stigstrombergsson

 

 

767, Ingång/Introitus: 231, Kyrie: 695:1/2, 270, 358, 700:1, 399, 38, 288.

 

 

Tre personer. Då. Inte bara då och där. Också nu och här!

Två av dem har motsvarigheter här. Och en är verkligt, reellt här.

 

 

Vi får inte veta mycket om henne. Hon ges diagnosen synderska - bibelns tids sätt att säga att hon inte är på rätt väg, inte lever på det sätt Gud vill och sagt man skall leva.

På vad sätt hon är syndig står inte uttalat. En vanlig tolkning är att hon är prostituerad – och det är ju att vara på fel väg. Jag såg i en bok – men det kräver lite dribblande med det språk Jesus talade och att berättelsen sedan skrevs på ett annat språk – att det skulle kunna handla om att hon lånade ut pengar mot ränta, alltså var en ockrare. I Bibelns tid var det ingen skillnad – sådana vara också på fel väg,

Vara hur det vara vill vad gäller på vilket sätt hon var på fel väg så var det i alla fall det hon var. Tydligt och klart för omgivningen. Och för Gud givetvis. Därmed för Jesus. Och för henne själv!

 

Lite mer om att vara på fel väg – rent generellt:

Det betyder inte att man mår dåligt. Tvärtom! Man kan må ganska gott. Livet måste inte alls vara ett helvete.

I berättelsen står det inte hur mycket nardus kvinnan använde på Jesus fötter men i en annan snarlik berättelse nämns ett värde – nästan en normal årsinkomst. Är det så mycket hon nu kan använda tyder det ju på att fel-vägen som prostituerad eller pengautlånare varit lönsam. Hon har kunnat spara till kommande dagar. Livet har fungerat väl – fast hon varit på fel väg och vetat om det.

 

Att leva på fel väg, veta det och uppleva att det mesta ändå är OK – det gör ju att man skjuter framför sig detta med den rätta vägen, detta med vem man själv egentligen innerst inne skall vara.

Varför skall jag ändra på mig? Du ändra på dig? Du/jag/vi far ju inte illa. Och gör inte andra så illa heller. Och vad skall folk säga – och jag själv säga – om jag skulle ändra på mig för att komma på rätt väg? Det jag kanske borde – men ändå...

 

Det man på så sätt skjuter framför sig är att skärpa sig, att börja ändra på sig, för att komma upp på den rätta vägen. För det är så vi människor tänker: Är man på fel väg, lever orätt, skall man skärpa sig, ändra på sig så man kommer upp på rätt väg – i kontakten med människor, med Gud och med sig själv. Arbeta sig upp på vägen alltså.

 

Kvinnan kommer till kalaset. Objuden. Och bär sig åt.

Något måste hänt innan, något som gör att hon nu på ett överraskande och opassande sätt öser kärlek och hängivenhet över Jesus. Det har Lukas inte nämnt något om tidigare men i samtalet med värden – Simon – avslöjar Jesus saken: Hon har fått mycket förlåtet, därför visar hon stor kärlek. Det är så saken skall förstås.

 

Ett par kapitel innan berättar Lukas att Jesus var i ett hus fullproppat med folk. Några kommer dit och bär en lam man på en bår typ hängmatta och när de inte kan ta sig fram i trängseln tar de sig upp på taket som de slår sönder – vad husägaren då tänker berättas inte – och så firar de ner den lame i hans hängmatta mitt framför Jesus. Ingenting sägs förrän Jesus öppnar munnen och säger: Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder. Poff! Bara sådär: Du är förlåten. Fortsättningen kan ni läsa hemma i kap 5.

 

Har kvinnan råkat ut för något liknande?

Alltså att Jesus överraskat henne med att först-förlåta?

Utan att hon startat ett projekt att förbättra sig för att komma upp på den rätta vägen?

Att han genom förlåtelsen bara lyft henne på den rätta vägen.

Att han med förlåtelsen tagit emot henne som anständigt folk undviker.

Att han med förlåtelsen öppnat upp för henne så att hon måste fråga sig – Vem är jag nu? Förlåten? Jag? Bara sådär?

 

Och när hon smält att hon fått förlåtelsen – vilket mycket väl kan ha varit en kamp mot hennes vana att döma ut sig själv – söker hon upp honom som i ett annat sammanhang säger ”Jag är Vägen”. Vägen med stort V. Den Väg man förlåts upp på. Där får hon igen veta vem hon är: förlåten!

 

 

 

Simon är på rätt väg i andras, i egna och i Jesus ögon. Inget snack om saken! Han är en hederlig person som lever sitt liv i största möjliga lydnad för det han vet vara Guds vilja och till nytta för medmänniskorna.

 

Fariséerna var sådana. Religiösa troende människor värda all respekt. Ibland pratar man om dem som om de var värdens suraste missunnsamma självgoda gnällspikar och nog fanns det sådana men i huvudsak var de positiva figurer. Simon är en sådan positiv som blivit nyfiken på Jesus och vill lära känna honom bättre. Så långt allt väl och helylle.

 

Och så skadas kalaset! Det oväntade händer. Kvinnan kommer med sitt sätt att tro på Jesus. Och Simon börjar fundera. Inte på vem hon är – det vet han ju mycket väl. De två brukar minsann inte vara på samma fester. Men över hur hon är. Och att Jesus inte verkar fatta. Eller bry sig. Och därmed över vem Jesus är.

 

Här tror jag Simon har många kollegor. Troligen också här inne. I detta med att titta snett på dem som inte är lika helylle som en själv men ändå visar att de vill vara nära Jesus – fast på ett annat sätt än jag själv. Vem är hon/han? Lite småkritiskt.

 

I samtalet med Simon försöker Jesus – om han lyckas framgår inte – få honom att inte grubbla så mycket över hur hon, den andre, har det med tro/Gud/Jesus utan över hur han själv har det. Vad hans avmätta och försiktiga uppförande tyder på – egentligen.

Det är som om Jesus vill säga: Beror din brist på glöd på att du tror du klarar dig nästan utan min förlåtelse? Vem är du Simon, du som är så korrekt, så städad, så kyrksam – egentligen?

 

Det är en viktig sak – när vi funderar över andra utmanas vi att fokusera om. Och fundera över Vem är jag? Hur är min Väg, min tro? Hur är det med förlåtelsen för min del? – så att det inte bara blir en halvkamp.

 

 

Samma tankar fanns när Jesus gav förlåtelsen till den lame som kom genom taket. Då spetsade man till invändningen med sanningen: Vem kan förlåta synder utom Gud?

 

För så är det ju. Vi kan förlåta det någon gjort mot. Men inte mer.

Den Stora förlåtelsen – den äger bara Gud. Och det är bara Gud som delar ut den. Som Gud vill.

 

 

 

Kvinnan hade fått förlåtelsen och tog emot den igen – glad.

Simon utmanades att fundera över sitt förlåtelseberoende – och tog emot.

Vem av de två du är mest lik vet jag inte – men det är inte heller viktigt.

 

Amen.