stigstrombergsson

I förra inlägget berättade jag om den Mässa med konfirmation som var i Älvsby kyrka i förrgår. På grund av den gudstjänstens speciella karaktär kom "herde-söndagens" tema att försvinna. Det skall jag kompensera i ett kommande inlägg med rubriken Den dumme herden(?). Nu till något helt annat.

Folk bloggar och twittrar och facebåckar i en vådlig privatomfattning på arbetstid!

Detta meddelades och diskuterades nyligen i radions P1 med anledning av att någon undersökt saken. Det sades att det finns folk som till och med ägnar avsevärd del av avlönad tid åt sådant. Runt hälften. Jag gör inte så. Inte mycket arbetstidtid och inte ofta. Men lite och ibland. Faktiskt.

Klockan ½9 denna morgon kollade jag som hastigast och fann att 26 unika datorer denna dag redan tittat in på min blogg. Varför? Jag fann också att igår var det summa 91 datorer som av någon anledning öppnat bloggen. Återigen: Varför? Läser dessa intittare vad som står? Tar de in vad jag berättar? Eller?

Funderar jag lite vidare kring detta kan – och jag menar verkligen kan – det ju vara så att denna bloggens väg kan vara ett sätt – alltså ett sätt – genom vilket jag kan arbeta och förmedla det budskap jag som döpt kristen och tillika präst är satt här i jämmerdalen till att sprida. I tanken att bloggintittarna/läsarna faktiskt redan på morgonkulan representerar ett välfyllt klassrum och om kvällen en hyfsat befolkad kyrkolokal kan ju också arbetstid användas för att i relation till den "församlingen" dela några fler gudeliga tankar – typ. Eller?

I förra inlägget fanns i första stycket orden konfirmationen med Gud och ungdomarna i fokus först och Mässan med Gud och alla i fokus sedan. Så var det upplagt och det redovisades tydligt i gudstjänstbladet. En sida hade rubriken Konfirmation – ungdomarna och Gud i fokus och en annan sida Mässan – alla och Gud i fokus. En av mina uppgifter vara att säga "fixa" övergången mellan dessa sektioner och att söka lotsa alla dem som under konfirmationen varit publik och åskådare till att på något sätt bli medfirare. Jag sökte lösa uppgiften med ett Beredelseord ungefär* enligt följande:

Dramat vi fick ta del av handlade om tre träd som ville bli nåt fint men fick bli nåt alldagligt – en krubba, en fiskebåt, ett par bjälkar. När vi människor tänker på Gud och relationen till Gud tänker vi också att det skall vara så fint och så märkvärdigt. Att Gud är svår att fatta sig på och att man som människa måste vara speciell, enastående eller så.

Så är det inte! Gud är alldaglig! Eller gör sig i alla fall alldaglig.

Nog är Gud svårförstådd. Svår att begripa. Och det bekymrade Gud lika mycket och mer än det bekymrar oss.

Gud valde att göra något åt det. Gud sände talespersoner, profeter, som berättade.

Gud sände sin Son, kom själv som människa, för att göra sig gripbar. Inte nödvändigtvis begripbar – för också mycket kring Jesus är svårt att begripa. Men gripbar. Hanterlig. Konkret.

Ingen har någonsin sett Gud står det i Johannes berättelse om Jesus som fortsätter:

Den enfödde sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, har förklarat honom för oss. 

Gud gjorde sig alldaglig i Jesus och visar på det sätter hur Gud är. Gud gjorde sig alldaglig och gripbar där och då. I sitt liv, sitt lidande, sin död, sin uppståndelse.

Jesus lämnar den synliga världen. Här och nu är han inte på samma sätt gripbar som där och då. Här och nu är det på ett annat sätt – och ändå alldagligt. Som i dramat. Trädet som blev en alldaglig krubba som innehöll Gud själv. Det andra blev en fiskebåt med samma innehåll och en bas för vad Gud ville säga. Det tredje blev till ett kors på vilket Gud reparerade relationen mellan sig och oss människor. Det alldagliga bär något större. Så var det i det påhittade dramat.

Så också med Jesus. i verkligheten. Han använder sig av alldagligheter för att här och nu göra sig gripbar. Vatten till det dop som förenar oss med honom själv. Ord, bokstäver och meningar att läsa i och höra från en Bibel. Bröd och vin – här och strax – för att vi skall kunna gripa – inte begripa – honom. Alla. Inte svårt. Kommer med något alldagligt.

Gud är också alldaglig på ett annat sätt. Eller människovänd. Visst blir Gud stött om vi nonchalerar Gud. Eller föraktar. Vem blir inte det?

Men än mer lir Gud stött, upprörd, rentav arg när vi nonchalerar, föraktar, förbryter oss mot, försummar varandra och andra människor. Det sårar också Gud och det är det vettigt att vi ber Gud och varandra om förlåtelse för innan vi i nattvarden tar emot den gripbare Jesus. Så baka gärna in dina "religiösa försummelser" i syndabekännelsen – det är rimligt men inte det främsta. Bekänn och be om förlåtelse för dina alldagliga övertramp och försummelser mot dina medmänniskor. Vi ber och bekänner...

*  Ungefär är rätta ordet. Texten här är ett manus skrivet i efterskott. Till stöd för det som sades när det sades hade jag några tankenoteringar jag gjorde strax före och under gudstjänstens första del när jag fått veta och kunde märka vad konfirmanderna gjorde i sin "redovisning".

Nu har konfafotboll 2012 kickat igång på allvar. Därför rubriken som lika gärna kunde varit en annan. Sitter på mitt arbetsrum medans den hälft av konfirmanderna som kommit genomför ett ”upptäckÄlvsbynuppdrag”, något som är ganska fort gjort då samhället är litet. Dock är det bra om de så snabbt det går skaffar sig lokalkännedom så att de hittar till fotbollsplan, kiosk och lite till.

Det finns faktiskt inemot 30 affärer i byn enligt kommunens hemsida. Fann när jag fick reda på det uppgiften lite märkligt stor men en egen genomräkning gav vid handen att det faktiskt är så – och ändå har jag inte handlat i alla.

Konferiet har alltså startat med Högmässan Älvsby kyrka. Gissar att det var ca 80 personer på plats. Det är inte så ofta jag ges möjligheten att drabba en församling med förkunnelse typ predikan och då också min bloggläsekrets med ett inlägg om vad jag då sa. Det är faktiskt så pass sällan att den senaste gången jag publicerade ett blogginlägg i kategorin Predikan mm var den 15 juni och efter nyår har det faktiskt blivit endast summa fyra inlägg. Tre av dem är kopplade till två skolgudstjänster på skolan och en till en gudstjänst på EFS. Idag blev det alltså fjärde gången jag predikade i år och material till ett femte blogginlägg där det jag sa har fått kursiv text här i blogginlägget*.

Idag på 8 e söndagen i Trefaldighetstiden var temat Andlig klarsyn och huvudtexten ur Matteus Jesusberättelse kapitel 7 verserna 15-21. Vi startade med tre verser på psalm 201 och sedan hade jag valt att inte använda mig av ett i Kyrkohandboken färdigtformulerat Beredelseord utan angav vägen till Syndabekännelsen ungefär på detta sätt:

Jag tänkte vi skulle fundera lite kring en mening plockad ur en av de Bibeltexter som kommer att läsas om en stund. Och vi gör det inemot vad som kallas syndabekännelse eller bön om förlåtelse. Det är Jesus som säger:

Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

Är det ett bra sätt att börja en gudstjänst? Att prata om synd och att vi behöver förlåtelse och sånt? Känns det trevlig? Det är väl inget skönt? Eller?

Men det har en poäng. Som att gå till tandläkaren. Och gapa. Inte speciellt trevligt och knappast skönt. Men bra för att få veta att man har hål. Fast det är ju inte kul heller. Men vettigt att veta. Så att tandläkaren kan laga hålen. Fast dyrt. Det är nåt liknande här. Men gratis.

Vad stod det? ...den som gör min himmelske Faders vilja.

Jesus Fader – det är Gud. Som har en vilja. Tankar. Åsikter. Avsikter. Som Gud vill att vi ska leva efter.

Tydliga. Finns i regler Gud gett: tio bud, kärleksbudet.

Det kan ju vara en poäng att tänka igenom hur vi svarar upp mot det. I vårt sätt att vara mot varandra.

Oärlighet till exempel. Med pengar eller annat. Är ju stöld?

Eller oärlighet med ord. Lögner och osanningar. Mygel. Svek.

Eller annan kärlekslöshet. Förakt. Nedvärderingar.

Eller otro – att inte bry sig om Gud.

Sådant och annat är ”hål i tänderna”. Sådana hål Gud vill laga genom att förlåta. Gratis. Eftersom Jesus ordnat den möjligheten för oss genom att dö och uppstå från de döda. Därför börjar vi med att be om förlåtelse. Som vi gör nu.

