kubb-Jesus
”...blogga om skolgudstjänsten ska jag göra – som jag brukar.”
Så lovade jag i inlägget mycket att läsa! som jag skrev den 7 juni på kvällen. Den uppmärksamme läsaren och läsarinnan kan notera att jag inte gjort så. Än. Tills nu. En vecka senare.
Under denna vecka har runtomkring mig diskussionerna förts på insändarsidor och i debattartiklar om i vilken grad kyrkan skall ta hänsyn till eller stå emot Skolverkets sekulärt motiverade religiösa beröringsskräck. Hela den debatten är givetvis löjlig. Tanken att en välsignelse skulle innebära en risk för någon sorts blessyrer är ju snor(k)igt nys att var och som kan lite engelska spontant ropar Bless you!*
Vad hände då när vi på folkhögskolan förra fredagsmorgonen avslutade denna termin? I kapellet alltså? Jag refererar i några punkter.
Sammanringning.
Jag sade: Vi ska ha svensk tradition – terminsavslutning med stämning. Sol. Värme. Här tittade jag tydligt ut genom fönstret på spöregnet i +11 grader.
Det brukar vara mycket musik – det ska vi ha.
Några brukar prata – så blir det också.
Och vi är i en kyrka, ett kapell. Också tradition.
I kyrkor och kapell finns berättelser om Jesus – jag nämnde evangelisterna vid namn. I söndags kunde man höra slutet av den första av dessa läsas i kyrkorna. Där står – här citerade Missionsbefallningen ur minnet. Detta blir tråden – traditionen, världen, makten och ett löfte. Och vi börjar i världen. Här i Sverige.
I SFI-grupperna med folk från hela världen brukar man sjunga. De ska göra det nu.
25 elever ställde sig framför oss andra och sjöng Afzelius Sång till friheten och sedan en annan sång mer av svensk sommarlekstyp.
Mer sång ska det bli men nu alla. Allsång – typ. SFI kan dem och vi andra också.
Här sjöngs En kväll i juni dvs dendär med han tog av sig sin kavaj, sparka av sig bägge skorna å så spotta han ut snusen**... samt Jag tror jag tror på sommaren.
Med allt detta sjungande i ryggen kom så första talet. En ung kille från Östafrika som varje morgon brukar vara i kapellet försjunken i bön berättade för oss att det är en speciell plats. Det är en plats för Gud och för att vara med Gud. Som man kan gå till som till en kompis. Med problem. För att tacka. När man inte räcker till. Och så uppmanade han alla till att be.
Såhär långt kommet kom äntligen det alla väntar på och som Skolverket trots sin gudsfruktan ändå accepterar: Den blomstertid nu kommer. Men två verser. Inte endast den av staten anbefallda första strofen utan också en förbjuden som nämner Gud.
Jag talade sedan och sade ungefär. Det där sista Jesus sa, det jag nämnde i början, började med Jag har fått all makt… Berättelsernas sätt att säga det, när de skrevs, är att kalla Jesus för kung. Kungar hade makt.
Igår spelade vi kubb. En turnering. Och då är kungen viktig. Denhär – rekvisita hölls fram. Jesus är ju inte en träbit och jag vill inte ni ska kasta käppar på Jesus men jag visar denhär för att ni när ni i sommar spelar kubb skall tänka på Jesus. Jesus får vara kubb-kung. Eller tvärtom. Kubb-kungen får betyda Jesus.
Bakom mig finns en bild av Jesus – som kors-kung. Den visar att han inte är en diktator-kung, en Assad eller Khadaffi som tar livet av människor. Han är den som delar livet med människorna. Visar hur Gud är. Genom att berätta. Genom att göra – bota. Genom att möta. Genom att ge sitt liv för människorna på korset. Och återvända till livet. Och därför få all makt…
Vi sjunger samma psalm – men på engelska. En vers***
Jag talade vidare: Världen – makten – nu det Jesus lovade: Jag är med er…
Betyder två saker. Jesus är tillsammans med oss. Vi behöver inte vara ensamma.
Jesus är på vår sida. På människornas sida. För att ge stöd, hjälp, Liv.
Bredde nog ut mig lite mer i detta innan jag slutade med: Vi ber…
Bönerna var en bearbetad form nummer 125 i den Bönbok som finns i min psalmbok, Sinnesrobönen och gemensamt Vår Fader. Sedan full Välsignelse i Faderns, Sonens och Den helige Andes namn med korstecken.
