gudstjänstdragg

I fyra grupper på Facebook publicerade jag nyss nedanstående text. Grupperna var Konfa Älvsbyn Vidsel 2013-2014, Konfa Älvsbyn Vidsel 2013, Kyrkans Unga Älvsbyn och Älvsbygudstjänster. Jag låter samma text hamna här och inbjuder den som så önskar att i kommentarfältet dryfta kommande söndags gudstjänster.
 
 
Hej allesammans!
 
Nu har det snart gått en vecka sedan jag och sista gänget nykonfirmerade kom hem från Turkiet. Det är nästan två veckor sedan första gruppen kom hem efter att ha lämnat mig där nere. Till er som var med: Tack för två härliga läger. I alla fall jag trivdes.
 
Helgen direkt efter det vi kom hem var jag ledig men nu är det full fart igen. Examen och grejer i morgon och full körning till helgen. I Älvsby kyrka söndag klockan 11 har jag fått i uppgift att leda Högmässan. I Vidsel samma sak men klockan 18 – men inte Nattvard där. 
 
I de gudstjänsterna – liksom alla andra – är det två saker som skall komma fram.
Bägge är lika viktiga.
Det ena är ”Vad Gud kan ha på hjärtat”, alltså vad Gud kan tänkas vilja säga och visa oss. De Bibeltexter man läser och det tema eller den överskrift söndagen har blir då utgångspunkten.
Det andra är ”Vad människorna har på hjärtat”, alltså vad folk/vi vill säga och visa Gud, vad vi vill tacka för, be om, be för osv.
 
Om gudstjänsterna på söndag ber jag nu om tips.
Man kan åxå säga att jag ger er en uppgift. Eller två.
 
Söndagen kallas ”Heliga trefaldighets dag”och har som tema ”Fadern, Sonen och Anden”, alltså Gud som tre och en. Precis som alla söndagar finns det avsnitt ur Bibeln att läsa. Tre stycken. Via innehållsförteckningen hittar man dem. De är Första Moseboken kapitel 18 verserna 1-8, Apostlagärningarna kapitel 4 verserna 5-12 och – den viktigaste – Johannesevangeliet kapitel 11 verserna 18-27. Leta upp de avsnitten. Läs dem. Fundera över vad du tror att Gud vill säga oss genom texterna. Och skriv vad du tänker som en kommentar. Eller kanske en fråga. Eller en åsikt. Kanske som ett enskilt meddelande till mig om du inte vill att alla andra skall kunna läsa. Hur som helst får jag tips till min predikan – typ.
Det människor/du har på hjärtat kan du också skriva. Alltså vad du vill det skall bes för i gudstjänsten,. 
 
Och givetvis: Kom på söndag för att kolla vad jag gjorde av dina/era tankar!

klart och start

Annandag Påsk har i Svenska kyrkan rubriken Möte med den uppståndne. Texterna är valda med tanke på det ämnet- eller så har temat satt utifrån att åtminstone en del av just de texterna av hävd använts den dagen. Vad som i just detta fall är hönan och vad som är ägget vet jag inte – och egentligen är det inte viktigt.
 
Det var Högmässogudstjänst i Älvsby kyrka på Annandagen. Det var alltså inte Mässa utan en avskalad historia med Bibelns texter och människornas bön i fokus. Jag hade fått förtroendet att leda den gudstjänsten och då dela med mig av tankar utifrån de upplästa textavsnitten. Det är mitt ”predikomanus” jag här publicerar. Det muntliga blir aldrig helt exakt enligt manus huvudtankegången i det skrivna följde jag.
 
Som Episteltext hade Första Petrus brev kapitel 1 verserna 18-23 lästs. Läs gärna den texten i en Bibel, i en Psalmbok eller på bibeln.se på nätet. Efter jag läst Johannesevangeliet kapitel 20 verserna 19-23 sjöng kören och sedan pratade jag enligt följande:
 
1: Annandagen – en avslutning
 
I morgon är det vanlig-dag med arbete, skola – lovet var innan Påsk – dagis och allt.
Idag, Annandagen, blir en extradag, verkligen en annan dag som gör helgerna större. På nåt sätt.
En sådan annan dag, extradag, blir som en avslutning, en summering.
Annandagen sätter punkt och vi ser det i texterna som lästes – framför allt Episteln ur Första Petrus brev och Evangelietexten från Johannes. De summerar, sammanfattar, betydelsen av vad vi firat, betydelsen av Jesus död och uppståndelse.
 
Petrus talar om att Jesus friköpte oss. Som man betalar för gisslan. Som man köper en slav fri. Och han säger att det var planerat sedan skapelsen – och att vi därför kan ha ett hopp.
 
Men vi är väl inte slavar! Typ!
Vi är väl fria, självständiga, moderna, kunniga!
Vi är väl inte gisslan! 
 
Tål att fundera på...
  • Bestäm dig för att älska dina medmänniskor.
  • Bestäm dig för att du skall låta dem vara lika viktiga som du själv.
  • Kan du det? Om inte – varför?
  • Vill du ens det? Om inte – varför?
Det är den oförmågan, oviljan, som liknas vid gisslan, slaveri, fångenskap.
 
Den människosynen är ganska negativ – egentligen. Men realistisk.
Den kärlek till andra Gud vill och Jesus predikade om räcker inte ända fram. Om man tar det Gud säger i sitt ord på allvar.
Det bästa vi förmår räcker inte. Är vi seriösa finner vi oss själva kidnappade av det onda, slavar under synden – som Bibeln uttrycker det.
 
Det är vad Jesus friköpt oss från. Med sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.
Det vi liksom spelat upp under några dagar.
 
Berättelsen ur Johannes-evangeliet säger samma sak men på sitt eget sätt.
Med en enkel Jesus-replik: Frid åt er alla.
Det är på kvällen samma dag som kvinnorna på morgonen hittat den tomma graven. Jesus möter dem. Med de orden, ord som sammanfattar hur det nu blivit: Frid åt alla.
 
Eller Fred – fred med Gud.
Vi har två ord för grekiskans enda, liksom engelskans.
Fred är bättre än Frid för det säger hur det är, inte hur det upplevs.
Efter Jesus död och uppståndelse råder Fred med Gud – och ibland känns den freden som frid. Men kan finnas ändå utan att det känns.
 
Det är alltså resultaten: Du är friköpt, utlöst, har Fred med Gud.
Trots att du inte älskar dina medmänniskor som dig själva och inte Gud över allting – vilket var meningen.
 
Det är något att vila i, njuta av, tro på. Att allt är ordnat. Klart. Fullbordat som Johannes skrivit tidigare då han låter Jesus sista ord på korset vara just Det är fullbordat.
 
Här finns en risk för passivitet – faktiskt. Att vi bara låter det vara så.
Bara njuter i godan ro utifrån det Jesus gjort. Tänker: När han gjort allt behöver vi inte göra något.
Och på ett sätt är det sant. Vi behöver ju inte prestera för att kvalificera oss till Gud och Annandagen blir en annan dag för att så att säga avsluta och runda av detta faktum, sammanfatta vad Jesus gjort.
 
Men...
 
2: Annandagen – också en start Bibeltexterna visar det.
 
I Petrusbrevet kommer uppmaningen: Älska då varandra!
I Evangelietexten jag läste beskrivs det mer ingående. Där ger Jesus verkligen ord åt vad det är frågan om, vad fortsättningen blir efter hans död och uppståndelse: Som Fadern har sänt mig sänder jag er!
 
En kedja alltså. Eller en slags stafett där Jesus sprungit en avgörande sträcka och vi har att kuta nästa. Leva och vara som han i förhållande till varandra och andra, i förhållande till världen.
Just det är den Kristna kyrkans uppgift. Varje kristens uppgift. Min. Din.
 
Det började med dem som var samlade på Uppståndelsedagens kväll med att Jesus andades på dem och på det sättet gav dem Helig Ande, del i det gudomliga. För det är det det handlar om. Anden är inte en kick, inte ett känslosvall – bara. Anden är del i det gudomliga.
 
I Johannesevangeliet kommer den Anden på Påskdagens kväll.
I Lukas berättelser i evangeliet och Apostlagärningarna dröjer det 50 dagar.
Och sedan i Apostlagärningarna på lite olika sätt men också med ett huvudsätt: I Dopet.
 
Allt det är olika sätt att berätta samma sak: Efter Jesus är det de som anförtror sig till honom som har uppdraget att vikariera för honom, vara Jesus i världen, vara de som förlåter, helar och befriar andra.
 
Har du den Anden och det uppdraget? Och kan man veta sånt?
Ja – man kan veta!
Om man är döpt är det så. Krångligare är det inte. Det är dopets mening och effekt.
 
I slutet av Apostlagärningarnas andra kapitel säger Jesus-ersättaren Petrus: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.
Och för att vi barndöpta inte skall tvivla på att det gäller också oss fast vi inte var medvetna om det när det hände fortsätter han:Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.
 
Det är dopet som ger Anden, förlåtelsen, befrielsen, nystarten som gör att allt inte stannar i själva högtidsdagen – Påsken med Jesus uppståndelse.
Dopet ger liv och uppgiften att förlåta, visa på Guds förlåtelse, också efter den stora helgens händelser – varje annan dag.
 
Amen.
 
De psalmer som sjöngs var 805, 695:4, 801, 470, 46, 155.
28 personer firade gudstjänsten – var fjärde var konfirmand.

den goda fredagen

Vi firade Långfredagsgudstjänst i Älvsby och ett 90-tal personer deltog. Kyrkokören sjöng. Jag hade fått förtroendet att förkunna. Mitt skrivna manus är stommen till detta blogginlägg.
 
 
Textläsning Luk 23:26-49.
 
Det var en lång text vi hörde. Ändå kort med tanke på att det är sex timmars händelse det handlar om. I och för sig säger inte Lukas när på dagen Jesus gick till Golgota och man rekryterade Simon som hjälpkorsbärare – det ögonblick altartavlan avbildar – men i Markus´ berättelse som Lukas har som utgångspunkt och bearbetar står det att det var vid tredje timmen efter det att solen gått upp. Alltså vid niotiden. Och vid tretiden dör Jesus. Sex timmars händelse blir en sida i Psalmboken.
 
Det beskrivs vad som händer – i korta drag. Och fyra saker Jesus säger.
– till folk som var där.
Sen – till honom/de Lukas berättar för. Theofilos som betyder Gudsvän. Den Gud ser som sin vän och den som ser Gud som sin vän. Lukas berättar inte bara om något som hände 40 år innan utifrån ett historiskt intresse. Lukas menar att Jesus-orden också sen är ord till honom själv och till honom/dem Lukas skriver till
Därför också Nu orden till oss. Vi som likt Theofilos Gud vill ha som sina vänner. Och som önskar vara vänner med Gud. Jesus säger också till oss det han sa under de sex timmarna han led på korset för vår och alla människors, hela skapelsens skull.
 
1: Gråt inte över mig! Gråt över er själva!
 
Han sa så till de kvinnor som klagade och beklagade sig, de som kände med honom, sörjde.
 
Det är lätt hänt på Lånfredagen att man blir rörd, att man tycker synd om Jesus. Kan ibland urarta till ren sentimentalitet. I och för sig finns det något vettigt i det, i att så leva med i Jesus lidande för vår skull att man medsörjer – fast vi vet hur det kommer att gå.
Eller så funderar man på Långfredagen: Borde jag inte känna mer? Bli mer berörd? Egentligen?
 
Då säger Jesus till oss: Gråt inte över mig! Gråt över er själva! Sörj inte över hur det går för mig, att jag drabbas. Sörj över det i och hos er som gör att jag låter detta drabba mig.
Var ni med där? Sörj över det i er som gör att jag låter detta drabba mig.
 
Dels finns det en diagnos i detta. Ni/vi/du/jag är så att Jesus behövde drabbas av det han lät sig drabbas av för att vi skulle bli Theofilosar och Theofilosor – Gudsvänner.
Och det finns en kärlek i detta Gråt över er själva. Samma kärlek som gjorde att han själv grät över människorna, det Lukas berättat ett par kapitel tidigare. Gråten över människorna är Guds gråt. Gråt den!
 
2: Fader, förlåt dem. De vet inte vad de gör.
 
De orden är inte till oss. Men om oss. Då gällde de han som höll i hammaren, soldaterna, de upphetsade åskådarna, de som dömt honom, Pilatus, Stora rådet – alla.
 
Och de visar vad Guds son Jesus främst gör – skapar förlåtelse! Och hur Gud är, vad Gud vill med oss Förlåta! Till och med den som inte bryr sig. Så total är Guds förlåtelse! Som gäller alla! Allt! Du, dig, han, hon, jag, mig.
 