Efter Syndabekännelse, avlösning och tackbön så Kyrie 696:5 och lovsång psalm;10. Två textläsningar – profeten Mika kapitel 3 verserna 5-8 och Första Johannesbrevet kapitel 4 verserna 1-6 direkt följt av psalm 37. Sedan fortsatte jag:

Medans ni står läser jag dagen tredje Bibelavsnitt, taget ur Matteus berättelse om Jesus kapitel 7 verserna 7:15-21.

Nu har vi hört tre Bibelavsnitt som valts ut under rubriken Andlig klarsyn.

Klarsynthet är viktigt i många sammanhang.

Tandläkaren är ju mer klarsynt än jag när det gäller tänderna.

En mekaniker är mer klarsynt än jag när det gäller rappel i min bil.

I TV-program som Skuldfällan eller Lyxfällan eller vad det nu heter ser vi hur människor totalt tappat sin klarsyn, blir blinda för att de gör av med mycket mer pengar än de tjänar men hur några som är mer klarsynta visar dem vägar att komma rätt. Ofta jobbiga vägar. Men klarsynta.

En del människor kan vara märkligt klarsynta också när det gäller andra saker som inte är så konkreta som tänder, bilar och pengar.

Lösa oro, tveksamhet. Ge hjälp när man är ledsen, rädd, förtvivlad, förvirrad.

Klarsynt folk behövs överallt – egentligen. I skolor, på arbetsplatser, i ekonomi, politik, samhälle. Och när det gäller religiösa sammanhang. När det gäller tro.

Där behövs Andlig klarsyn.

Andligt klarsyntabrukar ibland kallas profeter. Den första Bibeltexten som Anders läste var från en profet i den del av Bibeln som kom till före Jesus. Och berättar om hur klarsyntheten skall vika för dem som leder folk vilse.

Den andra texten, den Tove läste, skrevs av en av Jesus vänner – aposteln Johannes. 60 år ungefär efter det att Jesus dött och uppstått. Och han var klarsynt, andligt klarsynt. Kunde visa på vad som var rätt och fel tro. Att Jesus är Gud i mänsklig gestalt är det rätta sättet att uppfatta honom. Att Jesus skulle vara något annat, något mindre, är felsynt.

Och naturligtvis är ju Jesus själv en av de klarsynta, den mest klarsynte. Tredje avsnittet jag läste. Den som innehöll den mening jag pratade om i början av gudstjänsten. Och som jag vill att ni ser på igen. Sidan 1493 i Psalmboken.

Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

Den meningen berättar om vad kristen tro är – två saker.

Jesus talar inte om alla människor – se noga på meningen.

Slarvläser man kan man missuppfatta det så. Att det handlar om alla och att en del av dem säger Herre, Herre – alltså tror – medans andra inte gör det men i stället gör det Gud vill – och att det skulle vara bättre på nåt sätt. Att göra i stället för att tro. Men så enkelt är det inte.

Jesus talar ju på det här stället om dem som säger ”Herre, Herre” till mig .

Han talar alltså om några som tror, som vill tro på honom, som ber till honom, som vill lära känna honom bättre. Inte om alla utan om dem som tror.

Och det är som den första egenskapen i att vara kristen – att de, vi, du tror på honom som är Guds son, som uppstått från de döda.

Egentligen är det inte speciellt märkvärdigt det här med att tro. Att lita på någon alltså. För det är ju vad tro är – att lita på. Det är nåt man kan bestämma sig för. Och bestämmer sig för. Gång på gång. Det har faktiskt inte så mycket med känsla eller bevis att göra. Tro i den här meningen sitter i viljan, att bestämma sig för att lita på.

Vare sig du är en som redan litar på, en som säger Herre, Herre till Jesus eller en som inte ännu gör det uppmanas du i alla fall att lita på Honom. Du inbjuds till att tro på honom. Utmanas till att ta ett beslut. Också idag. För första gången eller för femtielfte.

Vi kommer strax att tillsammans säga Trosbekännelsen – en sammanfattning av vad kristen tro är. Att säga de orden är ett sätt att för sig själv och för Gud tala om att man vill tro.

Om ytterligare en stund firas mässa. Eller nattvard. Där sker det märkliga att – för så har Jesus lovat – vi i lite bröd och lite vin tar till oss Jesus själv.

Och det är ju det som är tro. Att ta till sig Jesus, Gud.

Nattvard är därför till för den som vill tro, inte bara för någon sorts supertroende – om sådana nu finns. Jag har aldrig träffat nån. Nattvarden är till för den som kanske bara vågar viska Herre Herre till Jesus.

För det är ju det som är tron – att vara den som säger ”Herre, Herre” till mig.

Till dem – vi – som gör det ger Jesusmeningen en vägledning till.

Klarsynt eftersom Jesus vet att det finns lata troende där det bara är snack men ingen verkstad. En klarsynt varning: Inte alla som säger ”Herre, Herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara den som gör min himmelske Faders vilja.

Fritt översatt: Det får inte bara vara prat. Inte bara ett teoretiskt tyckande utan praktik. I vardagen skall vi också göra Guds vilja som är att tro på Honom – Jesus – och älska sina medmänniskor.

Livsprogrammet för denhär veckan.

Så trosbekännelsen innan psalm 62:2-5 följt av Mässan där den stora Förbönen var infogad i Nattvardsbönen. Som slutpsalm sjöngs; 200 verserna1, 3 och 8

*Detta innebär alltså att jag lyssnar till mer gudstjänstförkunnelse än jag ges tillfälle att själv ”leverera”. Det är intressant när man är präst och stämmer till många funderingar som inte många är intresserade att ta del av.

”...blogga om skolgudstjänsten ska jag göra – som jag brukar.”

Så lovade jag i inlägget mycket att läsa! som jag skrev den 7 juni på kvällen. Den uppmärksamme läsaren och läsarinnan kan notera att jag inte gjort så. Än. Tills nu. En vecka senare.
Under denna vecka har runtomkring mig diskussionerna förts på insändarsidor och i debattartiklar om i vilken grad kyrkan skall ta hänsyn till eller stå emot Skolverkets sekulärt motiverade religiösa beröringsskräck. Hela den debatten är givetvis löjlig. Tanken att en välsignelse skulle innebära en risk för någon sorts blessyrer är ju snor(k)igt nys att var och som kan lite engelska spontant ropar Bless you!*

Vad hände då när vi på folkhögskolan förra fredagsmorgonen avslutade denna termin? I kapellet alltså? Jag refererar i några punkter.

Sammanringning.

Jag sade: Vi ska ha svensk tradition – terminsavslutning med stämning. Sol. Värme. Här tittade jag tydligt ut genom fönstret på spöregnet i +11 grader.
Det brukar vara mycket musik – det ska vi ha.
Några brukar prata – så blir det också.
Och vi är i en kyrka, ett kapell. Också tradition.

I kyrkor och kapell finns berättelser om Jesus – jag nämnde evangelisterna vid namn. I söndags kunde man höra slutet av den första av dessa läsas i kyrkorna. Där står – här citerade Missionsbefallningen ur minnet. Detta blir tråden – traditionen, världen, makten och ett löfte. Och vi börjar i världen. Här i Sverige.

I SFI-grupperna med folk från hela världen brukar man sjunga. De ska göra det nu.
25 elever ställde sig framför oss andra och sjöng Afzelius Sång till friheten och sedan en annan sång mer av svensk sommarlekstyp.

Mer sång ska det bli men nu alla. Allsång – typ. SFI kan dem och vi andra också.
Här sjöngs En kväll i juni dvs dendär med han tog av sig sin kavaj, sparka av sig bägge skorna å så spotta han ut snusen**... samt Jag tror jag tror på sommaren.

Med allt detta sjungande i ryggen kom så första talet. En ung kille från Östafrika som varje morgon brukar vara i kapellet försjunken i bön berättade för oss att det är en speciell plats. Det är en plats för Gud och för att vara med Gud. Som man kan gå till som till en kompis. Med problem. För att tacka. När man inte räcker till. Och så uppmanade han alla till att be.

Såhär långt kommet kom äntligen det alla väntar på och som Skolverket trots sin gudsfruktan ändå accepterar: Den blomstertid nu kommer. Men två verser. Inte endast den av staten anbefallda första strofen utan också en förbjuden som nämner Gud.

Jag talade sedan och sade ungefär. Det där sista Jesus sa, det jag nämnde i början, började med Jag har fått all makt… Berättelsernas sätt att säga det, när de skrevs, är att kalla Jesus för kung. Kungar hade makt.
Igår spelade vi kubb. En turnering. Och då är kungen viktig. Denhär – rekvisita hölls fram. Jesus är ju inte en träbit och jag vill inte ni ska kasta käppar på Jesus men jag visar denhär för att ni när ni i sommar spelar kubb skall tänka på Jesus. Jesus får vara kubb-kung. Eller tvärtom. Kubb-kungen får betyda Jesus.

