om andra bud – äktenskapsbrott, skilsmässa, löften och ed, motsättningar och att älska sin medmänniska skärper han buden. Läs det hemma i Matteus 5.

Jesus skärper inte buden trots att han ”pratar i trappor” och det verkar så!

Han visar bara på att det handlar om mer än hur man gör, också om hur man låter och känner. Till och med hur man är och det är ingen skärpning. Snarare en in-skärpning av vad buden alltid, också när de gavs genom Moses 1300 år innan, syftade på. Principen jag nämnde i början: Jag är helig, ni ska vara heliga.

Eller med Jesus ord i slutet av kapitel 5: Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Principen är densamma, detaljexemplen andra och fler. Som ger en påminnrlse om att Gud blir besviken, t o m arg, när vi fuskar.

Först: Detta är något för varje enskild. Som skall och vill vara efterföljare.

Varje individ har att brottas med detta. Gud som vill att vi följer säger hur.

Sedan: Detta är något för det gemensamma. När Jesus sa det han sa sa han det till folk som var samlade, till några ”ni” – ett flertal! – som samlats kring honom. Inte bara individer utan också en församling – som vi! – har därför att brottas med vad det är att vara efterfökjare i vår tid, på vår ort, i vårt sammanhang, vad Gud/Jesus vill. Här är det viktigt att låta Ordet påverka och låta sig påverkas av Ordet..

Till sist: OBServera ledet efter i efter-följelse. Jätteviktigt!

Det var, i Gamla testamentets tid, inte så att de som först levde rätt fick tillhöra Gudsfolket. Tvärtom! Gud hade först skapat sitt folk när de befriades av Gud ut ur Egypten. Därför, för att Gud gjort detta först, skulle de vara efter-följare.

På samma sätt är det för oss, dig, mig. Det är inte genom att först leva, tänka, vara rätt som vi meriterar oss för Gud, Gud gjorde det först genom att som människan Jesus, den han är och det han gjorde, skapa möjligheten för oss att få förlåtelse, att bli av med vår, din och min o-helighet.

Gud gav oss det först när vi döptes – jag var inte medveten – och så kopplades ihop med Jesus. Gud/Jesus agerade först!

Och vi följer. Inte för att bli Guds utan för att vi blivit. Vi är och skall vara efter-följare. Som enskilda. Som grupp och som församling. Med Guds Ord ringande i öronen: Jag är helig, ni ska vara heliga.

I kategorin Predikan mm blir det numera inte många blogginlägg alls men nu kommer ett långt. Innan min pensionering när jag själv hade uppdrag att förkunna – många kallar det predika – brukade jag ibland blogg-publicera mina egna alster om jag skrivit mitt manus med hjälp av ordbehandlare. Handskrivna fusklappar skrev jag dock inte rent bara för att du, noble Bloggläsius, skulle kunna läsa dem här utan nöjde mig med att för läsbarhetens skull lätt redigera det jag i Ariel 10pt haft framför mig i kyrkan och där var mer eller mindre fri från. Kvaliteten i det hela kunde variera.

Sällan men ändå ibland har det hänt att när jag lyssnat på någon kollega och denne haft full-text-manus bett att få det för att offentliggöra det här i Predikan mm för min begränsade läsekrets. En gäst-predikant har på det sättet beretts utrymme en och annan gång.

Långfredagen 2020 sändes gudstjänsten från Älvsby kyrka via webben – här. Jag betittade och belyssnade den genom TV-apparaten kopplad till datorn. Den ”nyaste” prästkollegan* var i farten och det är vad han sasom strax kommer i textform. Det är också se- och hörvärt med tanke på tempo, iver och andra viktiga ting.

Det kan vara en poäng om man inte ser/hör gudstjänsten i sin helhet att innan man här läser vidare titta på ett par Bibelavsnitt som dyker upp i resonemanget: Första Korinterbrevet skrivet av Paulus kapitel 2 verserna 1-10 och Markusevangeliet kapitel 15 verserna 21-41 – Långfredagens huvudtext.

Jag gissar att du som firar långfredagsgudstjänst med oss idag har hört talas om korset någon gång förut.

Tänk nu efter några sekunder – vem berättade för dig om korset och vad det betyder?

Det finns förmodligen många olika svar på den frågan. En del av oss minns inte – vi kanske växte upp med det i ett sammanhang där det var en självklarhet. En del av oss minns en tydlig stund, kanske till och med datum och klockslag, då vi fick höra talas om korset och dess betydelse. En del av oss kanske känt en dragning eller nyfikenhet på avstånd i många år.

Oavsett vilket så tror jag att det finns något gemensamt för oss alla: Vår kännedom om Jesus och korset strålades inte ner från himlen rakt in i vår hjärna, helt oombett. Troligen satt vi heller inte hemma och funderade riktigt länge och väl, lade ihop två och två, och kom fram till att för tvåtusen år sen levde det en kille som hette Jesus som blev korsfäst och uppstod för vår skull (utan att någonsin hört talas om det tidigare i alla fall). Högst troligen, för att inte säga helt säkert, så fick vi på något sätt kännedom om korset genom en annan människa. Medvetet eller omedvetet, genom ord eller handling, eller en bok, en sång, en film, ett konstverk, eller genom ett märkligt sammanträffande. Det kan ske på en massa olika sätt, plötsligt eller genom en lång process – men om vi har kännedom om korset så har förmodligen en annan människa varit inblandad. Det är så tron på Jesus som Guds son och världens Herre har spridits – från människa till människa. Ibland har det skett på både olämpliga och rentav ondskefulla sätt, det vet vi. Men alltid mellan människa och människa. Och där finns en djup sanning om hur Gud valt att vara närvarande och verksam i världen.

Som vi hörde i episteltexten så skriver Paulus till församlingen i Korinth att han inte kom till dem med förkrossande vältalighet och vishet. Det enda han ville veta av när han var hos dem var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Att Paulus minsann kunde lägga sig till med både vältalighet och mänsklig visdom, det anar vi igenom hans brev. Men han skriver att när han var i Korinth så ville han inte att de sidorna av honom skulle vara det som ledde människor till den tro han förkunnade. Han ville bara framställa Jesus för dem, den korsfäste Jesus.

Varför då? Det är inget ont med vältalighet och vishet – även för oss kan det ju vara fantastiskt att få lyssna till någon som är en god talare. Om det dessutom är förenat med stor kunskap eller vishet så är det ju ännu bättre. Men vältaliga vishetslärare fanns det gott om kring Medelhavet, och Paulus vet att det inte räcker. Vältalighet kan övertyga en människa om en viss ståndpunkt. Och det han kallar vishet som hör till denna världen, det kan vi nog betrakta som alla tänkbara vetenskapliga och filosofiska kunskapssystem. Det är goda verktyg för att lära känna vår värld. Men Paulus vill förmedla något som han inte vill ska hänga på hans egen förmåga eller oförmåga till vältalighet, och han vill förmedla något som inte går att logiskt argumentera sig fram till eller fysiskt/matematiskt beräkna sig fram till. Han citerar profeten Jesaja när han fortsätter sitt brev: vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

Här har vi det: talet om den korsfäste Jesus Kristus, det har inget öga sett och inget öra hört tidigare. Ingen människa har anat det. Istället har Gud uppenbarat det genom Anden. Och eftersom berättelsen om Jesu liv, död och uppståndelse är något som är uppenbarat så är det inget man kan räkna ut genom att betrakta universum eller naturen eller människor. Om berättelsen om korset och den tomma graven, alltså evangeliet, ska spridas så måste det ske från människa till människa. Visst kan Guds Ande göra undantag från den regeln, det är inget märkvärdigt. Men det verkar som om Gud i huvudsak bjuder in oss på det sättet.

Inom medievetenskap finns ett begrepp: the medium is the message. Mediet är budskapet – alltså, hur ett budskap förmedlas (mediet) är oundvikligen en del av hur budskapet kommer att uppfattas. Jag är inte medievetare, så jag förstår inte alla aspekter av hur det fungerar. Men jag tror att det är så tron på korset och Jesus fungerar i det här sammanhanget: budskapet förmedlas genom människor – och en del av budskapet är att på grund av korset så är alla murar mellan människor rivna, alla folk är inbjudna till att bli Guds folk, medborgare i Guds rike, på grund av korset så är vi kallade till att älska varandra såsom Jesus har älskat oss. Det kan vi ju bara göra om vi möts och relaterar till varandra – och tron sprids och stärks genom att vi just möts.

Vi ser också korsets ihopsamlande funktion om vi riktar blicken mot den scen som Markusevangeliet ger oss idag. Innan Jesus dör så fokuserar Markus på fienderna till Jesus, de som hånar honom och plågar honom under hans sista stund. Men så snart han dragit sitt sista andetag så riktar Markus sitt focus på en grupp människor som är väldigt olika varandra, men som är dragna till Jesus. Markusevangeliet är smått fantastiskt i det att den ende som tillåts uttala den sanna bekännelsen om Jesus som Guds son är den romerske officer som ser honom dö. Och längre bort står kvinnorna som funnits kring Jesus: Maria från Magdala, en annan Maria som är mor till lärjungen Jakob, Salome som vi inte vet så mycket om. I Lukasevangeliet hör vi att en av de korsfästa rövarna bredvid Jesus vänder sig till honom och ber att få ingå i hans rike. I Johannesevangeliet så står Jesu mor och ”den lärjunge som Jesus älskade” (kanske Johannes själv) vid korset och Jesus säger att de från den stunden ska vara som mor och son för varandra. Så det går som en röd tråd genom evangeliernas Golgata-berättelser: vid korset samlas en brokig skara som från den stunden ska tillhöra varandra. Jesus säger det, lite gåtfullt, när han befinner sig i Jerusalem bara någon dag innan påskhögtiden: När jag upphöjs från jorden skall jag dra alla till mig (Joh 12:32).

Genom korset vill Jesus dra alla människor till sig, människor som är kallade att låta sig bli älskade av Jesus och som är kallade att älska varandra. Men en konsekvens av att Jesus drar alla till sig är att det blir lite stökigt. Människorna som dras till Jesus kan vara ohyggligt olika varandra. Om vi fantiserar lite kring den romerske officeren och kvinnorna som följt Jesus genom eld och vatten fram till Golgata. Vi vet ju inte exakt fortsättningen på deras personliga livshistorier – men om de nu kände sig dragna till Jesus och därför drogs närmare varandra i den första församlingen i Jerusalem så kan man ju ändå tänka sig att det ibland blev lite pinsamt tyst mellan den kejserliga krigaren och de tuffa Jesustjejerna från landet. Vad hade de gemensamt annat än att de var dragna till honom på korset? Och ändå måste de inte bara fredligt samexistera – de måste älska varandra. Eftersom de står under korset. Precis som vi gör idag på långfredagen.

Vi är precis lika mycket kallade att älska varandra, och precis lika mycket kallade att inbjuda och uppmuntra till att nutidens gemenskap under korset ska vara lika mångfaldig som den var då. Om vår församling inte innehåller spännvidden mellan rövare och officer, överklassdamer och bonnpojkar så får vi be att Guds Ande leder oss till att låta korsets gemenskap bli verklighet, till välsignelse för hela vår värld som längtar efter Guds frid och fred mellan människor. The medium is the message! Den gemenskap genom vilken budskapet förmedlas påverkar hur budskapet uppfattas. Och budskapet är att Jesus på korset drar alla människor till sig.

Det här är en långfredagspredikan direkt ut ur coronatiden. Det slog mig när jag arbetade med den här predikan att det inte är så konstigt att en predikan om korset idag handlar om att mötas, om att ingå i gemenskap, att få sprida något gott mellan oss – jag är nog inte ensam om att uppleva ett underskott på dessa områden. Men det är fascinerande att korset kan ha så många olika budskap beroende på var, när och hur vi betraktar det.

Och denna långfredag tror jag att vi inbjuds till att betrakta korset ur de två punkter jag försökt predika över idag: (1) att korset säger oss att evangeliet om Jesus är en berättelse som är uppenbarad, och att det ligger i berättelsens natur att den måste spridas från människa till människa, eftersom det inte handlar om kunskap vi kan få genom att tänka oss till det. Det är en gåva vi får av Gud genom våra medmänniskor. (2) att korset är centrumpunkt för gemenskapen som Jesus vill dra oss till, och som han vill dra alla människor till. Det är en brokig gemenskap, som förmodligen ofta är mycket större än vi förmår se med våra begränsade perspektiv. Men vi ska inte bli förvånade om människor som är väldigt olika oss själva också dras in i gemenskapen under korset. Att både rövaren och officeren ryms i den gemenskapen är i sig ett budskap – the medium is the message! – Jesus vill dra alla människor till sig.

* Den nya kollegan är så nytillträdd att jag ännu inte gett honom något vänligt smeknamn. Jag funderar på Eleven då han för en del år sedan var en sådan i Svenska kyrkans Grundkurs på Älvsby folkhögskola där jag var en av lärarna. Han är huvudet kortare än den andre manlige prästen vilket gör att Lillprästen kan vara aktuellt men det känns liksom taget – typ. Jag som var skallen mindre än de dåvarande tre andra (men nog inte hade mindre i skallen) kallades så runt 1980.

Det är nuförtiden inte SÅ ofta jag har annat uppdrag än som gudstjänstfirare figurera i ordinarie gudstjänst på söndagarna. I selen finns yngre kollegor för att ta ansvar för basen för församlingens liv. Jag är bänkad – i positiv mening. Men ibland händer det. Luckor eller krockar i planeringen eller akuta lägen kan innebära att jag någon gång lite då och då får förtroendet att leda gudstjänst och då främst i Älvsby kyrka. I höst har det inplanerat blivit en söndag i kvartalet. Igår var en sådan.

Som yttre förutsättningar behöver nämnas att Corona-anpassningar och lokala beslut begränsar antalet till 50 personer, inräknat kyrkvärdar, musiker, vaktmästare och präst. Kyrkans tre läktare där man kan Covid-säkert placera tre gånger 8-10 personer har inte (ännu) tagits med i dessa beräkningarna utan man har nöjt sig med att anpassa ”golvet” och 50 själar är vettigt.