Det är Långfredagens stora gåva till oss som firar gudstjänst i Älvsby kyrka. Det att Jesus ber för oss: Fader, förlåt dem. De vet inte vad de gör.
 
3: Idag skall du vara med mig i paradiset.
 
Orden till en av de äkta brottslingarna. Som är den enda människa i Lukasevangeliet som tilltalar Jesus med enbart ”förnamnet”, utan titel.
 
Idag skall du vara med mig i paradiset. Det säger Jesus också till oss. Dig. Mig. Nu. Idag!
 
Två betydelser:
 
Det var just den dagen, den dag Jesus dog, som vägen till paradiset, vägen till Gud öppnades.
Det är betydelsen av Jesus död. Då försvann hindret. Just den dagen och på den platsen, genom Jesus död, hans betalning, hans kamp, hans offer, hans kors skapades ett med mig i paradiset.
 
Men det handlar också om den 18 april 2014. Idag är det idag Jesus säger till dig och mig: Idag är du med mig i paradiset.
Fast vi är ju här? Och det är ju minsann inte paradiset! Det är sant.
Men ändå är vi samtidigt där. Vi hör dit. Vi är ”folkbokförda” där. Medborgare där. I paradiset. I himlen. Hos Gud. Det är effekten av Jesus död och uppståndelse – vi vet ju om den. Det säger han oss i sitt ord, i löftet.
 
Tre repliker av Jesus som visar oss Vägen, som visar oss Guds kärlek.
1. Gråt inte över mig! Gråt över er själva!
2. Fader, förlåt dem. De vet inte vad de gör.
3. Idag skall du vara med mig i paradiset.
 
Jesus säger en sak till. Till Gud: Fader, i dina händer lämnar jag min ande.
 
När Jesus säger det är det klart. Då har han utfört sitt uppdrag och han ber den fromme judens aftonbön. Psaltaren 31. Be/läs hela den hemma.
 
Gör Jesus bön Fader, i dina händer lämnar jag min ande till din egen! Där du sitter. Och om en stund – sedan kören strax sjungit – då man här framme kan bli stilla inför korset. Och kan tända ljus. Inte som vi mest brukar ljus ”för egen del” utan för Jesus – han som genom sin död ger oss livet.
 
Lånar vi Jesus bön Fader, i dina händer lämnar jag min ande blir den till en ”omvändelsebön”.
Kanske har du vänt dig till och beslutat dig för Jesus många gånger. Gör då med orden Fader, i dina händer lämnar jag min ande det en gång till. Kanske har du inte tidigare ”ordentligt” tagit det beslutet. Gör då det!
Jesus ord Fader, i dina händer lämnar jag min ande är bra ord att använda när man omvänder sig till Gud som på det sättet älskade världen att han sände sin egen son så att var och en som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Amen.
 
 
Om gudstjänsten kan vidare sägas att den började utan klockringning med att kören sjöng Ave verum Corpus. Psalmen 137 sjöngs gemensamt innan vi bad en Botpsalm/Syndabekännelse och fick förlåtelsen. Textläsningar av Jes 53:1-12 och Fil 2:6-8 varvades med psalmerna 144:1-3 och 442. Efter evangeliet från Lukas sjöng kören Var du där, jag predikade och kören sjöng Jag gick idag. Som gensvar på det Jesus gjort följde Trosbekännelsen och Bön inför korset med möjlighet till ljuständning under det att kören sjöng O Guds lamm. Vi bad en Förbön, Fader vår och gavs Välsignelsen innan slutpsalmen 38 och körens sista säng Jesus för världen.
 
Efter gudstjänsten gick ca 35 personer den Korsvandring jag nämnde i förra inlägget och via en rejäl omväg avslutades den på EFS. Där sjöng vi psalm 358 och lyssnade till slutet av Långfredagsberättelsen i Luk 23:50-56. Jag delgav några tankar innan vi bad och avslutade med psalm 38 på nytt. Det jag sa på EFS var:
 
 
Nu är Jesus begravd. Det berättade texten.
Vi har vandrat genom händelserna två varv. Kyrkan. Promenaden. Här.
 
Om kvinnorna sas att de tillbringade tiden i stillhet. Så stod det. Så gör lärjungar.
Gör så. Sök att under resten av denna dag, rentav i morgon, vika tid till att fundera kring Jesus, Guds kärlek. Fördjupa dig i händelserna. Igen. Gråt gärna lite över dig själv. Vila i förlåtelsen och förlåt andra. Var trygg i att du hör till paradiset.
 
Och bär korset. I kyrkan började texten med att nämna Simon från Kyrene, medkorsbäraren som gick efter Jesus. Försoningsmedhjälparen om man så vill. I Jesus spår.
Så gör också lärjungar. De följer, försonar, helar den värld Gud älskar, den värld Jesus bar korset för.

trefaldig predikant

Det har ju blivit som en serie detta med att jag haft förtroendet att förkunna i gudstjänsten i Älvsby kyrka tre söndagar på raken. Det är uppgiftsbyten med kollegor som gjort att församlingen belastats med denna enformighet. Nu vänder det och bytena får effekt i motsatt riktning. Serien är slut och jag kommer att vara förkunnelseledig två helger innan jag återvänder till uppdraget på Långfredagen.

 

Idag på Midfastosöndagen firades Högmässa – fattas bara annat när temat är Livets bröd. Det jag sa utgick från Johannesevangeliet kapitel 6 verserna 48-59 – tredje årgångens text. Innan predikan, i början av gudstjänsten, lät jag delar av texten ur Gamla testamentet – Ordspråksboken kapitel 9 verserna 1-6 – prägla Beredelseordet innan Syndabekännelsen.

 

Beredelseord 

 

”Du som är okunnig – kom!”

Till dig som är oförståndig säger Gud: ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag blandat.”

Orden är ur dagens text ur Gamla testamentet. Från Visheten – ungefär samma sak som Gud själv. Orden visar hur Gud är vänd. Att Gud omvänt sig. Till folk. Till människor.

 

Att människors själviskhet, kallsinne och annan ondska fått Gud att vända sig bort är lätt tänkt. Och rätt tänkt. Snart har en storfilm – om Noa – premiär. Den berättelsen visar hur Gud vände sig från de gudsfrånvända.

 

Men så är det inte nu! Gud beslöt sig för att vända sig åt andra hållet – inte bara från det onda. Gud beslöt att omvända sig – eller hade planerat det hela tiden.

Gud omvände sig och blev människa – Jesus. Så ordnade Gud gemenskap med oss. Och säger därför: ”Du som är okunnig – kom!” och ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag blandat.”

 

Det är en ren uppmaning till Nattvard.

Vi får komma. Vi kan komma. Vi får berätta vårt läge och vår längtan – vår själviskhet, otro. Vi kan göra det därför att Gud omvänt sig till oss och ger oss förlåtelse. Kom! Låt oss omvända oss till Gud och be om den.

 

Förkunnelsen/Predikan - efter Evangelieläsning: Joh 6:48-59

 

Du blir vad du äter säger man ibland. Det är inte riktigt sant. Jag blir inte en fisk bara för att jag äter fisk. Eller en gris. Eller en palt. Det är inte sant när det gäller vanlig mat.

 

Men när det gäller brödet från himlen – det jag läste om – är det sant.

Det bröd som är Jesus själv. Med det är det på annat sätt.

Innan texten läste har Jesus av fem bröd och två fiskar gett mat till 5000. Efteråt pratar han och folk om saken. Då kallar Jesus sig Livets bröd, brödet från himmelen. Han är Guds gåva. Guds näring.

 

Han tittar tillbaka i tiden. Han liknar sig vid det gamla brödet från himmelen – det Gud gav israeliterna på Moses tid. När de lämnat Egypten. Guds försörjning, stöd då. Det var alldeles nödvändigt då – för dem. Utan manna fick man stanna – om man säger så. Den som inte åt det brödet gick under direkt.

 

Och Jesus liknar sig vid det brödet. Särskolt i Johannes berättelse.

Johannes berättar inte att Jesus kvällen innan sin död instiftade, startade, Nattvarden. Hos Johannes är det jag läste – kapitel 6 efter brödundret – som är nattvardstexten. Händelsen blir ”nattvardig” när Johannes berättar den 60 år senare.

 

Och hans berättelse handlar om den måltid vi strax firar. Måltiden som sedan den första kristna tiden firats i princip varje söndag överallt i den kristna kyrkan. Men ibland har det glömts. Ibland har man hoppat över Nattvarden/Mässan. Särskilt protestantiska kyrkor har slarvat med detta. Men det ändras. Långsamt men säkert. nattvard/Mässa dukas oftare och oftare. Så också numera i Älvsby kyrka där bordet dukas varje söndag. Som idag.

 

Jesus är väldigt konkret, nästan brutalt konkret. Så obehagligt konkret att människor blir arga. Han säger: Om man äter Människosonens kött – i formen av bröd – och dricker hans blod – vinet – har man evigt liv.

 

Det är det viktiga. Vad Gud ger. Vad vi får.

Att man inte har Livet om man avstår är den mörka baksidan. Lika sant som Utan manna fick man stanna – men inte poängen. Det är möjligheten, gåvan, Livet som är det viktiga.

 

Behöver då alla nattvarden? Utifrån det Jesus säger i texten: Ja!

Som han på annan plats – också hos Johannes – säger att dopet behövs.

 

Men Inte för Guds skull. Alltså för att få Gud på gott humör, för att få Gud att vända sig till oss, för att få Gud att omvända sig. Nej! Inte det. Gud är redan omvänd! Gud behöver inte att vi tar emot Jesus i Nattvarden/Mässan.

 

Men vi behöver det! För vår skull dukas altaret. För vår skull delas Jesus kropp och blod ut – i bröd och vin. För att det skall bli lättare att tro.

Det är ju så att man lätt kan undra om man verkligen har tron på Jesus rätt i sitt inre, om man ordentligt – som det brukar sägas – tagit emot Jesus i sitt hjärta. Det blir lätt lite vagt.

Nattvarden/Mässan gör att det blir konkret.

Jag vet ju att jag svalt. Att jag tagit mot. Att Jesus är i mig.

Kristi kropp för dig utgiven sägs det ju.

Kristi blod för dig utgjutet också. Och:

Ni har tagit emot Kristi kropp och blod. Han bevarar er till evigt liv.

 

Livets bröd är temat för idag.

Att Gud har omvänt sig till människorna och ger sig till oss är klart.

Och vi – för första eller 50-11:e gången – får omvända oss och ta emot brödet från himlen som är Jesus, Guds gåva som innehåller Livet.

Amen.

 

Om gudstjänsten i övrigt kan sägas att den samlade ca 45 personer. Av dessa tillhörde 8 två sorgehus, ett 10-tal var invandrare och 8-9 konfirmander.

De psalmer som sjöngs var: Ingång: 234:1-2, Kyrie: 765, Graduale: 738, Litanian 700:1 (kantorn), Offertorium: 393, Slutpsalm: 288. Kantorn sjöng även Prefationen.


tvåfaldig predikant 2

I mitt förra inlägg, högvälborne Bloggläsius, berättade jag om förra söndagens gudstjänst klockan 11 på EFS i Älvsbyn. Senare samma dag stod jag inför en annan och rejält annorlunda uppgift: Familjegudstjänst i Älvsby kyrka 16.00. Att återanvända förmiddagens predikan var bara inte möjligt. Sammanhanget innebar en helt ny situation med många barn och – för så är det vid familjegudstjänsterna – en icke svenskfödd majoritet i gudstjänsten.
 
Planerat var att Pippi-kören skulle sjunga sånger med Astid-Lindgrenursprung. Den kören var en alldeles nyligen framstampad barnkör med lågstadiebarn men tyvärr imploderade det hela veckorna innan ”första framträdandet” i just denna gudstjänsten. Men vi behöll temat och inledde efter lovsången Måne och sol (psalm 21) med lite Pippi-allsång. Sedan var det min tur och i referat berättar jag nu hur jag använde tillfället.
 
Vad har Pippi för färg på håret? Frågade jag. Och fick omgående svaret: orange!
Sedan – i samtal med barnen – plockade vi upp Pippi-egenskaper.
Stark, rik, häst, apa kom direkt. Omåttligheten i hennes pepparkaksbak kände barnen igen när jag nämnde det. Likaså att hon säger sanningen, är rättfram. Och snäll – mot den som mobbas och mot bovarna. God – men inte lydig. Har vänner – Tommy och Annika. Och en del annat.
 
