stigstrombergsson

Det är nuförtiden inte SÅ ofta jag har annat uppdrag än som gudstjänstfirare figurera i ordinarie gudstjänst på söndagarna. I selen finns yngre kollegor för att ta ansvar för basen för församlingens liv. Jag är bänkad – i positiv mening. Men ibland händer det. Luckor eller krockar i planeringen eller akuta lägen kan innebära att jag någon gång lite då och då får förtroendet att leda gudstjänst och då främst i Älvsby kyrka. I höst har det inplanerat blivit en söndag i kvartalet. Igår var en sådan.

 

Som yttre förutsättningar behöver nämnas att Corona-anpassningar och lokala beslut begränsar antalet till 50 personer, inräknat kyrkvärdar, musiker, vaktmästare och präst. Kyrkans tre läktare där man kan Covid-säkert placera tre gånger 8-10 personer har inte (ännu) tagits med i dessa beräkningarna utan man har nöjt sig med att anpassa ”golvet” och 50 själar är vettigt.

 

Konfirmanderna med ledare – inemot 25 personer – hade man-ur-huse-dag och tillsammans med förväntade andra blev beredskapen att räkna noga, kanske stoppa och fundera över eventuell extragudstjänst klockan 14 eller så. Det räckte dock med beredskap. Vi blev 44 personer i kyrkan denna  22:a söndag efter Trefaldighet. Runt hälften ”tämligen färska” om uttryckets tillåts.

 

Hur blev det då?

 

Det var en Högmässa som började med tre verser på psalm 219.

Sedan kom Beredelsen då jag sa följande:

 

I en av Bibeltexterna för idag står om Jesus: Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. (Andra Petrusbrevet kapitel 1 vers 4)

Han har gett oss sina stora och dyrbara löften. Flera. Jag är med er alla dagar till tidens slut är ett ganska välkänt löfte. Den som tror på mig skall leva om han än dör är ett annat. Dina synder är förlåtna är ett tredje. Löften från Jesus till oss.

Gud/Jesus ger befrielse. En nystart. Och en omstart. Genom förlåtelsen.

För att få del av det Gud/Jesus lovat ber vi och bekänner...

 

Gudstjänsten tuffade vidare på samma sätt som brukligt. Efter psalm 37 läste jag Evangelietexten från Johannes kapitel 12 verserna 35-43, tog till orda, talade och sade ungefär följande.

 

För tre dagar sedan la jag på församlingens (och min egen) FB-sida ut tre frågor som ett tankepaket inför den här gudstjänsten. Jag uppmanade dem som läste att tänka i förväg och så fleras tankar kan delas nu. Jag gissar att alla inte sett frågorna så jag tar dem igen. Tre stycken:

 

1. Varför trodde inte alla på Jesus där och då? Det stod ju i texen jag läste: Trots att han gjort så många tecken trodde de inte på honom.Varför?
2. Varför trodde inte alla som efteråt hörde ögonvittnenas berättelser om honom? Det är ju erfarenheten hos honom som 60 år senare som en gammal man skriver just den här berättelsen. Han blev bland annat satt i fängelse för att han berättade att Jesus uppstått från de döda och är Gud som människa. Varför trodde inte folk på det?
3. Och den tredje: Varför tror inte alla nu? Så är det ju. Varför?

 

Det var och är mina tre frågor. Ordet är fritt!! […]

(Klammer med punkter betyder tid för tankar och yttranden.)

 

(Att göra på detta vis är att ta en risk. Det gäller att vänta med tålamod. Formulera om frågor. Återge vad folk säger så att alla kan uppfatta. Pressa lite. Borde dock gå .Åtminstone nr 3 bör någon ha någon tanke om. Flera bidrog med tankar.)

 

Ny fråga: Beror det på Gud eller människan att man tror eller inte? […]

 

Detta är faktiskt ganska knepigt. Kolla i texten. De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: ”Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan..”

Det verkar som om det beror på Gud också att folk inte tror. Och kanske i förlängningen att Gud inte skulle vilja att alla tror.

 

Men det stämmer inte! I alla fall inte ensamt. Bibel och tro säger också:

Gud vill ju att alla skall bli frälsta – befriade. Paulus.

Jesus offrar ju sitt liv för världen, för alla. Johannes.

Beskedet om det – om befrielse och förlåtelse – skall ju gå ut till alla så att alla kan tro.

 

Här gäller det att samtidigt kunna gå i trappor och tugga tuggummi! Det är flera, åtminstone två, bollar i luften – till synes tvärt emot varandra men bägge sanna. Sånt kallas för paradox.

 

Så här är det:

 

A: Allt beror på människan! Dig. Mig.

Vi har ansvaret till 100% när det gäller tro. Det är vi som avgör.

Det Gud/Jesus gör och ger är ett erbjudande – Du får komma till mig. Förlåtelsen är till Dig. Mitt liv gav jag för dig. Jag lever!

Det får du tro – och är du inte döpt ihop med det ska du döpas.

Min kropp och mitt blod – Jag själv – ger jag för och till dig.

Det får du – döpt – tro och ta emot i Mässan.

Det beror på dig! Till 100%. Du erbjuds välja. Ljuset eller icke-ljus – som är mörker. Förlåtelse eller skuld. Liv med Gud eller död utan Gud. Himmel eller icke-himmel. Du väljer och ansvarar för ditt val.

 

B: Samtidigt: Allt beror på Gud! 100%.

Om inte Jesus gjort det han gjorde skulle inte erbjudandet finnas.

När Jesus dog – som Johannes berättar det – var hans sista ord: Det är fullbordat!

Gud gjorde 100% och gör 100% som vi får ta emot.

 

Den paradox jag försökt beskiva har en kristen fackterm: Frälsningen.

Som är rubriken, temat, för den här söndagen.

 

PS: Jag googlade för att till detta blogginlägg hitta en bild på en paradox. Fann den som finns högst upp och som blir större om man klickar på den. Grävde i barnens och barnbarnens legolåda och konstaterar att fyrkantigt tänkt går figuren inte att bygga. Så är det med paradoxer. Inget för fyrkantiga. DS.