stigstrombergsson

Det är fortfarande eftermiddag Tredje söndagen i Advent. Sedan jag tidigare idag predikade på EFS i Älvsbyn har jag hunnit med att skriva ett blogginlägg med bland annat förra söndagens predikan i form av mindmapbilder – fusklappens innehåll 1.
Idag hade jag dock skrivet manus som jag följde ganska så ordagrant. Predikan blev ganska lång – tog ungefär en ½timme – och som blogginlägg förefaller den ju längre än halva förra vintern. Håll till godo den som vill.


Text: Matteus 11:2-11

Vem är vem?

Det är frågan som gäller i texten hos Matteus. Vem är vem? Egentligen?
Johannes Döparen frågar om vem Jesus egentligen är.
Och Jesus beskriver vem Johannes är.

Denhär frågeställningen känns inte speciellt aktuell för oss.
Om – och det är ju i och för sig inte självklart – personerna är bekanta för oss känner vi oftast till att det är Jesus som är huvudgestalten och jämfört med honom är alla bifigurer.
I det läget är Johannes Döparen är en föregångare – inte att blanda samman med en annan bifigur evangelisten Johannes som är en efterföljare.

Det som verkar vara solklart nu var för den första tidens kristna en väldigt aktuell fråga.
 För dem var det inte alls lika självklart vem som är huvudsaken och vem som är bifiguren.
Man kom ju ihåg bägge, visste vad bägge gjort och sagt – också om varandra.
För att skapa reda i sammanhanget väljer evangelisterna att av den massa saker de berättar också skriva ner vem som egentligen är vem och vilket förhållande Johannes och Jesus har till varandra.

1: Omvändelse- och väckelsepredikant samtida med Jesus. 

Ser man sakligt på saken verkar det som om denna ”Johannes-väckelse” faktiskt var större och mer iögonfallande än ”Jesus-rörelsen” – i sin tid.
Av historiska skrifter utanför Nya testamentet i våra Biblar får man den bilden. Den judiske Josefus – farisé, militärbefälhavare mot romarna, desertör – skriver runt år 80 Judarnas historia. Där berättar han mycket om mycket och nämner då också Johannes – inte mycket men i alla fall i några korta stycken. Men om Jesus har Josefus enbart fyra meningar – dessa:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. Han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många, både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. När Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män dömde honom till korset upphörde inte de som först hade älskat honom att göra det. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut. 

Johannes – den dåförtiden mer välkände – levde i öknen som asket och förkunnare.
Han predikade omvändelse och döpte dem som omvände sig till att leva ett nytt liv.
Ett dop till rening och förlåtelse. Kanske till och med flera gånger.

I början av evangelierna berättas det att han säger att han döper trots att han inte är Messias, befriaren från Gud. Han döper i vatten – givetvis – och hans dop är kopplat till omvändelse.
Efter honom – säger Johannes – skall det komma en – Messias på arameiska, Kristus på grekiska – som döper i helig Ande. Givetvis när det sker med vatten eftersom alla dop per definition är vattendop.
Med Messias dop blir det enligt Johannes alltså frågan om ett annat dop: Kristus-dopet.
Det kristna dopet som sker i Jesus namn. Eller i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Jag menar att det är viktigt att komma ihåg detta: att alla dop som nämns i NT är inte samma dop. Det finns kristna sammanhang som ibland inte riktigt uppmärksammar detta utan kan råka blanda ihop dopen.
Johannesdopet var en bekräftelsehandling för människor som valt att vända om sina liv och ge dem en ny start, för judar som återvänder till lydnad för Israels Gud.
Kristusdopet är det dop som ger-skapar-åstadkommer förlåtelse, frälsning, och som föder på nytt genom Helig Ande och skapar ett nytt Gudsfolk – bestående av judar och icke-judar.
Jag tänker att denhär skillnaden är viktig att uppmärksamma.

Det finns en episod i Apostlagärningarna kapitel 19 som visar samma sak – alltså att Johannes-dopet och Kristus-dopet inte är samma sak. Det står:

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: ”Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.” – ”Vilket dop blev ni då döpta med?” frågade Paulus (förbryllad), och de svarade: ”Johannes-dopet.” Paulus sade: ”(Aha! Då förstår jag!) Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.” Då lät de (som resultat) döpa sig i herren Jesu namn.
De Johannes-döpta i Efesos blir Kristus-döpta, döps med det dop som inte bara renar utan också frälser, som förenar med Kristus och ger den Helige Ande, något bifiguren Johannes dop inte ger.

2. Enormt viktig bifigur – som talar Gudsord!

Det var ju vad Matteus berättade för oss att Jesus säger. Att Johannes är en profet, en talesperson för Gud. Som man skall lyssna till. Och följa. Han är dessutom inte vilken profet som helst. Han är mer än en profet. Han är Vägröjaren – den siste och störste som banar väg för Gud, för Guds ingripande – för Jesus själv. 

Rent historiskt var det så.
Johannes ett ½ år äldre än Jesus startar före och Jesus fortsätter sedan Johannes halshuggits.
Som alla Guds profeter gick han mot, utmanade, hållningen hos dem han pratade med.
Han sa inte det folk ville höra utan det de behövde höra – som Guds profeter gör.
Därför sa han olika saker till olika människor. Hade flera förkunnelser, inte en.
Så är det med Guds profeter. De kommer inte med en generell vag övergripande lära eller syn på saker och ting. De talar vad Gud vill ha sagt just där och när de uppträder.