Bakom mig finns en bild av Jesus – som kors-kung. Den visar att han inte är en diktator-kung, en Assad eller Khadaffi som tar livet av människor. Han är den som delar livet med människorna. Visar hur Gud är. Genom att berätta. Genom att göra – bota. Genom att möta. Genom att ge sitt liv för människorna på korset. Och återvända till livet. Och därför få all makt…

Vi sjunger samma psalm – men på engelska. En vers***

Jag talade vidare: Världen – makten – nu det Jesus lovade: Jag är med er…
Betyder två saker. Jesus är tillsammans med oss. Vi behöver inte vara ensamma.
Jesus är på vår sida. På människornas sida. För att ge stöd, hjälp, Liv.
Bredde nog ut mig lite mer i detta innan jag slutade med: Vi ber…

Bönerna var en bearbetad form nummer 125 i den Bönbok som finns i min psalmbok, Sinnesrobönen och gemensamt Vår Fader. Sedan full Välsignelse i Faderns, Sonens och Den helige Andes namn med korstecken.

Och så sist två sångverser om Jesus – på samma melodi som blomstertiden.

Vi ser Guds goda vilja när vi ser på Hans Son.
I Jesus syns Guds närhet, han är en sann ikon
som avbildar Guds väsen och visar hur Gud är,
som genomför Guds kärlek ger stöd och frihet här.

Du Jesus oss befriar! Du är de svagas stöd!
Väck oss att se de andra! Tänd i oss kärleks glöd!
Hjälp oss att vilja leva till nytta för varann.
Hjälp oss att kunna dela och leva hand i hand.

Så gick det till. I förrförra blogginlägget – ojojojoj! och oj igen! – angav jag i en andra punkt tanken att med skolavslutningsvillkoren på folkhögskolan som utgångspunkt fortsätta med ytterligare ett inlägg med funderingar kring olika dilemman och utmaningar när det gäller förkunnelsens innehåll och hur det språkligt skall formuleras. Kanske blir det av men nog inte i brådrasket. Om ett par timmar kommer barnbarnet Tyra för att vara hos farmor och farfar till på söndag då lillebroren skall döpas i Gammelstad. Deportation av tvååringen hit skapar mer arbets- och förberedelseutrymme för dopbarnets föräldrar.

Jag predikade på EFS i Älvsbyn igår. För att vara präst är det ganska sällan jag får den typen av uppdrag på söndagar. Mesta tiden är jag ju lärare på vardagar, inte helger. Det betyder inte att jag inte är präst. När jag presenterar mig säger jag att ”jag är präst och på skolan är jag även lärare”. Observera ordet och. Att säga men skulle aldrig falla mig in. Skulle vara som om jag bland andra människor på en konferens eller firmafest eller annorstans skulle säga ”jag är gift men nu är jag här med er”. Skulle vara skumt.

I vart fall var det Bönsöndagen igår. Och EFS. En betänklig kombination. Alltså betänklig i den meningen att det genom åren slumpat sig så att förfrågan från missionsföreningen att predika – kommer en gång i halvåret ungefär – flera gånger landat just på den söndagen. Inte på andra*.

Den fusklapp jag hade med mig såg ut som bilden invid. En så kallad majndmapp. Tycker det är ett fiffigt sätt att organisera tankarna när de skall framföras muntligt. Värdelöst om man vill publicera sitt predikomanus som blogginlägg. Skall så ske är ju löptext i ordbehandling bäst. Sådana manus brukar jag också ha. Faktiskt oftast. Eller minst sällan eftersom jag ju bara predikar sporadiskt. Igår var det dock inte så och jag ställs inför att i efterhand skriva vad jag sa – om det skall ut på bloggen alltså**.

Det som nu följer är alltså inte ordagrant vad jag sa igår i en begriplig löptext. Det är mer frågan om ett stolpsystem om än ett relativt tätt sådant. Punkterna visar mer tankekedjans länkar än ger broderierna i resonemanget. Det blev såhär:

1.     Bön – ett stort ämne
1.1.   Finns i alla Bibelböcker
1.2.   Har en hel Bibelbok – Psaltaren
1.2.1. med olika sorters böner – lovsånger, klagopsalmer.
1.2.2. Var Jesus bönbok- citeras när han dör. Psalm 22 hos Markus och Matteus, psalm 31 hos Lukas.
1.2.3. Också apostlarnas och den kristna kyrkans bönbok.
1.3.   Uppmanas till i alla brev till församlingarna – gemensam bön, lovsång med Gud i fokus, bön för andra, tacksägelse.
1.4.   Instruerat av Jesus själv i evangelierna
1.4.1. undervisning om bön i allmänhet
1.4.2. han själv som exempel på en bedjare
1.4.3. exakt instruktion om hur man skall säga: Vår Fader / Fader Vår.

2.     Texterna idag
2.1.   Tidigare läst ur Gamla Testamentet om Abraham (1Mos18:26-32)
2.2.   Nu dagens evangelietext: Lukas evangelium 18:1-8
2.3.   Abraham och tanten
2.3.1. Han som förhandlare – modig och ihärdig
2.3.2. Hon som den som tjatar – envis och besvärlig
2.4.   Vi sätter lätt dessa, alltså bedjarna, i fokus – i och för sig inte helt fel
2.4.1. Abraham och tanten blir föredömen
2.4.2. Abraham och tanten skapar dåligt samvete – åtminstone en smula
2.5.   En annan text med bedjaren i fokus: Jakobs brev kapitel 4
2.5.1. Ni har inte därför att ni inte ber. Och ber ni så ber ni illa…
2.5.2. Finns alltså en illa bön – för att tillfredställa er själva, med er själva i fokus, er egen andliga njutning – typ.

3.     Bönen har annat fokus
3.1.   Tillbaka till Abraham och tanten
3.2.   Vad ber de om egentligen?
3.3.   Rätt och rättfärdighet – i bägge fallen
3.3.1. Jag vet att du Gud menar att det Inte är juste att låta icke skyldiga lida när skyldiga straffas verkar vara Abrahams linje i prutandet runt Sodom.
3.3.2. Jag vet att som domare – om än korrumperad – så både känner du rätten och har att värna den verkar vara tantens linje. Med de två som mallar blir då bönens fokus:
3.3.3. tron att Gud är rättfärdig och att Gud gör det rättfärdiga.
3.4.   Abrahams och tantens behov fanns med men det är Guds vilja och väsen som är fokus.
3.4.1. Som om de bad Låt ditt rike komma, låt din vilja ske.

4.     Vårt bedjande behöver ha samma fokus:
4.1.   För Rätten och för Andra, Gud och Medmänniskan. Det är god bön.

5.     Här gav jag två goda exempel. Ett från den dagliga morgonmässan i katedralen i Norwich där man först bad konkret och med namns nämnande för en massa folk och saker för att sedan, efter, för egen del få del av Kristus i mässan. Det andra exemplet var något jag lärde mig av ett par vänner från den koptiska kyrkan i Egypten – ett sätt att organisera sina böner utifrån handens fem fingrar.

6.     Till sist summerade jag vad texterna sagt om bönens fokus: Gud är rättfärdig och Gud gör rättfärdighet – samt med tillägget att i och med Jesus ger Gud rättfärdighet. En gåva till alla oss som ber för lite och till oss som ber illa. Jesus bad till och med för sina bödlar. I hans död och uppståndelse finns vår förlåtelse och i hans förbön för oss finns vårt hopp.

Ungefär så blev det. i sammandrag.
Samtalet vid kaffekopparna gav fler teologitankar att återvända till – någon gång.

På Facebook där alla nu önskar alla Glad påsk skrev jag tidigare idag:
Nu börjar snart helgerna. Fast det varit så i flera år känns det lite konstigt att som präst inte ansvara för några gudstjänster vid en så avgörande högtid. Tur att det finns andra som håller i. Skärtorsdagsmässa i Älvsby kyrka 18.30 deltar vi i – till att börja med.  Glad Påsk väntar jag med att önska. Påsken blir ju på söndag. Långfredagen i morgon är ju inte enbart happy - eller hur?

Det är alltså lite tokigt att på Skärtorsdag att tjuvstarta Påsken. Den infaller ju enligt det biskopsbeslut år 325 som fortfarande styr ledigheter, resor och matvanor för nutida svenskar hundratals mil från Nicea, en stad i nuvarande Turkiet, först på första Söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Ändå tjuvstartade vi på folkhögskolan redan på Dymmelonsdagen. Mitt förslag att vänta med alltsammans till första veckan efter påsklovet kuggades vederbörligen och grundligen av ett samstämmigt kollegium.

Skolgudstjänsten onsdag morgon fick ungefär följande innehåll. Ordet ungefär är en väldigt exakt beskrivning. Jag har nämligen funnit att det går inte att ha synligt manus vid dessa gudstjänster, alltså papper att titta i eller läsa ur. Stolpar vad jag ska säga har jag på sidan om och memorerar under sångerna vad jag skall berätta. När jag nu skriver här är det mitt körschema jag har framför mig. Alltså pappret med vad jag tänkte säga, inte exakt vad jag sa. Bara ungefär.