Men Pippi är också ensam på två sätt. Dels finns det bara en Pippi, dels är hon ensam med pappa långt borta och en mamma som är död. Alldeles själv.
 
Pippi är en saga. Och sagan är bra.
Vill man kan man – fast det kan verka lite konstigt – faktiskt jämföra henne med Jesus.
Om man kommer ihåg att Jesus inte är en påhittad saga utan en riktig som man berättar om.
 
Jesus är också annorlunda!.
Stark. Mäktig. Omåttlig – 5000 får äta. Rättfram. God – men inte lydig. Generös. Förstående också mot ”bovar”. Gjorde en del arga.
 
Idag handlar Bibelberättelserna om när Jesus mamma fick veta att hon skulle bli mamma till Jesus. Vi ska tillsammans sjunga en sång om henne. Psalm 480 – Var hälsad, Herrens moder....
 
Efter psalmen lästes Bebådelseberättelsen på arabiska och svenska. Sedan fortsatte jag:
 
Här framme har jag en massa teckningar. Barnen har ritat dem. Ritat av sig själva. Självporträtt. Svårt – men fina teckningar.
Här har jag en bild till . Den föreställer Jesus som liten och hans mamma. Det är en ikon. Med den menas inte att att Maria såg ut såhär. Eller Jesus. Men de vill ända visa oss på dem. För de är viktiga. Och det som hände dem är viktigt. Varför? Jo...
 
Jesus är Guds ”självporträtt” – typ.
Ingen har ju sett Gud – men Jesus visar oss hur Gud är. Stark. Mäktig. Rättfram. Säger sanningen. God. Generös. Förstående också mot ”bovar”.
 
Och så Trosbekännelsen – egen bön med sång och tillfälle till ljuständning – Förbön – Fader Vår – Välsignelsen och ”Han håller hela vida världen” som slutsång.
 
Ca 110 var i kyrkan. Av dem var15 konfirmander, ungefär ett dussin ”etablerat kyrkfolk”, några svenska familjer med barn i vardagsverksamheten och mer än hälften kristna från andra länder än Sverige, något som omedelbart ger utslag i stearinljusförbrukningen.
Efter gudstjänsten gemensam middag i Församlingsgården med ännu mer folk.
 
Jag gillar Familjegudstjänster! De är så underbart oprognosbara.
 
Just nu pågår Skavlan för fulla muggar. Barnbarnen sover vilket ger en speciell atmosfär åt begreppet fredagsmys. I morgon är det en Dopgudstjänst, också en på söndag. På söndag dessutom Högmässa i Älvsby kyrka klockan 11. Såhär skrev jag på Facebook i gruppen Älvsbygudstjänster tidigare i veckan om den gudstjänsten:
 
Kommande söndag är det Midfastosöndagen med tema "Livets bröd".
De Bibeltexter som är på tapeten är Ordspråksboken 9:1-6, Första Korinterbrevet 10:1-6 och framför allt Johannesevangeliet 6:48-59.
Titta gärna på texterna i en Bibel eller på www.bibeln.se.
Som jag tänker sent onsdag kväll kommer jag nog i Högmässan i Älvsby kyrka att tala om ”Omvändelse - Guds omvändelse och vår”.
Skriv gärna tankar, funderingar, tips och frågor.
 
Kommentarsfältet nedan går också att använda.

tvåfaldig predikant 1

I slutet av denna vecka återknyter jag till de stereotypa rubriker som jag gett en del senare inlägg. Där kom enfaldig predikant på ett eller annat vis berörde gudstjänster och förkunnelse helgen för 1½ vecka sedan, den första av tre tjänstgöringshelger på raken. Den andra av helgerna, senaste veckoslutet, hade jag i uppdrag att vid två tillfällen förkunna och blev med det i dubbel mening en tvåfaldig predikant. Ett inlägg fick den titeln med tillägget 0 då det ju handlade om något annat. Nu kommer 1an – alltså en av predikningarna sistlidna söndag.
 
Det var EFS i Älvsbyn som var platsen. Miljön var en vanlig ordinär gudstjänst – också kallat möte – där. Älvsby kyrkokör gästsjöng och en av prästkollegorna i församlingen var ombedd att tala. Hon ersattes av mig. Förutom de 25 i kören firade drygt 60 personer gudstjänsten. Knappt hälften av dem var utlandsfödda med beviljat uppehållstillstånd – eller inte. Ungefär detta blev sagt rekonstruerat från mitt handskrivna manus, lätt bearbetat för läsning, inte sägning:
 
Det är Jungfru Marie Bebådelsedag idag.
 
Vi har som sång av kören hört det dagens huvudtext berättar – om ängeln Gabriels besök hos Maria med beskedet att hon skulle bli mamma till Guds son. Och så har vi hört en av texterna läsas – Marias lovsång, Magnificat som är en av Bibelns mest bedda texter – i Vespern, den dagliga bönegudstjänsten vid solnedgången. Magnificat visar en aktiv Gud, en ingripande Gud, en Gud som ingriper till förmån för andra, för de ”under”, för rättfärdigheten, för rättvisa, för Liv.
Om det inte varit JMB idag hade det varit 3:e söndagen i Fastan med temat ”Kampen mot ondskan”. Vi hade då läst berättelsen om när Jesus botar en besatt pojke, ett fruset ögonblick i ”kampen mot ondskan”, i Guds kamp.
 
JMB visar också på hur Gud kämpar mot ondskan, på det avgörande, det ängelns budskap till Maria berättar. Men dagen har också texter som berättar saken mer summerande, mer principiellt. 3:e årgångens epistel är en sådan text. Den visar hur Jesus är, vad Jesus gjort och avsikten med Jesus. Jag läser den men också några verser innan.
 
Textläsning: Kolosserbrevet kapitel 1 verserna 9b-14+15-20.
 
Här ser vi vem Jesus är, vad Gud gör – och inte gör.
Jesus är mer än en profet/lärare.
 
Gud sände sådana många gånger. Lärande personer. Vägvisare. Många tänker så också om Jesus – att han är en i högen som kom för att lära oss ett kärleksbudskap att vi skall älska varandra, att det är Guds väg. Så sett blir han lik Jesaja, Buddha och Muhammed – personer man i olika religioner menar vara vägvisare från Gud.
Och nog gör Jesus det – alltså visar och lär oss älska varandra. Han uppmanar till det. Och ger exempel, är ett föredöme, en modell. Det är inte det. Nog är han en profet.
 
Men det fungerar ju inte! Vi människor lyder ju inte Vägvisarna!
Hur mycket än så många profeter än uppmanar så älskar vi inte andra som oss själva.
Uppmaningar ”rotrycker” inte ondskan! Och när vi märker det söker vi utvägar ur dilemmat.
 
En utväg kan vara att ställa ner Guds önskan till vår nivå i tanken att Gud inte kan kräva det orimliga. Det ger en gud med samma medelklassiga småborgerliga värderingar som vi själva har. Och vi ”klarar oss” eftersom vi devalverat Guds vilja till vår förmåga.
Det som sker när vi så menar att vårt bästa räcker är att vi dövar samvetet och låter egenrättfärdigheten härska. Alltsammans blir en präktighetsreligion. En vanlig utväg.
 
En annan utväg att vi ger upp – med mer eller mindre förtvivlan.
Vi fixar ju inte Guds standard så det är lika bra att ge upp tanken.
 
Det blir våra reaktioner på profeter med kärleksbudskap som viktigaste ärende. Vi blir halvgoda, självgoda eller lägger ner. Det löser inte upp situationen. Det bekämpar inte ondskan på djupet, lindrar möjligen på ytan.
 
För att ”rotrycka” ondskans grepp i världen agerar därför Gud med mer än en profet.
Gud sänder sin Son. Kommer själv. Det är var Paulus skriver om i texten jag läste.
 
Kristus är Sonen av evighet.
 
Han är det Ord som skapade världen. Han är Gud själv.
Kristus friköper – agerar till förmån för andra. Begär inte vårt agerande. Agerar själv!
Kristus betalar på korset det vi inte kan betala, priset för vår kärlekslöshet. Detta är sagt 1000 gånger och förtjänar att sägas 1000 gånger till.
Kristus har betalat och inbjuder oss förlåtelse, erbjuder oss fritt samvete.
 
Detta om förlåtelsen är viktigt.
  • Förlåtelse är inte att döva samvetet, ursäkta samvetet.
  • Förlåtelse är inte heller att tömma samvetet till gömska.
  • Förlåtelse befriar samvetet!
  • Förlåtelse gör att du/jag inte behöver ursäkta det onda, inte ursäkta våra brister, inte fly från ansvaret. Tvärtom! Förlåtelsen gör att jag/vi kan ta emot mer info, mer kunskap om den egna ondskan. Förlåtelsen är ju starkare än allt. ”Om vårt hjärta fördömer oss så är Gud större....” står det någonstans.
  • Förlåtelsen ger frihet. Den gör att vi får tjäna befriande – befriade, lösköpta, förenade genom dopet med Honom, som lemmar i kroppen/Kyrkan. Och allt detta för att göra gott.
Allt detta för att Gud beslöt att ställa det så. Därför att Gud vill. Därför att Gud gjorde. Därför att Gud blev människa – det JMB handlar om.
 
Amen + Nicenska trosbekännelsen följd av psalm 38b.

enfaldig predikant 1

Det är sent tisdag kväll och något måste jag ju skriva på bloggen – typ. Säger inte att jag har prestationsångest men siffrorna talar sitt tydliga språk. Besökssiffrorna alltså. Skriver jag inget är det få som läser, skriver jag mer blir det fler. Och nu är det några dagar sedan jag skrev – här alltså.
Men annat har jag skrivit. Igår måndag förbrukades skrivklådan till ytterligare insändare i Lokala Världsbladet.om konfirmandarbetet i församlingen. Kanske återkommer jag i den saken här när den publicerats i papperstidningen.
Idag – alltså tisdag – gick så tiden till förberedelser, sång- och pratsamlingar tillsammans med en av musikerna på två avdelningar på ett äldreboende, kort affischerande promenadbesök på gymnasiet, högstadiet och folkhögskolan, mer förberedelser, en konfirmandföräldraträff och allra sist en snabbintitt till ett gäng ensamkommande flyktingbarn som hade en träff i församlingens lokaler.
 
Ser jag bakåt till närmare förra inlägget skrev jag strax före 01.00 natten mot söndag denna text på Facebook:
Såja! Förkunnelsen för i morgon i Älvsby kyrka 1100 – Högmässa – skriven och klar. Får nu bara se om de närvarande får del av den eller om de tycker vi skall prata om något annat vettigt utifrån texterna och söndagens tema. Jag har ju liksom tagit för sed att förklara "Ordet fritt" och då kan man ju inte alltid vara helt säker på vart det bär av.
 
Hur blev då förkunnelsen? Svar: Ungefär enligt detta manus – inklusive ordet-fritt-tankar.
 
Beredelse.
 
Psalmen vi sjöng (764) var en bön – Håll om mig tills jag ser dig, min Gud.
Man ber inte vem som helst hålla om en. Oftast väljer vi någon vi litar på.
Det kan duga med nästan vem som helst som är starkare än en själv när man halkat omkull och slagit skallen men oftast tar vi någon vi har anledning att lita på, som tidigare visat att den är pålitlig.
Gud är pålitlig. Gud kan man lita på. Till Gud kan vi säga Håll om mig tills jag ser dig, min Gud.
 
Varför? Hur kan vi veta att Gud är pålitlig?
Tredje versen innehöll svaret: Dina händer bär sår...
Gud vet vad vad det är att vara människa. Av egen erfarenhet. I Jesus. Han har sår som vi.
Gud arbetade för oss människor. Det var så Gud fick sina sår. Som Jesus fick Gud sår för att hela oss. Som Kristus fick Gud sår för att öppna väg för oss till sig.
 
Därför är Gud pålitlig. Därför kan vi ge oss åt Gud. Därför kan vi be också om förlåtelse för de sår vi gett andra – med det vi gjort och inte gjort, sagt och inte sagt. Syndabekännelsen är en variant på bönen Håll om mig tills jag ser dig, min Gud. Vi ber.
 