Och så sist två sångverser om Jesus – på samma melodi som blomstertiden.
Vi ser Guds goda vilja när vi ser på Hans Son.
I Jesus syns Guds närhet, han är en sann ikon
som avbildar Guds väsen och visar hur Gud är,
som genomför Guds kärlek ger stöd och frihet här.
Du Jesus oss befriar! Du är de svagas stöd!
Väck oss att se de andra! Tänd i oss kärleks glöd!
Hjälp oss att vilja leva till nytta för varann.
Hjälp oss att kunna dela och leva hand i hand.
Så gick det till. I förrförra blogginlägget – ojojojoj! och oj igen! – angav jag i en andra punkt tanken att med skolavslutningsvillkoren på folkhögskolan som utgångspunkt fortsätta med ytterligare ett inlägg med funderingar kring olika dilemman och utmaningar när det gäller förkunnelsens innehåll och hur det språkligt skall formuleras. Kanske blir det av men nog inte i brådrasket. Om ett par timmar kommer barnbarnet Tyra för att vara hos farmor och farfar till på söndag då lillebroren skall döpas i Gammelstad. Deportation av tvååringen hit skapar mer arbets- och förberedelseutrymme för dopbarnets föräldrar.
* Om läsaren inte omedelbart fattar och förstår finurligheterna i denna sista mening ber jag honom och henne klura en stund till kring olika talesätt på, glosor i och låneord från diverse utomländska språk.
** Jag behöll min på plats.
*** Kan hittas här.
Bäste pastorn, förlåt mej om jag nu kommer med en avvikande åsikt, angående skolavslutning i kyrkan.
När jag gick i skola ( född 1955) hade vi aldrig någon skolavslutning i kyrka, kanske berodde det på att det inte fanns någon kyrka i närheten, men det hände att det kom en präst och höll tal ibland.
Hur var det när ni som är födda på 50-60 talet med era skolavslutningar?
Men mina barn som är födda på runt 90-talet hade alltid skolavslutningen i den närbelägna kyrkan.
Själv är jag kristen, visst var det en fin avslutning på skolåret att gå till en kyrka, med dem.
Men när det nu finns föräldrar som känner sig obekväma enär de är ateister tycker jag jag faktiskt att skolan skall avstå från avslutning i kyrkan även om de är få.
KD:s Mikael Oscarsson skriver i Dagen citat ”Skolverkets riktlinjer innebär censur och inskränkningar i yttrandefriheten för präster, anser Mikael Oscarsson (KD). Skollagen är underordnad grundlagen.” slut citat se http://www.dagen.se/opinion/debatt/skolverket-censurerar-praster/
Jag tycker Mikael Oscarsson försöker knipa billiga poäng. Det är inte censur av kyrkans präster, en skolavslutning i kyrkan är inte en vanlig gudstjänst. En skolavslutning ingår som en obligatoriska inslag i undervisningen.
Jag tycker inte kyrkan skall skall ställa upp på de krav skolverket kräver, utan att varken få bedja ett uttala välsignelsen eller sjunga de psalmer de vill. Då blir prästerna bara en cermonimästare för att skapa stämning och högtid, utan innehåll. Då är det bättre att kyrkan centralt meddelar skolverket: " Får vi inte bestämma vad vi skall förkunna i vår egen kyrka så får det vara med skolavslutningen i kyrkan. ” Är jag fel ute?
Ett talesätt säger: "If it ain´t broken - don´t fix it!"
Skolavslutningar med prästprat utan restriktioner, bön och välsignelse fungerade på många platser alldeles utmärk. Troligen kunde det finnas en och annan präst som någon gång övertrampade men illtrivsel fanns inte. Bara Jehovas vittnen fann det problematiskt och det brydde sig hulda Skolverket inte alls om. Kyrkan var "helle på plan" och saker sköttes i samråd med skolkör osv. Inga problem!
Nu hävdar skolan att kyrkan blir skola när skolan kommer till kyrkan. Givetvis helt befängt. En skola förvandlas ju inte till en kyrka bara för att en präst inträder genom dörren och lika lite kan det fungera åt andra hållet. Kyrkan måste få vara herre i sitt eget hus.