Efter ett kort intro om det lämpliga i att slå av mobiltelefoner och liknande sjöng vi de tre första verserna på psalmen 154. Texten fanns på ett blad alla fått. Sedan vidtog mitt första prat enligt följande:

Sången vi sjöng är gjord på en berättelse. Den har ni i den gula rutan på bladet. I alla fyra berättelserna om Jesus, skrivna av Markus, Matteus, Lukas och Johannes, finns den händelsen med. Nu läser jag den. Det är god sed i kyrkliga sammanhang att man för att vara skärp står när man lyssnar till Jesus-berättelserna. Så gör vi nu också.

Matteus kapitel 28 verserna 1-10 lästes. Sedan fortsatte jag:
Det här, att Jesus inte förblev död, är centrum i allt vad kristet är. Utan det, att Jesus lever, är det inget. Ibland tror folk att tro handlar om att det finns en hygglig Gud som vill att vi ska vara hyggliga, älska varandra, och kanske blir sur när vi inte gör det. I och för sig är det sant att Gud älskar oss och uppmanar oss att älska varandra. Ändå är det inte det som är poängen, centrum, i den kristna tron.
Centrum är att en grav blev tom. Ur döden kom Liv. Ett tortyrredskap – kors – blev ett tecken på Guds kärlek. Därför är kristen tro en tvärtom-tro. Inte att kärlekfulla människor förtjänar större kärlek från Gud i någon sorts stege. Det är tvärt om! Kristen tro är en tvärtom-tro.

Ett exempel till på samma sak är denhär ljusstaken. Skolans rektor har tagit med den från Liberia i Västafrika. Där var det inbördeskrig för ett antal år sedan. Då var det här en artillerigranat. Eller rättare sagt tomhylsan efter en. Och nu har man gjort ett kors av hylsan. Ett döden redskap har blivit en ljushållare i ett kapell. Visar på nåt sätt på samma tvärtom-tanke, samma tanke på ett byte.

Vi ska lyssna till en sång med ännu en tvärtomtanke. Sången handlar om Jesus. En rad lyder: you traded heaven for a wooden cross. Ett byte. Ett tvärtom till. Och så finns ordet grace, nåd, med flera gånger.

Här sjöng så min musikaliska kollega den sången för oss alla – och jag fortsatte.
Allt det här – you traded heaven for a wooden cross och att Jesus uppstod ur graven – spelas upp varje år. Det hände år 33 tror man. Över hela världen spelar man upp saken. Fast lite olika å olika platser. I Ryssland hälsar man till exempel varandra på ett speciellt sätt. Man säger vissa ord kopplade till Påsken. Låter hur? Det finns folk här som vet det. Vad säger ni i Ryssland?
De rysktalande SFI-eleverna gav svar och en översättning som fick mig att fortsätta:
Det där är ju grejer det: Kristus har uppstått från de döda! Ja, han har verkligen uppstått! Det är innehåll! Jämfört med vårt lite småtöntiga Glad Påsk.

Detta att det spelas upp finns också här på altaret. I denhär blombuketten jag satt ihop. Gula Påsk-liljor dominerar. På söndag har man massor med gula påskliljor i kyrkorna. Guldgula. Uppståndelsens, livets och festens färg.. Men i buketten finns också en röd ros. På fredag har man i kyrkan fem rosor – enbart. Inga ljus, inga tyger på altaret. Bara fem rosor, en för vart och ett av Jesus fem sår. Och i buketten finns två violetta tulpaner. I kyrkorna betyder violett att det är en allvarlig tid, en tid för eftertanke och förberedelse. Innan Påsk. Nu i Stilla veckan. Buketten spelar upp saken.

Det hände alltså då – troligen år 33.
Det spelas upp jämt – år efter år.
Det handlar om nu.

I den gula rutan finns ord jag inte läste (Matteus 28:16-20). Det handlar om vad allt det där ska leda till, det där med Jesus död och uppståndelse. Så fick han all makt i himmel och på jord. Det är tänkt att varje människa skall tro på det, tro på Honom.

Ibland sägs det tro är att inte veta – och det är alldeles sant. Tro är som ett bungy-jump – se på bilden på bladet. Den som kastar sig ut i det fria vet inte om gummibandet håller. Måste våga. Måste lita på. Och efteråt vet man att det höll. Och håller. Våga kommer före veta. Lita på likaså. Och det är vårt läge nu. Våga lita på, våga dyka, våga tro.
Psalm 45 sammanfattar det här med Jesus. Sista versen är en bön där man vågar, litar, så man vet. Vi sjunger den psalmen.

Efter psalmen blev det bön, gemensam Vår Fader och från mig Välsignelsen. Gudstjänsten avslutades med psalm 154 igen men nu alla verserna, växelsjunget mellan män och kvinnor – som psalmtexten är tänkt. När man lämnade kapellet kunde man ge kollekt till Aira sjukhus i Etiopien.

Hela gudstjänsten tog ca 40 minuter. Det jag berättat är hur jag sökte lösa den maktpåliggande, alltså mycket viktiga, angelägna, betydelsefulla och ansvarsfulla uppgiften jag detta års stilla vecka hade som skolpräst vid Älvsby folkhögskola.

Mina uppgifter som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola innebär bland annat ansvar för gemensamma skolgudstjänster på lektionstid för alla elever och personal 4-5 gånger varje läsår*. Detta är en maktpåliggande uppgift. Till ordet maktpåliggande ger www.synonymer.se förslagen mycket viktig, angelägen, betydelsefull; ansvarsfull. Idag stod jag inför en sådan mycket viktig, angelägen, betydelsefull och ansvarsfull uppgift.

Vi var väl ca 80-90 i kapellet. Elever och lärare. De allra flesta av dessa brukar inte fira gudstjänst regelbundet om man med regelbundet menar att de brukar gå i någon kyrka en gång i månaden eller oftare. För de allra flesta var nog den samling vi hade i morse faktiskt den enda gången de under kommande helger konfronterar sig med att Jesus uppstått från de döda – typ.

Inemot hälften av de närvarande eleverna är svenskfödda unga vuxna.. Resten är elever på SFI som ännu inte hunnit få del av alla det svenska språkets och det svenska samhällets alla mysterier. Detta innebär att den förkrossande majoriteten av dem som firade gudstjänst i kapellet är ovana att sjunga gemensamt och i det närmaste helt obekanta med psalmer och sånt. Det är den maktpåliggande situationen. Tilläggas skall dock att ”luckorna” inte beror på ointresse eller motstånd, på något sorts aktivt ”nej” från deras sida. Orsakerna finns på annat håll.

Vad gäller de svenskfödda påstår jag fräckt och ouppfostrat att orsaken till deras obekantskap med kristliga ting ligger i att den kyrka som döpt dem (eller enligt egen ambition har avsikten att döpa dem) högaktningsfullt gett katten i att göra det, alltså vägleda döpta vidare och att evangelisera i avsikt att döpa. Utan skick och fason påtalar jag vidare det bisarra faktum att det bara är undantagsvis som det i Svenska (folk)kyrkans församlingar finns vilja, ambitioner, planer och strategier för att söka kontakt med människor för att lotsa från ett läge där och då de inte tror till en position där och då de gör det. Grovt och plumpt menar jag även att detta i sanning är en stor skandal då kyrkan och inte minst hennes politiker alltid brukar brösta sig med självsmickret att vara till för alla. Jag skulle kunna fortsätta att orera vitt och brett vad gäller de svenskföddas försummade situation men låter mitt gnölande stanna här.

Vad gäller de icke svenskfödda – halva styrkan i kapellet – är de oberoende vilken tro de har. vare sig de är kristna, muslimer eller buddister, per kilo kroppsvikt mer troende än ”gammelsvenskarna”. Flera av dem – nu menar jag främst de kristna från Afrika och Mellanöstern – ber, känner Bibelns berättelser och har erfarenheter från och av kyrkor. De har dock ännu inte detta på svenska. Muslimer från samma ursprungsländer har sin tro och sina utifråntankar vis à vis kristen tro. Men ännu inte på svenska liksom buddister från Ostasien som i sin tur har sitt. Östeuropeiska invandrare från gamla Sovjet är tämligen sekulariserade men samtidigt stolta nymornade ortodoxa kristna med starkare Påskmedvetenhet än vad medelsvensson har - fast på ryska.

En folkhögskolegudstjänst innebär alltså en sammansatt församling. Och en annorlunda församling. Kontrasten gentemot ”en vanlig gudstjänst” blir stor. Idag fanns sammantaget 10-15 svenskakyrkliga, EFSare och frikyrkliga på svenska språket kyrkvana där, de som är någotsånär hemtama i en del psalmer och annat. I ”vanliga gudstjänster” brukar ju sådana vara i majoritet – än så länge.

Det maktpåliggande i detta sammansatta läge är att visa på vad som är centralt i kristen tro – Jesus. Detta skall ske på enkel svenska utan att det blir barnsligt. Ett kristet innespråk fungerar inte, inte heller plattityder och banaliteter. Förmågan att tänka finns hos alla på plats. Det är pusselbitarna att tänka kring som saknas hos många. Åtminstone på svenska.

