stigstrombergsson

I förrförrförra inlägget text kommer finns ett par bilder som du, noble Boggläsius, kunnat meditera över ett tag och som jag nu återkopplar till. Dessa bilder är i sina turer kopplade till den predikan jag i förra inlägget sa jag väl hade haft men inte ännu skrivit, något jag skulle göra sen. Alltså nu.

Till detta kan också kopplas de diskussioner som här och var förs angående vilken grad och nivå av religiositet som får finnas när skolor av traditionella, kulturella och högtidsella anledningar tycker att kyrkor är fiffiga att vara i. Skolverkets religionsberöringsnoja handlar nu längre inte enbart om det i och för sig ickereligiösa firningsämnet sommarlov utan nu skall också Advent, Jul och Påsk hållas rena från religion om och när man är i kyrkor. Detta är så dumt att klockor går baklänges! Till och med den kraftigt opinionskänsliga Kyrkans Tidning skriver på ledarplats att det måste vara måtta på befängdheterna och att kyrkan inte ska ställa upp på Skolverkets fobier. Pensionerade biskopen Koskinen tycker dock att man inte behöver prata religion med barn, unga och vuxna då det räcker med själva byggnaden för att de skall få en släng av den evangeliska sleven då det gudomliga enligt hans mening ”sitter i väggarna”. Själv tror jag inte, till skillnad från biskop Koskinen, att byggnader kan vara av Anden eller andar hemsökta hus. 

Hela dendär ”debatten” är givetvis korkad från början till slut och själv ger jag totalt faderattan i hela snacket! Lätt för mig då min arena är ett kapell på en kyrklig folkhögskola och att jag därför fredag för drygt en vecka sedan vid Adventsgudstjänsten med alla elever och all personal var fri att brassa på med Jesus och bön och välsignelse och hela faderutten.

Hur blev då fredagsmorgonens första lektion då alla var i kapellet? Andra må värdera. Jag kan bara referera förutsättningarna, händelsen och mina motiv.

Då kommunen bedriver Svenska För Invandrare i skolans lokaler finns bara där mer än 50 elever från alla möjliga länder, kulturer och religioner. Cirka ½ av dem har tillräcklig svenska för att på ett rimligt sätt kunna hänga med om man är tydlig och språkligt enkel. För dem och alla andra berättade jag – efter att inte ha hälsat Välkommen* – vad vi skulle vara med om: en svensk tradition. En jättesvensk tradition med massor av ljus, stjärnor, speciellt fikabröd och allt. I väntan på Jul. Psalm 103 är en sång man alltid sjunger i Sverige första Advent. Melodin är skriven av en från Tyskland.

Och så gjorde vi det. Sjöng de två första verserna. Sedan fortsatte jag ungefär:

Till denna svenska tradition hör alltså många saker. Flera berättelser och flera sånger. Sången hade ganska gamla svenska ord och hör ihop med en berättelse om något som inte alls hänt i Sverige. Det var i Mellanöstern, i Jerusalem, i Palestina, med judar, för nästan 2000 år sedan. Den berättelsen skall jag nu läsa och när den läses i en gudstjänst brukar man stå. Visar respekt. Och sedan jag läst sjunger vi direkt nummer 105 – en sång som alla svenskar tycker hör till tiden före Jul. Den sången har ett ord från hebreiskan – Hosianna – som betyder ungefär Rädda oss, Befria oss. Och melodin är skriven av en annan tysk.

Således läsning av Matteusevangeliet kapitel 21 verserna 1-9.
Plus Voglers Hosianna. Och jag gick vidare:

Med hjälp av två långa saker ska jag försöka berätta vad det jag läste handlar om.

Denhär kedjan hittade jag hemma i garaget. Har flera länkar. Jag har målat en vit. Den vita är berättelsen om när Jesus red in i Jerusalem på åsnan. Den händelsen är en länk, en del, i den långa kristna berättelsen om hur Gud efter att innan sänt profeter som berättat om Gud till slut blev en människa som vi för att befria oss.