Predikan
 
En hel gudstjänst har tre ben. Precis som livet. Det blir extra tydligt i den hela gudstjänsten. Gud säger något till oss. Gud vill oss något. Gud har något på hjärtat. Det finns i Bibelns texter vi läser – i Biblar hemma, i avsnitt här. Vi har hört två hitintills.
Vi säger något till Gud. Vi vill något. Vi har något på hjärtat. Andra benet. I bön – enskilda och gemensamma – kommer det fram. I Litanian – 700:1 – tas nästan allt vi människor har på hjärtat upp. Litania lär betyda ivrig bön – och den ber vi sen.
Vi förenas med Gud. Tredje benet. I Mässan, Nattvarden. Där Gud ger det Gud gjort för oss – Jesus.
Predikan – eller vad det nu är vi håller på med nu – är inget eget ben. Men den hör ihop med det första: Bibeltexterna. Därför läser jag nu den tredje texten.
 
Evangelieläsning Mark 14:3-9
 
Vad tänker vi nu? Om den här texten? Och temat Den kämpande tron? Ordet är fritt.
[…] → [samtal utifrån vad som kanske kommer – detaljer i texten, kvinnan osv. Kanske som exempel på en kämpande tro för egen del, för Jesus...]
 
När det handlar om den kämpande tron kan man tänka några håll.
 
Människors kämpande tro. Det är det ena. Att människor kämpar.
Ibland mot tvivel. I tanken. Teoretiska. Kan Gud finnas när Gud inte syns? Kan Gud finnas och om Gud finns vara god när det finns krig? Tankekamp – typ. Tvivel i huvudet. En kämpande tro som frågar.
Ibland är det mer i magen, i alla fall inte teori och tanke. Saker som Hur kan det bara vara med Gud när jag blir så drabbad? Eller andra nära mig? Sjukdom! Tidig död! Ångest, oro, meningslöshet, värk, att jag är i livsfara och måste fly. Att jag inte får vara trygg. Att mamma och pappa bråkar. Eller bara inte finns.
Det är inte tankar utan något mer. Det är inte en kämpande tro som frågar utan som skriker: Min Gud, min Gud! Varför har du övergett mig?
Det är människors kämpande tro. Vår – i olika mån och utsträckning.
 
Det finns en psalm – vi sjunger den inte idag – som börjar: Han gick in i din kamp på jorden, Gud tog plats i din egen gestalt. Nummer 870 har samma anda och talar om vad Gud gjort för oss som kämpar. I Jesus. Hos honom blir den kämpande tron är inte bara människornas väg – den är också Guds väg, Jesus väg. Bibeltexten jag läste säger det. Den visar på vad som är på gång.
 
Kvinnan smörjer Jesus för hans begravning. Det är därför man minns henne. Inte för att hon vräkte ut en årslön utan för att hon satte fokus på det avgörande – att Jesus skulle i kämpande tro gå in i alla människors lidande och skapa en väg för oss till Gud. Därför finns texten under fastetiden när vi i tanken följer Jesus på vägen till korset – och uppståndelsen.
 
Jesus kämpade med sin tro – kanske teoretiska funderingar som frågar men i alla fall med det nödställda ropet. Han fylldes av ångest natten innan sin död. Han bad att få slippa och i två av de fyra berättelserna ropar han när han dör: Min Gud, min Gud! Varför har du övergett mig?
 
Hans kämpande tro var inte bara en kamp för egen del. Den var en kamp för oss. Så är det med tro – den kämpar för andra, inte bara för en själv. Så var det hos Jesus för oss. Så skall det också vara hos oss för andra.
 
Vi skall strax be. Litanian. En bön för andra.
Det är ett sätt att kämpa i tro. Hela uppräkningen kan kännas främmande och kanske opersonlig men den blir total. Jesus kämpade för alla och allt, vi ber för alla och allt.
 
Och så får vi fira Mässa/Nattvard.
Där får var och en som kämpar och så önskar ta emot honom som kämpade. Han som kämpade trons kamp och vann. Och som genom sin begravning för oss, dig, skapade en öppen himmel och ett evigt liv på andra sidan vår, din, begravning.
Amen.
 
Så långt "predikan". För dem som är intresserad av detaljer kan nämnas att alltsammans började med Körsång, Ingångspsalm 764, Kyrie psalm 765, Gradualpsalm 137, efter predikan 870, Litanian (kantorn sjöng den liksom Prefationen, Offertorium då kören sjöng ett afrikanskt O Guds Lamm och Slutpsalm 288 och sist en sång av kören. 97 personer firade gudstjänst i Älvsby kyrka.
På seneftermiddagen sade jag samma sak vid gudstjänst utan Mässa i bönhuset i Vistträsk men infogade då en del utvikningar kopplade till dagens två andra texter – Jesaja 61:1-3 ur Gamla testamentet och Episteln från Hebreerbrevet 11:23-27. Knappt 30 firade den gudstjänsten som på grund av tidskrock gjorde att jag missade att medverka i eller åtminstone vara på musikgudstjänsten Sånger för sorgsna själar i kyrkan på kvällen – men 127 andra var där.

9 mil predikan?

Samtidigt som Vasaloppet knasalöptes befann jag mig i Älvsby kyrka förkunnande för fulla muggar. Ganska lång så kallad ”predikan” blev det. Inte 9 mil men runt 25 minuter – med textläsningen som stå-upp-paus ungefär i mitten.
 
Jag hade fusklapp! Är inte en så dynamisk förkunnare att jag tar risken att i en huvudgudstjänst bara steppa fram och skjuta från höften – typ. Ibland består fusklappen av en ganska detaljrik mind-map, ibland har jag ett helt och fullt i detalj skrivet manus. Ibland följer förstadier – klotter på post-it-lappar, en bild av anteckningar på en white-board från tankespåningar tillsammans med en eller flera andra eller nåt annat – också med till ambon men det är inte så vanligt. Skrivet är säkrast.
 
Nedan kommer det som var skrivet inför Högmässogudstjänsten i Älvsby kyrka på Fastlagssöndagen. I princip höll jag mig till manus. Värt att notera är markeringen […]. Den betyder att de närvarande ges tid att svara på en frågeställning och/eller komma med en synpunkt. Och det fungerar. Jag har gjort så några gånger så nu vet folk att jag menar allvar – och yttrar sig.
 
Gudstjänsten började med psalm 135. Som Kyrie sjöng kantorn Herre, du blev vår broder och som lovsång hade vi valt psalm 331 verserna 1-2, 4-5 och 7. Gradualet var nummer 137 och sedan gick jag igång. Psalmerna 96 och 288 sjöngs också. Nu det jag sa:
 
Nu har vi hört två stycken ur Bibeln.
Ett från Höga visan i GT (8:6b-7). En dikt om kärlek. Mellan man och kvinna – men och som en bild för kärleken mellan Gud och mänskligheten. Därför idag när temat är Kärlekens väg.
Ett från ett av Paulus till en församling – andra brevet till Korinth (5:14-21). Inte tvärenkelt. Men berättar om effekten av vad Jesus gjorde för oss – när han gick Kärlekens väg.
 
Vad är då poängen med detta?
Idag? För oss? Nu? Här?
 
För att försöka svara på det tar jag en omväg och ber att du/ni funderar över en annan sak?
Vad berättar vårat kyrkorum?
Finns det ett budskap i själva huset?
Och då – vilket? [...]
Om Gud? Om Jesus? Idag? [...]
 
Tavlan berättar! Jesus lever! Har uppstått från de döda! Kommer ur graven, in till oss. I klivet.
Tavlan berättar det – än så länge. På onsdag byter vi bild men det kommer att märkas då, inte nu.
Jesus har uppstått från de döda! Lever! Är hos oss.
Det är Älvsby kyrkas huvudberättelse.
 
Men den har mer. Mycket mer i många olika detaljer – men en stor sak. [...]
 
Korsform! Krucifixet! Fönstret ovanför altaret. Vad? Törnekrona?
Sammantaget om vad som hände innan uppståndelsen. Jesus lidande och död för oss. Idag. Nu. Det är Älvsby kyrkas huvudberättelse.
 
[hämtar rekvisita
 
Alttarkorset tar fasta på fönstret/törnekronan.
Rödförstärkt i mitten, visar på Centrum.
Och fyra figurer – de fyra berättarna om Jesus. Evangelisterna.
Vända mot centrum.
 
Det Jesus gjorde för oss den sista veckan är centrum i alla fyras berättelse. I mellan 1/3 och 1/4 av vad de skrivet berättar de detaljrikt, dag för dag om Jesus sista vecka. Tidigare har det varit mer av ett hopplock av händelser. Men när Jesus går Kärlekens väg blir man noga. Så att vi nu skall få veta det igen – och kunna tro.
 
Med evangelietexten för idag startar Markus sin fokusering. Vi sår upp och lyssnar.
Evangelieläsning: Mark 10:32-46
 
Det var evangeliet från Markus. Om Jesus när han går till Jerusalem för att göra vad han ska. Om hans Kärleks väg för vår skull. Det som är huvudsaken.
 
En liten parentes: Ibland talas det som om Bibeln och kristen tro främst skulle handla om att vi skall älska varandra. Att det skulle vara huvudsaken. Men så är det inte. Viktigt är det – att vi skall älska varandra och alla medmänniskor. Inget snack om den saken. Viktigt i kristen tro liksom i Islam, i Buddism och i vanlig mänsklig hyfs och hygglighet. Viktigt – men faktiskt inte huvudsaken.
Det viktiga, huvudsaken, är Guds kärlek till oss, till dig, den som gjorde att Jesus gjorde det han gjorde. För oss, för dig.
 
Men varför gjorde han så?
Varför lät han sig dödas? Torteras?
Man frågar som en rumpnisse: Vafför då då? Vafför på detta viset?
 
Det är inte så enkelt att svara på – faktiskt.
Mer än att: Om det funnits en enklare väg för Gud att rädda oss skulle väl Gud rimligen ha tagit den – eller?
Att det var detta som måste till för att Livet skulle segra över döden, för att Förlåtelsen skulle segra över skulden och för att Gemenskap med Gud skulle besegra att vi – du, jag och alla – kommit bort.
 
Man använder Försoning som ett ord för det som Jesus gjorde. Offer och Betalning går också bra som termer för att han tog vårt läge – skuld, död – för att vi skull få hans – förlåtelse, Liv.
Och det gratis! Utan att förtjäna det. Bara få – och ta emot.
Det är vad det betyder för oss. That´s what in it for us!
 
Just den frågan – What´s in it for me? – ställer man sig ofta?
Vad får jag ut av det? Vad ger det mig – det här med Jesus och tro?
 
Den frågan är lite självisk – faktiskt.
Men Jesus har mött den förr. I berättelsen jag läste. När två av lärjungarna ville skaffa sig fördelar, bli stora, tjäna på Jesus – typ. Och att de andra då blev avundsjuka, arga, snåla. Jesus är van vid sånt folk – vanligt folk. Oss.
 
Så han visar dem rätt. Oss rätt.
Visar på en sorts omvändelse – faktiskt.
Den/du som vill vara stor skall leva för andra.
Den/du som vill vara först skall vara till för andra.
Du som vill följa Jesus får tro att han av eget val gick Kärlekens väg för din skull och gav sitt liv till lösen för dig. Det är din stora gåva.
 
På onsdag tar vi fram en annan bild. Fastan börjar och i de vanliga gudstjänsterna och speciellt i Veckomässorna på onsdagskvällarna 18.30 följer vi Jesus på hans Kärleks väg – som Lukas berättar den.
Men idag njuter vi av tavlan med Älvsby kyrkas huvudberättelse: Jesus lever – är hos oss idag!

Gud säger...

Söndag mitt på dagen skrev jag följande text på Facebook samtidigt som jag länkade till förra inlägget med de pulkåkande barnen:
 
Idag är det ingen gudstjänst i Älvsby kyrka klockan 11. En gång i månaden när det är Familjegudstjänst är den klockan 16 i stället. Jag ansvarar för den senare i eftermiddag, efter hockey-finalen.
Familjegudstjänster - förresten - är riktigt skoj. Kan bli hur kaotiska som helst. Utmärkande för vår församling är att de flesta av barnen som är med är nysvenska barn som tillsammans med sina föräldrar på ett särskilt sätt innebär en språklig utmaning. Förkunnelse på "lätt svenska" är uppdraget 16.00.
 
Hur blev det då? Vad hände? Vad sades?
 
När klockorna ringde var vi drygt 50 närvarande i kyrkan. Hälften var utlandsfödda familjer med barn och hälften av den andra hälften var konfirmander.
Utan ingångspsalm sa vi gemensamt familjegudstjänstens inledningsord:
Nu är Guds tid! Här i sitt hus sluter han in oss i värme och ljus.
Nu är Guds tid! Nu skall hans ord leda oss rätt och hjälpa oss tro.
De orden ger ett bra anslag till gudstjänsten, talar om vad det är frågan om. Tid för Gud, tid för Guds Ord. Efteråt sjöng vi lovsången, Psalm 21. Och folk fortsatte att komma in i kyrkan. 
 