Konfirmanderna med ledare – inemot 25 personer – hade man-ur-huse-dag och tillsammans med förväntade andra blev beredskapen att räkna noga, kanske stoppa och fundera över eventuell extragudstjänst klockan 14 eller så. Det räckte dock med beredskap. Vi blev 44 personer i kyrkan denna  22:a söndag efter Trefaldighet. Runt hälften ”tämligen färska” om uttryckets tillåts.

Hur blev det då?

Det var en Högmässa som började med tre verser på psalm 219.

Sedan kom Beredelsen då jag sa följande:

I en av Bibeltexterna för idag står om Jesus: Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. (Andra Petrusbrevet kapitel 1 vers 4)

Han har gett oss sina stora och dyrbara löften. Flera. Jag är med er alla dagar till tidens slut är ett ganska välkänt löfte. Den som tror på mig skall leva om han än dör är ett annat. Dina synder är förlåtna är ett tredje. Löften från Jesus till oss.

Gud/Jesus ger befrielse. En nystart. Och en omstart. Genom förlåtelsen.

För att få del av det Gud/Jesus lovat ber vi och bekänner...

Gudstjänsten tuffade vidare på samma sätt som brukligt. Efter psalm 37 läste jag Evangelietexten från Johannes kapitel 12 verserna 35-43, tog till orda, talade och sade ungefär följande.

För tre dagar sedan la jag på församlingens (och min egen) FB-sida ut tre frågor som ett tankepaket inför den här gudstjänsten. Jag uppmanade dem som läste att tänka i förväg och så fleras tankar kan delas nu. Jag gissar att alla inte sett frågorna så jag tar dem igen. Tre stycken:

1. Varför trodde inte alla på Jesus där och då? Det stod ju i texen jag läste: Trots att han gjort så många tecken trodde de inte på honom.Varför?
2. Varför trodde inte alla som efteråt hörde ögonvittnenas berättelser om honom? Det är ju erfarenheten hos honom som 60 år senare som en gammal man skriver just den här berättelsen. Han blev bland annat satt i fängelse för att han berättade att Jesus uppstått från de döda och är Gud som människa. Varför trodde inte folk på det?
3. Och den tredje: Varför tror inte alla nu? Så är det ju. Varför?

Det var och är mina tre frågor. Ordet är fritt!! […]

(Klammer med punkter betyder tid för tankar och yttranden.)

(Att göra på detta vis är att ta en risk. Det gäller att vänta med tålamod. Formulera om frågor. Återge vad folk säger så att alla kan uppfatta. Pressa lite. Borde dock gå .Åtminstone nr 3 bör någon ha någon tanke om. Flera bidrog med tankar.)

Ny fråga: Beror det på Gud eller människan att man tror eller inte? […]

Detta är faktiskt ganska knepigt. Kolla i texten. De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: ”Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan..”

Det verkar som om det beror på Gud också att folk inte tror. Och kanske i förlängningen att Gud inte skulle vilja att alla tror.

Men det stämmer inte! I alla fall inte ensamt. Bibel och tro säger också:

Gud vill ju att alla skall bli frälsta – befriade. Paulus.

Jesus offrar ju sitt liv för världen, för alla. Johannes.

Beskedet om det – om befrielse och förlåtelse – skall ju gå ut till alla så att alla kan tro.

Här gäller det att samtidigt kunna gå i trappor och tugga tuggummi! Det är flera, åtminstone två, bollar i luften – till synes tvärt emot varandra men bägge sanna. Sånt kallas för paradox.

Så här är det:

A: Allt beror på människan! Dig. Mig.

Vi har ansvaret till 100% när det gäller tro. Det är vi som avgör.

Det Gud/Jesus gör och ger är ett erbjudande – Du får komma till mig. Förlåtelsen är till Dig. Mitt liv gav jag för dig. Jag lever!

Det får du tro – och är du inte döpt ihop med det ska du döpas.

Min kropp och mitt blod – Jag själv – ger jag för och till dig.

Det får du – döpt – tro och ta emot i Mässan.

Det beror på dig! Till 100%. Du erbjuds välja. Ljuset eller icke-ljus – som är mörker. Förlåtelse eller skuld. Liv med Gud eller död utan Gud. Himmel eller icke-himmel. Du väljer och ansvarar för ditt val.

B: Samtidigt: Allt beror på Gud! 100%.

Om inte Jesus gjort det han gjorde skulle inte erbjudandet finnas.

När Jesus dog – som Johannes berättar det – var hans sista ord: Det är fullbordat!

Gud gjorde 100% och gör 100% som vi får ta emot.

Den paradox jag försökt beskiva har en kristen fackterm: Frälsningen.

Som är rubriken, temat, för den här söndagen.

PS: Jag googlade för att till detta blogginlägg hitta en bild på en paradox. Fann den som finns högst upp och som blir större om man klickar på den. Grävde i barnens och barnbarnens legolåda och konstaterar att fyrkantigt tänkt går figuren inte att bygga. Så är det med paradoxer. Inget för fyrkantiga. DS.

Facebook envisas med att – om datum stämmer – påminna om saker som jag nämnt för ett-två-tre-och-så-vidare år sedan. I morse fick jag på så sätt veta att det var för fem år sedan förra kyrkoherden Tomas Lång som det heter avskedspredikade i Älvsby kyrka. Han prästar numera i underställd befattning i Luleå Domkyrkoförsamling.

Jag tänker inte (här eller nu) analysera vad kyrkoherdeskiftet kom att betyda mer än att jag som då var komminister utan kyrkoherdeambitioner fick ansvaret för att söka uppehålla och vidareutveckla Bibelstudiearbetet och liknande för vuxna. Vad gäller det var och är jag ingen lathund. Drygt två år efter pensioneringen är det fortfarande något jag har fått förtroendet att bidra med. Jag skriver om saken då och då här på min blogg.

Idag på Tacksägelsedagen hade jag också fått förtroende men ett annat. Nu gällde det Högmässa i Älvsby kyrka. Jag skall strax ge dig,noble Bloggläsius, en liten inblick i vad min fusklapp för förkunnelsen innehöll.*

Vi var 21 personer i kyrkan där fem – två kyrkvärdar varav en på introduktion, vaktmästare, musiker och jag själv – kan anses vara ”bemanningen”. 16 andra alltså varav ett par konfirmander. Jag anade att det skulle bli en viss koppling mot framför allt Ovan-gelieträffarna och skrev därför detta som en egen minnesanteckning i mitt manus:

• Med konfirmander är det så att dialoger från undervisningslokaler lätt ”följer med” in i kyrkorummer. Retoriska frågor blir inte retoriska utan får svar.
• När jag hade mitt uppdrag på folkhögskolan gjorde jag samma erfarenhet. Klassrummens atmosfär följde med in i kapellet – främst för kapell-ovana.
• ”Ovan-gelieträffarna” på onsdagskvällarna var annan vecka har från start förra hösten alltid inneburit samtal i kyrkorummet. Där har tankar, frågor och åsikter knådats med varandra.
• Från och med i mars då Covid19 slog till i medvetandet har också det mer traditionella Bibelstudiet gått av stapeln i kyrkan. Jag kan känna att rummets karaktär och det vanliga beteendet där någon mån mattat av en del ”veteraners” diskussionsiver men också lättat på locket till att samtala fritt också där.
• Flera av de som firar gudstjänst under Corona-tid finns med i de två numera kyrkoförlagda grupperna. Därför fick ”predikometoden” denna söndag bli samtalets och tankebytets metod, inte den förberedda monologens. Ett test.

De psalmer som sjöngs var 1, 62:1-3, 62:4-6, 709, 10.

Dagens huvudtext var Lukasevangeliet kapitel 19 verserna 37-40.

Efter Bön för barnen vidtog denna Beredelse:

Vad finns att tacka för hösten 2020?

jJag har ställt frågan i ett par grupper → lite småtyst denna Covid-höst.

”Det har inte blivit krig...” kom i alla fall.

Detta visar på något jag börjat fundera över:

Fyllda brister som åtgärdas → tacksamhet & tacksägelse.

Utan brister men det ändå inte går inte riktigt som man vill → missnöje växer.

Vi behöver tänka. Se klart. Bekänna vår ofta bortskämda otacksamhet.

Predikan var ett försök till genuin dialog där och då. Jag ställde frågor och gav tid för svar som jag upprepade så att alla coronautspridda kunde höra. Med […] markerar jag tänke- och svarstystnaden.

Tre texter är lästa. Tankar? Ordet är fritt. […]

Evangeliet huvudtexten – en händelse? När-var-hur […] Typ Advent = när Jesus kommer..

Reaktioner? [...] Jubel men utan ordet Hosianna & knorr.

Varför är de glada glada? Där & då […]  Befriaren kommer..

Hur/Vad vet man? […] Jesus tog Kröningsvägen

Varför var inte alla glada? Där & då […] Jesus ankomst utmanar till avgörande, detroniserar ego, gör Gud > en själv.

När-var-hur kommer Jesus här & nu? […] Reaktioner – våra och andras? […]

Ankomst → reaktionen Tacksägelse heter på språket det skrevs på eukaristi. Ordet blivit namn på måltiden = Mässa/HHN där Jesus kommer, där bröd och vin blir hans kropp och blod. Med förlåtelse och Liv.

Vi sjunger ju om att han kommer i 709. Sker strax.

→ inbjudan & Utmaning. Jesus/Gud till oss. Dig → sjungare & mottagare.

Stoppkrafter finns. För egen del och andras. I texten såg vi sådana stoppare som inte bara inte sjöng utan åxå ville hindra andra. Jesus reaktion är glasklar: Om dessa tiger...

Han kommer, erbjuder, inbjuder och utmanar. Här och strax. Dig och mig.

Dialogen funkade. Alla gav sig inte in i samtalet men några. Och flera såg tänkande ut.

* Vart tredje år återkommer samma Bibeltexter för en viss söndag. Hårddiskkoll i Den här datorn → Dokument → Mina predikningar visade att tredje årgången på Tacksägelsedagen föll på mig 2014 och 2017. Jag kollade mina ”gamla predikningar” efter det att jag förberett färskvara för 2020.

Man kan tänka sig att regniga kalla blåsiga dagar skulle stimulera en hobbybloggare som jag att ge långa och/eller många olika saker om du, noble Bloggläsius, med blandade känslor skulle kunna använda för att slå ihjäl tiden – inregnad, frusen och blåst som du är.

Så blev det inte denna helg – även om vädret som var väl motsvarade beskrivningen. Inget blev skrivet. Det betyder inte att inget blev tänkt. Tvärtom! Tankar kring både ditt och datt stod som spön i backen. Likaså isande reflexioner om både stort och smått, snålblåst i huvudet kring olika saker. Men inget blev skrivet.

Nu är det måndag och vädret är bättre. Rotblötan har tagit bort risken för gräsbränder. Värmen kommer krypande tillbaka. Vinden har vänt på syd. Och jag skriver blogg (och kanske annat).

Jag var i kyrkan igår. Det är inget sensationellt eller anmärkningsvärt. Jag är ju kristen, ju!

Det var Högmässa med fem personer på plats förutom ”kyrkobetjäningen” som också var fem till antalet. Inga 70-plussare var där med undantag av en.

I detta fylls jag av funderationer kring både det ena och det andra som självcensuren får mig att nästan helt lägga åt sidan – eller i alla fall skjuta in i en oviss framtid. klart är ändå att frågorna gnager.

• Varför representerar sig inte de flesta förtroendevalda – som annars menar sig ”representera församlingen” – när församlingen samlas till gudstjänst?*
• Hur kommer det sig att anställda – som ofta har attityderna ”vi i församlingen” och ”välkomna till oss och vår verksamhet”– inte möter upp för att med församlingen be till Gud, sjunga, lyssna till Ordet och dela Bordet?

En praktikant stod för förkunnelsen! En ung kille som utbildar sig till präst. Bra!

Under min tjänsteaktiva tid brukade jag ofta (men inte alltid) här på min blogg publicera vad jag själv sagt när jag fått förtroendet att leda gudstjänst. Det har hänt men hänt sällan att jag bett någon kollega om hans eller hennes manus och tillstånd att lägga ut det på min blogg. Väldigt sällan, faktiskt. Men ibland.

Jag gjorde så igår. Tyckte innehållet var bra. Och framfört redigt och tydligt. Klar tumme upp!

Praktikanten rörde sig kring två av texterna på Heliga Trefaldighets dag – Första Moseboken kapitel 18 verserna 1-8 och Johannesevangeliet kapitel 11 verserna 18-27. Om du, noble Bloggläsius; läser de texterna innan du fortsätter läsa här är du på samma fläck som vi som var där var när han började predika.

Om du hade varit här hade min bror inte dött.

Det är det Marta säger när hon träffar Jesus.

Det finns en känsla av hopplöshet hos Marta, och under det hon säger anar vi brinnande fråga:

Var är Gud?

Om du hade varit här hade min bror inte dött. Kom Jesus försent?

När vi läser vidare i gamla testamentets text så säger Herren till Abraham, han som fått löftet om att hans ättlingar ska bli lika många som stjärnorna. Herren säger att hans fru Sara ska få en son.

Sara bara ler, det är ju omöjligt, både hon och Abraham är för gamla. Kom Herren försent?

När Jesus dör på korset och blir begraven, gömmer sig lärjungarna. Han som var deras vän och mästare, Han som skulle härska över hela världen. Nu låg han död i en kall klippgrav.

Nu var det över. Hade Gud kommit försent?

I våra tider behöver man inte leta länge för se att världen är full av både sjukdom och ekonomisk kollaps. Människor förlorar sina jobb, vi är rädda för träffa nära och kära för sjukdom och död verkar vara runt hörnet varje dag. Var är Gud? Kom Gud försent?

När Marta säger detta till Jesus så ursäktar han sig inte, han skyller inte ifrån sig eller något liknande. Nej, Jesus säger: Jag är Uppståndelsen och Livet. Den som tror på Mig, skall leva om än han dör.

Vi kanske är frustrerade som Marta, Lasaros är död, var var du?!

Vi kanske har väntat så länge att vi gett hoppet, som Sara som bara uppgivet log när hon fick höra att hon skulle få barn.