Han föddes i Betlehem i Palestina, då hette det Judeen. Sedan växte han upp, började berätta och undervisa, botade sjuka, mötte människor, skaffade sig elever – här lät jag händerna vandra längs kedjan. När de som han hade kring sig fattat – det tog ett tag – vem Jesus är gick han mot Jerusalem och vi kommer till den vita länken. Han kommer in i staden, talar med människor, diskuterar. Han red in en söndag och på natten mellan torsdag och fredag arresterades han och korsfästes och dog på fredagen. Och söndagen efter det blev han levande igen. Det blev nyckeln som låste upp himlen för oss människor.
Det är hela berättelsen. Hela kedjan. Där Advent-berättelsen är en länk.
Nu ska kören sjunga.

Kören – en ganska tillfällig sådan – sjöng. Och jag fortsatte:

I gudstjänster brukar präster ha speciella kläder som ni ser jag har. Det här bandet i kors – heter stola förresten – kan ha olika färger. Den vita som jag nu har hör ihop med Första Advent. Just denhär kommer från Guatemala i Central-Amerika där präster också har stolor i olika färger. Ibland kan det vita vara guld i stället. Och gult liknar guld. Och här har jag en gul stola.

I början av hösten när vi alla åkte med buss till Gammelstad utanför Luleå så gick jag och några för att titta på kyrkan där. Den är stor, gammal och speciell. När vi skulle gå ut mötta jag en kompis i dörren. En jag känner som bor i Älvsbyn – men är från Ghana i Afrika. Och han hade en kompis från Ghana med sig. Och den kompisen, alltså min kompis kompis, är präst. I Ghana – och i en annan kyrka än jag. Hans fru – hon var också med – gör stolor. Denhär. Som jag fick. Och som har den stil och de tecken man använder i Ghana.

Förra veckan kom en annan från Ghana – inte kompisen utan en elev på skolan – med en bok jag fick låna. Denhär. Som handlar om olika tecken och symboler i Ghanas kultur. Den tittade jag i och hittade det som finns på stolan. En av de vita symbolerna. Inte korset men den andra. Och i boken står det att det är en traditionell symbol för Gud som gjort allt och är över allt och är från tiden i Ghana innan man blev kristen. Sedan man blivit kristna har man då tagit den gamla symbolen för (den högste) gud(en) och låter den gälla Gud. Bibelns Gud. Som är över allt. Och så är korset också med. Det vi också har på väggen. Korset som är tecknet på det Jesus gjorde.
På så sätt berättar denhär långa stolan från Afrika samma berättelse som kedjan – att Gud blev människan Jesus som genom att dö och bli levande igen för ihop oss med Honom.

Vad har vi nu? En svensk tradition med tyska sånger om en man från mellanöstern. Och jag har en sak från Guatemala på mig och en annan liknande från Afrika i händerna. Nu ska kören sjunga igen. En kör med folk från Sverige, Irak, Eritrea, Schweiz och Japan. Och tillsammans med er som sitter blir det ännu fler länder i rummet. 

Kören sjöng. Jag ledde i bön. Vi bad Herrens bön – på det språk man ville använda.
Och så gav jag alla Guds Välsignelse vilket jag inte tror skadade någon.

Till sist sjöng kören och alla som kunde sjunga med några hopvävda sången och vi lämnade kapellet med möjlighet att nära dörren ge pengar till bistånd åt dem som nu svälter på Afrikas horn.

Ungefär sådär gick det till – den predikan jag nu skrivit sen, efteråt. Man behöver ju inte tänka speciellt länge för att se att jag, förutom att med enkla ord ville berätta den inte alltid enkla saken hur Gud genom Jesus kom till vår värld för att befria oss, avsåg att också visa att vår traditionella svenska Advent och allt som hör dit är väldigt internationellt med inslag från allomstans. Av detta kan man också dra slutsatsen att när vi i ett mångkulturellt och globaliserat Sverige håller fast vid en tydligt kristen profil inkluderar vi varandra oberoende av var vi kommer från. Ger man efter för Skolverkets diktat och fokuserar på som tomtar, stämning och knäck intar man i realiteten en jättesnäv sverigedemokratisk hållning som inte integrerar. Evangeliet innebär att man i en global värld och ett mångkulturellt samhälle gör större utflyckter än en tripp till Pepparkakeland. Faktiskt.

På söndag skall jag predika igen. Älvsby kyrka 11.00. 

---

*  Säga Välkommen är annars något som Skolverket annars tycker att prästerna möjligen skall tillåtas göra. Jag avstår dock. Välkommen säger den som är hemma till dem som är gäster och då ett kapell eller en kyrka är allas hem är inte någon mer välkommen än någon annan när det skall firas gudstjänst.