Ingen av de texter Evangelieboken har på Sexagesima kändes som någon höjdare, särskilt inte när så många av gudstjänstfirarna – både vuxna och barn – kan lite eller nästan ingen svenska. Förkunnelsen tog därför andra vägar enligt denna tanke:
 
Gud säger många saker. Jesus säger många saker.
Människor hörde det och skrev. Berättelser, brev, dikter. Som blev Bibeln.
Därför kallar vi Bibeln för Guds Ord.
 
Nu ska vi se på fem ställen ur Bibeln. Finns på stora blad.
Jag vet vilka Bibelställen det är – tror jag – men inte i vilken ordning de nu kommer.
Vi ser på dem i tur och ordning – och pratar lite.
 
Här fick jag så de fem bladen ett i sänder. De hölls sedan upp av barn och konfirmander samt ytterligare någon rekryterad för ändamålet. Ordningen blev denna – om jag minns rätt.
 
Du är min älskade son, du är min utvalde” (Luk 3:22)
Detta sa Gud när Jesus döptes! Han var vuxen då. Gud berättar vem Jesus är. Det är det viktiga. Att Jesus är Guds son. Eller Gud som människa. Så att vi kan förstå hur Gud är. Som Jesus.
 
Följ mig!” (Mark 2:14)
Jesus sa så! Många gånger. Till flera. Betyder: lyssna till mig, prata med mig, lär av mig, gör som jag, Lita på mig.
En del bestämde sig en första gång – så var det för Levi. Och sedan flera gånger. Viktigt. För det är det Jesus säger till oss också. Nu. ”Följ mig!” 
 
Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig” (Psalt 119:105)
Detta står i Gamla testamentet. I en dikt som skrevs innan Jesus tid.
Gud hade gett regler – tio bud. Och mycket mer för att berätta viktiga saker för människor. Läsa det, lära sig det, ger hjälp. Så man vet vad som är rätt. Så man vet hur mycket Gud tycker om oss. Och hur Gud gör för att ta hand om oss – blir Jesus.
Jesus säger: ”Jag är världens ljus”. Jesus är den som visar Vägen, berättar Sanningen, ger Livet.
Dessutom sjöng vi den Bibelversen några gånger.
 
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16)
Jätteviktiga ord! Kallas Lilla Bibeln. Berättar om vad Gud gjorde för att hjälpa oss.
Också denna Bibelvers sökte vi sjunga in sedan den lästs på arabiska och tigrinja.
 
Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder” (Luk 5:20)
Detta är viktigt. Jesus säger det många gången. Till många människor. Att de får förlåtelse för sånt de gjort fel. Det är också till oss. Som att Jesus säger till oss: ”du har fått förlåtelse för dina synder”. Därför ber vi ofta om förlåtelse. För att få höra det ofta.
 
Det var de fem bladen! Vi bekänner tillsammans den kristna tron i en Trosbekännelse som är ungefär 1800 år gammal ungefär. Finns i många kyrkor över världen i vår form eller en lite längre. Vi har den längst bak i Psalmboken.
 
Så långt ”predikan”. Efter psalm 716 med kollekt bad vi och det var möjligt att tända ljus vilket många gjorde. Sedan Fader Vår och Välsignelsen innan slutsången Han håller hela vida världen....
 
Under ”predikan” och bönen fortsatte det att komma folk in i kyrkan. Hela tiden. Mest utlandsfödda. Svenskar som jag är ju mer klockslagsfixerade och finns på plats när gudstjänsten sägs börja men i vår multietniska församling är kulturerna olika. För många börjar gudstjänsten när man kommer in i kyrkan och slutar när man lämnar den – vad klockan är är inte så viktigt. Det finns poänger i det synsättet.
 
Så när sista sången sjöngs var vi över 100 personer...
...och efteråt var det gemensam middag i församlingsgården då ännu fler anslöt.
 
Till sist, noble Bloggläsius:
På söndag är det gudstjänst igen – på Fastlagssöndagen klockan 11. Jag har fått förtroendet att leda den. På www.bibeln.se kan du skriva in de då aktuella Bibelavsnitten – Höga Visan 8:6-7, 2 Kor 5:14-21 och Mark 10:31-48. Gör så eller slå upp dem i din Bibel. Fundera över texterna. Skriv sedan tankar och funderingar i kommentarsfältet eller i gruppen Älvsbygudstjänster på Facebook.

två predikningar?

Högt uppskattade Bloggläsius! 

Nedanstående kursiverade text lade jag nyss ut på Facebook som allmän information, i gruppen Älvsbygudstjänster och i Facebookgrupperna för årets och förra årets konfirmander och vill inte undanhålla dig saken. 

Med vänlig hälsning 

Bloggaren

  

Såja!

Sista kulspetsdraget lagt till förkunnelsen i morgondagens två gudstjänster. Bägge familjegudstjänster. En i Vidsel klockan 11, en i Älvsbyn klockan 16.

Förutom alla vanliga och "familjegudstjänstförsamlingen" åxå konfirmandernas "kyrksöndag" och då Älvsby- respektive Vidselskonfirmanderna valde olika texter att arbeta med tidigare i veckan blir det olika "predikningar". I Vidsel över tredje årgångens evangelium tredje söndagen efter Trettondagen (Joh 4:46-54), i Älvsbyn första årgången (Matt 8:5-13). Så går det när man låter fler än sig själv vara tankesmedja över Bibeltexter.

Temat är dock gemensamt: "Jesus kan hjälpa!"


nattinatten

JAG ÖNSKAR ALLA LÄSARE...
 
Det är nu natten före Julnatten och den 23:e har blivit den 24:e. Inför själva helgerna är de flesta förberedelser gjorda. En del paket skall slås in men annars är det klart.
 
Samling kring krubban blir det i morgon i kyrkan klockan 11. Julhelgens mest besökta gudstjänst och typ en familjesådan. Tre generationer är ofta på plats. När våra barn var små och mina föräldrar var i livet tog vi en bänk i anspråk. Nu lite mindre eftersom alla inte är här. I stället julfiras det knytkalasligen på eftermiddagen och kvällen hemma hos barnbarnen i Luleå. Skall bli kul.
 
Bilden nedan är mitt manus för predikan 4 Advent – jag ställde ju utsikt att publicera aktstycket. Kanske blir den mer läsbar om man sparar bilden och sedan förstorar den till A4-format eller så.
 
Med det återknyter jag till inledningen och fortsätter...
 
...EN RIKTIGT GOD OCH VÄLSIGNAD JUL!!
 
 
 

nog för långt... 2

I förra inlägget berättade jag om gårdagens Högmässa i Älvsby kyrka, dess situation och vad som sades i början av gudstjänsten. Detta inlägg innehåller mitt manus för vad jag sedan sa i förkunnelsens huvuddel.
Förresten! Vi sjöng psalmer också. Dessa: 89 ingång, 654 introitus, 696:5 kyrie, 18 lovsång, 284 graduale, 711 efter pred, 73 offertorium, 228:1-3 slut.
 
 
textläsning Matt 21:28-31
 
Detta har vi väl mött allesammans. Att någon lovar runt och håller tunt – alltså säger Ja men så blir det inget. Det kan vara enkla saker som att man säger till barnen att de skall städa sina rum och de säger ja men leker med bråten i stället. Det kan vara svårare saker som löften man ger – och sviker. På arbetsplatser, i familjer. Vi har alla i Livet mött att man sa Ja men så blev det inget. Och gjort så själva också.
Vi har nog också mött motsatsen – och blivit glada och förvånade. Det blev i alla fall, fast han eller hon sa Nej. Och ibland har vi själva gjort så i Livet.
Och sedan har vi mött de två andra varianterna – de Jesus inte nämner: När Ja förblir Ja. Och när Nej förblir Nej.
 
Jesus säger detta i ett sammanhang – liten Bibelkurs. 
 
Det är någonstans under veckan innan han korsfästs.
Och det är till det religiösa och politiska och samhälleliga etablissemanget – de tre sakerna var samma sak då och där.
Det är gruppen fariséer och överstepräster det är frågan om. De som – i översteprästernas fall – genom sin ställning och position menade sig ha sitt på det torra, vara OK, i relation till Gud. Och i fariséernas fall – de hade inte samma position – handlade det om att de tyckte sig vara nog hyggliga för att Gud skulle vara nöjd. Och det var inte helt utan grund. De var hyggliga rättskaffens människor. Som trodde att de på grund av sin hygglighet – att de sagt Ja – var klara och färdiga.
 
Finns dessa grupper idag? Här i kyrkan?
 
Jag är väl närmast att betrakta som en överstepräst – och den positionen är inget värd i sig. Om jag tror att den gör mig rätt, kvalificerar. Och inte lever rätt. Inte lever av förlåtelsen. Och inte förlåter.
 
Fromma fariséer finns nog också lite till mans och lite till kvinns.
Kyrkligt engagerade. Sådana som tror på Gud. Och på Jesus. Och ber och går i kyrkan och litar så mycket på sin egen fromhet att de glömmer att leva i förlåtelsens klimat – och som Jesus vill skall tänka på Livet. Vad det blir i praktiken när man lever i förlåtelsens atmosfär.
 
På Jesus tid trodde alla på Gud. Så är det inte nu. Därför finns det nu också fariséer också i en modern men icke troende variant. De är likadana och gör sig skyldiga till samma självbedrägeri – att i sin hyggliga präktighet inte anse sig behöva förlåtelse.
 
De ohyggliga går före!
Eller kanske det är bättre att säga de icke hyggliga.
 
Tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike sa han ju.
 
Nu ska vi inte tänka på vinddrivna missförstådda människor som på grund av livets elände kommit på kant med tillvaron. Alltså offer. Nog fanns det sådana på Jesus tid men det var inte, i det flesta fall, de som var tullindrivare och horor. En liten Bibelkurs till, alltså.
 
Tullindrivare var inte plikttrogna tjänstemän med mössa med skärm och tabeller över vilka avgifter som gällde för olika varor. Man hade ett annat system för avgifter och skatter. Någon fick av regeringen / landshövdingen / kungen / /kejsaren med en rejäl kontantinsats köpa rätten att ta ut skatter, tullar och avgifter. Alltså en med våra ord helt avreglerad marknad med många fria aktörer som alla måste få tillbaka sin investering. Till varje pris. Och med råge.
Det ledde ju till – förutom tjänst hos ockupationsmakten – höga taxor, utpressning, beskyddarverksamhet, ocker och mutor. Rena maffiametoder. Så långt från vad hyggligt folk och de själva ansåg vara rättskaffens och enligt Guds vilja.
 
Horor i Biblisk tid var inte sällan ett självvalt yrke med hög status för flickor och kvinnor skolade i filosofi, kultur och fint sätt. Escortservice – typ. De kalades Hetärer och var ett helt OK inslag i den grekiska kulturen. Inte i den judiska som hade en annan moral. Där ansågs både de kvinnorna och männen kring dem vara på sidan om Guds avsikt. Men i den grekiska kulturen var det OK.
Och i Palestina rådde bland- eller dubbelkultur. Och tvåspråkighet. Så de där högstatusflickorna finns, de som har en i samhällets ögon accepterad moral men ändå – och i någon mån därför – var på sidan om Gud.
 
Bägge de grupperna ansågs alltså vara fel. Utanför Guds vilja. Utanför lydnaden för Gud – det översteprästerna och fariséerna med rätta tyckte var viktigt. De ansågs utanför av dem som ansåg sig innanför. Och ansåg nog också sig själva utanför – de visste ju att Livet inte var rätt och kunde säga ungefär:
"Jag är utanför! Jag är inte religiös på det sätt man kanske borde. Lite beklagligt men jag lider faktiskt inte av det. Livet har sina sidor och jag med – men det mesta är ändå liksom OK. Detdär med Gud, Guds vilja, Tro? – det tar vi sen. Kanske. Jag är väl liksom på sidan hursomhelst. I alla fall menar nog andra det”.
 
Dina synder är förlåtna!
 
Gudstjänsten började så. Med Förlåtelsens klimat runt och från Jesus. Som inte frågar efter religiösa kvalifikationer. Och som inte räknar med sådana.
Den atmosfären runt Jesus lägger tullindrivare och horor märke till. Och kommer till Jesus. Eftersom Jesus kommer till dem. Då och nu.
 