Vi kanske är som lärjungarna vettskrämda, inlåsta, det vi trodde på är ju omöjligt.

Här utmanar texten oss, och ställer en motfråga. Finns det något som är omöjligt för Herren?

Lasaros uppväcks från det döda. Sara blev havande trots sin ålder. Jesus uppstod från det döda

Gud kommer Aldrig försent. Gud kommer när tiden är inne.

Det är likadant idag

Världen kan vara grym, världen kan vara mörk. Men jag tror på en Gud som lovat att ljuset kommer att besegra mörkret.

Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror ska finna, löftena de står kvar. /Den psalmen hade vi sjungit – red anm/

Kanske är det idag som Gud har bestämt att tiden är inne för dig.

Kanske är det idag som Gud har valt att komma till dig.

Så att du kan ta itu med världen.

Ära vare Fadern och Sonen och Helige Ande. Såsom de var i begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

* Här skall i sanningens namn sägas att många förtroendevalda är 70-plussare och därför – nu men inte annars – kan anföra vad som i min gamla betygsbok från lågstadiet kallades Frånvaro med giltigt förfall. I den betygsboken fanns också posten Frånvaro utan...

Förr hände det oftare men de senaste månaderna inte att jag på söndagarna har som uppgift att leda gudstjänst. När det är aktuellt hör det till att förkunna i gudstjänsten, alltså söka koppla ihop läst Bibeltext med dem som är på plats. För sådant krävs viss förberedelse och jag har alltid skrivit det jag avsett säga som fulltext, inte bara några stödord. Handskrivna manus har jag inte publicerat men med sånt som var dataordbehandlingsprogramsförfattat hände det ibland att det kom ut här på min blogg – i för läsning bearbetat skick.

Så var det förr innan jag pensionerades och innan jag slutade vikariera kontinuerligt på någon vakant tjänster i församlingen där jag bott och firat gudstjänst i över 40 år, ungefär halva tiden fom församlingspräst. Igår var det dags för ett återfal då jag var ombedd att leda Högmässa i Älvsby kyrka. Nu kommer det manus jag författade på lördagskvällen och som i allt väsentligt framfördes muntligt strax efter ½12 igår. Lite röriga tankar kring Tre-en-igheten – typ.

Efter psalm 62:1-3 (som har sångskattens suveränt bästa låttext) gavs följande som Beredelse

Ni är ju kallade till frihet... Så börjar en av dagens texter.* Först riktad till tidiga kristna i centrala delar av nuvarande Turkiet – men naturligtvis också till oss.

Ni är ju kallade till frihet... Det är något positivt – som tyder på något negativt. Motsatsen är ju ofrihet. Slaveri är ett starkare ord Bibeln ofta använder. Och påstår att människan finns i slaveri under något.

Slav under synden talas det om.  Exempel är otaliga men sammanfattas i kärlekslöshet mot andra och misstro mot Gud. Egenkärlek, alltså, som ger skuld och som ytterstå konsekvens att vi är dödliga. Därför sägs det också att människan är slav under döden.

Detta vi kallade till frihet från.

Frihet från Synden ger Gud oss genom att Jesus tog den.

Frihet från Skuld ger i förlåtelsen på grund av vad Jesus gjort.

Frihet från Döden ger Gud oss på grund av Jesus död och uppståndelse. Och...

Ni är ju kallade till frihet... – ...för att tjäna varandra! Vara till för andra.

Detta ger Gud idag. Förlåtelsen. Jesus i Nattvarden. Sitt Ord att tro. Frihet. Vi går in i det med att börja med att be om förlåtelse...

Som Gradualpsalm hade jag tänkt 37 men gett fel siffra till musikern. Det blev 36 som också är bra men mycket segare. Sedan Textläsning Johannes kapitel 17 verserna 9-17.

Detta var ur Johannes berättelse. Den skiljer sig från de andra tre Jesus-berättarna i Bibeln. Johannes berättar inte att Jesus instiftade nattvarden kvällen innan sin död som de andra tre gör. Å andra sidan berättar han om att Jesus tvättar lärjungarnas fötter men det tiger de andra om. Johannes har ett långt tal Jesus håller samma kväll – inte de andra. Och som slut på det talet kommer i kap 17 att Jesus ber – saknas också hos de andra. Det är ur den förbönen texten var tagen.

Man kan se det lästa som en exakt återgivning av vad Jesus bad kvällen innan sin död – som om Johannes haft bandspelare eller stenograferat den kvällen. Man kan se den så bokstavligt men då blir den ju nästan ointressant och handlar bara om att Jesus ber för de 11 lärjungar som är kvar sedan Judas gått för att göra det han ska. Ingen av oss tillhör de 11 även om vi är ungefär lika många.

Johannes skrev en lång tid efter händelserna med Jesus! Han hade haft tid att minnas, att tänka vidare på det han mindes och vara i kontakt med Gud. Därför ska vi nog se texten som mer av ett referat än en exakt återgivning av ord vid den sista måltiden.

Händelsen + 60 år av minnen + erfarenheter + eftertankar + uppenbarelser flätas samman i det Johannes skriver på 90-talet, mot slutet av sin levnad. I kapitel 17 får vi en inblick i vad Jesus alltid ber om och vad hans önskan alltid är.

Eller om man så vill: Vad Gud säger när Gud talar med sig själv.

Vad har det att göra med att växa i tro som är temat för dagen?

Det handlar nu inte om stadier eller faser i hur din och min tro växer. Sånt kan man se och prata om men inte nu. Här handlar det om vad som får vår tro att växa – alltså vad vi kan se och lita på, alltså tro.

1: Jag har gett dem till dig och jag har gett dem mig själv säger Jesus till Fadern. De exakta orden är jag bevarade dem i ditt namn och jag skyddade dem. Som betyder Jag har gett dem till dig och jag har gett dem mig själv

När Jesus talar till Fadern, när Gud talar för/med sig själv är det oss det talas om. Och att Gud/Sonen påminner Gud/Fadern om vad de tillsammans gjort för oss.

Vad har då Gud gjort för dig?

Först: Gud/Jesus har levt, dött och uppstått för dig. Det grundläggande var långt innan du visste det och skedde helt oberoende av dig – något att lita på, tro.

Sedan: Gud har kallat dig till sig. I dopet som för de flesta skedde innan vi visste om det. Och genom besked om vad Jesus gjort – något att lita på, tro.

Dessutom: Gud kallar dig till sig nu – annars vore du inte här. Gud gör att din tro växer – något att lita på.

2: Jag ber för dem säger Jesus. Den bönen är Guds prat för sig själv. Om oss. Att vi skall bevaras från det onda.

Att bevaras från det onda är inte att skyddas från allt ont. Det betyder inte fribrev från Covid19, benbrott, sorg, död. Vi skulle önska att det vore så och när så inte sker blir vi besvikna – kanske – men det handlar om att bevaras från det Onda, det yttersta onda som är skillsmässan från Gud. Gud bevarar från det Onda mitt i det onda som sker – något att lita på.

3: Jag har gett dem ditt Ord säger Jesus. Och ditt Ord är innerst inne Jesus själv, Gud själv. Johannesevangeliet börjar ju I begynnelsen fanns Ordet..., och Ordet var Gud. (…) Och Ordet blev människa och bodde bland oss – det är Jesus – (…) han var fylld av nåd och sanning.

Jag har gett dem mig säger Gud/Jesus till sig själv. Jag ger er mig säger Gud/Jesus till oss. Med nåd och sanning – något att lita på.

Hur ger sig Gud/Jesus åt oss nu? Idag? Här? Strax?

Kristi kropp och blod för dig utgivet och utgjutet kommer jag att säga till var och en som vill ta emot Gud/Jesus i Mässan, nattvarden eller vad vi kallar den. Det är här det sker. Det är här tron växer – något att lita på. Amen.

Som Offertorium sjöngs 153 och som slutpsalm 10. Vi var 15 i kyrkan varav 3 barn..

* Galaterbrevet kapitel 5 verserna 13-18.

Rubriken är den överskrift som finns för de texter som i Svenska kyrkan används på Annandag Påsk. I förra inlägget varnade jag läsekretsen för att jag skulle publicera det jag avsåg säga i gårdagens Gudstjänst utan Nattvard i Älvsby kyrka. Omnågon – riskgruppare eller annan, ortsbo eller utböling – har nytta av att jag gör så kan jag inte bedöma men gör i alla fall som jag gör. Många väljer ju nu i dessa sidor att (tillfälligt) lägga ner sitt gudstjänstfirande.

Det stod avsåg säga i förra stycket. Min text är just vad jag avsåg säga. Det blev något inte helt annat men ändå annat vilket är rätt och riktigt en annan-dag.

Vi var sju stycken i kyrkan – vaktmästaren, hennes man och deras två pojkar, musikern, jag som var äldst och sedan en till. Vi sjöng ett par tre psalmer, bad, hörde texterna, bad lite till.

Efter evangelietexten förklarade jag ordet fritt. Samtal kom igång och jag kunde mer och mer hänge mig åt avvaktande uppmärksam tystnad. Tankar byttes, frågor ställdes och svar maldes fram som när en studiecirkel fungerar allra bäst. Man tänkte och delade tillsammans i direktsändning, inte jag som monologiskt meddelade vad jag i förväg tänkt. Visst kunde jag öppna tankespår, ge frågeställningar och som bilden visar passa en och annan annandagsboll – jag hade ju tänkt. Ser jag tillbaka på gårdagen kom nog det jag hade avsett med men på annat sätt.

Med det sagt: Nu till mitt ”predikomanus” som jag alltså inte ”levererade”. Texten var: Johannes 20:19-23

Den här berättelsen – det händer på kvällen den dag då kvinnorna på morgonen gått till graven som visade sig vara tom. Av en ängel hade det fått beskedet: Han har uppstått från de döda. Och uppmaningen att berätta det för lärjungarna. Det handlade det om i gudstjänsten igår på Påskdagen.

Nu har de gått 12 timmar och beskedet Han har uppstått från de döda har sjunkit in en del. Naturligtvis inte lika som hos oss som vetat det länge – då var det ju färskt – men ändå sjunkit in någotsånär.

Och redan hittar vi två sorters tro, två typer av kristen tro.

1. Inlåst tro. Det är den första typen.

Om vi använder ett dagsaktuellt uttryck kan man säga att lärjungarna då ägnade sig åt social distans. De höll sig hemma. De ansåg det farligt att vara ute – av rädsla för judarna.

Deras rädslan var befogad. Risker fanns. Naturligtvis inte för att de skulle ”smitta andra” med att de visste att Han har uppstått från de döda utan mer för att själva bli attackerade, ifrågasatta, hånade, utskrattade eller rentav dödade. Därför låste de in sig.

Inåst tro är ganska vanlig – faktiskt. Vare sig man är vad en del skulle kalla ”jättekristen” eller om man känner sig ”nästan inte kristen alls”. Graden är inte viktig utan det handlar om att man liksom är nöjd med sin andlighet, sitt sammanhang, sina aktiviteter, sina vanor – och allt detta kan vara gott – som de är. Man är nöjd. Trivs. Tycker det är lagom – typ. Vill inte oroas och än mindre förändras,

Det finns en risk att inlåst tro mitt i sin fromhet låser ute Jesus.

Definitivt låser den andra ute. Man vill inte det skall vara så och tänker inte att det skall vara så men i praktiken håller inlåst tro Jesus och det han vill ska hända med en på distans. Inte bra.

Han som uppstått från de döda tog sig in till lärjungarnasomlåstin sig.

Han kom in fast det var låst och skapade den andra sortens tro.

2. Utblåst tro. Inte ur-blåst i betydelsenr korkat. Ut-blåst. Utblåst tro har tre ben eller tre sidor.

A: Fred med Gud. Frid är ett annat ord för samma sak men fred är bättre.

Det var vad Jesus och visade bevis på – händer och sida.

Han som uppstått från de döda har kvar såren som skapade fred med Gud.det är ju genom hans död som möjligheten att höra samman med Gud skapades. En kristen term för detta är försoningen – ena benet.

B: Förtroendet och Uppgiften. Så som Fadern har sänt mig sänder jag er.

Han som uppstått från de döda säger alltså att vi skall agera och vara som han gjorde och är. Man kan tycka att det näst intill är omdömeslöst av Jesus att ge det förtroendet och uppdraget till oss människor men det är så han gjort. Lärjungarna – apostlarna – fick uppdraget att vikariera för Jesus och passade det vidare till nästa generation som passade det till nästa som passat det till oss – fast jag hoppade över några led nu.

Den kristna kyrkan/församlingen kallas för Hans kropp och är stand-in för Honom tills han kommer tillbaka. Det är vårt uppdrag. Och förtroendet.

Och här kommer blåsningen: Sedan andades han på dem och sade: ”Tag emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna....”

C: ...och det är tredje benet. Förlåtelsen.

Det är att för egen del söka och leva i och av Guds förlåtelse. Det är något allvarligt och ibland jobbigt. Man behöver vara ärlig och inte avvisa sådant som kan kännas klandrande. Det Bibeln kallar Synd – tio bud ger exempel – är farligt i sig men blir oskadliggjort av förlåtelsen – freden.

Det är att till andra ge förlåtelse – både sin egen och Guds .

Att som Jesus älska, förlåta, t o m lida för och med andra är utblåst tro – eller rättare sagt utblåsande tro som han som uppstått från de döda ger oss som ofta är inlåsta både som gåva och uppdrag.

I relativt snabb takt kommer nu i ett par blogginlägg sånt som hör samman med vad jag berättade om i förra inlägget – gudstjänsterna på Påskdagen och Annandagen. 70+ och andra riskgruppare i Älvsbyn verkar följa anvisningar mycket lojalt och det var och är mest i tanke på dessa som väljer att inte gå i gudstjänst under helgen som jag på olika sätt aviserade gudstjänsterna  innan. Nu kompletterar jag i samma tanke men naturligtvis får man läsa även om man inte är 70+ i Älvsbyn.

Påskdagens tema fick bli rubriken för detta inlägg som är en lätt bearbetning av det manus jag hade och till största delen följde.