Sådan ser skolprästens mycket viktiga, angelägna, betydelsefulla och ansvarsfulla uppgift ut. Tack och lov finns på skolan en musikbegåvad lärarkollega med samma syn på saken som jag. Hon hittar sånger, psalmer osv och jag får stå för pratet – förkunnelsen. När jag började skriva detta blogginlägg var det nog vad jag sa - förkunnade - som jag tänkte skriva men så blev det inte. Situationsbeskrivningen blev vidlyftig och inlägget därför långt nog men jag sorterade in hela härligheten i kategorin Predikan mm i alla fall.

Kanske återkommer jag med hur det avlöpte…

Det är fortfarande eftermiddag Tredje söndagen i Advent. Sedan jag tidigare idag predikade på EFS i Älvsbyn har jag hunnit med att skriva ett blogginlägg med bland annat förra söndagens predikan i form av mindmapbilder – fusklappens innehåll 1.
Idag hade jag dock skrivet manus som jag följde ganska så ordagrant. Predikan blev ganska lång – tog ungefär en ½timme – och som blogginlägg förefaller den ju längre än halva förra vintern. Håll till godo den som vill.


Text: Matteus 11:2-11

Vem är vem?

Det är frågan som gäller i texten hos Matteus. Vem är vem? Egentligen?
Johannes Döparen frågar om vem Jesus egentligen är.
Och Jesus beskriver vem Johannes är.

Denhär frågeställningen känns inte speciellt aktuell för oss.
Om – och det är ju i och för sig inte självklart – personerna är bekanta för oss känner vi oftast till att det är Jesus som är huvudgestalten och jämfört med honom är alla bifigurer.
I det läget är Johannes Döparen är en föregångare – inte att blanda samman med en annan bifigur evangelisten Johannes som är en efterföljare.

Det som verkar vara solklart nu var för den första tidens kristna en väldigt aktuell fråga.
 För dem var det inte alls lika självklart vem som är huvudsaken och vem som är bifiguren.
Man kom ju ihåg bägge, visste vad bägge gjort och sagt – också om varandra.
För att skapa reda i sammanhanget väljer evangelisterna att av den massa saker de berättar också skriva ner vem som egentligen är vem och vilket förhållande Johannes och Jesus har till varandra.

1: Omvändelse- och väckelsepredikant samtida med Jesus. 

Ser man sakligt på saken verkar det som om denna ”Johannes-väckelse” faktiskt var större och mer iögonfallande än ”Jesus-rörelsen” – i sin tid.
Av historiska skrifter utanför Nya testamentet i våra Biblar får man den bilden. Den judiske Josefus – farisé, militärbefälhavare mot romarna, desertör – skriver runt år 80 Judarnas historia. Där berättar han mycket om mycket och nämner då också Johannes – inte mycket men i alla fall i några korta stycken. Men om Jesus har Josefus enbart fyra meningar – dessa:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. Han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många, både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. När Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män dömde honom till korset upphörde inte de som först hade älskat honom att göra det. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut. 

Johannes – den dåförtiden mer välkände – levde i öknen som asket och förkunnare.
Han predikade omvändelse och döpte dem som omvände sig till att leva ett nytt liv.
Ett dop till rening och förlåtelse. Kanske till och med flera gånger.

I början av evangelierna berättas det att han säger att han döper trots att han inte är Messias, befriaren från Gud. Han döper i vatten – givetvis – och hans dop är kopplat till omvändelse.
Efter honom – säger Johannes – skall det komma en – Messias på arameiska, Kristus på grekiska – som döper i helig Ande. Givetvis när det sker med vatten eftersom alla dop per definition är vattendop.
Med Messias dop blir det enligt Johannes alltså frågan om ett annat dop: Kristus-dopet.
Det kristna dopet som sker i Jesus namn. Eller i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Jag menar att det är viktigt att komma ihåg detta: att alla dop som nämns i NT är inte samma dop. Det finns kristna sammanhang som ibland inte riktigt uppmärksammar detta utan kan råka blanda ihop dopen.
Johannesdopet var en bekräftelsehandling för människor som valt att vända om sina liv och ge dem en ny start, för judar som återvänder till lydnad för Israels Gud.
Kristusdopet är det dop som ger-skapar-åstadkommer förlåtelse, frälsning, och som föder på nytt genom Helig Ande och skapar ett nytt Gudsfolk – bestående av judar och icke-judar.
Jag tänker att denhär skillnaden är viktig att uppmärksamma.

Det finns en episod i Apostlagärningarna kapitel 19 som visar samma sak – alltså att Johannes-dopet och Kristus-dopet inte är samma sak. Det står:

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus (förbryllad), och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”(Aha! Då förstår jag!) Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de (som resultat) döpa sig i herren Jesu namn.
De Johannes-döpta i Efesos blir Kristus-döpta, döps med det dop som inte bara renar utan också frälser, som förenar med Kristus och ger den Helige Ande, något bifiguren Johannes dop inte ger.

2. Enormt viktig bifigur – som talar Gudsord!

Det var ju vad Matteus berättade för oss att Jesus säger. Att Johannes är en profet, en talesperson för Gud. Som man skall lyssna till. Och följa. Han är dessutom inte vilken profet som helst. Han är mer än en profet. Han är Vägröjaren – den siste och störste som banar väg för Gud, för Guds ingripande – för Jesus själv. 

Rent historiskt var det så.
Johannes ett ½ år äldre än Jesus startar före och Jesus fortsätter sedan Johannes halshuggits.
Som alla Guds profeter gick han mot, utmanade, hållningen hos dem han pratade med.
Han sa inte det folk ville höra utan det de behövde höra – som Guds profeter gör.
Därför sa han olika saker till olika människor. Hade flera förkunnelser, inte en.
Så är det med Guds profeter. De kommer inte med en generell vag övergripande lära eller syn på saker och ting. De talar vad Gud vill ha sagt just där och när de uppträder.

Vi ser detta – att Gud har flera budskap genom profeten – av hur Johannes delar ut sin kritik.
För det är kritik en sak handlar om när Guds profeter agerar. Budskap och förkunnelse av typen ”allt står väl till” är i Bibeln kännetecknande för falska profeter. Guds profeters ena tråd är kritik – av olika slag.

Till tullindrivare och andra officiella tjänstemän i stat, kommun, banker och företagande säger han – detta ser man i början av Matteus och Lukas berättelser – att de inte ska vara giriga, inte ockra på andra, inte skaffa sig bonusar eller andra favörer.
När Johannes sa så torde massor med folk och särskilt de fromma tyckt: Detta var minsann ett ord i rättan tid. Då vänder sig Johannes till dem – folket i en av berättelsen, fariséer och sadukeer i den andra, med orden: Ormyngel! Inbilla er inte, ni fromma, att ni ska komma undan domen – Guds avgörande kritik. Bär den frukt som hör till omvändelsen, som hör till er fromhet!
Om någon politisk aktivist – selot var tidens beteckning – funnits i folkhopen hade han gillat detta skarpt. Där fick de där passiva frommisarna – fariséerna – som inte engagerar sig mot förtrycket. För att inte tala om samarbetarna – sadukeerna. Och Johannes pekar på dem och säger Om någon begär av dig att gå en mil, det militären bara kunde kommendera fram, så gå två!

Alla fick en släng av profetens slev. Alla utmanades. Av olika Gudshälsningar!! De utmanades på själva motsatsen till vad de tyckte var rätt och viktigt. I den svaghet som kom sig av deras styrka – typ.

Så är det än. Värnar du om det personliga i den kristna tron, friheten och självständigheten så manar profeterna dig att se vad som brister – sinnet för det gemensamma. Betonar du det kollektiva och gemensamma manar Gud till enskild fördjupning. Brinner du för andlighet kritiseras du för bristande socialt ansvar – och vice versa. Är du ren i läran manas du till ödmjukhet och generositet och är du vag är det profilen som brister.
Och allt detta irriterar. Att alltid manas åt ett annat håll irriterar. Liksom Johannes irriterade.

Och våra funderingar måste då bli:
Vilken Gudsvilja vill du/ni/vi inte höra talas om?
Vad hos dig/er/oss vill du/ni/vi inte få kritik för? Vilken kritik irriterar dig?
På vilka punkter vill du/ni/vi inte utmanas? Var börjar du/ni/vi försvara dig/er när någon med Guds ord framför invändningar mot ditt/ert sätt att fungera och resonera?
I det du nu anat har du Guds Vägröjares ord till dig. Faktiskt.

Jag sa att en sak som märks hos Johannes är att det är kritik det handlar om när Guds profeter agerar. Kritik är en del av att Röja väg.

3. Visar vägen till Guds Ord – det som blivit människa.

Det är den andra delen hos Johannes – Visa väg.

Guds profeter lämnar en inte åt sitt öde, kritiserad och modfälld. Inte i GT. Inte Johannes. Guds profeters budskap är inte budskapet om allmän skärpning – bara. Inte bara Lag. Som blir omöjlig att följa eftersom så fort man bättrat sig på en punkt påtalas en annan. Hopplöst!

