stigstrombergsson

På Facebook där alla nu önskar alla Glad påsk skrev jag tidigare idag:
Nu börjar snart helgerna. Fast det varit så i flera år känns det lite konstigt att som präst inte ansvara för några gudstjänster vid en så avgörande högtid. Tur att det finns andra som håller i. Skärtorsdagsmässa i Älvsby kyrka 18.30 deltar vi i – till att börja med.  Glad Påsk väntar jag med att önska. Påsken blir ju på söndag. Långfredagen i morgon är ju inte enbart happy - eller hur?

Det är alltså lite tokigt att på Skärtorsdag att tjuvstarta Påsken. Den infaller ju enligt det biskopsbeslut år 325 som fortfarande styr ledigheter, resor och matvanor för nutida svenskar hundratals mil från Nicea, en stad i nuvarande Turkiet, först på första Söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Ändå tjuvstartade vi på folkhögskolan redan på Dymmelonsdagen. Mitt förslag att vänta med alltsammans till första veckan efter påsklovet kuggades vederbörligen och grundligen av ett samstämmigt kollegium.

Skolgudstjänsten onsdag morgon fick ungefär följande innehåll. Ordet ungefär är en väldigt exakt beskrivning. Jag har nämligen funnit att det går inte att ha synligt manus vid dessa gudstjänster, alltså papper att titta i eller läsa ur. Stolpar vad jag ska säga har jag på sidan om och memorerar under sångerna vad jag skall berätta. När jag nu skriver här är det mitt körschema jag har framför mig. Alltså pappret med vad jag tänkte säga, inte exakt vad jag sa. Bara ungefär.

Efter ett kort intro om det lämpliga i att slå av mobiltelefoner och liknande sjöng vi de tre första verserna på psalmen 154. Texten fanns på ett blad alla fått. Sedan vidtog mitt första prat enligt följande:

Sången vi sjöng är gjord på en berättelse. Den har ni i den gula rutan på bladet. I alla fyra berättelserna om Jesus, skrivna av Markus, Matteus, Lukas och Johannes, finns den händelsen med. Nu läser jag den. Det är god sed i kyrkliga sammanhang att man för att vara skärp står när man lyssnar till Jesus-berättelserna. Så gör vi nu också.

Matteus kapitel 28 verserna 1-10 lästes. Sedan fortsatte jag:
Det här, att Jesus inte förblev död, är centrum i allt vad kristet är. Utan det, att Jesus lever, är det inget. Ibland tror folk att tro handlar om att det finns en hygglig Gud som vill att vi ska vara hyggliga, älska varandra, och kanske blir sur när vi inte gör det. I och för sig är det sant att Gud älskar oss och uppmanar oss att älska varandra. Ändå är det inte det som är poängen, centrum, i den kristna tron.
Centrum är att en grav blev tom. Ur döden kom Liv. Ett tortyrredskap – kors – blev ett tecken på Guds kärlek. Därför är kristen tro en tvärtom-tro. Inte att kärlekfulla människor förtjänar större kärlek från Gud i någon sorts stege. Det är tvärt om! Kristen tro är en tvärtom-tro.

Ett exempel till på samma sak är denhär ljusstaken. Skolans rektor har tagit med den från Liberia i Västafrika. Där var det inbördeskrig för ett antal år sedan. Då var det här en artillerigranat. Eller rättare sagt tomhylsan efter en. Och nu har man gjort ett kors av hylsan. Ett döden redskap har blivit en ljushållare i ett kapell. Visar på nåt sätt på samma tvärtom-tanke, samma tanke på ett byte.

Vi ska lyssna till en sång med ännu en tvärtomtanke. Sången handlar om Jesus. En rad lyder: you traded heaven for a wooden cross. Ett byte. Ett tvärtom till. Och så finns ordet grace, nåd, med flera gånger.

Här sjöng så min musikaliska kollega den sången för oss alla – och jag fortsatte.
Allt det här – you traded heaven for a wooden cross och att Jesus uppstod ur graven – spelas upp varje år. Det hände år 33 tror man. Över hela världen spelar man upp saken. Fast lite olika å olika platser. I Ryssland hälsar man till exempel varandra på ett speciellt sätt. Man säger vissa ord kopplade till Påsken. Låter hur? Det finns folk här som vet det. Vad säger ni i Ryssland?
De rysktalande SFI-eleverna gav svar och en översättning som fick mig att fortsätta:
Det där är ju grejer det: Kristus har uppstått från de döda! Ja, han har verkligen uppstått! Det är innehåll! Jämfört med vårt lite småtöntiga Glad Påsk.

Detta att det spelas upp finns också här på altaret. I denhär blombuketten jag satt ihop. Gula Påsk-liljor dominerar. På söndag har man massor med gula påskliljor i kyrkorna. Guldgula. Uppståndelsens, livets och festens färg.. Men i buketten finns också en röd ros. På fredag har man i kyrkan fem rosor – enbart. Inga ljus, inga tyger på altaret. Bara fem rosor, en för vart och ett av Jesus fem sår. Och i buketten finns två violetta tulpaner. I kyrkorna betyder violett att det är en allvarlig tid, en tid för eftertanke och förberedelse. Innan Påsk. Nu i Stilla veckan. Buketten spelar upp saken.

Det hände alltså då – troligen år 33.
Det spelas upp jämt – år efter år.
Det handlar om nu.

I den gula rutan finns ord jag inte läste (Matteus 28:16-20). Det handlar om vad allt det där ska leda till, det där med Jesus död och uppståndelse. Så fick han all makt i himmel och på jord. Det är tänkt att varje människa skall tro på det, tro på Honom.

Ibland sägs det tro är att inte veta – och det är alldeles sant. Tro är som ett bungy-jump – se på bilden på bladet. Den som kastar sig ut i det fria vet inte om gummibandet håller. Måste våga. Måste lita på. Och efteråt vet man att det höll. Och håller. Våga kommer före veta. Lita på likaså. Och det är vårt läge nu. Våga lita på, våga dyka, våga tro.
Psalm 45 sammanfattar det här med Jesus. Sista versen är en bön där man vågar, litar, så man vet. Vi sjunger den psalmen.

Efter psalmen blev det bön, gemensam Vår Fader och från mig Välsignelsen. Gudstjänsten avslutades med psalm 154 igen men nu alla verserna, växelsjunget mellan män och kvinnor – som psalmtexten är tänkt. När man lämnade kapellet kunde man ge kollekt till Aira sjukhus i Etiopien.

Hela gudstjänsten tog ca 40 minuter. Det jag berättat är hur jag sökte lösa den maktpåliggande, alltså mycket viktiga, angelägna, betydelsefulla och ansvarsfulla uppgiften jag detta års stilla vecka hade som skolpräst vid Älvsby folkhögskola.