Beredelseord innan bön om förlåtelse

I en av dagens texter repeteras på detta berg. Det är i GT-texten från profeten Jesaja 700-tal före vår tideräkning – i Jerusalem. Jerusalem är på detta berg. Alltså Jesajas här. Och...

Det var där det hände – i Jerusalem.

Det var där profetordet uppfylldes om att Gud skall inbjuda alla till fest och måltid och utplåna döden för alltid.

Det var där Jesus gjorde just det – med sin död och sin uppståndelse.

Jesus uppståndelse, det altartavlan visar innebär att döden är dödad, besegrad.

Jesus uppståndelse, det altartavlan visar leder till att gästabudets måltid dukas. Här. I Mässan där var och en ges del av hans seger genom vad odödlighetens läkemedel.

Vi svarar på det. I bön om förlåtelse för otro, själviskhet och allt möjligt.

Vi svarar på det. Med att sluta oss till Jesus i hans Ord, i gemensam Tro och bön.

Vi svarar på det. Och tar emot Honom själv, hans kropp och blod.

Påskdagens Evangelium 2020: Matteus 28:1-20

De undvek omfattande och nära sociala kontakter, folk kring Jesus. I deras fall då var det inte en smygande pandemi utan mycket mer plötsliga orsaker. Jesus hade arresterats, dömts till döden, avrättats och begravts. Kvick hade det gått. Och oväntat – fast han sagt det innan. Så man höll sig hemma. Kände sig som en riskgrupp – typ.

Det var en inre krets av följeslagare. Några kvinnor. Jesus familj – kanske på annat håll. Det fanns också en större grupp men de nämns inte i avsnittet jag läste.

Deras känslor? Oro. Rädsla. Uppgivenhet. Tomhet. Ovisshet om framtiden. Dödsrädsla. Så man höll sig hemma.

Men en liten grupp en promenad. Med ett syfte. Göra begravningen färdig. Två kvinnor hos Matteus, tre hos Markus, tre namngivna plus några till hos Lukas, en hos Johannes. Maria och Marior dominerar.

Med en smäll vände allt! Jordbävning. Och en ängel ger besked:

Han är inte här, han har uppstått, så som han sade.

Vad tänkte kvinnorna då? De får inte tid att tänka.men om de haft tid?

Var det: Nu blir det som vanligt? Nu kan vi känna tillförsikt, lugn, ro, trygghet, gemenskap, mening? Nu lagar det till sig och blir som innan denna jobbiga tid?

Så tänker gärna vi när saker förändras, framför allt om det är till det sämre. Då längtar vi tillbaka till som det var eller framåt i hopp om att det skall bli som det var – när det väl är över och vi kan resa igen, hälsa på hos folk igen och få besök igen och att allt annat blivit som vanligt igen.

Vi längtar så och det är människans väg. Att söka sinnesro.

Vi försöker – helt rätt – ge varandra och andra sinnesro. Vi informerar och informeras. Vi ställer om och vi ställer in – på en del också kyrkliga håll med marginal. Vi vill skydda oss själva och andra från risk och fara. Inte sällan även för att skydda mot rädsla och farhåga, själva oron.

Det kommer att pågå i månader säger statsministern – om det vi är i. Månader Innan det vänder eller vi kommer ut på andra sidan. Det ger oss tid att tänka. Och längta. Gå den mänskliga vägen.

Kvinnorna i berättelsen fick inte den tiden. De hann aldrig mänskligt fundera över om det skulle bli som vanligt nu när graven var öppnad och ängeln sagt Han är inte här, han har uppstått, så som han sade.

Ängeln fortsatte Kom och se var han låg – vänstra altartavlefliken – och fortsatte direkt: Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: ”Han har uppstått från de döda.”

Hur tänkte de nu? Vad rörde sig nu i deras huvuden?

De lämnade genast graven och fyllda av bävan och glädje sprang de...

Att bäva och vara orolig är människans väg under döden. Det är vår väg i dödligheten, på vägen mot döden. Den är ju 100%ig. Inte i Corona men tillsammans med allt annat. Bäva och vara orolig är rimligt. Och mänskligt.

Uppståndelsen vänder detta!!!! Med bävan och glädje sprang de.

Att bäva och vara glad är den kristna vägen under livet.

Att tro på Kristus är att vara på bägge vägarna. Samtidigt.

När de springer möter Jesus kvinnorna med ett tillägg om hans bröder. Kanske ängeln hade glömt nämna dem. Kanske hade kvinnorna började springa för tidigt. Beskedet till lärjungar och bröder går hursomhelst på ett ut: ”Han har uppstått från de döda.”

I Galileen – det tog några dagar att gå dit – får de och vi veta innebörden. Där såg de honom levande, trodde och hyllade honom – fast några tvivlade.

Den uppståndne säger då: Åt mig har getts all makt...

Det är inte främst för att ni/vi skall vara lugna, trygga för egen del. Det gör inget om vi kan vara det på ett klokt sätt men är inte poängen.

Poängen är att alla människor skall få del av hans seger över döden och därför sänds de, du, jag – Kyrkan i alla tider – med beskedet:”Han har uppstått från de döda.”

Genom dop och tro är vi kopplade till hans seger.

Han är med oss alla dagar till tidens slut med sin seger.

Han är med oss i och genom sitt Ord och sin Ande som gavs/ges i dopet.

Han är nu med oss konkret med kropp och blod i Mässans bröd och vin.

Jag har bakat brödet för idag. Med hjälp av den här stansen.

Som ger orden på grekiska om Honom som uppstått från de döda:

Jesus Kristus – segrare!

Jag har lite svårt att innan Skärtorsdag och Långfredag hojta Glad Påsk! Jag vet att det är vanligt att folk gör så men för egen del känns det avigt. Vill som vänta med det roliga tills det är läge – typ. På samma har det varit alla år jag som präst haft – och har – ansvar för hela eller delar av helgsystemets olika gudstjänster. Påskdag och Annandag har helt enkelt fått vänta till efter Långfredagens gudstjänst(er). Möjligen har jag gjort undantag för psalmfunderingar då musiker och körer behöver tänka före. Också detta år har påskdagarnas psalmer valts innan Långfredagens gudstjänst, inte mer. Nu i eftermiddag har jag tittat på texter lite snabbt samt bakat bröd till Påskdagsmässan på söndag i Älvsby kyrka kl 11. Jag återkommer i den saken.

Vi var 5 stycken i Långfredagsgudstjänsten: Tjänstgörande präst, vaktmästare, musiker, kyrkvärd och jag. De allmänna Corona-varningarna har tydligen fungerat för var och en annan även om det nog är så att Långfredagen genom året hur som helst tappat en del. Lokalt har informationen varit mer Vi ställer om!, inte Vi ställer in! men då SVT och andras information haft ett Stockholmsperspektiv har nog Inställt slagit igenom oväntat och ovälkommet. Mycket finns att skriva kring olika kyrkliga ageranden utöver landet men det får anstå. Nu något annat.

Det var Margit Johansson som predikade Långfredagen den 10 april 2020 i Älvsby och Vidsels kyrkor. Jag bad om tillgång till hennes manus för att – om hon samtyckte – efter gudstjänsten i Vidsel publicera det sagda på församlingens Facebook-sida och på min blogg. Hon gick med på det men nämnde att hon lånat orden från en Ellinor Carlberg Mehrén i stället för att själv ”uppfinna hjulet” och ville fråga ursprunget innan eventuell publicering. Samtycke gavs.

Detta var vad som sades:

Herre förbarma dig . Kristus förbarma dig

Mindre än en vecka sedan och ändå…

…ändå känns palmsöndagens festtåg så avlägset som om det skedde för flera år sedan.

Då – jubel, glädje skratt. Fest och gamman,

Nu – tre män på väg till sin avrättning.

Två av dem bär sina korsarmar själva, till synes självsäkert, starkt.

Den tredje mannen, en människospillra.

Han de kallar Guds Son, raglande… stapplande… blodig, oförmögen att själv bära sitt kors.

Misshandlad…

Torterad av soldaterna för att få fram en bekännelse – Torterad för att ge en stunds underhållning.

På avstånd… vännerna.

De som följt honom, de närmsta männen.

Kamrater som nu, vilsna och rädda, tänker tillbaka på festmåltiden de delat.

Inombords tankar på den egna säkerheten – den egna osäkerheten – för vad finns kvar.

Vem var han, deras mästare?

Vem är han, deras mästare?

Vem är han som spikas upp framför deras ögon?

På avstånd… kvinnorna.

De som beundrat och de som älskat, och de som kanske åtrått.

De som troget följt hans undervisning.

De som troget skött hans markservice.

…och bland dem den kvinna som älskat mest.

Den kvinna som genom sömnlösa nätter oroats mest.

Hon, kvinnan, som kysst Guds tårar från Guds eget ansikte.

Som vårdat, tröstat, värnat och beskyddat.

Kvinnan, vid vilkens bröst Gud själv vilat tryggt.

Moder Maria…

… och jag kan inom mig själv ana hennes fysiska smärta fortplanta sig i magen vid vart hammarslag…

Det är min son, det är Guds Son.

Det är min son, det är Guds Son.

Det är min son, det är Guds Son.

Det är han som är!

Det är Gud!

Fastsnaglad på en enkel trästock.

Genomborrad av grymhetens grova spikar.

Sviken… … och ändå medveten.

Medveten om nödvändigheten att ta på sig rollen som syndabock.

Att vara den som alla människor genom alla tider då nu och framöver kan vända sig till med all brustenhet och allt misslyckande.

Den ende som vågar dela vår mänskliga smärta fullt ut – den ende som orkar dela vår mänskliga smärta fullt ut.

Gud själv, en människa som vi.

Genom Jesu död byggs bron till Fadern.

Genom Jesu död och uppståndelse skapas hopp om det eviga livet.

Genom Jesu död och uppståndelse och himmelsfärd dukas den himmelska bankettsalen upp – med livgivande bröd och vin.

…och bakom varje hammarslag ljuder ekot av hans röst…

För dig utgiven – för dig utgjutet.

…och genom mitt eget hjärta går mitt gensvar med förbrytarens egna ord: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”.

Kyrie eleison

Christe eleison

Herre förbarma dig

Kristus förbarma dig

I förra inlägget skrev jag att jag i helgen inte haft tid att skriva något – vilket inte var helt sant. Jag skrev ju ett manus för förkunnelsen i samband med Högmässan – här kallad Gudstjänst med Nattvard – i Älvsby kyrka igår. I lätt modifierad form kommer den texten strax.

Vi var inte så många som firade gudstjänsten igår. 27-28 bara. Två tankar rann upp i min hjärna.

Ett: 10 i kyrkan är konfirmander. Av knappt 30, vanligtvis ca 40. Vad spelar detta återkommande faktum för roll när man generellt och speciellt tänker gudstjänst? Jag försöker ha det i åtanke men kunde under mina aktiva år sakna gemensamma rådslag i saken. Faktiskt.

Två: Corona-nervositeten eller ishalkan? Vad orsakar ”frånfället”? Eller var det att man i annonseringen hunnit med att det var jag som inhoppare som skulle leda gudstjänsten?

På en annan blogg gav jag igår eftermiddag denna kommentar till vad den bloggaren skrivit:

Det finns tre aspekter av Corona i Älvsbyn. En pizzeria heter Tres Corona, blodapelsinerna på COOP likaså. Dessutom lär det finnas ett sånt öl på systemet.

Undrar vilken av varianterna de som valde vara hemma – vi var 27 i kyrkan varav 10 konfirmander – var mest rädd att få från mig eller varandra.

Olika inomkyrkliga undergångsprofeter verkar ha fått effekt.

Nu till gudstjänsten där psalmerna 135, 913, 394 och 49 sjöngs.

Efter den vanliga Bönen för barnen – inga småbarn på plats men väl de 10 konfirmanderna som ju i reglernas mening ännu är barn – detta Beredelseord

”du ger åt alla amnesti” – orden är ur psalmen 913 som vi ska sjunga om en stund. Amnesti är ett modernt ord. Betyder att fångar släpps ut, att människor blir fria. Och inte då bara oskyldiga utan också skyldiga.

Gud ger amnesti. Gud förlåter är det vanliga sättet att säga det.

Vi börjar gudstjänsten med. Att Gud ger amnesti. Eller Nåd.

Varför? För att vi är oskyldiga? NEJ! På grund av vad Jesus gjort.

Egoism, otro, kallsinne, hot, hat, motvilja, förakt och mycket annat gör oss skyldiga. Inspärrade i en skuld till både människor och Gud. Vare sig vi fattar det eller inte. Så ÄR det. Till alla fångar i det skuld-fängelset ger Gud amnesti, förlåtelse, nåd.

Amnestin tar man emot genom att gå ut ur fängelset – som ju bygger ju på att man inser och anser att man är i det skuld-fängelset. Fattar man inte eller förnekar att man är i ”fängelset” blir ju amnestin verkningslös – hur illa man än sitter inne.

Så rent praktiskt: Syndabekännelse och bön om förlåtelse är att erkänna fångenskap och skuld. Förlåtelseorden på grund av vad Jesus gjort öppnar dörren. Att ta emot förlåtelsen är att gå ut i frihet.

Vi ber och bekänner.

Själva Förkunnelsen eller Predikan blev detta:

Tre långa texter har lästs. Alla handlar om Kampen mot ondskan som är dagens tema.*

På fyra sätt, fyra fronter om man vill använda en militär bild. För er konfirmander fyra saker att notera på lapparna. Men först en annan sak.

Panik i huset? Va!? Fyra saker och först nåt annat! Ska han att hålla på länge?

Jag tror inte det. Inte längre än brukligt i vart fall. Jag börjar med den där andra saken.

Bibel och kristen tro är inte en serie sanningar eller en livsfilosofi för tanken. Bibel och kristen tro handlar om Gud och människor av kött och blod. Med händelser och situationer någon gång, någonstans,med någon betydelse. Det är inte teorier utan praktik.

I texterna mötte vi tre sådana situationer. Gemensamt handlar de om Kampen mot ondskan – på fyra fronter.

Första fronten: Kampen mot ondskan är kamp mot Falsk tro.

Texten från Gamla testamentet berättade om en sådan episod. Folket som skulle ha EN Gud började ha flera. Och andra. Det blev en väldig dragkamp runt 870 före Kristus. Berättelsen handlade om en episod i den kampen, kampen mot falsk religion.