Om Johannes Döparen – föregångaren till Jesus – berättar Johannes – efterföljaren – i sin berättelse att han hänvisar till Jesus: Se Guds Lamm som bär bort världens synder.
Så är det med alla profeter. Samtidigt som de kritiserar och avslöjar människornas brister visar de på Guds barmhärtighet, kärlek och förlåtelse.
Ingenstans är den så tydlig som i Jesus.
Ingen annanstans än hos Jesus, hos Guds Lamm som bär bort världens synder.

Hos Jesus – för att koppla tillbaka till texten – är det som blinda börjar se, lama gå, spetälska blir friska, döva hör, döda uppstår och fattiga få glädjebud. Kring Jesus hände detta konkret och direkt.
Kring Jesus hände det också i bildlig mening – andligt och religiöst blinda fick klarsyn, människor med förlamad tro och hopp kom i rörelse, personer smittade av skuld blev rena i förlåtelse, sådana som inte lyssnat vare sig till Gud eller samvete blev lyhörda, död tro fick liv och borträknade blev mottagna och räknade med.
Inte enbart konkret – också överfört, bildligt. Så var det då.

Nu, i hans församling, runt honom, sker samma saker. Skall ske.
Ibland sker det väldigt konkret och mirakulöst.
Oftast sker dock Guds verk utan att vi alltid tänker på att det är ett Gudsverk – men det är ju så att när blinda ser, lama går, spetälska bli friska, döva hör, dödsdömda ges liv och fattiga få glädjebud konkret och i bildlig mening så är det Gudsrikets krafter som är i rörelse, så är det ett Guds verk – även om både de som utför det och de som har förmånen av det inte fattar det så.
I bildlig mening – andligt och religiöst – sker frigörelsen genom förlåtelsen, genom att Kristus förenar folk med sig i Dopet, ger sig åt oss i Mässan. Och den friheten – synen, gången, renheten, hörseln, livet, rikedomen och glädje – den får vi tro.

För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder kom Johannes Döparen och alla andra före och efter som förkunnar Guds vilja, Guds åsikt i olika situationer.
För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder fokuserar Kyrkan på Johannes Döparen drygt en vecka före Jul, den helg då vi firar Guds Lamms ankomst till världen, hans födelse i Betlehem.
För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder låter vi irriterande profetord väcka oss till att bära den frukt som tillhör omvändelsen.
Amen.

När detta skrivs är det eftermiddag Tredje söndagen i Advent.
För en stund sedan kom jag hem efter att ha predikat på EFS i Älvsbyn.
Predikan på söndagsförmiddagar betyder i mitt fall att jag har en relativt fullständig fusklapp med predikans innehåll både vad gäller sak och formuleringar. Oftast blir det rentav ett ordagrant manus som jag håller mig till ganska noga. Sådana manuskript är enkla att redigera till blogginlägg under kategorin Predikan mm med bilden invid som kännetecken.

I andra sammanhang än gudstjänster på söndagsförmiddagarna är det inte säkert jag går till väga på det sättet. Skolgudstjänster på folkhögskolan har jag länge i tankarna men skriver inte manus – mer än stolpar som hjälper mig att komma ihåg saken eller sakerna jag vill berätta och i vilken ordning de skall tas upp och när vad ska sjungas – typ. Orden och formuleringarna får då komma i "direktsändning" och blir det till blogginlägg blir det i formen av återberättande av vad som sades – ungefär.

Ett mellanting mellan fullständigt manus och stolpar är mindmapping som jag då och då begagnar mig av i olika sammanhang. Ett sådant tillfälle var gudstjänsten i Älvsby kyrka Andra söndagen i Advent, för en vecka sedan. I förrförra inlägget skrev jag om den gudstjänsten. Här kommer i form av två bilder mitt mindmapsmanus. Saken går nog att dechiffrera fram, sämre blir det med formuleringarna.

I förrförrförra inlägget text kommer finns ett par bilder som du, noble Boggläsius, kunnat meditera över ett tag och som jag nu återkopplar till. Dessa bilder är i sina turer kopplade till den predikan jag i förra inlägget sa jag väl hade haft men inte ännu skrivit, något jag skulle göra sen. Alltså nu.

Till detta kan också kopplas de diskussioner som här och var förs angående vilken grad och nivå av religiositet som får finnas när skolor av traditionella, kulturella och högtidsella anledningar tycker att kyrkor är fiffiga att vara i. Skolverkets religionsberöringsnoja handlar nu längre inte enbart om det i och för sig ickereligiösa firningsämnet sommarlov utan nu skall också Advent, Jul och Påsk hållas rena från religion om och när man är i kyrkor. Detta är så dumt att klockor går baklänges! Till och med den kraftigt opinionskänsliga Kyrkans Tidning skriver på ledarplats att det måste vara måtta på befängdheterna och att kyrkan inte ska ställa upp på Skolverkets fobier. Pensionerade biskopen Koskinen tycker dock att man inte behöver prata religion med barn, unga och vuxna då det räcker med själva byggnaden för att de skall få en släng av den evangeliska sleven då det gudomliga enligt hans mening ”sitter i väggarna”. Själv tror jag inte, till skillnad från biskop Koskinen, att byggnader kan vara av Anden eller andar hemsökta hus. 

Hela dendär ”debatten” är givetvis korkad från början till slut och själv ger jag totalt faderattan i hela snacket! Lätt för mig då min arena är ett kapell på en kyrklig folkhögskola och att jag därför fredag för drygt en vecka sedan vid Adventsgudstjänsten med alla elever och all personal var fri att brassa på med Jesus och bön och välsignelse och hela faderutten.

Hur blev då fredagsmorgonens första lektion då alla var i kapellet? Andra må värdera. Jag kan bara referera förutsättningarna, händelsen och mina motiv.

Då kommunen bedriver Svenska För Invandrare i skolans lokaler finns bara där mer än 50 elever från alla möjliga länder, kulturer och religioner. Cirka ½ av dem har tillräcklig svenska för att på ett rimligt sätt kunna hänga med om man är tydlig och språkligt enkel. För dem och alla andra berättade jag – efter att inte ha hälsat Välkommen* – vad vi skulle vara med om: en svensk tradition. En jättesvensk tradition med massor av ljus, stjärnor, speciellt fikabröd och allt. I väntan på Jul. Psalm 103 är en sång man alltid sjunger i Sverige första Advent. Melodin är skriven av en från Tyskland.

Och så gjorde vi det. Sjöng de två första verserna. Sedan fortsatte jag ungefär:

Till denna svenska tradition hör alltså många saker. Flera berättelser och flera sånger. Sången hade ganska gamla svenska ord och hör ihop med en berättelse om något som inte alls hänt i Sverige. Det var i Mellanöstern, i Jerusalem, i Palestina, med judar, för nästan 2000 år sedan. Den berättelsen skall jag nu läsa och när den läses i en gudstjänst brukar man stå. Visar respekt. Och sedan jag läst sjunger vi direkt nummer 105 – en sång som alla svenskar tycker hör till tiden före Jul. Den sången har ett ord från hebreiskan – Hosianna – som betyder ungefär Rädda oss, Befria oss. Och melodin är skriven av en annan tysk.

Således läsning av Matteusevangeliet kapitel 21 verserna 1-9.
Plus Voglers Hosianna. Och jag gick vidare:

Med hjälp av två långa saker ska jag försöka berätta vad det jag läste handlar om.

Denhär kedjan hittade jag hemma i garaget. Har flera länkar. Jag har målat en vit. Den vita är berättelsen om när Jesus red in i Jerusalem på åsnan. Den händelsen är en länk, en del, i den långa kristna berättelsen om hur Gud efter att innan sänt profeter som berättat om Gud till slut blev en människa som vi för att befria oss.

Han föddes i Betlehem i Palestina, då hette det Judeen. Sedan växte han upp, började berätta och undervisa, botade sjuka, mötte människor, skaffade sig elever – här lät jag händerna vandra längs kedjan. När de som han hade kring sig fattat – det tog ett tag – vem Jesus är gick han mot Jerusalem och vi kommer till den vita länken. Han kommer in i staden, talar med människor, diskuterar. Han red in en söndag och på natten mellan torsdag och fredag arresterades han och korsfästes och dog på fredagen. Och söndagen efter det blev han levande igen. Det blev nyckeln som låste upp himlen för oss människor.
Det är hela berättelsen. Hela kedjan. Där Advent-berättelsen är en länk.
Nu ska kören sjunga.

Kören – en ganska tillfällig sådan – sjöng. Och jag fortsatte:

I gudstjänster brukar präster ha speciella kläder som ni ser jag har. Det här bandet i kors – heter stola förresten – kan ha olika färger. Den vita som jag nu har hör ihop med Första Advent. Just denhär kommer från Guatemala i Central-Amerika där präster också har stolor i olika färger. Ibland kan det vita vara guld i stället. Och gult liknar guld. Och här har jag en gul stola.