Vi ser detta – att Gud har flera budskap genom profeten – av hur Johannes delar ut sin kritik.
För det är kritik en sak handlar om när Guds profeter agerar. Budskap och förkunnelse av typen ”allt står väl till” är i Bibeln kännetecknande för falska profeter. Guds profeters ena tråd är kritik – av olika slag.

Till tullindrivare och andra officiella tjänstemän i stat, kommun, banker och företagande säger han – detta ser man i början av Matteus och Lukas berättelser – att de inte ska vara giriga, inte ockra på andra, inte skaffa sig bonusar eller andra favörer.
När Johannes sa så torde massor med folk och särskilt de fromma tyckt: Detta var minsann ett ord i rättan tid. Då vänder sig Johannes till dem – folket i en av berättelsen, fariséer och sadukeer i den andra, med orden: Ormyngel! Inbilla er inte, ni fromma, att ni ska komma undan domen – Guds avgörande kritik. Bär den frukt som hör till omvändelsen, som hör till er fromhet!
Om någon politisk aktivist – selot var tidens beteckning – funnits i folkhopen hade han gillat detta skarpt. Där fick de där passiva frommisarna – fariséerna – som inte engagerar sig mot förtrycket. För att inte tala om samarbetarna – sadukeerna. Och Johannes pekar på dem och säger Om någon begär av dig att gå en mil, det militären bara kunde kommendera fram, så gå två!

Alla fick en släng av profetens slev. Alla utmanades. Av olika Gudshälsningar!! De utmanades på själva motsatsen till vad de tyckte var rätt och viktigt. I den svaghet som kom sig av deras styrka – typ.

Så är det än. Värnar du om det personliga i den kristna tron, friheten och självständigheten så manar profeterna dig att se vad som brister – sinnet för det gemensamma. Betonar du det kollektiva och gemensamma manar Gud till enskild fördjupning. Brinner du för andlighet kritiseras du för bristande socialt ansvar – och vice versa. Är du ren i läran manas du till ödmjukhet och generositet och är du vag är det profilen som brister.
Och allt detta irriterar. Att alltid manas åt ett annat håll irriterar. Liksom Johannes irriterade.

Och våra funderingar måste då bli:
Vilken Gudsvilja vill du/ni/vi inte höra talas om?
Vad hos dig/er/oss vill du/ni/vi inte få kritik för? Vilken kritik irriterar dig?
På vilka punkter vill du/ni/vi inte utmanas? Var börjar du/ni/vi försvara dig/er när någon med Guds ord framför invändningar mot ditt/ert sätt att fungera och resonera?
I det du nu anat har du Guds Vägröjares ord till dig. Faktiskt.

Jag sa att en sak som märks hos Johannes är att det är kritik det handlar om när Guds profeter agerar. Kritik är en del av att Röja väg.

3. Visar vägen till Guds Ord – det som blivit människa.

Det är den andra delen hos Johannes – Visa väg.

Guds profeter lämnar en inte åt sitt öde, kritiserad och modfälld. Inte i GT. Inte Johannes. Guds profeters budskap är inte budskapet om allmän skärpning – bara. Inte bara Lag. Som blir omöjlig att följa eftersom så fort man bättrat sig på en punkt påtalas en annan. Hopplöst!

Om Johannes Döparen – föregångaren till Jesus – berättar Johannes – efterföljaren – i sin berättelse att han hänvisar till Jesus: Se Guds Lamm som bär bort världens synder.
Så är det med alla profeter. Samtidigt som de kritiserar och avslöjar människornas brister visar de på Guds barmhärtighet, kärlek och förlåtelse.
Ingenstans är den så tydlig som i Jesus.
Ingen annanstans än hos Jesus, hos Guds Lamm som bär bort världens synder.

Hos Jesus – för att koppla tillbaka till texten – är det som blinda börjar se, lama gå, spetälska blir friska, döva hör, döda uppstår och fattiga få glädjebud. Kring Jesus hände detta konkret och direkt.
Kring Jesus hände det också i bildlig mening – andligt och religiöst blinda fick klarsyn, människor med förlamad tro och hopp kom i rörelse, personer smittade av skuld blev rena i förlåtelse, sådana som inte lyssnat vare sig till Gud eller samvete blev lyhörda, död tro fick liv och borträknade blev mottagna och räknade med.
Inte enbart konkret – också överfört, bildligt. Så var det då.

Nu, i hans församling, runt honom, sker samma saker. Skall ske.
Ibland sker det väldigt konkret och mirakulöst.
Oftast sker dock Guds verk utan att vi alltid tänker på att det är ett Gudsverk – men det är ju så att när blinda ser, lama går, spetälska bli friska, döva hör, dödsdömda ges liv och fattiga få glädjebud konkret och i bildlig mening så är det Gudsrikets krafter som är i rörelse, så är det ett Guds verk – även om både de som utför det och de som har förmånen av det inte fattar det så.
I bildlig mening – andligt och religiöst – sker frigörelsen genom förlåtelsen, genom att Kristus förenar folk med sig i Dopet, ger sig åt oss i Mässan. Och den friheten – synen, gången, renheten, hörseln, livet, rikedomen och glädje – den får vi tro.

För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder kom Johannes Döparen och alla andra före och efter som förkunnar Guds vilja, Guds åsikt i olika situationer.
För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder fokuserar Kyrkan på Johannes Döparen drygt en vecka före Jul, den helg då vi firar Guds Lamms ankomst till världen, hans födelse i Betlehem.
För att vägleda oss till Guds Lamm som bär bort världens synder låter vi irriterande profetord väcka oss till att bära den frukt som tillhör omvändelsen.
Amen.