Finns så kallade avgudar idag? Hos oss?

Om vi bara tror att det handlar om andra religioner gör vi det lätt för oss som om bara de som tror på Oden eller Krishna eller inte tror på något har falsk religion. Alla tror ju på något! Det du litar på mest, den som styr dig mest, är i praktiken din Gud – säger Luther.

Så vad är det som styr? Vem styr? Där har vi våra avgudar. Det kan vara pengar eller den man ser i spegeln när man borstar tänderna. Hur som helst är det falsk tro, en front i kampen mot ondskan.

Andra fronten finns i Episteltexten. Den Ljumma tron som tonar ner.

Det är att inte riktigt vilja ta Bibel och Kristen tro på allvar, att vilja anpassa till tyckanden, känslor, opinioner, tidsanda eller vad som helst. Den tro som inte märks eller vill märkas är den Ljumma tron – ett viktigt frontavsnitt i Kampen mot ondskan.

Tredje fronten. Och Fjärde. Finns i Evangelietexten jag läste och då alla stod upp. Här blir det svårare – men lika viktigt.

En familj, ett sammanhang, är terroriserat av det onda. En pojke är sjuk.

Dåtida begrepp kallade det att vara besatt och man såg en vilja bakom, inte bara vad vi skulle uppfatta som epileptiska symptom eller djup autism med självskadebeteende.

Vara hur det vara vill med den saken – just i detta fall gick Jesus i kamp mot ondskan och befriade pojken. I kampen mot ondskan finns därför all kamp, hans och vår, mot allt som terroriserar och plågar folk – sjukdomar, krig, fattigdom. Name it!

En familj, ett sammanhang, är terroriserat av det onda. Pappan är drabbad.

Han har en Missmodig tro, Fullt berättigat vanmakt. Och vi ser att Kampen mot ondskan också är kamp mot missmodet som säger Jag tror, vill tro. Hjälp min otro!

Jesus förebrår inte! Han hänvisar till sig själv. Allt förmår den som tror sa han den gången. Jag förmår! menar han. Det är ju han som tror när pappan/vi inte orkar.

Blir då Jesus och tro en kvick-fix i alla lägen? Så att allt ont försvinner?

Uppenbarligen inte då ondska i olika former fortfarande hotar, plågar och terroriserar. Men det ger ett löfte, ett hopp in i missmodet. Gud är med. Gud i Jesus vet hur det är. Och förmår.

Tre fronter i Kampen mot ondskan. Kamp mot Falsk tro, mot Likgiltig tro och Missmodig tro. En sak kvar. Slutet av Evangelietexten berättade om det avgörande slaget i kampen – om man använder militära termer.

Jesus går/gick till Jerusalem. Där dog och uppstod han från de döda.

Han – Gud som människa – delar på så sätt människans, våra villkor.

Han – Gud som människa – möter det onda, själva döden

Han – Gud som människa – gör det för vår skull och i vårt ställe.

Så är det. I Kampen mot ondskan stod ett avgörande slag, den händelse och situation som avgjorde allt. Det var en Påsk i Jerusalem för länge sedan – år 30 eller 33 typ.

Följderna av det finns än.Sanningen finns – för Jesus är Sanningen.Livet finns – för Jesus är Livet att leva med och hängivet formas efter.Vägen finns – Vägen i tro där Han ger sig till oss i Nattvarden. Han själv som mitt i missmod och oro för allt, åxå Corona, ger sig själv, sin kropp och sitt blod in i vår otro.

I Kampen mot ondskan är du/vi alltså inte ensamma. I den kampen finns Jesus/Gud i kött och blod. Och han är med oss inuti men inte alltid undan, kampen. Med sin tro.

* Texterna var Första Kungaboken kapitel 18 verserna 26 till 29 och 36 till 39, Uppenbarelseboken kapitel 3 verserna 14-19 samt Markusevangeliet kapitel 9 verserna 14 till och med 32.

I förrgår var det den sista (inplanerade) söndagen för min räkning. Den innebar Högmässa och Söndagsmäsa i Älvsby och Vidsels kyrkor.*

Det jag säger när jag förkunnar/predikar finns i fulltextsmanus skrivet för att sägas, egentligen inte läsas. Du, noble Bloggläsius, ägnar dig åt läsning och för din skull har jag bearbetat manus en lite aning.

De Psalmer vi sjöng var 39, 21 som Lovsång, 266, 73 och 490.

Beredelse i gudstjänstens början:

I Gamla testamentet, det i Bibeln som hände och berättas före Jesus, står mycket och olika saker. En del har man förstått var förutsägelser,profetior, om Jesus – vem han är och vad han skall göra. En sådan är detta ur dagens GT-text (Jer 33:15):

När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet.

Ur Davids stam = en ättling till kung David. Som skapar rätt och rättfärdighet. Hur? Två sätt:

Avslöja orätt. I samhälle och hos personer. Dig och mig. Genom det han säger och genom att visa hur man skall vara.

Hos Honom ser vi mallen över vad som är rätt – och om vi är ärliga att vi inte är som mallen. Att Jesus skapar rätt visar vår orätt – typ.

Ge rättfärdighet. Ge rätt färdighet. Bara för att han vill. Som en gåva. Förlåtelsen gör inte orätt rätt men fastslår att det orätta inte längre står emellan oss. Människor och Gud förlåter det orätta och vi börjar med att låta Honom göra det – i bön om förlåtelse följt av Hans besked.

Evangelieläsning: Mark 1:14-15.

Så börjar det! Det första Jesus gör offentligt – som vuxen. Bland folk. Barnen vid bordet har en bild av det att färglägga. Jag har den i Skatten-lådan. Den här.

Förberedelserna för Jesus offentlighet var klara. Hans ett halvt år äldre släkting Johannes – som kallas Döparen och inte är samme Johannes som den som skrev ett evangelium – hade ett tag hållit till i öknen men kommit tillbaka bland folk som samlades för att höra det han sa: Omvänd er. Himmelriket är nära (Matt 3:2).

Folk tog intryck och de som beslutade sig för att lägga om sitt liv lät döpa sig som en markerad nystart.

Jesus kom till Johannes. Och döptes. Inte som en ångrares nystart men i alla fall en start. Med röst från himlen vem Jesus är: Du är min älskade son, du är min utvalde (Mark 1:11).

Sedan Jesus ut i öknen. Duell med djävulen. Och så det jag läste.

Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

Efter drygt tre år – man tänker att det var så länge Jesus var aktiv – blir det efter att han dog, uppstod igen till ett odödligt liv samt återvänt in i den för oss osynliga världen hos Gud, dags för en ny start – Pingsten.

Då är det hans representanter som startar fortsättningen och Petrus säger: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla. (Apg 2 38-39)

(En personlig reflexion jag inte tog med när jag predikade:Jag är pensionerad sedan sommaren 2018 men tills nu vikarierat upp till ungefär halvtid. Nu finns andra på plats och idag är det min sista inplanerade huvudgudstjänst. Lite speciell känsla – men inga jämförelser i övrigt – är att det sista jag får att säga är det första Jesus sa, kärnpunkten hos Johannes Döparen och Petrus poäng vid Pingsten.)

Det första Jesus sa, kärnpunkten hos Johannes Döparen och Petrus poäng vid Pingsten blir tre enkla och tydliga punkter att konfa-anteckna:

1: Tiden är inne!

Det innebär: Tillfället är nu! Det betyder inte snart, om ett tag. Bibelns grundspråk har ett annat ord för sådan tid, löpande tidsflöde – kronos – som räknar timmar, dagar osv. Som i en sådanhär Adventskalendet – Skattenlådan igen.

När Jesus (och med samma innebörd JD och Petrus) sa det är det med ett annat tids-ord som betyder tidpunkt, tillfälle, läge. Så också nNu när jag/vi säger det. Tiden är inne! Tidpunkten!

2: Guds rike är nära!

Där Gud är och agerar är Guds rike. Jesus är Gud som människa. Det betyder: Guds rike är Jesus!

Guds rike är nära – i rummet, inte tiden. Tiden har vi ju klarat av. Den är NU. Det är i rummet, här, Guds rike = Jesus är. Var?

Här. Osynlig men här i rummet mitt bland oss – som han lovat.

Strax synlig där i Mässan – i med genom bröd och vin som han lovat är hans kropp och blod, alltså han själv. För dig...

Med Jesus följer allt han står för. Förlåtelse. Samband med Gud. Liv.

Seger till slut över allt ont. Seger över döden.

Det är i Jesus som är i Mässan. Guds rike är nära.

En parentes: Vid Veckomässorna ett annat nattvardsbröd. Hembakat. Med mer tuggmotstånd. Efter receptet på det Jesus använde när han kvällen innan sin avrättning skapade måltiden.

Gjort med en stans köpt på Patmos – Skatten-lådan. Med text. På grekiska. Det står Jesus Segrare. Alltså vad Mässan är och vad den ger. Slut parentes.

Om första ledet hos Jesus, JD, Petrus och jag är Tillfället är nu!

Och det andra Jesus är här/där! blir tredje också samma:

3: Omvänd dig och tro.

Det är en uppmaning men framför allt en inbjudan, rentav en vädjan: Omvänd dig (än en gång) och tro.

Vänd dig från det som du låter hindra dig att vara hos och med Gud. Vad det är vet du själv – om du tänker efter.

Vänd dig till Honom som ställde sig på din sida genom att ge sitt liv för dig. Vänd dig till honom som lever och finns vid din sida.

Hur? Det finns ett Bibelställe – Rom 10:9-10.

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

Bekänna Kyrkans tro med munnen är att UT-tala.

Att gapa vid nattvardsbordet är att IN-ta Jesus på det sätt han IN-bjuder.

Är det så enkelt? Faktiskt. Nu när Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

* Jag använder beteckningarna enligt 1986 års Kyrkohandbok för de olika typer av Huvudgudstjänst det är frågan om. Mässa betyder att det är nattvard. En Söndagsmässa är en liturgisk bantad form av Högmässa.

Då och då händer det att jag här på min blogg publicerar en lätt bearbetad variant av vad jag sagt i samband med någon gudstjänst. Idag när det är ganska kallt ute får bli ett sådant Då. Ett par villkor måste dock vara uppfyllda.

Det man kan kalla ”mitt prediko-manus” skall vara framställt medelst dator, inte handskrivet. Att efteråt digitalt skriva predikade kråkfötter ids jag inte. Det betyder att tre av fyra anföranden inte riskerar att bli blogginlägg. Det måste också vara i full-text, inte bara stödord eller en mind-map. Det är inga problem för jag skriver alltid så att jag i händelse av black-out kan läsa innantill. Oftast säger jag också ganska exakt vad jag skrivit.

Med detta sagt vänder jag nu,noble Bloggläsius, din uppmärksamhet till i förrgår i Älvsby kyrka. Vi firade då Högmässa och sjöng dessa psalmer: 881, 798, 393, (709) och 490.

Beredelse

Herren är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig. (Psalt 116:5).

Så står i dagens Psaltarpsalm och det finns tre viktiga kristna glosor somsäger hur Gud är. Nådig innebär att Gud frikänner skyldiga, rättfärdig är helt perfekt och rättvis, barmhärtig är generös och medkännande.såär Gud och det är bra att det sägs nu först. Så vi får veta hur Gud är och kan närma oss Gud. Genom att be.

För det är ju för att Gud är barmhärtig som vi börjar med bön om förlåtelse och erkänner att vi är långt ifrån samma sak. Vi är inte rättfärdiga – kärleksfulla, ärliga och annat – och inte barmhärtiga – tillmötesgående, förlåtande och annat. Det och annat bekänner vi nu.

Evangelieläsning: Johannes 6:37-40. Sedan "predikan".

Jag skall återvända till texten. Men först en del annat:

Döden gjorde hembesök hos oss. I förrgår. Eller var det dan innan? Den kom i liten form. 10 år kanske. I sällskap med ett annat inte lika dramatiskt klätt bus-och-godis-barn.

Igår tändes ljus på gravarna. Och det var Minnesgudstjänst. Och hela dubbelhelgen kallas Allhelgona. Som mixar en massa.

Jag har valt tre ord med H om den mixen. Men jag vet egentligen inte vilken H-lista jag skall ha när jag nu skall prata. Skall jag ta Helvete, Helgon, Hopp? Eller Helgon, Hopp, Himmel?

1: Börjar i alla fall med Helgon. Apropå går, Alla Helgons dag.

Helgon – är det inte sådana man har i den Romersk-Katolska och de Ortodoxa kyrkorna? Alltså personer som man bestämt att de skall anses som Helgon? Och uppmärksammar? Det gör väl inte vi som är protestanter? Eller?

Vi har dem! Färre än i de nämnda kyrkorna. Med mindre uppmärksamhet. Men tre – minst – finns på bild här framme i Älvsby kyrka. Ser ni dem? Vilka? [paus för åhörarsvar]

Maria, Paulus, Petrus, Maria från Magdala. Ni som ser det gamla altarskåpet på väggen ser ännu fler. Ytterligare 12-13 stycken. Någon finns på bägge ställena.

Vi har dem – helgonen! Personer nämnda i Bibeln och ur den kristna historien. Kyrkliga ”kändisar” – typ. Eller ”släktingar” i det kristna släktträdet. De är alla döda. Värda att minnas och lära av. Föredömen, Exempel.

Jag sa att alla Helgon är döda. Men: Alla döda är inte helgon. Därför är det en dubbelhelg. Helgonen igår. Alla själars dag, alltså alla dödas dag, idag – med temat...

2+3:Vårt evighetshopp – om Hopp och Himmel

Vi har lyssnat till tre texter: Ur Gamla testamentet om hopplösheten inför döden. Episteln om Uppståndelsen och hur den blir. Evangeliet – som jag läste – om Guds vilja, om Jesus och det eviga livet – som är Vårt evighetshopp. Den sista texten fokuserar vi på.

Jesus säger vad Gud vill!:

De som tror på Sonen/Jesus har evigt liv. De skall uppstå när Jesus kommer tillbaka.

Gud vill ge oss evigt liv och har därför gett oss kanalen till det. Kanalen är Jesus.