I början av hösten när vi alla åkte med buss till Gammelstad utanför Luleå så gick jag och några för att titta på kyrkan där. Den är stor, gammal och speciell. När vi skulle gå ut mötta jag en kompis i dörren. En jag känner som bor i Älvsbyn – men är från Ghana i Afrika. Och han hade en kompis från Ghana med sig. Och den kompisen, alltså min kompis kompis, är präst. I Ghana – och i en annan kyrka än jag. Hans fru – hon var också med – gör stolor. Denhär. Som jag fick. Och som har den stil och de tecken man använder i Ghana.

Förra veckan kom en annan från Ghana – inte kompisen utan en elev på skolan – med en bok jag fick låna. Denhär. Som handlar om olika tecken och symboler i Ghanas kultur. Den tittade jag i och hittade det som finns på stolan. En av de vita symbolerna. Inte korset men den andra. Och i boken står det att det är en traditionell symbol för Gud som gjort allt och är över allt och är från tiden i Ghana innan man blev kristen. Sedan man blivit kristna har man då tagit den gamla symbolen för (den högste) gud(en) och låter den gälla Gud. Bibelns Gud. Som är över allt. Och så är korset också med. Det vi också har på väggen. Korset som är tecknet på det Jesus gjorde.
På så sätt berättar denhär långa stolan från Afrika samma berättelse som kedjan – att Gud blev människan Jesus som genom att dö och bli levande igen för ihop oss med Honom.

Vad har vi nu? En svensk tradition med tyska sånger om en man från mellanöstern. Och jag har en sak från Guatemala på mig och en annan liknande från Afrika i händerna. Nu ska kören sjunga igen. En kör med folk från Sverige, Irak, Eritrea, Schweiz och Japan. Och tillsammans med er som sitter blir det ännu fler länder i rummet. 

Kören sjöng. Jag ledde i bön. Vi bad Herrens bön – på det språk man ville använda.
Och så gav jag alla Guds Välsignelse vilket jag inte tror skadade någon.

Till sist sjöng kören och alla som kunde sjunga med några hopvävda sången och vi lämnade kapellet med möjlighet att nära dörren ge pengar till bistånd åt dem som nu svälter på Afrikas horn.

Ungefär sådär gick det till – den predikan jag nu skrivit sen, efteråt. Man behöver ju inte tänka speciellt länge för att se att jag, förutom att med enkla ord ville berätta den inte alltid enkla saken hur Gud genom Jesus kom till vår värld för att befria oss, avsåg att också visa att vår traditionella svenska Advent och allt som hör dit är väldigt internationellt med inslag från allomstans. Av detta kan man också dra slutsatsen att när vi i ett mångkulturellt och globaliserat Sverige håller fast vid en tydligt kristen profil inkluderar vi varandra oberoende av var vi kommer från. Ger man efter för Skolverkets diktat och fokuserar på som tomtar, stämning och knäck intar man i realiteten en jättesnäv sverigedemokratisk hållning som inte integrerar. Evangeliet innebär att man i en global värld och ett mångkulturellt samhälle gör större utflyckter än en tripp till Pepparkakeland. Faktiskt.

På söndag skall jag predika igen. Älvsby kyrka 11.00. 

Igår – lördag – befann jag mig på Seskarö strax väster om finska gränsen. Denna helg pågår där ett ungdomsläger och jag fick förtroendet att prata under lördagens så kallade Bibeltimme. Efteråt satt ungdomarna – ett 50-tal – i smågrupper för att prata om det sagda. Då jag hyfsat kom att följa mitt manus – som jag dock inte hade framför mig då jag öppnat fel fil – delger jag läsekretsen i ett lätt regigerat skick de tankar jag tänkte säga – och nog också sa. Givetvis började jag med lite personfakta om mig själv och info om det kommande upplägget för att sedan på allvar gå igång.

Vad gömmer sig bakom lägret?

Fyra saker, fyra ”ben” i Apostlagärningarna kapitel 2 om de första kristna. De var tillsammans och höll fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, nattvarden och bönen – typ.

Vad gömmer sig bakom rubriken Något sylvasst?

Jag frågade och fick reda på att det var Hebreerbrevet kapitel 4 vers 12.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.
Guds Ord är det sylvassa!!

Vad är då det? Vad är Guds ord? […..]

Det kan inte vara Bibeln – kanske låter lite sensationellt men sant.
När Hebreerbrevet skrivs finns inte Bibeln så som vi känner den. Brevet – som inte ens är ett brev – kommer så småningom att ingå i det som kommer att kallas Bibeln men när det skrivs finns ingen sådan boksamling. Så orden Guds ord måste här syfta på något annat.

Till att börja med är Guds ord just ord. Inte bilder. Inte känslor eller aningar. Utan ord.
Vill man ge en definition kan den vara: Guds ord är Guds vilja genom Guds budbärare.
Guds ord är det budbärarna sagt. Inte skrivit utan sagt.

Små barn som inte kan prata tänker inte. De har inte orden. Det är ju så att när vi tänker tänker vi med ord som redskap. Inte alltid när vi känner men när vi tänker. När vi vill förmedla våra tankar använder vi också ord – som jag gör nu. Känslor kan vi visa eller förmedla också på andra sätt – smekningar och slag – men tankar och vilja hör ihop med ord.
Eftersom vi människor är (skapade) så behöver Gud därför använda ord för att komma till tals med oss. Därför talar Gud.
Ibland men sällan talar Gud direkt – typ genom ett hål i molnen. Skulle Gud göra så skulle vi i och för sig fatta saken och nog lyda av skräck – sådan lydnad verkar Gud inte vilja ha.
I stället talar Gud genom ombud. Säger något till någon för att den skall säga det vidare. Det är Guds normalmetod, att arbeta genom ombud som skall bära fram budskapet. Bära fram på grekiska är pro-fere. Profetera. Profet.
Profeternas ord, ofta inledda med Så säger Herren är alltså det sylvassa, det som avslöjar Guds tankar, vilja, person, egenskaper, åsikter, humör. Inte främst för att människor skall fatta saker rent intellektuellt, kunna och veta. Utan för att människor skall omfatta, ta till sig, följa, lyda, gå.

Profeternas ord i efterskriven form blev vårt Gamla testamente, ungefär det Hebreerbrevets författare syftar på.
Hebreerbrevet har en annan vers jag citerar fritt ur minnet: Sedan Gud tidigare talat till fäderna genom profeterna har han i denna sista tid talat till oss genom son ... (kapitel 1 vers1).

Sonens ord, alltså Jesus ord, skrevs 30-60 år senare ner (i urval) av apostlar och evangelister. Som också ibrev och evangelier skrev de slutsatser de dragit av Jesus ord, det Jesus gjort och vem Jesus är. Deras skrifter blir med tiden vårt Nya Testamente, något Hebreerbrevets författare inte kan ha syftat på – han var ju i färd med att skriva det – men som naturligtvis i en mening är Guds ord.

Är det någon som såhär långt fattat nåt? I så fall vad? [...]

Bibeln är alltså inte Guds ord på det sättet att den kommit ner fix och färdig ur skyn. Det finns inte en ”Bibelförlaga” i himlen och den är inte Guds avgörande och slutliga uppenbarelse. Så är Koranen för muslimer men inte Bibeln för kristna. Bibeln innehåller dock Guds ord. Och är Guds ord i meningen Guds tankar klädda i ord – just för att vi tänker med ord.

I Bibeln läser vi om folk! En massa berättelser om hur Gud har att göra med folk, personer av kött och blod. Det blir om relationer mycket mer än kortfattade teser,. Den berättar om samspel mycket mer än ger instruktioner.
Så är inte filosofi – den siktar på huvudet!
Så är inte regelverk – det siktar på handlignarna!
Så är inte känslo-känslor – de siktar ingenstans!
Så är inte meditationer – de siktar bara på en själv.
Men berättelser av olika slag – Bibelns – siktar på levande personer genom att berätta om andra personers liv. Och på deras relationer till Gud. Genom att berätta om andra når det hjärtat, uppsåten och tankarna, viljan, empatin, ilskan. Alltså hjärtat, inte hjärnan (bara).

Tre exempel:

Tomas – vad vet vi om honom? [...deltagarna fyllde i...]
Vi möter en grubblare som har svårt att tro på Jesu uppståndelse, undren osv.
Hur gör Jesus med honom? Skäller? Nej – visar! Och med Tomas som mönster kan vi i våra tvivel vänta tillsammans med dem som tror och behöver inte underkänna oss själva.

Petrus – vad vet vi om honom? [...deltagarna fyllde i...]
Vi möter en som inte hade kraft nog. Han ville så han spydde vara lojal mot Jesus. Men det sket sig och blev helt helt fel. Och vi kan i sveket, synden, skammen och skulden på samma sätt som Petrus möta Honom som såg på Petrus men inte avvisade honom utan gav honom förnyat uppdrag.

Filippos – vad vet vi om honom? [...deltagarna fyllde i... – inte mycket]
Vi möter en där skallen inte räcker till. Den lätt korkade lärjungen. Som också får vara med. Ges inte ig i teologi och kunskap för att skickas iväg utan platsar i alla fall. Och var det så då är det så nu, för oss.