I förlåtelsens atmosfär kan livet inte diskvalificera. Hur det än varit.
I förlåtelsens atmosfär erbjuder Gud/Jesus dig att lita på nåd, inte meriter.
I förlåtelsens atmosfär är det Gud ger viktigare än det vi gör.
 
Förlåtelsens gåva har jag nämnt till tjatighet.
Tag och ät... Kristi kropp för dig... sägs det också. Om en stund.
Jesus själv som gåva, som Guds rike till oss. Utan att vi meriterat oss.
Och då spelar det ingen roll hur ditt Ja-ande eller Nej-ande varit vad gäller Tro och Liv. Det är för dig!!
Det får vi Tro – och Leva efter.

nog för långt...

Hur lång eller kort tid en gudstjänst tar är inte det viktigaste här i jämmerdalen. Innehållet, tempot, drivet är minst lika viktigt. Men tiden spelar ändå roll. Om en Högmässa tar mer än en timme och en kvart bör man fundera över orsaken. Blir den längre än en och en halv är det dags för en ordentlig utredning med åtföljande syndabocksjakt.
 
Igår i Älvsby kyrka var jag orsaken – till största delen. Det blev så många ord. Predikan var väl kanske ”normallång” för att vara jag men Beredelseordet i gudstjänstens början blev längre än brukligt, nästan en minipredikan. Och två predikningar i en Högmässa är en för mycket.
 
Hur kunde det bli så? Fint uttryckt skulle jag väl kunna skylla på pastorala överväganden eller något annat luddigt.
 
Situationen var lite speciell med Konfirmandjubileum för dem som läste för prästen för 50 och 51 år sedan. Ungefär 200 av dessa 40-talister finns ännu är i livet och i landet och hade fått inbjudan till evenemanget. Snabbtitt på adresser gvisar att ungefär en tredjedel fortfarande eller åter bebor socknen, en annan tredjedel finns i övriga Norrbotten med koncentration till Piteå och en sista tredjedel är hopplöst förskingrade till att försmäkta i Syd- och Mellanswärje.
 
Av alla dessa var det ungefär 50 stycken av dem – undantag fanns – som finns på orten eller i närområdet som anmält sig, en del med äkta och halväkta hälfter. I Församlingsgården var det dukat för 60 personer som efter gudstjänsten glatt skulle möta gamla kamrater som börjat bli gamla.
 
Dessa 60 personer är alla trevliga, rejäla och hedervärda på åtminstone de flesta sätt och vis. De signalerar med sin närvaro såhär i skarven till att pensioneras att gammal vänskap är något värdefullt. Jag tyder det gärna också så att det signalerar en samhörighet med det man var med om, rentav en positiv attityd till Kyrkan. En del hade ju letat upp sina gamla konfirmationsbilder och tagit med de Konfirmationsminnen man en gång gett varandra för att få dem baksidessignerade av dem som var där. Och jag hörde hur några berättade för varandra vilka frågor de fått vid konfirmationen och en kvinna rabblade i farlig fart Paulusbreven i rätt ordning.
 
Men – Gruppen eller kategorin konfirmerade för femtio år sedan orsakar bara i undantagsfall slitna psalmböcker och sittdynor i kyrkan. Man kan vara positiva åter- eller tillfällighetsbesökare som anser det kunna gå an att av någon speciell anledning vara i en gudstjänst men att till exempel ta del av Nattvarden avstår man från – än så länge.
 
Jag prickade rätt när jag i förtid anade just den situationen. Om mitt pastorala övervägande var lika i prick kan jag inte bedöma. Min strävan var dock att så enkelt som möjligt vara så central som möjligt. Och lite annorlunda jämfört med för 50 år sedan – leda gudstjänsten från koret, förkunna från mittgången och celebrera vänd mot folket. Men alltsammans blev nog för långt...
 
Hursomhelst är texten nedan manus till det Beredelseord som inledde gudstjänsten.
 
 
Dina synder är förlåtna! (Mark 2:5)
 
Det var inte något jag sa om något utan till någon. Till dig som hör. En hälsning från Gud. Ett besked jag har som uppdrag att leverera. Jag gör det igen: Dina synder är förlåtna! I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Det jag sa heter Avlösning och brukar komma efter Syndabekännelsen. Men ni fick den före. Innan ni ens bett om den. Kanske inte heller tänkt be om den – vad vet jag.
 
Får man göra så? Bara brassa på med förlåtelsen?
Jesus gjorde så. Det berättas om när man kommer till honom med en lam och så tar man sig inte fram utan klättrar upp på taket och hackar hål i det och firar ner den sjuke – som Jesus direkt ger orden: Dina synder är förlåtna!
 
Det anger den kristna trons grundbult. Det är förlåtelsen klimat. Det är i den atmosfären man pratar om synd och synder. Och bekänner dem i Syndabekännelsen. Därför att förlåtelsen är grunden. Och vi ska be Syndabekännelsen strax. I tillit till förlåtelsen.
 
Vad du packar in i Syndabekännelsen vet inte jag. Eller vad du borde packa in. Något kring detta med Tro och Liv kanske – det som är temat för dagen. Och bristerna i det. I Tron och i Livet.
 
Synder ur Livet är nog då lättare att se konkret än Synder ur Tron – och jag använder ordet synder. Det som på Bibelns båda grundspråk är en skytteterm och betyder Bom! Och när man bommar spelar det inte så stor roll om man bommar nära målet eller sköt och rakt motsatt håll. Det är Bom ändå.
 
Vill du ha ett tips om vad Gud räknar som Synder uri Livet så är det sådant vi gör, tänker och säger fel till varandra, till våra medmänniskor. Det i och från dig som skadar dina relationer, sårar andra – just det sårar också Gud. Gud är ju just särskilt de sårades Gud. Det kan du kan packa in i Syndabekännelsen vi nu ber – i förlåtelsens klimat.
 
 
Predikan kanske kommer i ett annat blogginlägg.

nådens gåvor 2

Det var gudstjänst idag i Älvsby kyrka. I förra bloggposten berättade jag om att den skulle bli och inbjöd – liksom på Facebook – till något av en tankesmedja i saken. Tänkte att om flera hjälps åt blir det lättare slå huvudet på spiken – typ.
Någon massrusning av tankar blev det inte men trägen vinner. Jag kommer framledes att fortsätta att bjuda in och uppmana till att ge synpunkter och annat både på gudstjänster som skall bli av och sådant som varit.
 
I vart fall blev det så att jag och musikern spånade kring texterna och temat jag nämnde i förra inlägget. Med det i ryggen satte hon upp ett förslag till vad vi skulle sjunga. Jag tycker det är bästa vägen. Musikern kan ju musiken mycket bättre än jag och är då den av oss som är mest lämpad att tänka musik och i den vevan komma med förslag och tankar inför förkunnelsen. Den är jag sedan i min tur tränad att jobba speciellt med och har huvudansvaret för.
 
De psalmer som sjöngs blev 790 som ingångspsalm, kyrie 695:4 sjunget av musikern, 10 som lovsång, 61 som gradualpsalm, 721 efter förkunnelsen och 89 till sist. Sedan evangeliet blivit läst förkunnade jag ungefär enligt denna fusklappstext:
 
 
Nu har vi hört det Bibeltexter som vi/jag skall fundera kring idag när temat är Nådens gåvor. Är det någon som har en fundering redan nu? [….]*
 
Vi lyssnar till en musiksnutt – lyssna noga. [känd melodi men felspelad ”uppåt” i tonskalan]
Vad var felet? […]
Stort fel? Litet fel? Hur många toner fel – i % räknat? Allt fel? Några fel gör allt fel!
Vilken tanke i vilken av texterna tror ni det var en illustration av? Det skulle jag kunna tala om men jag vill reta er med att fundera själva. […]
Början av episteln!
 
Problemet i församlingen i Rom som Paulus skriver till är tydligen det att en del sticker upp, gör sig för stora, sätter Jaget före laget. Det ligger bakom orden Ha inte för höga tankar om er själva…
 
Men ser man till fortsättningen handlar det inte bara om en sur kommentar att ingen skall få sticka upp eller sticka ut.
Det handlar om att fungera ihop med olikheter.
Där varje persons förmågor och gåvor skall vara till för alla.
Där varje ton skall stämma med melodin.
Inte så man är lika – entoniga – utan just som olika med de gåvor man fått.
 
Och så ger Paulus exempel: profetisk, tjänande, undervisning, tröstande, frikostighet, nit, glad och generös barmhärtighet. Det är exempel på Nådens gåvor.
Men problemet i Rom var att man svällde över, tänkte för högt om sig och just sin gåva, stack upp.
 
Nu en ny melodi – samma men på ett annat sätt. [felspelad ”nedåt” i tonskalan samt med en och annan utelämnad ton]
Vad var felet nu? […]
Och vad kan jag/man/ni tänka kring det? […]
 
Jag tror det är mer likt vår situation – faktiskt. Inte att vi sväller över och sticker upp utan att vi håller oss (och andra) nere, drar oss undan. Vi brukar prata om ”Jante-lagen”, detta att man inte skall tro att man är något, att man inte vill synas. Ibland säger vi att det är typiskt svenskt. Vi är inte stolta över den där ”Jante-lagen” – men vi följer den gärna. Och tänker:
Det gör inte så mycket om jag – eller en och annan annan – inte finns med eller bidrar. Håller jag mig på sidan är det ju som bara jag som blir lidande – tänker vi lätt.
 
Men det är samma sak som det första – egentligen. Jaget före laget.
Och det blir samma problem – egentligen.
Helheten slutar att fungera. I samhället, i kyrkan.
 
Man kan byta bild: Hur många delar finns i en bilmotor? […]
Med så många pinaler gör det väl inget om två-tre stycken inte fungerar.
Om 5% av delarna står still borde ju i alla fall 95% av bilen rulla – eller?
 
Ni förstår, eller hur? Att inte odla sina gåvor, att hålla sig tillbaka, att följa Jante-lagen skadar mer än mig själv. Så ha inte för låga tankar om er… skulle Paulus likaväl kunna skriva. När det är svenskar och svenskkyrkliga som är adressaterna. Och om man återvänder till melodi-bilden: Var er ton! Ta er ton!
 
När Bibeln beskriver Guds skapelse beskriver den en värld i harmoni och enhet. Med massor av växter och djur och allt. Som en melodi med massor med toner.
Enheten och harmonin låg inte i att alla växter var tallar och alla djur var giraffer i massproducerade kopior av varandra.
Enheten och harmonin fanns i olikheterna. Så tänkte Gud. Och skapelsen och människan var i harmoni med Gud.
 
Detta splittrades. Gick i tusen bitar.
Det grekiska ord – Nya testamentet är skrivet på grekiska – som vi översätter till Djävulen är Diabolos. Dia betyder genom – vi har det i dia-bilder (och i diarré) – och bolos eller ballo har med kasta att göra.
Genomkastaren, splittraren, krossaren – det är djävulen.
 
Guds tanke om harmoni i skapelsen, naturen, i samhället, mellan människor och mellan människor och Gud krossades av ”han som kastar sönder”.
Allt det Gud sedan vill och gör går ut på att återskapa det som gått sönder. Ena och förena. Stämma tonerna – till rätt melodi.
 
Texten ur Gamla testamentet berättade om att Gud slöt ett avtal med ett folk med Moses som medlare och ledare. Hebréerna, israeliterna, judarna. Folket har många namn. Och de fick regler, lagar som visade Guds vilja. De reglerna och den lagen var och är nådens gåva som de följde ibland och bröt mot ibland. Men det var Guds gåva – av nåd. Samma nåd som gång på gång gav dem en ny start. Gamla testamentets böcker är egentligen berättelsen om allt detta.
 
Som ett led i att reparera det trasiga blir så Gud, när tiden är inne, en människa. Gud föds i det folket. Gud blir juden Jesus som medlare och ledare för hela världen, allt skapat. Som skall göra ett lag av en massa jag.
 
Hur?
 
Jo – först genom att skapa förlåtelse-möjlighet för alla människor.
Det gör Jesus genom sitt liv, sitt lidande, sin död och uppståndelse.
Varför Gud tog den vägen kan man fundera över men det var den vägen Gud tog. Det var SÅ Gud älskade världen! Så att världen skulle kunna bli förlåten.
 
Och då blir dagens evangelietext så viktig. Den handlar ju om förlåtelsen.
 
Det ni binder och det ni – det viktigaste – löser handlar om förlåtelsen. Avlösningen som det heter i gudstjänsten. Och i Bikten. Där förlåtelsen genom en människa löser – hos Gud. Hur? Vet inte! Men det är så.
 