Varför tog Gud den vägen? Varför den metoden? För att göra det enkelt – tänker jag.

Det finns ju två saker som krånglar till förhållandet mellan oss och Gud: Den ena saken finns hos oss – vår Guds-olikhet. Den andra saken finns hos Gud – Guds obegriplighet. Och Jesus är lösningen på bägge problemen.

Jesus löser vår Guds-olikhet. Så är vi ju! Guds-olika.

Gud är kärlek står det på ett ställe i Bibeln. 100% kärlek. Ingen av er som jag känner och ingen annan av er heller förtjänar samma beskrivning – 100% kärlek.

Den olikheten i förhållande till Gud är det hos oss som gör att vi håller oss borta från Gud.

Det är VI som håller oss borta – älskar inte Gud över allting och inte våra medmänniskor som oss själva.

Det ser Gud. Och sörjer. Och blir arg över vår kärlekslöshet mot varandra och andra. 100% kärlek ogillar ju när det inte är 100 – typ. På något vis måste då Gud förkasta den och det som förkastar Gud.

Och då – viktigt och elementärt: Genom att bli människa – Jesus – och ge sitt liv låter Gud sin förkastelse gå ut över sig själv. Gud/Jesus dör för oss och det/han blev lösningen på den ena saken. Hindret hos oss – din och min Guds-olikhet – röjdes undan. En gång för alla. Av Jesus.

Guds obegriplighet då? Att det är så svårt att förstå sig på Gud?

Det löstes ju också med Jesus! Jesus är Gud som människa och visar hur Gud är. På på något annat sätt än Jesus är inte Gud.

Hur sa då Jesus? Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

Vi kan inte se honom! – säger man ibland. Struntprat! Det kan vi visst. I huvudet.

Vi gör ett expriment. Gör nu som jag säger. Blunda! [paus] Tänk på ett djur! [paus] Vilket som helst. [paus] Bara inte en blå ko. [paus]

Hur många såg kon? Hand upp! Vi kan alltså ”se” det vi hör. Vi kan ”se” det som beskrivs.

Beskrivningarna av Jesus – 4 Evangelier – visar oss hur Jesus är. De gör att vi kan ”se”. Och tro. Och ha evigt liv. Och skall uppstå. Som är Vårt evighetshopp.

En sak till. Jesus tog ett bröd, tackade Gud, bröt det, gav åt lärjungarna och sa: Tag och ät. Detta ÄR min kropp. Och på ett liknande sätt med bägaren med vin.

Kan man se det brödet? Som ÄR hans kropp? Kan man känna smaken av vinet? Som enligt hans ord ÄR hans blod? Man kan alltså ”se” Sonen? Och tro? Strax. Här framme.

På det sättet löste och löser Gud sin obegriplighet. Genom att göra sig konkret. Begriplig. Synlig. Tagbar. Ätbar. Mottagbar. Det är här och nu Vårt uppståndelse- och evighetshopp.

Vilka tre H-ord blev det? Helgon, Hopp, Himmel. Helvetet spar jag till någon annan gång.

Det var väl ett roligt ord? Insorteriation.

Helt nytt. Kom på det idag då det är vad jag håller på med – insorteriation.

Det är lite höstlikt idag. Regnigt, 6 plusgrader. Bilden visar hur det ser ut från vardagsrumsbalkongen. Kanske inte ruggigt vackert men vackert och lite ruggigt. En bra dag att göra något inomhus – typ. En insorteriations-dag.

När jag innan jag blev präst var teologie studerande på praktik och började att så smått kvacka i förkunnandets ädla konst sparade jag mina fusklappar. Hur och i vilket system minns jag inte annat än att det snabbt blev så att jag skrev på liggande A5 och vek dem till A6-häften. Perfekt! Då kunde jag ha fusklappen liggande i min Bibel när jag pratade. En del kunde rentav redan då tro att jag pratade utan fusklapp/manus vilket i vissa kretsar ansågs mer andligt än att ”ha skrivet”. För mig spelade det ingen roll. Det var bara ett praktiskt system.

Efter prästvigningen sommaren 1978 ökade efter hand antalet använda manuskript. Vad göra med sådana? Kasta är ett alternativt och en hel del hade nog förtjänat det – liksom även betydligt färskare alster.. Spara blev det alternativ jag valde. Inte primärt för systematisk återanvändning utan bara för att spara. Och kanske sporadiskt återanvända vid enstaka tillfällen.

Kortlådor införskaffades! För A6-format. Nu har jag fyra.

I nummer två från vänster börjar det. Det är Låda 1 med i Bibel-boksordning satta häften och ark märkta PREDIKAN. Exakt kapitel och verser är angivet liksom plats i kyrkans år samt när och var det hela avfyrades rent muntligt. Beiga registerflikar innebär Gamla testamentet, blå det Nya.

Nästa åt höger, Låda 2, är det fortsatt PREDIKAN men då kring avsnitt ur Nya testamentets brev samt en del som inte ryms i Låda 4.

.

I Låda 3 längst till höger finns saker av annat slag: Beredelseord i Bibelboksordning för Huvudgudstjänster och Veckomässor, Föredrag kring olika teman samt kronologiskt det som på fackspråkiska kallas Kasualtal – det som vid Begravningar, Vigslar och dop*. Sedan finns också lite ”Diverse”.

Nu, noble Bloggläsius, ber jag dig vända uppmärksamheten till Låda 4 längst ut till vänster och begrunda mitt projekts huvudinnehåll. I den finns de senaste cirka 20 årens olika fusklappar i ett underbart kaotiskt huller-om-buller-skick. Det är insorteriationen av sådant som jag ägnar mig åt ett par timmar denna kulna första oktober.

Och jag funderar över ett par saker.

• Ska jag ändra systemet? På något viss är PREDIKAN, Betraktelse, Beredelseord, Föredrag och en del Bibelstudieanteckningar inte samma saker men var i hela fridens dag går gränserna mellan? Allt är kategoriserat var för sig och i Bibelboksordning men skall jag lägga samman rubbet till ett?
• Och varför behålla? Vem kommer att ha glädje över detta? Samlade predikningar af Stig Strömbergsson lär aldrig bli någon kioskvältare. Inte ens om jag färgsätter dem och ger allt eller ett urval titeln Omgivande idiotier kommer det leda till konsumtionsrusch.

Men jag sorterar på! När det dyker upp dubbletter – 40 år innebär sådana – som visar att jag flera gånger förkunnat över samma Bibelavsnitt så sätter jag sådana i kronologisk ordning. Det skulle kunna innebära att man någon gäng i framtiden skulle kunna titta tillbaka och sätta samman Stigs 40 år med Lukasevangeliet eller något liknande – men vem i hela fridens dagar ger sig i kast med ett sådant självskadebeteende? Jag själv? Någon annan? Eller, Gud förbjude, en doktorand?

*  Dop- och Vigseltal finns bara i enstaka exemplar från den allra första tiden. Varje enskilt Griftetal vid begravningar är dock sparat.

När jag fått förtroendet att leda en gudstjänst skriver jag det jag avser att säga i fulltext. Inte stödord och stolpar annat än kanske en gång av trettio. Ungefär lika ofta kan det bli en så kallad mind-map. Fulltext alltså!

Jag växlar mellan handskrivna fusklappar och att ha skrivit det hela medelst ordbehandlingsprogram  i datorn. Oftast den senaste tiden handskrivet och därmed i det närmaste oläsbart för andra än jag själv – och ibland undrar jag också vad som står. Detta gäller då det somkallas huvudgudstjänster, alltså företrädesvis söndagar 11.00. Det jag säger vid till exempel Veckomässor Begravningsgudstjänster är också i fulltext men i princip alltid handskrivet. Vigseltal kan ha en och annan stolpe men doptal sker manuslöst.

Den Helige Mikaels dag var det idag – eller igår om man ser till klockslaget när detta blogginlägg publiceras. Jag höll på att ta miste på det. I början av veckan var jag inriktad på 15:e söndagen efter Trefaldighet med dess tema och texter. Ganska självklart då jag ju var i kyrkbänken helgen innan som var den 14:e. Det var på fredag i kontakt med den vikarierande musikern som jag fick klart för mig att jag borde tittat mer noga i almanackan. Redan som teologie studerande fick vi veta att det är första boken man skall titta i när man skall förbereda gudstjänst men den lärarvisdomen hade alltså ramlat bort.

Men fredag! Hallå! Inga problem! Bara att ställa om. Till ett manus i fulltext och datorskrivet och därför i efterhand lätt publicerat här på min blogg under kategorin Predikan mm. Följande text är vad jag avsåg att säga och faktiskt också sa men i Vidsel i liten annan organisation än i Älvsbyn. Vissa övertydligheter finns men de är uppsåtliga. Det var första tillfället höstens konfirmander i större eller mindre antal skulle kunna vara med och jag ville verka för att de skulle kunna förstå någotsånär. Därför lite ABC.

Såhär tänkte jag kring Matteus evangelium kapitel 18 verserna 7-10. Leta upp dem i en Bibel eller på www.bibeln.se. De psalmer jag valt var 333, 167:1-3, 358 och 76.

Beredelseord innan bön om förlåtelse:

Var inte rädd, du högt älskade. Allt skall gå väl. Var stark, var stark!

Så slutar dagens Bibelavsnitt ur Gamla testamentet, före Jesus tid.

Det är en ängel som säger det till Daniel, en profet.

En profet är en människa, man eller kvinna, som får bära fram, säga eller visa, vad Gud vill. Inte en spågubbe eller spågumma utan en med ett aktuellt meddelande från Gud.

En ängel är nästan samma sak men inte en människa. En annan sorts skapad varelse eller väsen. Nära Gud och som bland annat – änglar gör olika saker – bära fram, säger eller visar, vad Gud vill.

Det finns goda änglar men också änglar som valt sida mot Gud.

Satan är en ängel som gjort så och fått andra med sig. Vi kommer att höra om Satan i ett annat av dagens Bibelavsnitt, om hur han och hans änglar förlorar ett himmelskt inbördeskrig mot Mikael och hans goda änglar.

Nästan alltid i Bibeln när det nämns om änglar blir människorna rädda.

Änglarna är mäktiga. Ändå är de inte de främsta av vad Gud skapat. Det rangen har vi människor – faktiskt. Änglarna är skapade för att vara budbärare och tjänare, vi är skapade att vara barn till Gud. Och barn går före anställda – typ. Nu nog om änglar.

Var inte rädd, du högt älskade. Allt skall gå väl. Var stark, var stark!

Så sa ängeln. Budskapet till Daniel. Och oss.

Sug på den – högt älskad. Det är vad du/vi är. Inbjudna, välkomna.

• Många gånger har vi glömt Gud. Inte brytt oss om, trott på, litat på, följt.
• Många gånger har vi glömt andra människor. Tänkt på oss själva först, varit elaka mot eller bara struntat i.
• Många gånger tar vi inte ansvar – de ansvar vi kan ta. Viker undan, fegar ur.

Trots det är du högt älskad. Det skall gå väl – Guds förlåtelse finns.

Var stark! och be om förlåtelse. Var stark! och tro du blir förlåten.

Vi ber och bekänner – bladet.

Evangelietext: Matteus evangelium kapitel 18 verserna 7-10.

Nu ska jag predika. Det kallas predikan eller förkunnelse när den som leder gudstjänsten eller någon annan – idag jag – efter det att man lyssnat till Bibeltexter försöker förklara eller gå vidare utifrån det som har lästs. Det var ju länge sedan det vi läste skrevs och vi lever nu. Predikan skall försöka knyta ihop då och nu, där och här.

Oftast då utifrån evangelietexten – när vi stod. Det är det mest viktiga avsnittet. Handlar om Jesus, det han gjorde och sa. Därför stod vi. Och då tänker jag...

Idag handlar det om beslutsamhet. Människors och Guds.

1: Beslutsamhet hos människor.

Om sånt som drar oss bort från Gud – förförelse.

Jesus menar: Gör det av med det som drar dig bort från Gud!

Han är drastisk i sitt ord- och bildval. Hugg av! Slit ut!

Detta har man aldrig – utom i något enskilt fall – tillämpat bokstavligt. Man har fattat att Jesus är drastiskt. Överdriver. Men vi fattar att Jesus menar allvar. Var beslutsam!

Att vara beslutsam betyder inte att vara överilad, bara hoppa på vad som helst. Beslut kan behöva tid att mogna. Eftertanke. Vilja. Beslutsam och beslutssnabb är inte samma sak.

Men ändå: Var beslutsam! säger Gud/Jesus till oss idag.

Beslutsam mot det som drar bort, beslutsam för Gud och att lita på Gud.

Detta vare sig du känner dig som ”veterankristen” eller ”nybörjare” eller ”nyfiken” eller ”oförstående”. Så långt om människornas beslutsamhet.

2: Gud är beslutsam!

Det syns inte direkt i det som lästs idag – mer än att Gud genomför en plan – vägleder Daniel genom en ängel, skyddar de små med änglar, slutstrider mot det onda genom änglar.

Allt det är delar av, detaljer i Guds beslut att ta bort allt som är ont. Men hur.

En fråga: Var finns det onda? Lidande, smärta, hat, svek, lögn, egoism, kyla, avund, mord? Var?

Runt oss – Ja! I oss – Ja!

Går det utanför och inuti oss att skilja från varandra?

Om Gud skulle i ett ögonblick göra slarvsylta av allt ont – klarar vi oss då? Eller blir vi ingredienser i syltan?

Guds beslutsamhet tar inte slarvsyltans väg – pang, bom, smack, dunder.

Guds beslutsamhet tar kärlekens och förlåtelsens väg. En vägvisande och vägröjande väg.

1. Vägen Gud beslöt sig för att ta för att lösa oss människor ur vår egen ogodhet var att själv bli en människa. En god sådan. Helt 100% god. Jesus. Jesus var vägen Gud beslöt ta för att visa oss hur Gud är – Gud är som Jesus.
2. Jesus var vägen Gud beslöt ta för att betala priset för vår ogodhet – ta dödsstraffet för allt ont. Korset på väggen.
3. Jesus var vägen Gud beslöt ta för att ge evigt liv efter döden – genom att uppstå från de döda. Altartavlan.
4. Jesus är vägen Gud beslöt ta för att ge oss förlåtelse och nya starter. I förlåtelseorden, i Mässan.