Jag anser inte att kyrkan skall porta skolan men hon behöver inte vara undfallande. Vi uppträder som kyrka, alba och stola, prat om sommar och det kyrkan tror på i kombination, bön med tack för läsåret och önskan att alla skall komma helskinnade genom sommarlovet samt Guds välsignelse. Vill inte skolan detta på grund av att enstaka ateister har så svag tro på Guds icke-existens att de inte vågar låta den utmanas 2x20 minuter per kalender är det rektor som fattar beslutet om man skall lösa frågan på annat vis. Och tar på sig att bära hundhuvudet för sitt eget beslut i form av klander från föräldrar som blir blåsta på stämningen eller Skolverket som gett puckade direktiv.
Skall centrala kyrkliga direktiv ges menar jag att de inte skall riktas till skolan utan till församlingarna och förorda ungefär det jag nyss skissat. Och sedan löser man det lokalt.
En annan oprövad variant är att man har "Studiebesök med terminsavslutning". I en sådan dubbelmacka skulle kyrkan få berätta vad man tror på, visa på budskapet i ord och symboler samt ge en inblick i vad bön och välsignelse är. Informativt och utbildande. Därefter sjungs nåt somrigt och rektor passar på att tacka för läsårets goda kamp innan alla går ut i solen.
Jag tror mer på modellen att förlägga ev kyrkbesök helt vid sidan av den ordinarie avslutningen; en frivillig sommargudstjänst som församlingen inbjuder till. Då kan vi vara kyrka utan restriktioner.
Intressant är ju f ö att det även tidigare har funnits de som kunnat uppleva avslutning i kyrkan som problematiskt av religiösa skäl - Jehovas vittnen tex - men dom har man inte ansett sig behöva ta hänsyn till. Men moderna sekulära människor måste man ta hänsyn till. Bara intressant som fundering över vilka som "räknas" i vårt samhälle. Den nuvarande debatten är kanske ett tecken på att även mer allmän och etablerad religion är på väg att betraktas som ett udda randfenomen som gärna kan trängas ut i marginalen.
Ju äldre man blir desto mer inser man viktigheten i att vi kan vår historia och tradition. Många svenskar, beslutsfattare inkluderat, förstår snart mycket lite om vår egen religion, tradition och historia. Hur skall framtidens beslutfattare då förstå den och hela vår omvärld som tränger på. Jag finner varianten studiebesök intressant. Vilken enorm möjlighet att få lite utbildning (Vilket också är kyrkans uppgift). Obligatoriskt definitivt, jag tror att Tobbes förslag, om än så välvilligt tänkt, blir fel. När bara en del kommer, så finns det de som vill men inte får, de som måste men kanske inte vill och alla varianter därimellan. Billiga poäng, det tror jag inte, Egon. Som politiker skall man försöka prata klarspråk, även om åsikten inte alltid faller in under "mainstream".
Svar till Egon: Vi hade aldrig skolavslutninbg i kyrkan. Det skulle i så fall ha vait varit Själevads kyrka, vilken låg en bra bit uppöver Moälven. Vad de gjorde i stan, Örnsköldsvik, vet jag inte, men skolan var där helt nära kyrkan. I Arnäs kommun, min mors hemkommun, låg skolan också alldeles invid kyrkan så det kanske var skolavslutning i kyrkan där. Varför inte en fint sommarprydd skola skulle duga till skolavslutning vet jag inte.
Tobbe, har ett bra förslag "förlägga ev kyrkbesök helt vid sidan av den ordinarie avslutningen” då kan inte Humanisterna komma med några invändningar.
"Studiebesök med terminsavslutning". Är en annan variant många kyrkor har sk. Julvandringar och påskvandringar se länk http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=766952
är ett bra initiativ att förmedla det kristna budskapet och blir en del i skolans religionsundervisning.
Citat” Många svenskar, beslutsfattare inkluderat, förstår snart mycket lite om vår egen religion, tradition och historia.”slut citat av Kyrkvärd i såningstid
” Vår egen religion ” ? Vilken avses? Asatron? Jag som är kristen brukar säga att min tro har sitt ursprung i Mellanöstern. Vi skall vara medvetna om att numera är Sverige ett multireligiöst samhälle, den kristna tron är bara en av många andra.
Egon, du vet mycket väl vad jag avsåg och mig retar du inte med med din onödiga fråga. Efter tusen år kan man nog kalla kristendomen (samlingsnamn) vår egen religion. Religionsundervisningen är, än så länge i alla fall, på en relativt bra nivå i högstadiet och gymnasiet i Sverige. Så även i mitt hemland, Finland. Studiebesök i multireligiösa Sveriges många olika religiösa byggnader kan vara ett sätt att bredda den teoretiska undervisningen.