Vad två eller tre av er kommer överens om… står också i linje med enandet, harmonin. Visst skall vi be själva och visst hör Gud varje enskilds bön! Men Gud verkar gilla att vi går ihop. Samordnar oss. Stämmer ihop våra toner.
 
Men när det då gnager. När något stör harmonin. När folk är dumma, elaka. Hur många gånger skall jag förlåta? Sju,va? Det är Petrus fråga.
 
Han vill verkligen sätta laget före jaget – inget snack om det.
På den tiden gällde ju Öga för öga, tand för tand så när han förslår 7 står det för många, för helhet, för generositet. Men det måste finnas ju ändå finnas gränser, tycker han. Man kan inte vara hur nådig som helst – eller?
Och Jesus svar är SÅ tydligt: 77. 70x7 står det på ett annat ställe.
 
Nådens gåva – fred med Gud, förlåtelse, samhörighet med Gud är oändlig.
Den förlåtelse vi får är total. Uppgiften att förlåta är likadan.
Och när jag förlåter min medmänniska enar jag mig ju med honom eller henne – även om vi är oense, även om vi är olika. Och tillsammans gör förlåtelsen till att vi blir som tonerna i en melodi, den melodi Gud tänkt.
Därför är förlåtelsen viktig.
 

*  Figuren […] i mina fusklappar betyder att jag aktivt lämnar rum för autentiska inpass från dem som är på plats. Fungerar för det mesta. På samma vis ramar jag in instruktioner till mig själv.

hur blev det?

Hur blev ”gammelgudstjänsten”? Alltså den specielle gudstjänst jag skrev om i förra inlägget och som firades i förrgår? Inte vet jag om du, noble Bloggläsius, ställer den frågan men jag tänker besvara den i alla fall. Berätta hur det blev. Typ. Men först en liten fundering kring mallighetens moral.
 
Får man vara mallig?
 
Enligt svensk norm och standard får man inte det. Skryt luktar illa säger vi. Och det är sant. Skryt luktar illa och det är otrevligt när folk prisar och lovar sig själva, sitt och sina insatser. Men är det alltid fult?
 
Gäller det att vara mallig över sina barnbarn så får man det. Det skall då först sägas. Det är oundvikligt. Det är dessutom en del av att människan är skapad till Guds avbild. Det står ju fritt citerat ur minnet: Fadern har sin glädje i Sonen. Så nog får man vara mallig över barn och barnbarn. Inte bara får – skall!
Gud såg att det var gott upprepas några gången i Bibelns skapelseberättelse. I slutet av varje arbets- och skapelsedag myser Gud belåtet över sin insats. En mallig Gud – typ.
 
Med det sagt återvänder jag till ”gammelgudstjänsten” som jag tyckerblev lyckad!
Om man får säga lyckad om en gudstjänst. Och om man får säga lyckad om sin egen insats. Men jag tycker så – faktiskt. Jag hade fått uppdraget att sätta samman gudstjänsten och med kommentarer väva ihop det tidiga 1800-talet med vår tid. Jag upplever att balansen blev bra. Lite mallig över min pedagogiska förmåga är jag faktiskt*.
Paltposten skrev om gudstjänsten här, en lokal nyhetssajt här.
 
Kommentarer mm tog mycket tid så jag predikade bara korteligen. Sålunda:
 
Döm inte så skall ni inte bli dömda.
 
Så står det att Jesus säger femton Bibelverser före Evangelietexten. I Matteus 7:1.
Och så brukar man också ofta säga. Man skall inte döma.
Särskilt om någon riktar kritik mot åsikter eller hur folk lever.
Döm inte så skall ni inte bli dömda.
 
Men hur rimmar det med det Tomas läste – Akta er för de falska profeterna? (Matt 7:15)
Om man inte får bedöma ett budskap eller en lära som falskt – hur kan man då akta sig?
Om man inte får säga att att den eller den har, talar, skriver eller gör fel – hur vet man då vad som är skadligt? Något sorts dömande blir det ändå alltså frågan om. Av både budskap och budbärare. Och Jesus uppmanar till det.
För det finns sann och falsk tro. På samma sätt som det finns sanna och falska sedlar eller sanna och falska deklarationer finns det sanna och falska budbärare.
När det gäller att bedöma sådant är det två saker vi ska veta:
 
1: Allt som glimmar är inte guld!
All religion, inte ens all kristendom, är inte av godo, är inte rätt.
 
En del är tydligt fel, sådant som klart säger emot centrala saker i Bibeln. Om någon påstår att Jesus inte uppstått från de döda eller att Josef (eller någon annan man) var pappa till Jesus är det ju tydligt fel. Strider mot vad Bibeln tydligt påstår.
Och sådana röster – profeter – finns ju. Också i kyrkan. Akta er för dem!
 
En del är nästan rätt. Det är marigare. Två exempel:
 
Det viktigaste är att vi ska älska varandra är ett exempel. Det ska vi ju göra – inget snack om det – men det är inte den kristna trons viktigaste budskap. Viktigt men inte viktigast.
Det viktigaste är ju vad Gud gjort och gör. Genom, med och i Jesus. Att Gud blev människa för att så visa sig för oss. Och för att med sin död och uppståndelse öppna vägen till sig för oss.
 
Jag är inte tillräckligt troende, inte kristen nog, för att kunna gå till Nattvarden.
Det är också ett falskt budskap. Så man kan som vara sin egen falska profet.
Men det är ju inte vår godhet eller ogodhet som avgör – utan Guds kärlek, inbjudan och gåva.
Att Gud/Jesus ger sig åt oss utan att vi meriterar oss för det – eller diskvalificerar oss från det.
Det är Gud som säger Kristi kropp för dig utgiven.
Då måste det ju vara falskt att säga Det är inte för mig.
 
2: Av frukten känner man trädet
Så stod i texten.
 
Ideer, rörelser och personer kan och skall alltså kunna bedömas utifrån vad som kommer ur det eller den. De goda frukterna nämns i Galaterbrevet: Kärlek, glädje, frid, barmhärtighet, tålamod till exempel. Och sanning och generositet. Att man mer är till för andra än ser till sig själv först. Det är det goda.
Lögn, mygel, stöld, girighet, hat, kallsinne, härsklystnad, utnyttjande, egoism, lättja och en massa annat är dåliga frukter. Budbärare, rörelser och idéer som sätter sådana spår och med sådana egenskaper skall man akta sig för – enligt Bibeln.
 
Det var varning i dagens text: Akta er för de falska profeterna!.
det var maning i dagens text: Bedöma och döm andra och dig själv utifrån Bibeln. Och be om Andlig klarsyn.
 

*  Skulle någon vara intresserad av hur själva gudstjänstordningen – de så kallade Agendan – blev och vad mina introducerande kommentarer i sin helhet innehöll så skriv det i en kommentar. Fyller man i rätt när man kommenterar kan ju jag som bloggägare se den e-post-adress jag kan skicka joxet till.

Gud – en kvinna?

Denna söndags gudstjänst i Älvsby kyrka var den näst sista arbetsuppgiften innan fyra veckors semester*..Om nu präster skall ha semester egentligen. Inte så att jag inte tycker det, alltså att man under några veckor skall vara befriad från konkreta arbetsuppgifter och tider att passa. Visst skall det vara så. Inget snack om saken. Men jag undrar om eller i vad mån man så att säga ska ta ledigt i huvudet. Kallelsen att vara präst kvarstår ju. Och uppdraget att bygga församling. Hur går det ihop med att ha semester – egentligen?
 
 I vart fall går jag på ledighet nu efter att ha predikat i nattvardslös gudstjänst denna Tredje söndagen efter Trefaldighet med temat Förlorad och återfunnen. Inför den ville jag inte tänka gudstjänsten helt på egen hand. I samråd med musikern delades av den anledningen för några veckor sedan i körer och andra sammanhang ut ett blad med en text jag senare lade ut som blogginlägget 16 juni – mellanspel. För efterlysa tankar placerades samma text i facebook-gruppen Älvsbygudstjänster**. Dessutom inbjöds Efesus-ungdomarna i fredags i avskedets vemodiga stund att till gudstjänsten forma en tack- och förbön för resan samt själva komma och kanske vara dem som bad bönen.
Ett par av dem kom till kyrkan men de hade inte skrivit någon bön. Utifrån papiren hade ett mail kommit med en persons funderingar – ett helt A4. I kommentarer här på bloggen eller på facebook bidde intet. Jag blev i alla fall liksom nästan ensam i förberedelsen – musikern valde dock psalmerna.
Skam den som ger sig! Bara så att du vet, noble Bloggläsius, är jag envis som en grön gris. Jag tänker fortsätta att inbjuda till tankeverkstäder inför gudstjänster jag ges förtroendet att leda. Inte alla kanske – men de flesta. Efter semestern.
 
Nåväl. Två texter var på tapeten idag. Efesierbrevet kapitel 2 verserna1-10 och Lukas Evangelium kapitel 15 verserna 8-10 om tanten med slanten. Till att ha hört texterna läsas var gudstjänstfirarna försedda med ett A5 med de fyra bilder som nu kommers i detta inlägg som ungefär återger vad jag sade efter att ha läst Lukas-texten.
 
Jag kommer att försöka belysa två av de texter vi lyssnat till. Inte enbart evangeliet.
 
Episteln ur Paulus brev till församlingen i Efesus har snurrat i min hjärna den sista tiden när jag med ett stort gäng ungdomar var just i Efesus. Där tog jag tre av bilderna på bladet och det var dit Paulus skrev – men då var det naturligtvis ingen ruinhög. Tvärtom. En storstad. För att förstå Paulus bättre kan det vara läge att se lite på hur de hade det, dem han skrev till.
 
Första bilden visar ett myller av människor. Nu. Liksom då. Då var det nästan en kvarts miljon som bodde där. Med den anda som rådde där. Med det liv man levde där.
Ekonomin var viktig! Profiten. Staden var ju en handelsplats av stora mått.
Religionen var viktig. Gav också vinster. Det stora Artemis-templet drog religiösa turister från alla håll. Som skulle ha bostad, mat, nöjen.
Så sexualmoralen var lössläppt. Massor med bordeller, prostituerade som marknadsförde sig. Vi pratar ibland om att det är omoraliskt och lössläppt hos oss nu men det var inget mot Efesus.
Slaveriet var etablerat – alltså att man såg människor som saker möjliga att utnyttja.
Det var tidens och världens vis där och då där de styrdes av mänskliga begär, levde som kroppens och våra egna tankar ville för att citera Paulustexten.
 
Vad är de motsvarigheterna idag? Hos oss och här? Vad gäller ekonomi, utnyttjande, moral, kommersialism och annat? Värt att fundera kring.
 
I det livet de levde hade de som Paulus skrev till varit döda genom överträdelser och synder.
Det är diagnosen. Döda. Men det är något de varit.
 
Den andra bilden visar stadens teater. Stor. Enorm. Plats för 25000 människor. Dit togs Paulus i ett upplopp. Höll på att bli lynchad. Man tyckte att hans förkunnelse var ett hot. Utmanade livsstilen, tankarna, värderingarna, profiten.
 
Till de kristna i Efesus skrev Paulus sitt brev. Till dem han kallar heliga, som lever i tron. Ett brev som lästes upp där man brukade träffas – det är den tredje bilden. Visar ruinerna av ett hem, gissningsvis av lite halvhög standard med 4-5 rum plus ett kök. I sådana lokaler möttes man – inte i kyrkor som vi. Sådana kunde man ju inte bygga då. Man förföljdes ju i omgångar de första 250 åren ungefär. Så det var i ett hem med max – absolut max – så många som vi är som trångt fick höra Paulusbrevet läsas – om att de varit döda. Och vidare.
 
Inför idag har jag inbjudit folk att komma med tankar och ett brev har kommit. Där står bland annat: ”Gud står inte med någon pekpinne och begär av oss att vi skall utföra vissa saker för att få tillhöra himmelriket”.
 
Det är bara SÅ sant. Paulus säger ju samma sak – egentligen. Han ställer diagnosen Döda men ordar inte mer i saken. I stället beskriver han vad Gud gjort. Inte hur människor skall skärpa sig. Utan hur Gud vände upp och ner på allt: Gud har älskat... Gud har gjort levande... f Gud har rälst/befriad av nåd... Gud har gett plats i himlen. med avsikten att vi ska göra gott.
 
Den fjärde bilden visar detta. Det Gud gjorde. Vände upp och ned. Den himmelske blev jordisk för att föra till himlen. Korset är tecknet på det. Den bilden är inte från Efesus. Det är vårat kors. På vårat kyrktorn. Här. Tecknet på att den som är förlorad är återfunnen.
 