Så såg och ser Guds beslutsamhet ut – för att ge.

Vår beslutsamhet handlar om att gå med.

Ca 60 personer var i Älvsby kyrka, 16 i Vidsel.

6 år eller 66? Det undrar man då man ser den bild jag igår använde i förkunnelsen i Älvsby respektive Vidsels kyrkor. Den fanns i Älvsbyn på en stor vajtbård samt i A5-storlek hos var och en som var på plats. I Visel fanns A5-orna men i stället för stor tavla var det där i det mindre kyrkorummet en plastad A3 jag höll upp och kommenterade kring.

Är illustrationen till när Jesus botade den kutryggiga kvinnan i Lukasevangeliet kapitel13 verserna 10-17 ritad av en 6-åring med talang eller en 66-åring utan? Svaret är det senare: Jag hade ritat den själv och jag är 66 år ung.

En bild lär säga mer än 1000 ord men det blev nog inte så att det jag sa förkortades med just 1000 ord tack vare bilden. Min fusklapp var handskriven. Jag återger det jag sa ganska exakt här.

I beredelsen före syndabekännelsen sa jag Människan avgör!

Det är en genomgående Bibeltanke som också syns i dagens Episteltext – Romarbrevet 12:3-8. Där finns tanken att skapelsen och hela tillvaron är i olag på grund av en människa – Adam som Bibeln berättar det – och att den lagas genom en annan människa – Jesus. Han satte igång något som ännu inte är färdigt – men skall bli.

Under tiden, alltså nu, finns vi både i olaget och i lagandet. Med ett ansvar.

Ansvar innebär en uppgift: Laga!

Ansvar ger skuld när man inte tar ansvaret. Vanvård av skapelsen, att det snart finns mer plast i haven än fisk, ett exempel på gemensam vanvård – som ger skuld. Att man låter lidande människor lida är att brista i ansvar – vissa vill ju nu till och med sänka svenskt bistånd till andra. Sånt är exempel på att inte ta ansvar – och ger skuld.

Och nu reglerar vi våra skulder...

När Evangelietexten blivit läst öppnade jag vajtbården men dess dåliga illustration av texten och undrade från höger till vänster: På vad sätt är de fria?

• Folket på plats i synagogan för att fira gudstjänst var där efter åtminstone fritt och förhoppningsvis glatt val. Så var det för judarna. Med stolthet samlades de kring sin Gud – inte med suck och tvång.
• En hade uppgiften att hålla samman saker och ting – ungefär nåt mitt emellan präst och kyrkvärd hos oss. Synagogsföreståndaren var betrodd och kände sig fri.
• Kvinnan var också där efter fritt val. Begränsat synfält för att hon gick som ett vinkeljärn men fri.
• Och Jesus, naturligtvis. Fri att göra det oväntade.

1: Av det Jesus gör och av hur vän av god ordning reagerar och att Jesus ger svar på tal drar vi slutsatsen: Människors, andra människors, behov är viktigare än religiös ordning – hur bra den än kan vara! Och detta sa jag två gånger.

Berättelsen nämner inte hur föreståndaren regerade. Gav han Jesus rätt? Fortsatte han att tycka att Jesus gått för långt? Vi röstar inte men man kan fundera över det.

2: En detalj: Jesus rörde kvinnan. Det är vanligt i berättelserna – att Jesus vidrör. Petar en döv i öronen och hörseln kommer. Rör vid en blinds ögon och han kan se. Spottar – lite äckligt – en stum i munnen och talet kommer. När Jesus rör vid någon händer något. Och när folk rör vid Jesus händer saker. Därför kom man med barn till Jesus för att han skulle röra vid dem.

Jesus rör, berör, rör om, upprör och en del tankemässigt kutryggiga blev så upprörda att man korsfäste Jesus – som den religiösa och politiska ordningens svar.

Och då rör Gud/Jesus om! Jesus uppstår ur döden, lever och lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Och då kommer min tredje punkt:

3: Hur ”rör” Jesus nu? Oss?

Vi tänker gärna att det är dolt och har med känslan att göra. Men det är mer konkret: Jesus rör fortfarande vid folk fysiskt.

Han rör vid våra trumhinnor. Ord får trumhinnan att darra. Ordet är Jesus beröring.

Till kvinnan sa han Du är fri! och till oss sa han i början av gudstjänsten Du är förlåten! – men han lånade min röst. Så räta på ryggen!

Han rör vid våra munnar. Detta är min kropp sägs i Mässan/Nattvarden. Nattvarden är Jesus hand som rör vid oss – konkret och fysiskt.

Därför uttalas och ges förlåtelsen i varje gudstjänst! Annat vore att sätta munkavle på Jesus.

Därför skall alltid nattvardsbordet dukas! Annat är att bakbinda honom.

Kvinnan var fri och blev friare. Vi får också beröras av Jesus, lyfta blicken och vara fria i Honom.

Jag börjar med långbänken!

I tre veckor har det bara med någon ynka dags undantag varit kallare än 20 grader, oftast mellan 25 och 30. Det är värt att notera då kylan dämpar aktiviteten en hel del och gör en lat. I alla fall mig.

Så till reprisen – den ena.

Jag såg det på söndagsmorgonen i återblicken Facebook bjuder på och som bilden visar – den blir större om man klickar på den.

För 6 år sedan var Kyndelsmässodagen också den 3 februari och jag hade att förkunna på EFS här i byn. När jag såg detta var det ett par timmar kvar till gudstjänsten i kyrkan detta år men ingen överraskning. Jag hade noterat saken redan på lördag när jag satte mig för att skriva ned tankar inför helgens uppgifter.

Jag har som sed och har alltid haft som sed att när det gäller en så kallad Huvudgudstänst – oftast söndagar 11.00 – vara noga med att skriva min förkunnelse från noll, att förbereda mig som om jag inte tidigare hade jobbat med just den texten. Detta har varit min sed, policy, vana och rutin. Det har även varit min sed, policy, vana och rutin att i fulltext skriva det jag avser säga. Mening för mening. Allt. Visst har det förekommit undantag i form av en och annan mind-map och någon gång i Familjegudstjänstsammanhang en teckning av hur jag tänker mig att white-board-tavlan skall växa fram och se ut under samtal med barnen (och de vuxna) men de undantagen bekräftar bara min regel: Jobba från noll och manus i fulltext – maskinskrivet, handskrivet eller utskrivet.* Manuslös eller bara stolp- eller punktförsedd har jag ytterst sällan ställt mig bakom en ambo eller äntrat en predikstol.

Fast jag söker jobba från noll tittar jag då och då ändå i gamla noteringar för att se vad jag tidigare sagt kanske till samma människor. Jag gjorde så i lördags och fann att jag behandlat andra årgångens text för sex år sedan men då på EFS, alltså i en annan lokal med till stor del (men helt) andra gudstjänstfirare. Jag fann också att jag för tre år sedan med kort varsel fick göra ett inhopp i kyrkan då en kollega blivit sjuk. Då återanvände faktiskt det gamla i lätt bearbetat skick – noterat i manus. När jag satt där med mina papper fann jag alltså att jag två gånger hållit en predikan som var väldigt lik den förkunnelse som förra veckan skvalpat runt i min skalle och som jag avsåg att börja formulera.**

Jag erkänner! Jag bearbetade mitt gamla manus. Strök en och annan del. Lade till en del annat. Och följden blev att jag vart tredje år hållit ungefär samma predikan. Är det fuskatt köra sådana repriser?

Den andra reprisen börjar i morgon. I morgon kväll.

Det har formats en grupp som i vecka 20 vill resa på en grupp- och temaresa till den grekiska ön Samos – om detta har jag berättat tidigare. En del av dem som skall fara i år var med i våras och en del är nya. Det finns också platser kvar.

I morgon kväll ca 19.15 samlas anmälda och ännu inte anmälda resenärer till en första förträff – kallad Samos-cirkel. Så gjorde vi månatligen förra året och det konceptet var bra. Exakt repris blir det naturligtvis inte då det är andra människor och till en del annat innehåll vi fokuserar på i år. Men lite recycling känns det som – eller kanske nåt-vettigt-igen.

Klockan 19.15 alltså! Med möjlighet att innan fira Veckomässa i kyrkan 18.30.

Men innan i morgon bitti skall bilen till verkstan. Ny servopump ska dit men det är egentligen också en repris då pumpen tidigare suttit i en annan bil lik vår. Och med bilen lämnad för omvårdnad kort promenad till Folkhögskolan för att undervisa i religion på Allmän linje. Islam är på tapeten och majoriteten av gruppen är muslimer.

Och det skall fortsätta vara kallt...

*  De manus som befinnes vara maskinskrivet – det finns ett antal – tillhör de första åren av min tid som präst. Jag övergick mer och mer till handskrivna vikta A5 men menar nog egentligen att den gamla Facit-Privat-maskinen var en finurlig uppfinning med tangentbord och skrivare i ett.

**  För sex år sedan publicerade jag på bloggen det som då sagts – här.

Under denna höst har jag i 16 veckor vikarierat på ½-tid i min gamla befattning som komminister i Älvsby församling. Orsaken har varit föräldraledigheter hos yngre medarbetare. I mitt fallvar det alltså frågan om en visstidsanställning vars sista dag var i söndags då uppgifterna var två Högmässor och en dopgudstjänst. Med det lägger jag prästkragarna på hyllan andra gången detta år.*

Att under en tid vara halv-kvar där man tidigare varit hel-kvar innebär en gradvis omställning som kan skapa nya beskrivande ord om kvarlåtenskapen. Det var lätt hänt att till en början tänka näst intill hel-kvarigt då det ju är vad jag var van även om jag bestämt mig för att av-kvaras. De hel-kvariga fortsatt anställda å sin sida mötte ju en halv-kvaring på väg att bli o-kvar och en sådan räknar men – helt rätt och rimligt – inte med i framtidstankar och rådslag. Detta har fått mig att nu i december 2018 känna mig både lite skönt och tomt frigjord från mitt tidigare allmänna och varierade prästuppdrag i församlingen. Det är nu över och nästa termin kommer det att handla enbart om studieverksamheten och ungefär en gudstjänst i månaden – för att underlätta kyrkoherdens pusselläggande.

Manus för min sista förkunnelse – hitintills – kommer nu.  

PREDIKAN utifrån Matteus kapitel 13 verserna31-34, 2;a årgångens evangelium på Andra Advent. De psalmer som sjöngs var 421, 111, 39 och 490. Arbetskamrat hade söndagsskolan Skatten en trappa ned. 27 personer var i Älvsby kyrka, 16 i Vidsel.

Beredelse:

Vi är i Advent, i början av ett nytt kyrkligt år.

Atmosfären påminner om slutet på förra året – Jesus ankomst, återkomst.

Men inte bara till världen som helhet i nära eller mindre nära framtid.

Inte heller om när han kom till världen som vi firar till Jul.

Nu är det hans ankomst här och nu – till oss som enskilda och församling.

Då är det bra att veta detta – taget ur dagens Epistel:

Herren är rik på medlidande och barmhärtighet. (Jak 5:11).

I sitt liv visade Jesus hur Gud/Herren är.

Vi läser om hur han botade, tröstade, hjälpte och förlät. Han är likadan idag.

Den sidan hos honom litar vi på nu i början av gudstjänsten. Vi öppnar oss för honom och anförtror det vi skäms över eller borde skämmas över – det som är fel. Så att vi blir öppna för hans förlåtelse. Därför ber vi och bekänner...

Textläsning Matteus 13:31-34

Med Himmelriket är det...

• Himmelriket – det är Guds värld.
• Det är mer än någon osynlig evighetstillvaro efter döden.
• Det är här i tiden och rummet likväl som bortom och utanför.
• Det är där och när Guds vilja råder.
• Det är Jesus – som ju är Gud helt och fullt.

Jesus berättade liknelser om det för att visa oss hur det är – Himmelriket. Han gjorde det ofta. Evangelisterna återger dem i lite olika urval. Matteus samlade en massa himmelrikesliknelser till ett kapitel och två korta därifrån läste jag – om senapskornet och surdegen.

Många som hörde honom måste ha skakat på huvudet: Han är knäpp!

Andra med rynkade ögonbryn: Vad menar karln? Platsen är ju fel! Man sår inte senap i en åker! Senap odlas i kryddgårdar! Senap blir inte ett träd för fåglar! Det blir bara en risig buske!

Så vad menar Jesus att Himmelriket, Guds rike är?

1: Han menar att det mänskligt sett kommer felplacerat. Det är det 1:a.

• Vi tänker lätt att Gud är nära dem som är goda, dem som gör bra och har det bra, lever rätt och är trevliga människor.
• Vi tänker lätt att Gud finns där det är ordning, värme, trevnad, kultur, stämning, ljus.
• Vi tänker lätt att där det är kaos, oro, elakhet, okunnighet, förvirring, mörker – där är inte Gud och det är Gud inte intresserad av (eftersom vi inte är intresserade av det).

Men Jesus säger att det är tvärtom! Senapskornet sätts i åkern!

Han visar det med vilka han söker och umgås med – utanförmänniskorna.

2. Han menar att Himmelriket går utöver vad människor kan tänka sig. Det är 2:a. Det blev ju ett träd!

• Vi tänker lätt att Guds påverkan inte kan påverka så mycket – på djupet. Och tar det därför inte riktigt på allvar, anförtror oss inte.
• Vi tänker lätt att Guds vilja inte spelar någon större roll att räkna med och därför inte ären så viktig sak – för dig och mig som enskild och för församlingen.

Jesus vill uppmuntra oss genom att visa att Guds vilja, Himmelriket, går utöver vad vi kan tänka oss.

Så långt om Senapskornet. Mänskligt felplacerat med oanad effekt.

3. Himmelriket är Guds besök – Jesus! Det är det 3:e.

Folk som hörde Jesus visste hur bakning gick till. Och måste ha tänkt:

Så knasigt mycket mjöl!