En sista sak – den viktigaste!!

Guds ord som är skarpare osv är alltså Guds vilja, tankar etc i muntlig form. Då och nu.
Det ges en skriven form – i efterhand. Men på nåt sätt är det en andrahandssak. Bibeln alltså.

Förstahandssaken är att Ordet blev kött!!
Om det står det i Johannes evangeliums första kapitel.
Guds vilja, tankar, personlighet, tal blir människa!! Jesus.

Guds ord är alltså inte främst läror, teser. Det är inte paragrafer. Det är en människa.
Vill vi veta hur Gud innerst inne och ytterst ute är skall vi se på Jesus – den sanna Gudsbilden.
I Johannes akpitel 1 vers 12 står: Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har visat honom för oss.

I förhållandet med Jesus, hans kärlek, hans offer, hans tal blir vi avslöjade - och upprättade.
Han är Guds ord levande och verksamt, skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

För samtal:i smågrupper:
Prata om det sagda.
Lista upp Bibelpersoner ni känner till – max 10-12. Ta fasta på ett par av dessa och borra vidare i vad ni tillsammans känner till om dem. Fundera över på vad sätt de och vi kan likna varandra.
En tanke till alla från gruppen (AHA...)
En fråga från gruppen (ÅHÅ...)

Tisdag i förra veckan när jag och min madam befann oss i fjällen fick jag ett telefonsamtal. Ärendet var att de som fredag till söndag anordnade ett ungdomsläger i KRIK-regi på Lillstrand just fått ett återbud och stod utan predikant lördag kväll. En undran lades fram om jag kunde tänka mig att dela med mig av några tankar – deras ord var predika – över temat Guds kärlek till oss. Då jag själv i våras med ganska kort varsel (ca 1 vecka) lämnat ett återbud till EFS och de så att säga hade ett inhopp att fodra svarade jag Ja.
Följande text är en för bloggen renskriven version av det handskrivna manus jag hade framför mig på lördagskvällen. Det blev ganska långt – typ +30 minuter.


Till att börja med
vill jag nämna att jag lider av av en hel del åkommor. En av dessa är telefonmisstänksamhet. Den har jag fått eftersom jag har fast telefoni. Minst en gång varje dag, ofta oftare, ringer det någon vars namn inte syns på dissplajen. När jag svarar blir det tyst en liten stund och sedan frågar de efter mig – eller min fru. Varje gång detta sker sitter vi och äter eller så är tajmingen dålig på något annat vis. Och alltid vill den som ringer erbjuda mig något: ett köksknivset, en ryggsäck eller nåt annat.
När de har gått an ett tag brukar jag avbryta och fråga Var är haken?
Det finns ingen hake! säger rösten.
Det måste det göra! svarar jag. Ingen ger bort något. Längst ner på ditt papper står det vad jag skall göra – haken. Vilken är den?
Och haken är givetvis att de vill sälja något åt mig – försäkringar, internetleverans, månadens kalsonger eller nåt annat jag inte vill köpa. Och detta har gett mig åkomman telefon-misstänksamhet som säger: Det är alltid en hake när någon ringer!

När jag då fick frågan om att prata i kväll kring rubriken Guds kärlek till oss slog dendär reflexen till. Var är haken? Var är rubrikens svaga punkt? Egentligen ganska orättvist – men jag kom på mig själv att fundera i den riktningen.

Gud kan inte vara den svaga punkten. Inte heller Guds kärlek. Inte ens med tanke på det som för en vecka sedan hänt i Norge – som nog kan få en att fundera både på Gud och Guds kärlek. Ändå är den svaga punkten inte där – men kanske i orden till oss. Där kanske finns en hake. Därför börjar jag där.

1: Gud älskar inte oss! Mitt första påstående. Gud älskar inte oss! Gud älskar världen!

Jag tror det är viktigt att uppmärksamma detta. När vi säger att Gud älskar oss finns en risk att vi utan att tänka ändå lägger till tanken mer än andra. Att gud skulle älska en del mer eller mindre än andra. Och så är det inte.

Många har trott så då och då. Både Bibel och den kristna historien visar det. Man har tänkt att den duktige måste vara mer älskad. Eller vi troende, vi som är glada, vi som fattat hur det är, vi utvalda, de utvalda, det utvalda folket, präster och pastorer, munkar osv osv.
Och man har tänkt och känt motsatsen: den drabbade, den vanlige, de andra är mindre älskade av Gud. Och det är den tanken som är falsk – att Gud skulle älska olika mycket.
Den tanken är falsk eftersom det är världen som Gud älskar.

Guds kärlek är lika stor på samma sätt som föräldrar älskar sina barn lika mycket.
Gud älskar inte mer eller mindre men mycket väl en del på ett speciellt sätt – på samma sätt som föräldrakärleken blir speciell om ett av barnen till skillnad från syskonen har ett handikapp, ett funktionshinder. Eller att ett av barnen förbereder sig för en speciell uppgift eller roll i familjen.

På liknande vis verkar Guds kärlek vara speciellt inriktad på dem som behöver den mest, de som inga andra bryr sig om – de svaga och försvarslösa.
Och inriktad på dem Gud valt att vara redskap för Guds kärlek till världen – Abraham, profeter, apostlar osv.

Det handlar om samma kärlek – sett till volymen – men på olika sätt.
Det är olika kallelser men samma kärlek.
Om vi är speciellt älskade av Gud, alltså annorlunda älskade, är det för att Gud har en avsikt med oss, inte för att vi är älskade mer. Och Guds avsikt med oss är att vi ska vara till nytta och befrielse för den värld Gud älskar, inte för oss själva.

2: Guds kärlek är i Kristus! Det är mitt andra påstående.

Om jag använde Johannes 3:16 när jag sa att Gud älskar världen är det samma Bibelställe nu – men ni ska få höra det på ett par andra språk.

I en norsk Bibel står det: For så høyt har Gud elsket verden at han gav sin Sønn, den enbårne, for at hver den som tror på ham, ikke skal gå fortapt, men ha evig liv.
I en dansk lyder samma ställe: For således elskede Gud verden, at han gav den sin enbårne søn, for at enhver som tror på ham, ikke skal fortabes, men have evigt liv.
Och den svenska: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Det är lite skillnad. Framför allt mellan den norska och danska. For så høyt har Gud elsket verden talar om volym, storlek. For således elskede Gud verden berättar om sätter, metoden. Och den översättningen är bättre*.
Så – på så sätt – älskade Gud betyder att Guds kärlek är Kristus.

Detta är viktigt!
Guds kärlek till världen är ingen vag välvilja eller allmänt överseende tolerans, inte heller en kul miljö eller en mysfaktor. Guds kärlek är en person. Den är Gud själv i mänsklig form. Jesus visar hur Guds kärlek är. Hur Gud är. Jesus är den sanna Gudsbilden – om man vill uttrycka det så.

Såhär ser Guds kärlek ut. Eller kan se ut.

Bilden är av en Kristusskulptur i Argentina – tror jag.
Och skulptören har själv suttit i tortyrcell.
Bilden visar det mäktigaste kärleksuttrycket av alla: in-lidandet**.

Dels visar denhär bilden hur stor, hur uppoffrande Guds kärlek är. In i lidandet, in i döden, in i förnedring – för världen, för oss, för dig. Det kärlek som gjorde detta för dig måste vara enorm!

Dels visar bilden hur allvarligt det är, att det för rättvisans skull måste detta ske.
Den tanken är lite svår men bilden visar att världen är så illa, du, jag, vi, är så beskaffade att detta måste till för rättvisans skull. För rättvisa är viktigt. Vi människor kräver rättvisa. Röster hörs om stränga straff för norrmannen som sköt på Utøya. Ingen mer än han själv anses att han inte skall straffas utan man menar att han skall sona sina brott.
Och just den tanken på rättvisa, att man skall sona, är en del av att människan är Guds avbild. Det skall vara rättvist. Och ondska, förtryck, våld, kärlekslöshet, lögner, feghet osv behöver att man sonar sina brott. Och det sonandet gjorde Jesus för världen, för dig och på det sätt bilden visar. Det behövdes för att sona ditt. Och dig. Guds kärlek i Kristus - korsfäst.

Som avrundning:
Jesus har segrat! Han är kung, glädje, ljus för oss och världen, världen framför oss.
I sin kärlek älskade Gud världen som bilden visar.
I kraft av det får vi tro ondskan vara avplanad, får vi tr synderna förlåtna. Just detta – syndernas förlåtelse – är den väsentligaste kärlekseffekten för oss. Vi får tro det eftersom – och nu lånar jag orden från Nattvarden – Kristi kropp utgavs, offrades, för dig och Kristi blod utgjöts – offrades – för dig.
I den tron är Guds tanke att vi i efterföljelse – temat för i morgon – skall leva för världen, den värld Gud älskar.

Vi sjunger Psalm 38 i Psalmboken.