Här säger Evangelietexten bara SÅ tydligt samma sak:
 
1: Myntet är förlorat. Det är läget.
Ett mynt av några. Ett mynt i ett brudsmycke.
Hur myntet – myntet står för människan – kommit bort berättas inte. Spekuleras inte om. Det viktiga är att myntet/människan inte är där det skall vara. Det är Biblisk människosyn: Att man är borta. Viktigare att slå fast än hur man kom bort.
Synden är att myntet/vi är på fel plats, i fel läge. Det yttrar sig i att leva på tidens och världens vis, styrd av begär, egna tankar..
 
2: Gud söker. Det är poängen.
Citatet igen: ”Gud står inte med någon pekpinne och begär av oss att vi skall utföra vissa saker för att få tillhöra himmelriket”
Rätt! Gud väntar inte passivt på vår skärpning. I stället agerar Gud! Likt en desperat kvinna! Att Gud liknas vid en kvinna är värt ett OBS. Som vänder upp och ner på allt... ...tills Gud finner.
 
3: Myntet blir funnet. Det är det nya läget.
Hamnar på rätt plats i smycket så det blir fullständigt.
Myntet rullar inte fram självt – presterar inte något. Det kommer på rätt plats genom Guds iver, kärlek, nåd, åtgärd. Genom det som skedde på korset!
Att bli funnen känns som man funnit! Att man hittat något: Frid, harmoni, mening, balans, glädje. Så är känslan. Den känslan känns viktigt. Men är inte viktigast. Den är Inte målet. Kan mycket väl finnas i starten. Men är inte målet.
 
4: Målet är förändring.
Guds mål är Jesuslikhet. Paulus skrev: skapade genom Kristus till att göra gott.
Det är inte att göra gott som frälser/befriar.
Det är inte att må gott som är frälsningens/befrielsens mål.
Det är att göra gott som är frälsningens avsikt.
Och det är att vara på rätt plats... i brudsmycket.
Infogad i dopet. Och fast i tron.
 

*  Den sista var ett dop klockan 13.
**  Här i bloggen och på facebook gjorde jag på samma sätt inför gudstjänsten den 2 juni. I inläggen 2 juni och högst högst upp gjorde jag på samma vis. I helgens andra kom resultatet.

helgens andra

Det var söndag förmiddag som jag för andra gången samma veckoslut hade uppdraget att utifrån ett givet tema och tre upplästa Bibelavsnitt försöka förmedla vad jag fattat Gud hade på hjärtat. I blogginlägget 2 juni inbjöd jag läsare till tankar och reflexioner och påminde om saken i inlägget högst högst upp. I bägge fanns den lilla bild som jag även placerat här*.
När jag så på lördagskvällen på allvar satte mig att skriva de tankar jag själv hade fanns inga responser att ta tag i utan jag fick så att säga ”köra på egen hand. Söndag morgon renskrevs ett manus för hand. Nu i efterskott har det formats till ett blogginlägg – detta.
 
 
Vi har hört tre texter – alla på något sätt om Dopet.
Texten ur Gamla testamentet (Andra Moseboken, Exodus kallad, 14:21-22) om israeliternas uttåg ur Egypten på Moses tid. När Gud befriade dem.
Episteln (Titusbrevet 3:4-8) om dopet. Egentligen om frälsningen, befrielsen. Och att dopet frälser, befriar, förnyar. Oförtjänt.
Evangeliet alldeles nyss (Johannesevangeliet 1:9-34).om vad dopet ger – Helig Ande. Men framför allt om att Jesus är Guds Utvalde.
 
Allt detta är ”Dop-anknutet”. Det är viktigt att vi tar in. Det saknas lätt och ofta hos oss där...
...dopet ofta är något gulligt. Vi har ju oftast barndop. Med släkt, ung familj, högtidligt och privat. Inte nödvändigtvis fel men med en brist. Dopet blir en punkt, ett tillfälle. Och inget mer.
...där dopet ibland blir en check-point, bakåt i tiden. Har det skett? Blev det av? Är den och den döpt? Då?frågas ibland. Och hur blir det framöver med kyrkotillhörigheten och därmed ekonomin – som om den frågan var viktig.
Dopet har ett större sammanhang. Men för det måste jag göra en utvikning.
 
Gud vill liv!!
 
Gud är Livets Gud! Ända från början.
I Bibelns början står att ”jorden var öde och tom” och att Gud skapade liv. Växter, djur, människor. Just människoskapandet viktigt. I andra kapitlet formar Gud en gubbe av lera och blåser in sin Ande – Guds Ande gör och ger Liv. Det Gud vill. Och gör.
 
Det som hotar Livet är mot Gud – allt sådant som bryter ner Liv.
Synd – olydnaden – är grundorsaken. Ett ”religiöst” begrepp mot Guds Liv.
Fattigdom som hindrar Liv och skapar en för tidig död.
Förtryck som spärrar in Livet.
Okunnighet som hindrar människor att nå sin Livsförmåga.
Sjukdom och ohälsa – som hotar livet.
Allt sådant – allt – bryr sig Gud om och i. Allt som hotar Livet och utmanar Gud.
Gud bekämpar sådant. Allt sådant. På sätt Gud väljer. Valt.
 
På det sätt Gud valde befriade Gud israeliterna ur Egypten.
På Moses tid. Såg förtrycket och ingrep. Hade kunnat bara lyfta dem upp i luften och sänka ned dem i Kanaan men valde att leda dem genom Röda havet – döpa dem i havet som det sedan kallas på ett ställe i Nya testamentet.
Genom uttåget, Exodus, skapade Gud ett folk. I frihet. På resa. Inte stationära vilande solbadare på östra stranden utan ett folk på resa, med Liv, för att Leva.
 
På det sätt Gud valde befriade Gud oss – säger Paulus i episteltexten – genom dopet.
Inte för att vi förtjänade det utan bara för att Gud så ville. Kanske hade Gud kunnat göra det på annat sätt men Dopet blev den väg Gud valde. Och som gör att vi kan veta. Vi vet ju om vi är döpta. Då vet vi också vad som hänt oss. Vi har blivit befriade, frälsta. Det är ett ord att lita på!
 
Gud vill och gör alltså Liv. Därför ger Gud Anden – som vid människans skapelse.
Johannestexten – evangeliet – redde ut det när evangelisten Johannes berättar om att Johannes Döparen – alltså en annan Johannes – förklarar skillnaden mellan dop och dop, mellan Döparens dop och det dop Kristus instiftade, det kristna dopet.
Skillnaden har att göra med skillnaden mellan Döparen och Jesus. En är profet, en är den Utvalde.
Johannes Döparen förstod det när han döpte Jesus. Anden kom då i gestalt av en duva. Då fattade han att Jesus är den som ger Helig Ande i det dop han startar. Anden som ger Liv – som för Adam.
 
I våra dop, i ditt dop, gav Gud dig Liv. Med sig. Med Jesus – som är Guds Utvalde.
Det är ett ord att lita på! Amen.
 

*  Inför olika gudstjänster kommer jag att fortsätta bjuda in i förberedelsernas tankedanser. Det blir här på bloggen och via Facebook där en speciell grupp – Älvsbygudstänster – skapats för ändamålet. Nästa tillfälle då jag getts ansvaret för huvudgudstjänst i Älvsby kyrka blir den 16:e denna månad. Jag återkommer i ärendet.

helgens första

Jag har förkunnat!
Första predikan denna helg.
På Storstrand.
En betänklig kombination?
 
Storstrand är EFS:s sommargård strax utanför Piteå med öppningshelg detta veckoslut. EFS – alltså Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen – sysslar med sådant. Har speciella gårdar till vilka man om sommaren omlokaliserar sitt i missions- och bönhuslokaliserade vintriga gudstjänstliv. Av tradition gör man så. I Älvsbybygden heter stället Lillstrand, i Piteå-området Storstrand.
 
Egentligen vet jag inte om arrangemanget är så lyckat. EFS är en missionsrörelse. Nya kontakter man har under året blir ju lätt avhängda när förflyttningen sker och man näst intill måste ha bil för att kunna delta. Samt känna sig rejält EFS-inne – typ. Inte alla är där.
 
I vart fall är det öppningshelg på Storstrand detta veckoslut. Vad som under sommaren där kommer att ske kan man säkert sluta sig till här. Jag var ombedd att predika. Det har jag aldrig gjort förr. Där alltså. 35 år som präst i Piteå Älvdal och aldrig varit ombedd att tala på Storstrand. Kanske säger det något – vad vet jag.
 
Nu var det i alla fall dags. Ämnet var givet: Det dubbla kärleksbudet. Beställningen byggde på att en till stället knuten nyckelperson var närvarande när jag för snart 3½ år sedan höll Bibelförklaring i sagda ämne å ett ungdomsläger. Ikväll passade kalendrarna – alltså Storstrands och min. Vad jag sa är en kortform av vad som sades här och här – för ganska länge sedan.
 
Nu vidare till förberedelse av förkunnelsen i morgon i Älvsby kyrka om Vårt dop. 11.00.

2 juni

Den 2 juni är det gudstjänst i Älvsby kyrka. I almanackan är det Första söndagen efter Trefaldighet som har temat Vårt dop
 

De Bibeltexter som är föreslagna är Andra Moseboken 14:21-22, Titusbrevet 3:4-8 och Johannesevangeliet 1:9-34.  

 

Säg att du/ni skulle påverka innehållet i gudstjänsten med koppling till temat, texterna och/eller den egna vardagen och det egna livet…

  • Vilka tankar kommer då?
  • Vilka funderingar?
  • Vad skulle ni vilja blev belyst?
  • Eller säga själva?
  • Tycka?
  • Ställa som frågor?
  • Diskutera?
  • Be kring?

 

Fundera enskilt eller tillsammans med andra. Ge tankarna som kommentar här på bloggen.

 

PS: På facebook finns nu också gruppen Älvsbygudstjänster för tankeutbyte och annat kopplat till gudstjänster i allmänhet och Älvsby kyrka i synnerhet. DS.


många språk 2

Så firades då AnnandagPingstgudstjänsten i Älvsby kyrka – alltså den gudstjänst jag berättade om i förförförra bloggposten.
Av vad jag tror var 57 personer kom den förkrossande majoriteten från måndagscaféet i församlingsgården. Måndagscaféet är en verksamhet som mest frekventeras av asylsökande samt några av deras landsmän som redan fått tillåtelse att förbli i landet. Gruppen är en mix av kristna och muslimer. De kristna kom man ur huse men jag gissar att även några muslimer fanns med – kanske. Vi firade i alla fall en enkel gudstjänst enligt följande: 
  • Klockringning

  • Ett kort välkomnande.

  • Psalm 368:1-2

  • Ett kort prat om Pingsten, Pentacost, 50 dagar efter Påsk. En gammal helg. Hos judarna med Guds Ord – de tio buden – som det viktiga. Guds tal alltså. Som först var på hebreiska, sedan grekiska och arameiska – det språk Jesus pratade. Och då, 50 dagar efter Påsk, händer saker. Vi lyssnar till texten på svenska och sedan samma berättelse på flera språk – så att många språk hörs.

  • Textläsning Apostlagärningarna 2:1-11 eller 2:1-8 på i tur och ordning svenska, persiska, amarinja, franska, arabiska, engelska och finska. Under den svenska läsningen stod vi men resten – en ansenlig stund – hörde man sittande.

  • Ett till kort prat. Gud talar på alla språk. Och Bibelns förklaring till att det finns många språk – berättelsen om Babels torn i Första Mosebok. Att människorna försökte bygga sig upp till och erövra himlen gjorde att vi inte förstår varandra. Att Gud blev människa på jorden, levde, dog och uppstod gör att Guds Ord går ut på alla språk – och Pingsten är starten på detta.

  • Psalm 53:1-2+4

  • Egen bön med möjlighet till ljuständning.

  • Så en kort kommentar om att i texten var det tungor/lågor av eld som fördelade sig. Nu på ljusbordet har det skapats en grupp tungor/lågor av eld som tecken på alla böner – på många språk.

  • Gemensam förbön, fader vår och Välsignelsen.

  • Psalm 61:1-3

  • Postludium – melodin till psalm 646 på saxofon 

Jag vet inte hur andra uppfattade gudstjänsten eller om man förstod – konsekvenserna av Babel är ju kvar. Men jag upplevde gudstjänsten ”stark” och ”förtätad* – vad det nu innebär...


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0