Men vänta – vi känner igen det. I berättelserna om vår stamfader Abraham berättas att när Gud besökte honom bakade hans fru Sara av en så vanvettigt stor deg. Han måste mena att Himmelriket är när Gud besöker sitt folk.

Och hade inte han gjort mat till 5000? Betyder det inte att Himmelriket är här? Att Himmelriket är Han?

Så är det! Himmelriket är Jesus. Som förvandlar mer och annorlunda än vad man till vardags tänker sig. Till och med så det verkar helt orimligt.

Guds Rike är nära är dagens tema.

Det betyder nära i tiden – NU. Och nära i rummet – HÄR. NU och HÄR finns Jesus som likt senapskorn och en surdeg vill bli placerad någonstans – i var och en av oss.

Hur går det till?

Kvällen före sin avrättning tog Jesus ett bröd.......syndernas förlåtelse. Nattvarden/Mässan är Guds/Jesus besök.

Man kan känna det som att Jag är fel plats för Jesus. Men det är den ”felaktiga platsen” han vill till. För att ge mer än vad som syns,märks och anas: Förlåtelse, Evigt liv.

Himmelriket, Guds besök, är nära. Här. Strax.

*  Bilden invid använde jag tillsammans med pensioneringsfunderingar den sista juli i inlägget elden begränsad? – läses här.

I flöden jag ser på Facebook och annorstans publiceras till förgasning bilder på julpynt och Advents-dito – jag bortser nu från allt rent kommersiellt matande. Det finns också notiser och referat om Adventsmusik och konserter och trudilutter men aldrig något om förkunnelsen i de olika Advents-gudstjänsterna. Jag känner mig nästan lite avundsjuk.

För att skapa lite balans eller bara för att vara kaxig publicerar jag därför manus till den förkunnelse – det som oftast kallas Predikan – som jag försökte bära fram i Älvsby kyrka första Adventssöndagen 2018. Naturligtvis sjöngs de väntade, självklara och vanliga psalmerna. Kören sjöng också bra. 67 personer var i kyrkan. Jag sa ungefär följande:

Det är regeringskris i Sverige.

I alla fall saknar vi regering – alltså stadig.

Det verkar inte göra så mycket. Det mesta verkar fungera i alla fall.

Ändå finns frågan som i På spåret som började i fredags: Vart är vi på väg?

Ett avgörande närmar sig nog i alla fall. Eller ett beslut.

En avgörelse om man skulle ta till ett ord från den så kallade ”religiösa världen”.

Naturligtvis skall jag inte prata om regeringsfrågan i Sverige.

Jag nämnde den bara som någon sorts anknytning.

Jag skall prata om andra regeringsfrågor/kriser.

En var i Jerusalem år 33 – den Bibeltexten handlade om. Och som en Bibeltext jag snart skall läsa också handlar om.

En är här och nu. Individuell. För var och en. Mig. Du som som hör på.

Vem eller vad skall styra i Jerusalem år 33? Det handlade Bibeltexten om.

Jesus rider in i staden på den välkända Advents-åsnan.

Folket sjöng sitt Hosianna – Befria oss! Det det gjorde vi också.

Att Jesus gjorde som han gjorde betydde något. Folk uppfattade nåt av åsnan och vägvalet. Och att det hände inemot en stor högtid, Påsken. Jesus gör som om han sa Jag är Befriaren från Gud, Messias – kungen från Gud. Det fattade folk. På två sätt.

Bra! Äntligen! Nu! Skär palmblad! Nu kommer Förändringen med stort F!

Nää! Vaddå? Allt fungerar ju! Tron, traditionerna, stämningen, vardagen och helgdagen. Är det inte bra som det är?

Den sista attityden vill dämpa entusiasmen – berättar fortsättningen. De ber Jesus stoppa sången, det de tycker är en överdrift som stör. Och när bara drygt halva veckan gått ha de totalt avvisat Jesus och dömt honom till döden – traditionsbevararna. Så gick det med den regeringsfrågan i Jerusalem.

Men det fanns en part till – den som egentligen inte brydde sig, den som bara ville ha lugn och ro, stabilitet och ordning. Makthavaren Pilatus.

Pilatus var inte speciellt religiös, inte på det sätt man var i Jerusalem. Han hade värderingar mer byggda på filosofi och makt. Han var kallsinnig för de sätt folk ville låta religion prägla samhället – vare sig det gällde bevararnas traditioner eller de mer religiösas entusiasm.

Bevararna – där som ofta de som dominerar – var beroende av honom. De ber honom därför, för stabilitetens skull, godkänna det slutliga nedtystandet av Jesus – skriva under dödsdomen.

För att försöka förstå alltsammans pratar Pilatus med Jesus. Ur det samtalet ska jag nu läsa ett kort stycke – andra årgångens text.

Textläsning: Joh 18:36-37+38.

Vad kan detta säga oss som är här 1 Advent 2018? Jo...

• Jesus står för något annat än, något mer än, traditioner, stabilitet, ordning – vare sig i samhälle eller i kyrka.
• Jesus står för något annat än, något mer än, reformer, förändringar och världsförbättring – vare sig i samhälle eller i kyrka.
• Jesus står inte för ett samhällsprogram, inte ens ett kyrkoprogram.

Mitt rike är inte av denna världen sa han ju.

Vid ett annat tillfälle sa han: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6).

Det Jesus är ute efter – och första Advent handlar om – är hur vi, jag och du, förhåller oss till Honom. Om han skall få vara det han vill och erbjuder. Eller om han när det kommer till kritan avvisas. Det handlar om det ord jag nämnde i början: avgörelse. För första gången eller 50-11:e. Och då som nu finns tre attityder:

• Hosianna-sjungarna som tappade luften. Så blir det lätt nu också. Man är Jesus-jublare när det ger nåt, inte på allvar. Söker stämningen mer än Sanning.
• Bevararna som fick sitt invanda. Så blir det ofta nu också när man mer vill bevara stabilitet och rubba inte mina tanke-cirklar än söka Sanning.
• Pilatus fegade ur! Också idag blir frågan Vad är sanning? inte allvarligt menad. Den betyder bara Jag vill inte veta – Sanningen alltså.

Vad sa Jesus?

Jag har fötts – firar vi om några veckor – och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Egentligen varaSanningen. Som är Gud.

Detta säger han bara någon timme innan han korsfästs – utges – för att världen skall kunna återförenas med Gud. Det är i detta, det han gjorde på korset som vi har, får och erbjuds Vägen och Livet, den Väg vi erbjuds att vara på, tro på som är ett Liv med Gud redan här i världen och som sträcker sig bortom döden.

Men valet är vårt! Utmaningen riktas till oss. Inbjudan till avgörelse.

Det syns i episteln sa Jesus något i uppenbarelsen Johannes fick, ord som var för att läsas upp när de kristna i Laodikeia firade gudstjänst:

Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om! Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.

Äta med Jesus?

Det är nog Nattvarden/Mässan – bland annat och särskilt. Dit alla är bjudna och där är alla välkomna – som vill. Erbjuds dock inte idag – men på onsdag 18.30. Och nästa söndag.

Hur politiskt får en präst vara när han eller hon förkunnar?

Eller i övrigt på sociala medier eller andra sammanhang?

Från och till diskuteras sådant. En del säger att tro och politik inte hör ihop. Jag har till och med hört personer som engagerar sig partipolitiskt i den så kallade kyrkopolitiken säga så. Andra hävdar att tro och Bibel får politiska följder och att man behöver tala och agera klarspråk.

Och själv vet jag inte...

Idag, söndagen den 26 augusti, är det två veckor innan valet. Jag hade fått förtroendet att i Älvsby kyrka (och i Vidsel senare på eftermiddagen) leda gudstjänsten och i den försöka belysa de Bibeltexter som var aktuella. Huvudtexten var ur Lukas berättelse om Jesus, kapitel 10 och verserna 23-37. Söndagens tema var Medmänniskan.

De psalmer som sjöngs var 801, 738, 396 och 733. I Skattenlådan fanns som rekvisita för barn och vuxna min mobiltelefon och en Älvsbykarta. En badboll i form av en jordglob rymdes inte i lådan men fanns tillgänglig.

Inga små barn fanns i kyrkan så efter en gemensam bön just för barn kom direkt ungefär detta som Beredelse inför Syndabekännelse och Bön om förlåtelse:

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannes brev 4:10).

Det handlar om Medmänniskan idag – Nästan. Och om att älska sin Nästa, sin Medmänniska. Alltså om hur vi är mot varandra och andra.

När vi går in i de tankarna – där Gud önskar mycket – visar det sig att vi inte älskar, agera till förmån för, varandra och andra som vi borde. Vi gör det inte, vill det inte ens – det Gud önskar. Om vi är ärliga.

Då blir den där meningen jag citerade bra. Inte som en anledning att komma ifrån och slippa det Gud önskar, rentav kräver – total kärlek. Men som en utväg från att vi faktiskt bryter mot Guds vilja.

Johannes försäkrar att Gud älskar oss trots det. Och att Gud själv har, i sin Son Jesus, betalat våra böter, offrat sig för oss. För att skapa försoning, förlåtelse. Därför börjar vi med bekännelse och bön om förlåtelse. Inte för att påminnas om vår dålighet utan därför att förlåtelsen finns.

Så småningom, efter psalm 738, läste jag Evangelietexten från Lukas 10:23-37.

Förkunnade sedan ganska exakt detta:

Vi sjöng om Försoningens väg. Att Jesus gick den.

I Lukasevangeliet som texten är tagen ur har Jesus nämligen strax innan avsnittet börjat gå till Jerusalem där han skall offra sig för alla människor. Han och vi är på Försoningens väg.

När Lukas berättar om den resan skriver han mycket mer än de andra berättarna om människor Jesus möter och saker som händer. Under resan alltså. Textavsnittet var en sådan händelse: Mötet med en laglärd, en som kunde Guds regler.

1: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

Så frågar den laglärde. Som vet svaret – som många av oss nog också vet:

”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa, din Medmänniska, som dig själv.”

Svårare är det inte. Gör det så får du leva! säger Jesus. Och underförstått: Gör du det inte mister di Livet, blir du dömd!

Ska man då älska alla? – det frågas ofta med negativt tonfall.

Riktigt så grovt ställer den laglärde inte frågan men går i den riktningen.

Vem är min nästa? Vem är min medmänniska? Vem är den jag skall älska som mig själv?

Att han frågar är nog för att det i hans samtid som i vår tid finns skilda uppfattningar om vem och vilka som skall få kärlek, vilka Medmänniskor vi skall älska som oss själva.

[Här grävde jag i Skattenlådan och föreslog]

De som finns bland bilderna i min mobiltelefon? Det är ju barn och barnbarn.

De som finns bland Facebookvännerna? Jag känner inte alla.

De som bor i Älvsbyn? [kartan fanns ju i lådan] I kommunen? [Kartans baksida]

Vem och vilka skall jag älska som mig själv?

Familjen – Ja! Självklart på Jesus tid. Släkten. Byn. Grannarna. Det egna folket. Judarna tänkte så – att Nästan är judarna samt i viss mån andra som bodde bland judarna.

Grekerna – om vi är kvar i Bibelns tid – tänkte likadant. Nästan, de riktiga Medmänniskorna, är de som talar grekiska. De är viktigare än de som bara låter barbarbar när de pratar – barbarerna.

Och romarna skiljde noga mellan romerska medborgare som var en skyddad men inte nödvändigtvis rik överklass. Andra fria och framför allt slavar var inte Medmänniskor.

Idag är det två veckor till valet.

Frågan om och diskussionerna kring vem och vilka som är de Medmänniskor som är viktiga finns också hos oss. På affischer, som papper i brevlådan, i debatter och utfrågningar. Vem är min Medmänniska? Vilket ansvar har jag för min Medmänniska? Och hur skall det yttra sig?

Dagens tema och Bibelns texter har att göra med de sakerna.

2: Vem är då min nästa, min Medmänniska?

Så frågade alltså den laglärde. Som svar ger Jesus – som han så ofta gör – inte ett rakt svar utan en berättelse att fundera över. Vi kallar den liknelsen om den barmhärtige samariern som älskar den han enligt tidens sätt att resonera inte behöver älska. En samarier och en jude kunde lämna varandra i diket. Oviljan var ömsesidig.

Men Jesus berättar om en som handlar annorlunda än vad rådande normer, ekonomiska kalkyler och allmänna tankar säger. Jesus berättar om en av de andra som hjälper en han ansåg vara en av de andra. En som ser den andre som Medmänniska, som sin Nästa.

Gör som han! säger Jesus.

När det gäller detta med hur människa skall vara Medmänniska är Nya testamentet väldigt tydligt. På samma sätt som Jesus när han gick Försoningens väg, den väg som gör att vi får vara förlåtna och höra ihop med Gud, gjorde det för alla är vi skyldiga att älska alla. Lika. [Här hämtade jag badbolljordgloben]

Judar har inte företräde framför icke-judar, greker inte framför barbarer eller svenskar framför några andra. Inte enligt Bibel och kristen tro. Medmänniskan, Nästan, är varje planet-innevånare. Berättelsen om den barmhärtige samariern, och andra ställen, visar detta tydligt – två veckor före valet.

Här slutade jag. Kapade bort en bit till jag hade i manus men publicerar här.

3: Sedan har liknelsen en betydelse till. Om Gud som vår Medmänniska.

Den tar inte bort den konkreta betydelse jag visat på men lägger till en beydelse. Kort – och att fundera över hemma:

• Mannen är vem som helst av oss liksom mänskligheten som sådan.
• Rövarna är Djävulen och ondskan.
• Präster och Leviter – en annan sorts präster – är filosofier, religioner, tankar som går förbi lidande, smärta och skuld, som inte vill ta i de sakerna.
• Samariern är Jesus som upprättar med förlåtelsen olja och vin. Tanken hör nog också ihop med Dop och Nattvard.
• Värdshuset är den kristna Kyrkan där vi med Guds Ord och Sakramenten – idag Nattvard – sköts om tills dess Jesus återvänder.

Texten betyder också det, är en bild för det. Men det tar inte bort den bokstavliga betydelsen:

Den vi ser som Den andre – både som annorlunda och som nummer två – är vår Medmänniska.

Var detta en politisk predikan?